Telefon från död dam

By Lars Fredrikson

Det är när Caroline, tillsammans med en grupp andra människor, blir ögonvittne till ett mord som mardrömmen tar sin början. Caroline såg nämligen något som ingen av de andra såg. Hon vet att mannen som misstänks för dådet är oskyldig eftersom hon såg vem som egentligen utförde mordet. Skrämd till tystnad håller hon informationen för sig själv, för att skydda sina vänner och sin familj. När kriminalinspektören Theo Berlin av misstag blir indragen i fallet inser han snart att de måste hitta vem det än är som hotar Caroline om de ska kunna sätta dit den verkliga mördaren ...-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Dec 9, 2020
• ISBN: 9788726748635

Book preview

polisen

Raymond

Fredagen den 9 juli

Inom ett par minuter skulle mannen på Regeringsgatan ha blod på sina händer, och den okände skulle sitta huggen till döds i Toyotan. Det dröjde ett dygn innan kriminalpolisen fick veta den förstes namn, Raymond Olsson. Rätteligen borde han hamna i klistret. Och det gjorde han, mer än rimligt kunde man tycka till att börja med.

Caroline Bok kände först inte igen Raymond. Hon väntade på sina föräldrar utanför Gallerian i korsningen Hamngatan-Regeringsgatan, en av de rörigaste platserna i Stockholm en fredagseftermiddag. Hon hade lämnat laboratoriet tidigare än vanligt för att hjälpa sina föräldrar att finna en present till deras dotterdotter. Den luspudeln Buster hade naturligtvis inte kunnat lova Caroline att han skulle dyka upp. »Viktigt möte.« Det hade hon hört förr. Hennes sysslolösa väntan innebar att hon iakttog individer som i vanliga fall skulle ha passerat oförmärkt i det anonyma myllret. Det var därför hon råkade lägga märke till honom där han strök längs raden av parkerade bilar på Regeringsgatan. Han kom bortifrån Gustav Adolfs Torg och kikade in genom alla vindrutorna. Det skulle se ut som om han bara kastade en förströdd blick. Men hon blev alltmer övertygad om att han metodiskt sökte efter något. Det var knappast fråga om att stjäla ur tomma bilar. Inte nu och inte här av alla platser.

Trots sin ungdom, han såg ut att vara omkring tjugo år, verkade han trött och luggsliten. I bästa fall hade han övernattat hos en kompis. Han var ganska lång, eller kunde ha varit det om han inte hade sjunkit samman sedan Caroline senast såg honom. Hon tänkte att det inte var så underligt att hon inte direkt kände igen sin tidigare så prydliga medarbetare.

Raymond stannade vid en Volvo, såg sig om och drog upp ett grått, gurkformat föremål ur en plastkasse som han bar i vänster hand, ställde kassen i rännstenen och öppnade dörren. Föraren hann bara se förvånad ut innan ynglingen tog tag i hans krage med vänster hand och drog ut honom över passagerarsätet till lämplig vinkel för att få sving på blydaggen i höger hand. Slaget träffade på hjässan och mannen sjönk ihop. Raymond släppte ner blydaggen i kassen, stagade upp sitt offer med hjälp av säkerhetsbältet, tog fram hans plånbok, tömde den på pengar ner i kassen, slängde in plånboken i bilen och stängde dörren. Han kastade en sista blick på mannen, som satt till synes halvsovande, och fortsatte längs trottoaren med sin plastkasse i handen. Operationen hade genomförts tyst och diskret. Alltsammans hade inte tagit mer än några sekunder. Rånaren måste ha tränat in rörelserna mycket noga. Caroline kom sig inte för med att göra något annat än att stirra. Hennes enda tanke var den vanliga: »Sådant händer inte här bland alla dessa människor.« Någon polis såg hon inte till. När hon lyckades samla sig, visste hon först inte om hon skulle springa fram och varna näste man i kön, som satt nersjunken i en Toyota, tjugofem–trettio meter från henne, eller om hon skulle skrika i största allmänhet. Hon bestämde sig för bådadera och började springa mot bilen. Innan hon hade dragit in luft för det stora skriket hade Raymond redan öppnat Toyotans dörr, tagit tag i mannens grå kostymkavaj och börjat dra ut honom. Offret följde med utan motstånd, och slaget missade huvudet och träffade i stället Raymonds vänstra knä. Han sjönk ner med ett vrål av smärta samtidigt som mannen slappt gled ner i rännstenen. Raymond hamnade med överkroppen vid sidan av offret med vänster arm över hans rygg och höger ben fastlåst under den livlösa kroppen.

