Ett svårt fall

By Torbjörn Stålmarck

Det var inte hans fel att Cedergren hade tagit sitt liv. Han hade ju faktiskt hjälpt honom efter konkursen. Trots detta kände direktör Carl Berggren att hans omgivning höll honom ansvarig för den tragiska händelsen. För att fly sina mörka tankar beslutar han sig ändå för att gå på ordenssammankomsten. Men under invigningsritualen som ny orderbroder tar han sig ur gruppen och med ögonen förtäckta faller han över balkongen, där han blir liggande med bruten skalle. Stendöd. Polisinspektör John Fors köper inte teorin om att det rör sig om en olyckshändelse. Ordensbrödernas vittnesmål stämmer inte överens, och misstankarna förstärks när ännu en ordensmedlem påträffas död. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jun 7, 2021
• ISBN: 9788726839579

Book preview

trottoarkanten.

Andra kapitlet

En kvart över nio samma kväll spräckte direktör Berggren skallen mot Södergatans stenläggning utanför Stadshotellet. Diset hade övergått i regn, och de som inte hade paraply gick med blicken riktad mot de blanka stenarna och kisade med ögonen som om det varit solsken. De såg de färgglada reflexerna från restaurangens fönster i andra våningen och hörde en dämpad melodi, exekverad av en svettig violinist och en pianist som höll ett vaksamt öga på två skakande grogglas.

Från festvåningen ytterligare en trappa upp kom inte en glimt av ljus. De tjocka, solkiga gardinerna var noggrant fördragna. Där bakom ägde receptionen rum, höstens stora intagning av nya bröder i logen »Drick ur ditt glas».

Som ett kraftigt vinkeljärn, snirkelsmidat av en spanieninspirerad smed, löpte balkongräcket från framsidans avbröstning mot torget och fortsatte runt hörnet mot Södergatans smala stråk. Rakt nedanför bortre delen av balkongen låg direktör Berggren och brydde sig inte om att det regnade. Frackskörten spretade åt var sitt håll, och han låg där som en sexbent svart skalbagge på rygg när man fann honom. Blodet tovade till det glesa håret, och från ena mungipan drogs ett rött streck ner över kinden.

Några bilar körde i en båge förbi mannen som låg där; de som satt vid ratten tänkte väl att det var en fyllerist. Men ett par kvällsvandrare hade hört när han slog mot gatläggningen, och de sprang fram och fann att inte mycket var att göra.

En av dem såg frågande upp mot den gråvita murytan, där restaurangens fönster lyste vänligt inbjudande. Han gick ut på gatan för att få en bättre överblick av balkongen. Men det var mörkt där uppe, fönster och dörrar var mörka och stängda.

Den andre såg ner i det trötta ansiktet och trevade med handen över det hårda skjortbröstet, där hjärtat upphört att slå. Han sprang bort till kiosken femtio meter därifrån för att ringa efter ambulans, och när han kom tillbaka igen stod det fullt med folk kring den döde, och en patrullerande polis i regnställ hade fullt sjå med att hålla åtminstone halva gatan fri för trafik. Fortfarande gnisslade fiolen och dunkade pianot där uppe i restaurangen som om ingenting hänt, och han som ringt efter ambulansen gick därifrån, när han hörde de skärande sirenerna. Där var så mycket folk ändå och han hade gjort sitt.

När John Fors kom till platsen hade ambulansmännen ännu inte hunnit flytta den döde. Han armbågade sig genom den täta ringen av nyfikna och poliskonstapeln kom genast fram till honom. Utan att ta blicken från den livlösa kroppen muttrade Fors:

— Död?

— Inget tvivel. Han har krossat skallen verkar det som.

— Slagsmål?

— Nej, någon sa att han kanske hade ramlat ner från balkongen. Det hördes en smäll, och så låg han där.

— Någon? Vem då? Finns det några vittnen?

Innan han fick svar hukade han sig hastigt ner som om han först nu fattat intresse för den döde. Såg att han låg där i mörkret klädd i festdräkt och utan hatt och rock. Benen gresade upp mot trottoaren och överkroppen låg rakt ut mot körbanan. Ena byxbenet var uppdraget nästan ända till knät och kalsongbenet lyste vitt, innan det försvann ner i den svarta strumpan.

Mannen hade också andra egendomliga detaljer i sin klädsel. Över ögonen och näsan låg en vit servett, som om någon av pietet mot den döde velat hindra dem som stod runt omkring att se honom.

John Fors lyfte försiktigt på den vita snibben och märkte först då att den var knuten kring huvudet. Han vände sig mot konstapeln och frågade:

— Vad är det här för något? Var det så när ni kom?

— Precis likadant. Det är ingen som har rört honom. Var ingen idé, eftersom man ändå kunde se hur det var fatt.

— Ni var inte särskilt intresserad av att se vem det var då?

— Hade fullt upp att göra med folket här och trafiken.

— Men vem har knutit en servett runt huvudet på honom?… Vem såg när det hände?

Konstapeln drog upp en anteckningsbok och lyste med ficklampan på den vita papperssidan som dränktes av ett skyfall från mösskärmen.

— Det var ett par som visst såg när det hände. Jag har antecknat en Anders Jönsson.

— Då kan ni kanske också anteckna att det är direktör Carl Berggren som ligger här.

Fors lät servetten ligga kvar över ansiktet på den döde och reste sig upp. Han vände det skarpskurna, tunga ansiktet mot ambulansmännen och nickade.

