Jag blir utmattad av att inte få prata

By Mats Arehn

"Eftersom film är en komplex konstart dras många vankelmodiga aktörer till dess smörgåsbord. Det är charlataner, fifflare, mellanhänder, lycksökare, skurkar, parasiter, kapitalister och ibland hjältar som utgör rollbesättningen bland de arbetskamrater man ofta umgås med."I Jag blir utmattad av att inte få prata skildrar Arehn olika perioder ur sitt yrkesliv. Intresset för film började redan som barn, när han såg Biffen och Bananen på bio och började samla biobiljetter. Vägen in i filmens värld skulle bli krokig och kantad av cirkusdrömmar, skådespelarsatstningar och kamper för att finansiera sina projekt. Denna berättelse handlar om den resan, och om en man som vägrar att ge upp om sin dröm.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Dec 23, 2020
• ISBN: 9788726580877

Book preview

Arehn

Prolog

Aorta

Alla värden är som de ska säger doktorn. Han sitter i sin svarta skinnstol med ryggstödet bekvämt tillbakalutat och tittar lugnt på mig.

Färdigpratat om detta, du är kärnfrisk.

Bakom honom hänger en målning av Marie-Louise de Geer. Han är stolt över att äga den. Det vet jag då vi brukar kallprata en stund efter det formella, och han är mycket film- och teaterintresserad. Men nu har vi inte kallpratat, eftersom jag oroat mig för mina lungor.

Min mamma drabbades av lungemfysem, som en följd av drygt fyrtio års rökande. Långsamt hade hon mer eller mindre kvävts till döds och då jag själv varit storrökare i nära fyrtio år befarade jag att samma öde väntade mig. Min kloke doktor har med åren lärt känna min hypokondri rätt väl och hade skrivit ut en remiss till lungröntgen. Redan en vecka senare blir jag kallad till Sophiahemmet. Röntgen gick snabbt och de garanterade att resultatet skulle ligga på min doktors bord redan samma eftermiddag.

Klockan 8 dagen därpå ringer han, min doktor. Jag hör redan på hans hej att allt inte är som det ska. Och varför ringer han mig så tidigt på morgonen?

Jo, lungorna är det inget fel på, men du har en cysta på höger njure och en liten knöl i urinblåsan, men det är nog inte så mycket att orda om. Han gör en paus och hostar lite lätt.

Men däremot har din aorta svällt upp på ett ställe alldeles under njurarna, innan den grenar ut sig i benen. Det är inte så bra. Jag svarar inte, han andas lugnt och fortsätter:

Jag ska snacka med Thorax, dom kommer att kontakta dig. Jag vet inte vad jag ska svara.

Är du kvar?

’’Visst. Det kom lite plötsligt. Är det allvarligt?"

Den kan spricka, så ta det lite lugnt och vänta på att dom får titta på dig. Jag skickar över plåtarna till Thorax med en gång.

Under de närmaste dygnen går jag runt som i dimma och sover dåligt. Börjar skissa på ett testamente och utformningen av min begravning. Inom några dagar får jag en kallelse från Thorax. På darrande ben tar jag mig in i väntrummet. Kala väggar och en abstrakt, opersonlig tavla sitter på ena väggen. Jag är ensam i rummet. Försöker läsa i en hälsotidning, något om morötter, som jag tycker illa om. Men jag lovar mig själv att om jag överlever ska jag äta en morot varje dag i resten av mitt liv.

I mina tankar är jag fullt upptagen med att planera min bortgång när man kallar på mig. En vit rock klappar mig vänligt på axeln och ber mig följa med. Jag förs in i ett halvmörkt rum och får lägga mig på sidan på en brits, medan en annan vit rock undersöker mig med ultraljud. När det är avslutat kommer ännu en vit rock och ber mig följa med. Jag ska nu ligga på en annan brits, på rygg med bar överkropp och neddragna byxor. Även detta rum är kalt och opersonligt. Rocken klämmer mig med vana händer på magen och på sidorna. Du behöver inte vara rädd. Sånt här sysslar vi med dagligen. Sysslar med dagligen? Vadå? Jag får till sist stiga upp och slår mig ner på en stol mitt emot doktorn, som visar sig vara både kirurg, professor och specialist på att operera aortor. Vänligt och pedagogiskt ritar och berättar han. Min aorta riskerar att spricka, säger han. Jag får förhållningsorder som jag ska följa. Han tittar strängt på mig.