Då fick Caroline syn på det Raymond inte hade sett. En mörkröd fläck hade spritt sig över mannens rygg så att den nästan täckte hela kavajryggen. Hon ville ropa en varning till Raymond,

– Rör inte kniven!

Men ingen av gatans publik tycktes höra hennes rop; det hade fastnat som ett hest pip i hennes strupe. Hon var knappt medveten om de uppjagade människor som började samlas bakom hennes rygg. Pojken famlade efter ett fast stöd för att kunna välta undan mannen och ta sig upp och fick efter några försök grepp om knivskaftet. Hon såg hur Raymond lyckades komma loss och ta sig upp på fötter. Han tog stöd mot biltaket och stirrade på kniven som han hade fått loss från den döde mannen. Bland alla ropen kring henne hördes en mansröst, starkare än de andras, som manade de övriga att gripa ynglingen. Men han gjorde själv inget åt saken, och när Raymond med kniven höjd banade sig väg genom kretsen av åskådare, sprang alla åt sidan. Alla utom Caroline som stod orörlig och stirrade på Raymonds osunt vita ansikte.

– Raymond! var det enda ord hon fick fram. Han såg henne rakt i ögonen ett ögonblick och sköt henne åt sidan. Hon tog tag i hans ena jackärm, men han slet sig loss och fortsatte sin haltande flykt och försvann runt hörnet mot Norrmalms Torg. Alldeles för sent ropade hon,

– Kom tillbaka; jag såg att det inte var du som gjorde det!

– Stå inte bara och glo! Ta fast mördaren, vrålade mansrösten långt bak i den växande folkhopen.

En upphetsad kvinnoröst nära Caroline sa,

– Jag fick honom på två bilder, så han är fast. Polisen måste få dem med detsamma.

En mansröst sa ivrigt,

– Är du tokig? De där bilderna ska jag sälja! Jag får massor av pengar för dem.

– Men poliserna …

– Ja ja, men först ska vi sälja bilderna; då får de ändå se honom på TV.

Ropen och tumultet lockade allt fler åskådare, som trängde på och knuffades så att Caroline var nära att ramla framlänges. Hon lämnade brottsplatsen utan att invänta polisen.

Hennes möte med föräldrarna blev kortare än avsett. De såg att hon var upprörd och ville att hon skulle gå med dem hem; men hon såg på klockan och tackade nej. Då övertalade de henne att följa med och dricka en kopp kaffe på en servering i Gallerian. Där bad de henne att berätta vad som hade hänt. Men Caroline tänkte att om hon gjorde det skulle hennes föräldrar föreslå säkerhetsarrangemang som inte lät sig förenas med hennes vardag. Därför ville hon inte svara på deras frågor, och efter en stund sa hon några lugnande ord och skyndade bort mot Sergels Torg.

När hon hade gått, satt de ganska länge kvar vid bordet. »Det är naturligtvis något med den där Buster igen. Att han inte kan lämna henne i fred«, blev deras sorgsna slutsats. De hade inte träffat hennes man förrän Caroline hade varit gift med honom i över fyra månader. Hon hade stolt berättat om hans framgångar i Turins industrikretsar. Då hade de tagit ut henne på en promenad och sagt: »Den dag som den mannen gör dig olycklig, får du inte glömma var du alltid kan få stöd och hjälp. Du kan inte förstå vad vi menar nu. Men när du blir tvungen att minnas vad vi har sagt i dag, måste du svälja din stolthet och komma till oss innan det blir för sent.« Caroline hade fått en kalldusch av deras märkliga uttalande och sagt ifrån att de aldrig mer skulle få komma med sådana paranoida utfall mot hennes hedervärda man. Han skulle aldrig komma att göra henne något ont.