Med flinka händer lyfte de upp kroppen på båren och körde snabbt och tyst bort från den blanka blodfläcken. Nyfikna trafikanter skingrades i det tilltagande regnet, men en ensam man stod kvar med händerna i rockfickorna och sköt upp axlarna mot den platta kepsen när han lät blicken vandra mellan balkongen och blodpölen som höll på att suddas ut. Konstapeln tog ett steg emot honom och John förstod.

— Var ni här när det hände? frågade han och såg in i ett par plirande ögon i ett magert ansikte.

En vattendroppe åkte slalom nedför den egendomligt tillbucklade näsan och blev hängande längst ut när mannen svarade:

— Ja, det kan man säga.

— Såg ni hur det gick till?

Mannen fortsatte att se upp mot den mörka balkongen, och när han inte svarade stöttade John under:

— Vad var det som hände?

— Ja, inte vet jag, men en skulle väl tro att han kom farande minst uppifrån balkongen där. Han var i alla fall ensam på gatan, och en drullar väl inte omkull så där våldsamt ens om en har en del innanför västen.

Mannen tog över ansiktet med en oproportionerligt stor näve och strök av regnvattnet innan han fortsatte:

— Jag har väl inte mycket att berätta. Men jag gick i alla fall här förbi. Hade vart där borta vid kiosken och köpt tidningen. Ja, och så var jag då på väg hem igen. Och just som jag kom här förbi så small det till i gatan bakom mej. Det var inte annat att göra än att gå tillbaka och se vad det var fråga om.

— Såg ni ingen annan i närheten då, någon som försvann…?

Den andre skakade på huvudet.

— Men ni berättade ju för mej att ni var två som sprang fram till den döde, insköt konstapeln.

— Ja, ja, det är riktigt. Men han gick framför mej när det hände. Han gick bara några meter framför så vi kom fram samtidigt och hörde förstås ungefär lika mycket. Och det small så underligt, så skallen sprack väl som ett hönsägg, skulle jag tro.

— Vad gjorde ni när ni såg hur det var? frågade John.

— Det var inte mycket att göra. Han var sten död, förstås.

— Hur vet ni det?

Mannen log ett skevt leende och höjde på ögonbrynen. Han såg en smula besvärad ut och plockade på tidningen som stack upp ur rockfickan.

— Såg ni över huvud taget så mycket? frågade John.

— Tja, det är väl så att man är en smula känslig för sånt där, när killar ligger blick stilla och bara blöder. Det ser lite ruskigt ut.

— Så ni lät kanske den andre se efter hur det var fatt?

Kepsen nickade jakande, och en ny rännil strilade ner på gatans korsordsmönster.

— Just det. Han verkade van att ta hand om sånt där och ge order och sånt. Så han sa till mej att stanna kvar där medan han sprang och ringde efter ambulans.

— Men det var väl inte så bråttom om mannen redan var död?

— Nej, jag tänkte detsamma efteråt, men något måste ju göras, och man kan aldrig veta.

De tre männen stod på den smala trottoaren tätt intill den rappade husväggen, men det hjälpte inte mycket att de stod under balkongen. Den bildade tak alltför högt upp för att i någon högre grad skydda för vätan.

John kastade en blick uppåt väggen.

— Är ni säker på att han ramlade från balkongen? frågade han.

— Nä, men det kan väl inte ha gått till på annat sätt, kan jag tänka.

— Och ni såg ingenting misstänkt när ni passerade här strax innan det hände? Eller hörde något?

Nä, det gjorde jag inte. Tänkte bara på att komma hem så fort som möjligt.

— Den andre då, vad sa han? Trodde han också att han hade ramlat där uppifrån?

— Vi pratade faktiskt inte med varandra. Det blev så hastigt alltsammans, och han kom aldrig tillbaka.

— Ni kände inte igen honom?

— Ingen aning om vem det var. Men det är klart, ett signalement skulle en kanske kunna bidra med… men han vet inte mer än jag, det kan jag säga.

Fors kastade en blick på konstapeln, som drog fram blocket ur den vida regnkappan.

— Signalement, hur såg han ut då?

Den lille magre framför honom log och kliade sig över örat.

— Tja, såg ut. Det vet jag väl inte. Det var bara det att när jag gick bakefter honom… innan det här hände alltså… så hade jag roligt åt hans kläder. Det ser ju alltid lite märkligt ut med de där tyglapparna hängande under rocken. Och de hängde och slängde som en liten svans bakefter för varje steg han tog.

— Frackskört… Var han också klädd i frack?

— Han måtte väl ha varit det; en jäkla fin karl var det i alla fall. Jo, det måste ha varit frack, förstås…

Inne i hotellvestibulen vilade friden. De gäster som var att vänta hade redan infunnit sig och portieren ägnade sig åt att lösa korsord, förankrad i ett hörn av sin förskansning. Trött och plattfotad vankade rockvaktmästaren i den täta dungen av ytterplagg och ändrade inte en min när glasdörren öppnades och den storvuxne mannen gjorde entré. Konstaterade bara att hans rock var ordentligt blöt. Men portieren studsade upp med sitt aldrig riktigt slocknade leende och hälsade igenkännande på John Fors. Beredvilligt upplyste han om att festvåningen denna kväll var abonnerad av ordenssällskapet »Drick ur ditt glas», och att man i övrigt hade tämligen få gäster såväl i hotellrummen som i restaurangen. Men nog var det hundra frackar i festvåningen