Inte bära runt på pianon och sådant just nu, det får du vänta med. Håll dig lugn några dagar så återkommer vi.

Jaha, säger jag.

Får du ont i ryggen eller magen eller mår illa ska du ta dig hit så fort det går, med ambulans. Och tala om för ambulanspersonalen vad du har för problem, så vet de vad som gäller.

Kan jag dö? stammar jag fram.

Ja, det händer.

Vadå händer?

Ja, om man har mycket otur och inte kommer in snabbt, så händer det att vi inte klarar patienten. Jag tappar talförmågan. Stirrar bara på honom som han just avkunnat min dödsdom.

Men om du bara håller dig lugn kommer troligen allt att gå bra. Troligen?

Nu tar du en taxi hem och väntar, så hör vi av oss. Eller vill du ha en sjuktransport?

Taxi, stammar jag fram.

Han tar fram ett visitkort. Skriver ner ett telefonnummer.

Ring om du undrar över något.

Någon vecka senare ligger jag på ett operationsbord i sex timmar. När jag så småningom vaknar upp är jag yr och känner mig kraftigt berusad. Några timmar senare börjar det göra ont. Jag har ett halvmeter långt ärr på magen, det ser ut som ett blixtlås. De har nitat ihop huden med små metallklämmor. Har de plockat ut hela innanmätet för att komma åt?

I princip säger professorn, när han förklarar vad man gjort. Jag får också veta att jag förmodligen inte hade klarat en månad till. Men någon risk för att det uppstår ett nytt bråck, som de kallade det, det har de aldrig hört talas om. Så risken bör vara överstånden.

Efter tio dagar vill man skicka mig till ett rehabiliteringshem, men jag avstår och åker hem. Jag kommer att klara mig alldeles utmärkt hemma, det är jag kaxigt övertygad om. Då har jag ännu inte insett hur ömtålig jag är, och att jag behöver hjälp. De första veckorna blir jobbiga. Livet flimrar förbi i mitt inre och jag hamnar i en depression. Tappar också tidsuppfattningen. Att dessa reaktioner kunde komma hade man ordentligt informerat om på sjukhuset, men det hade jag förträngt då.

Magen krånglar också i över en månad. Det hade de också förberett mig på, men det hjälper ju föga. Full av självömkan sitter jag orörlig i en stol och glor tomt framför mig. Mina grabbar Max och Mattias hör av sig varje dag, ibland flera gånger, och jag tror att de förstår hur deras pappa mår, även om jag försöker dölja det.

Det tar några månader av smärtor och besvär, men så börjar livet långsamt återvända. Och till slut infinner sig en tacksamhetskänsla som jag inte upplevt tidigare. Jag är allergisk mot klichéer men nu är jag verkligen ödmjukt tacksam över att – som man säger – ha fått en chans till.

Aortaproblemet sätter också igång en process av reflektion och eftertanke. Gamla och nya minnen flimrar förbi, där somligt passerar utan att göra intryck, men annat stannar kvar och vill bli berättat.

Kalla kårar

I samlingsvolymen Kalla Kårar fanns en skräcknovell med namnet Silvermasken. Historien var enkel: En gammal dam lever ensam i en stor lägenhet. Ett gäng egendomliga typer ockuperar hennes hem, låser in henne och bär sig illa åt. Det hela slutar med att kvinnan med hjälp av brevbäraren lyckas fly och tillkalla polisen, som sedan tar fast brottslingarna. Denna historia gav inspiration till min första kortfilm. En ganska omöjlig historia som jag under våren 1964 skrev manuskript till, finansierade, producerade och regisserade.

Jag var passionerat intresserad av film och hade gott om illusioner men skrala kunskaper i filmproduktion. Jag visste inte att ljudet som spelades in på separat bandspelare måste gå synkront med själva filmkameran, för att munrörelserna på filmen skulle stämma med ljudbandet. När filmen efter några månaders inspelning mödosamt skarvats samman med limmade cementskarvar (jag kände inte till att det fanns tejp), skulle ljudet läggas på. Men det fungerade inte, ljudet halkade efter och redan efter några sekunder började skådespelarna tala osynkront. Jag förstod inte varför, men antog att det nog varit något fel på själva bandspelaren vid inspelningstillfället. Men man kunde ju eftersynkronisera rösterna, alltså lägga på nytt ljud efteråt, så jag tog lätt på problemet och hyrde en projektor. Här skulle det eftersynkas så att dialogen kom på rätt plats. Detta var ju ett rent tekniskt problem och skulle minsann inte få hindra färdigställandet av mitt mästerverk.