Eftersom hon hade tagit bussen hem tidigare än beräknat, ville hon först gå hem och lugna ner sig en stund innan hon tog bilen för att hämta Erica från dagis. Hon klev av den överfulla bussen för att gå det sista stycket till sitt kedjehus.

När hon hade vilat sig en stund och slutat darra, började hon på allvar fundera över hur hon skulle få kontakt med Raymond. På något vis måste hon förklara för honom att han kunde bli oskyldigt fälld för mord om han inte samarbetade med polisen.

I affären

Fredagen den 9 juli

Äntligen fredag eftermiddag, skulle hon ha tänkt om allt hade varit som vanligt. Caroline hade hämtat Erica från dagis. Hon funderade på om hon skulle be någon att ta hand om henne under kvällen, så kunde hon själv för ovanlighetens skull försöka hitta på något för egen del. Just denna dag behövde hon något, gärna en stark effekt, som i bästa fall kunde skingra hennes tankar. Flickan kunde kanske övernatta hos en kamrat. Men hon slog bort tanken. Det vore förräderi. Erica hade under hela veckan längtat efter deras kväll tillsammans, då de kunde sitta uppe lite längre än vanligt. Och förresten brukade hon själv också se fram emot de timmarna. Men det var inte bara det att hon var uppskakad över det som hade hänt på stan. Hon hade också andra behov än att vara mamma. Vuxna behov.

Erica satte upp sina skor mot förarsätets ryggstöd och tryckte till. Caroline sa utan att vända sig om,

– Låt bli att sparka bakpå stolen. Jag får jämt torka av den.

– Ska vi leka godisaffär i kväll? sa flickan och tryckte till igen.

– Ja, om du slutar sparka.

Dottern tog ner fötterna. »Utpressning är ett viktigt inslag i all uppfostran,« tänkte hennes mamma.

– Ska vi leka biblos?

– Ja, vi ska läsa som vi alltid gör. Och baka en kaka. Leka bagis.

– Men inte med russin. Små chokladbitar!

– Okey, vi har kvar en kaka sedan förra gången.

– Det har du inte sagt förut.

– Nej, för då skulle vi bara haft russin kvar. Du hade tjatat ihjäl mig, tills du fick chokladen. Och du vet att du bara får äta godis på våra myskvällar; så du skulle ändå inte ha fått något.

Caroline anade att allt hon sa inte var alldeles konsekvent. Hon kände oro i kroppen. Hon tänkte på sin närmaste medarbetare på laboratoriet, Eva. Hon var tre år yngre än Caroline. Eva var ensamstående mamma, frånskild, som Caroline. Under en kaffestund tillsammans med den yngre kvinnan hade Caroline klagat över en molande trötthet i musklerna. Ett slags pirrande, otålig irritation. Eva hade då sagt att det fanns bot för det mesta. Själv höll hon sig med en trevlig, händig man som kunde ordna allt inom området. Han var hennes privata massör, brukade hon tänka. De träffades varannan onsdag eller torsdag. Hon hade ett utbytessystem med en väninna, som också hade en hemlig man som kunde hjälpa till med massage och annan fysisk omvårdnad. Så varannan vecka var Evas pojke hos väninnan, och varannan hade Eva två barn att ta hand om.

– Det låter praktiskt, sa Caroline så neutralt hon kunde.

– Ja, men det har sina begränsningar. Två gånger i månaden är ju inte något överflöd direkt.

Caroline tyckte inte om samtalsämnet, men hon måste svara något.

– Nej, men det är mer än noll i alla fall.

Omedelbart ångrade hon sig. Hon hade inte syftat på sig själv. Det var bara något slags konstaterande att … ja att två gånger var mer än ingen. Matematik och inget annat. Men nu var det för sent. Eva hade, begripligt nog, uppfattat saken på sitt vis. Och att försöka krångla sig ur sin freudianska felsägning skulle bara göra allt värre. Trots den ringa åldersskillnaden mellan dem hade Caroline fått något av en mammaroll i deras relation. Dessutom var hon laboratoriechef, vilket i och för sig inte behövde märkas alltför mycket i deras friktionsfria samarbete. Eva skulle aldrig skvallra, det visste hon. Men nu var en barriär riven, en barriär som Caroline hade velat behålla.