Filmens scripta, som aldrig hade varit på en filminspelning tidigare, hade en lägenhet med balkong, högst upp på Långholmsgatan vid Hornstull. En sen vinterkväll sammankallade jag aktörerna för eftersynk. De hade ju en gång sagt sina repliker och manuskriptet fanns som stöd, så det hela borde inte vara några problem, tyckte jag. Borde lätt kunna fixas till på en kväll. Vi samlades i den lilla lägenheten på fyra trappor; fotografen, som nu skulle agera maskinist, scriptan, skådepelarna och demonregissören.

Projektorn monterades upp på balkongen, för att inte ljudet från den skulle gå in på ljudbandet. Skådepelarna slog sig ner på scriptans säng, jag startade bandspelaren och gav tecken åt fotografen som knäppte igång projektorn och sedan skyndade sig in i rummet för att med en smäll slå ihop händerna för att ljudet skulle hamna på ljudbandet. Varför visste jag inte riktigt, men jag hade sett att man gjorde så. Och jag ville att allt skulle gå rätt till och vara professionellt. De stackars skådespelarna, som inte var övertygade om att de arbetade åt ett geni, höll färgen och på tecken från mig startade eftersynkandet. Det var inte så att vi eftersynkade någon minut eller ett par repliker i taget, som man egentligen borde gjort. Nej, här skulle allt tas i ett enda svep. Skådespelarna försökte följa med i texten, titta på filmen och samtidigt tala in sina repliker, med samma inlevelse som under inspelningen.

Glad över att det hela fungerade lät jag projektorn rulla. Efter en halvtimmes eftersynkande i rasande tempo var det hela över. Trots att det inte blev perfekt tyckte jag ändå att det lät och såg hyggligt ut. Men eftersom jag ändå tyckte att allt inte satt exakt där det skulle, föreslog jag en omtagning. De frustrerade skådespelarna hade inget att invända men tittade utmattade på mig.

Jag travade ut på balkongen för att ladda om projektorn. Till min fasa upptäckte jag att filmen inte rullats upp på det bakre hjulet som den skulle. Istället hade de nära tre hundra meterna mödosamt hopskarvad kopia fortsatt ner på Långholmsgatan. Det var vinter, med vallar av blötsnö på marken. Till min förtvivlan såg jag mitt mästerverk spolieras av bilar och bussar som passerade långt där ner.

Jag tog ett djupt andetag och återvände in till skådespelarna. Jag meddelade lugnt att jag ändrat mig, det behövdes inte någon omtagning, jag var nöjd och tackade för hjälpen. Resterna av mitt mästerverk packades ihop i en kartong på vinden med texten: Hoppet. Jag förstod nu att jag måste börja från början, och lära mig yrket från grunden. Jag började med att betala tillbaka det lån jag tagit i Handelsbanken med hjälp av Mommi som borgensman. Det skulle ta mig mer än tjugo kortfilmer och tio år, samt många olika arbetsuppgifter inom teaterns och filmens värld, innan jag fick göra min första långfilm Maria.

Mommi

Nyss fyllda femton år hade jag rymt till sjöss, driven av hat till skolan och leda vid de sociala regler som präglade min familjesituation. När jag kom tillbaka till Sverige efter dryga två och ett halvt år på havet, var det äntligen dags att söka mig in i teatern och filmens värld. Det var min dröm och längtan sedan många år tillbaka.

Genom en bekant till familjen fick jag jobb på Berns Salonger som scenarbetare. Jag kan fortfarande förnimma den känsla av välbehag och befrielse som infann sig redan första arbetsdagen. Nu kände jag mig äntligen hemma. Men i min familjerelation fanns problem. Hos min mamma framkallade min hemkomst inte några starka reaktioner. Det var som om jag bara varit borta någon vecka, trots att vi inte hade setts på flera år förutom de få timmar jag varit hemma på besök när jag bytte båt. Man reagerade nu med förmaningar och dämpad ilska. Min bindning till mormor, Mommi, hade alltid varit stark och jag kände nu en plikt att hålla henne informerad om mitt liv. Att regelbundet besöka henne hade varit en självklarhet eller snarare en skyldighet och plikt. Dessa möten ägde nästan alltid rum i hennes bostad på Riddargatan. Mommis lägenhet gick i dova färger, med inrökta väggar och tak, där tunga, tjocka mattor täckte slitna parkettgolv. Mörka sammetsgardiner stängde ute ljuden från omvärlden. Möblemanget var från första halvseklet, grovt och gammaldags, men av god kvalitet så att det skulle hålla länge. Väggarna var täckta av böcker och konst från golv till tak. God kvalitetskonst blandat med fula landskapsmålningar med otympliga ramar, förgyllda med bladguld och med en lampa över. Alla bord, små som stora, var täckta av dukar och fyllda av prydnadsföremål och fotografier på släktingar. Soffor och fåtöljer hade antimakasser. Det fanns några fotografier av avlägsna släktingar som det råkade finnas ett af eller ett von framför namnet på. De stod på pianot, de med namn som det var viktigt att lägga på minnet.

Intäkterna från Mommis fem tobaksaffärer hade vid denna tid upphört. Tobaken hade släppts fri, men Mommi hade vägrat att dryga ut intäkterna med godis och tidningar, och intäkterna blev till slut så usla att en konkurs var oundviklig. Men hon hade det fortfarande hyggligt ställt, så det var ännu inte akut att hitta andra lösningar på försörjningen.

Mommi var helt inställd på att jag skulle fortsätta studera så snart jag lämnat sjömanslivet bakom mig. Jag hade ju inte ens klarat av att gå ut grundskolan och Mommi lade ner mycket tid på att presentera olika lösningar för min utbildning. Hon framförde förslag som stod i nivå med hennes önskemål och drömmar om hur det skulle vara, och framför allt hur jag skulle vara. Att jag jobbade på Berns Salonger som scentekniker och bar ut tidningar på morgonen betraktade hon som tillfälliga lösningar på mina ekonomiska behov.

Min respekt för Mommi var stor att jag jamsade med så gott jag orkade. Först skulle jag placeras i någon engelsk skola och få både bildning och språkkunskaper. När jag lyckats slingra mig ur detta presenterade hon mig för ett antal folkhögskolor av olika slag. Det gick så långt att jag åkte till en skola i Mariefred och lät mig skrivas in, för att lika snabbt åka tillbaka hem igen. Det tog mer än ett och ett halvt år innan jag vågade tala om för Mommi att jag skrinlagt tankarna på en traditionell utbildning och ville satsa allt på teatern och filmen. Till slut tog jag mod till mig och bad att få ett enskilt samtal med Mommi. På avtalad tid blev jag visad in i salongen i den mörka och dystra lägenheten. Mommi satt vid pianot och väntade på mig. När jag klev in bad hon mig sitta ner. Hon vill spela något för mig. Jag sjönk ner i hennes stora läsfåtölj med nötta antimakasser och väntade. Långsamt snurrade hon runt och vände ryggen mot mig. Sedan började hon spela, jag tror att det var något av Chopin. Det lät som vanligt förfärligt. Mommi var tekniskt fingerfärdig och hade spelat piano regelbundet under hela sitt liv. Dock hade ingen vågat tala om för henne att hon var totalt omusikalisk och nästintill tondöv. Hon gav gärna musikaliska uppvisningar, och verkade själv övertygad om att alla i familjen längtade efter att hon skulle slå sig ner vid pianot. När hon efter en evighet vände sig om och tittade uppfordrande på mig för att få beröm log jag tillgjort. Allmänbildning, utbildning och stil, Mats sa hon och plirade på mig. Det måste man skaffa sig, om man inte redan har det. Jag nickade och avvaktade en föreläsning om vad som var viktigt och mindre viktigt i livet. Jag hade förunnats sådana visdomsord många gånger tidigare. Mommi tittade på mig och jag väntade, men det kom inga långa haranger om vad jag borde ägna mig åt, eller inte göra. Till sist tog jag mod till mig och stammade fram, åtminstone kändes det så.

Jag har börjat arbeta med film och teater. Mommi bara tittade på mig, och skakade lite på huvudet.

Jag har förstått att det förhåller sig på det viset. Jag tycker Mats ska ta sig en ordentlig funderare på vad han ger sig in i. Det är en synnerligen svår bransch. Det räcker inte med intresse, och tycka att det är spännande med teater. Det ska till en stor dos av begåvning också. Finns det inte talang så är risken mycket stor att Mats blir olycklig i stället. De flesta inom teatern är olyckliga! Mommi vände sig mot pianot och blev sittande med ryggen mot mig. Tystnaden var förfärlig och oändlig. Utan att vända sig om sa hon stillsamt.

Det är inte mycket som jag egentligen bryr mig om här i livet längre. Men en sak ska Mats veta, jag bryr mig mycket om hur det går för Mats. Hon snurrade runt, plirade på mig.

Då säger vi så. Mats har det ju i blodet så det är väl inte så mycket att göra åt. Men jag vill att Mats håller mig informerad. Så öppnade hon den lilla bruna lådan som alltid stod på pianot, tog upp en hundralapp och gav den till mig. Nu pratar vi inte mer om detta!

Efter detta hade vi en regelbunden kontakt fram till hennes död 1973. När jag ser tillbaka är min upplevelse av min mormor präglad av respekt och rädsla. Hennes kraftfulla personlighet var dominerande och jag förblev underdånig. Hon var en före detta slottsfröken, och att bli jämlik med henne klarade jag aldrig av.

Cirkus

Mitt cirkusliv började tidigt. Varje vår då Cirkus Schumann kom till Stockholm tog min mormor, Mommi, oss med till Cirkus på Kungliga Djurgården. Någon gång fick vi också besöka Cirkus Scott, men det tycker inte Mommi var riktigt fint. Mommi sa: Det är så dåligt, att inte ens dvärgarna är små. Så tyckte Mommi och så tyckte jag själv. Det var något som inte var äkta med Cirkus Scott, det var inte på riktigt, och jag kände mig alltid lite lurad. Som om vi, publiken, lät oss dras in i något som bara var ett förtäckt sätt att skinna oss på entrén. Nej, det som gällde var Cirkus Schumann!

Med sjuans spårvagn tog vi oss ut till Djurgården. Framför Cirkusbyggnaden fanns det alltid en man som spelade på såg. Det var lika spännande varje gång vi kom fram. Skulle gubben finnas där i år igen? Mommi hade sagt att när gubben med sågen försvann, skulle också cirkusen sluta att komma till stan. Där fanns också en tjock tant i lång stor klänning och en man i hatt med tangorabatt, som blåste upp ballonger. När Cirkusen var slut brukade min syster Lena och jag få var sin. Detta var i mitten på femtiotalet och det var då som mitt cirkusintresse uppstod.

Först skulle jag bli clown, självklart inspirerad av Charlie Rivel, min stora idol på den tiden. I tolvårsåldern övergick jag till att trolla. Detta uppskattades av Mommi och familjen och jag trollade på så länge publiken var villig att titta på. Jag tycker fortfarande att det underbart roligt att manipulera med kort. Förmodligen är det också det som gör att jag tycker film är så spännande. Att tillverka illusioner blev något jag skulle komma att ägna mitt liv åt.

I Ingmar Bergmans film Gycklarnas Afton säger Gunnar Björnstrand: Vi gör konst, ni gör konster. Han talar till cirkusdirektören. Denna scen blev jag väldigt tagen av. När jag såg filmen hade jag själv under flera år ägnat mig åt olika sorters cirkuskonster, och jag kände mig lite kränkt.

Jag var runt tretton år när jag började balansera. Jag spände upp en vajer i mitt rum (detta uppskattades inte eftersom jag tvingades borra två ganska djupa hål i dörrkarmarna för att få dit de stora krokarna) och lärde mig så småningom att hålla mig kvar på en slak lina, även om jag många gånger trillade ner och slog mig rejält. Skillnaden mellan en slak och en spänd lina var stor. På den spända linan balanserade man ofta med hjälp av en stång eller ett paraply. Jag tyckte det såg fult ut och man tvingades vingla fram och tillbaka för att hålla sig kvar. Med en slak lina handlade det nästa uteslutande om att parera med benen. Blev man riktigt skicklig kunde man med små rörelser med fötterna och utsträckta armar stå nästan stilla. Det var som att lära sig cykla. Hade man väl kommit på hur det gick till kunde man stå kvar, utan att tänka på det. Det gick då att jonglera eller utföra andra konster med händerna. Man kunde titta ut mot publiken om man hade lust, utan att det blev ryckigt. Jag tränade några timmar varje dag med mitt balansnummer, och jag drömde om att få jobba med cirkus eller på varietéscener.

Inspirationen till lindansandet fick jag av Kalle Andersson eller Reino, vilket var hans artistnamn. Senare i livet när jag till min stora lycka fick träffa honom på Berns Salonger, blev vi goda vänner och jag åkte ofta ut till den campingplats söder om Stockholm där han bodde med sin fru och en ilsken liten svart pudel. Kalle delade generöst med sig av sina kunskaper och hjälpte mig att träna mina balanskonster.

Men egentligen var det inte lindansandet som förde oss samman. Jag hade kommit på ett nytt balansnummer som jag invigde Kalle i. Ett nummer som han själv några år senare tränade in och reste runt med. Många år senare, i Köpenhamn, fick jag se numret igen. Denna gång hette artisten Marco. Han var mycket skicklig och fick senare en Cirkus-Oscar i Monte Carlo.

Jag hade låtit tillverka en kniv, vars skaftände jag kunde stoppa in i munnen och bita till om. På spetsen av kniven balanserade jag ett svärd, spets mot spets. Konstruktionen var enkel och gjord så att jag kunde röra kniven så att den stod i olika vinklar mot svärdet men alltid med svärdet rakt upp. Högst upp på svärdets skaft hade jag låtit montera en platta. På plattan låg en plexiglasskiva och på skivan, eller brickan som det skulle föreställa, stod fyra glas och en champagneflaska.

Med kniven i munnen och svärdsspetsen mot knivens spets klättrade jag upp på en specialgjord stege på tre meter som lutade lite. Högst upp på stegen satte jag in fötterna bakom översta pinnen, lutade mig bakåt och blev hängande upp och ner.

Numret var inte helt ofarligt. Minsta ryckning eller felsteg skulle göra att svärdet hoppade loss och föll ner i ansiktet eller på halsen med spetsen före. Jag var rädd hela tiden, men kunde inte låta bli att fortsätta utföra tricket.

I mitten av sextiotalet jobbade jag ju på Berns som scenarbetare, och lyckades övertala dåvarande artistchefen Brock att få uppträda på några matinéföreställningar på lördagar och söndagar. Det blev succé. Numret var både annorlunda och otäckt. Tre helger i rad fick jag uppträda, men sedan ändrades programmet och jag fick inte vara med.

Även om jag var rädd hela tiden, ville jag ändå pröva mina vingar på en riktig cirkus. Det alternativ som stod till buds var Cirkus Scala. Jag kontaktade cirkusdirektören Olsson och bad att få visa mina konster. På stående fot fick jag erbjudande om att följa med på årets turné. Detta var februari eller mars och mitt inträde i cirkusvärlden skulle ta sin början i mitten av maj 1967.

Jag tränade ambitiöst. Nu skulle världen få se något alldeles extra, jag skulle väcka sensation och anbuden från världens alla cirkusar och scener skulle strömma in. Men under ett träningspass i slutet av april halkade jag till på stegen och svärdet hoppade av knivspetsen. Jag hann rycka till och vrida mig lite åt sidan, men svärdspetsen rispade mig rejält på hakan. Under några sekunder var jag övertygad om att min sista stund var kommen. Det blödde ganska ordentligt och jag var milt sagt chockad.

Mommi fick reda på vad som hänt och jag blev uppkallad till hennes lägenhet på Riddargatan. För en gångs skull var hon inte sträng, snarare orolig och rädd. Hon satt bredvid mig i soffan med handen på min arm och tittade förbi mig, mot fönstret: Jag vill att Mats slutar med de där konsterna. Inte för att jag tror att Mats kommer att göra som jag säger, Mats har ju aldrig brytt dig om vad andra människor tycker. Men jag vill att Mats ska förstå att han betyder väldigt mycket för mig, och jag vill inte att det ska gå Mats illa.

Mommi reste sig upp och lämnade mig ensam. På vägen ut sa hon:

Mats kan väl i alla fall ta min önskan under övervägande.

Jag utförde aldrig mer mitt avancerade balansnummer. Däremot balanserar jag en pinne på hakan som Clownen Beppo under en turné på Riksteatern. Någon gång i vänners sällskap kan jag fortfarande sätta en stol på hakan och hålla den stilla i luften en stund.

Ur dagboken

Mars 2002

Han heter Lars-Olof Ronnevi, klinikchef påpekar han, när jag frågar vem han är. En riktigt trist typ. Står och väger på tårna med händerna på ryggen och verkar väldigt nöjd med sig själv, mycket nöjd! Sjuksystrar och undersköterskor har flytt in på sitt rum och håller sig på respektfullt avstånd. Personalen gillar honom