Eva såg osäker ut när hon sa,

– Om du vill, kan jag ta hand om Erica någon natt då och då.

Caroline sa bara ett kort tack. Hon kände sig besvärad. Eva fortsatte,

– Förlåt mig om jag trängde mig på dig. Det var inte meningen. Men jag tycker bara att det är så orättvist om vi ensamma mammor aldrig ska få vara vuxna. Vi behöver också ha lite kul. Det har jag betalat ett högt pris för i flera år; det kan jag försäkra.

Hennes min mörknade, och hon sa med blicken borta i fjärran,

– Tänk, när vi låg i skilsmässa och pojken var så liten att jag inte kunde lämna bort honom. Jag var tjudrad vid honom. Alltid mjölkklattar på kläderna när jag var hemma. Glamouröst värre. Matthias hade flyttat hem till den där, som han förresten redan har lämnat nu. Eller om det är hon som … Strunt samma. Vi var fortfarande lagligen gifta, och han kom hem till mig ibland när hon var borta. Min hjärna sa att han var ett kräk, men kroppen var fortfarande gift med honom. Och han kunde vara som en ängel, när han ville. Så jag kunde inte säga nej. Kan du tänka dig? Han var alltså otrogen med mig, sin egen fru. Det var för jävligt. Nu efteråt fattar jag inte … Nej, det var för jävligt.

– Men nu har du fått ordning och reda?

– Just det, nu är det ordning på allting. Fast det är klart, som jag sa, det kunde ju vara lite oftare.

Vågor av obehag och spänning vällde fram när hon tänkte på sitt samtal med Eva.

När de var nästan hemma sa Erica,

– Ska vi ha italiensk mat i kväll?

– Jag hade tänkt annat.

– Vaddådå?

– Jag hade tänkt laga ugnsbakad gädda.

– Blää.

– Vet du vad gädda är?

– Nej, men det låter äckligt! Det är väl fisk, va?

– Hur visste du det?

– Det är alltid fisk, när det är något som jag inte vet.

Caroline vände bilen vid närmaste gathörn och körde tillbaka till den italienska butiken. Innehavare var Napoleon Bertoni. Han hette verkligen Napoleon, så italienare han var. En gång hade han berättat varför hans föräldrar hade givit honom detta namn, men Caroline hade inte riktigt förstått hans komplicerade berättelse.

När de klev ner det enda trappsteget och kom in i butiken var Napoleon ensam, upptagen med att plocka frukt ur en låda. Välkända dofter mötte dem när de kom in i dunklet. Kryddor, inlagda tomater, olivolja, citroner och vällagrade ostar spred ångor som väckte nostalgiska drömmar i henne om ett annat, färgrikare och varmare liv, inte nödvändigtvis just i Italien. Det viktigaste var väl att det var någon annanstans än där hon just nu befann sig. Hon undrade ofta varför den lille energiske mannen bakom disken hade dragit iväg hit från citronernas land med all sin yrkeskunskap.

– Chatta, ropade Erica vanemässigt.

– För det första heter det ciabatta; för det andra tycker jag inte att det är någon riktig middag. Vi ska hitta något annat i dag, något som också är gott. Vi kan ta ciabatta någon lördagslunch.

Flickan sneglade misstänksamt på sin mamma men räknade snabbt ut att hon hade vunnit något på affären, så hon sa inget.

Det var något som fattades. Caroline kom på att Napoleon inte var som vanligt. Annars mötte han dem regelmässigt med sin hälsning: »Men se, lilla frun och lilla fröken!« Ofta följde ett lyriskt citat ur något klassiskt verk framsagt med stora gester på italienska. Men denna dag hälsade han bara med en bugning. När Caroline kom fram till glasdisken för att insupa dofterna, såg hon att italienarens vänliga ansikte rynkades av sorg eller oro. Hon tänkte fråga hur han mådde, men han föregrep hennes fråga genom att med sin vanliga energi visa upp den ena delikatessen efter den andra.

När hon hade handlat färdigt, stannade han plötsligt i sin rörelse och mötte Carolines blick med sina varmt bruna ögon. Han var djupt bekymrad.

– Lilla flickan är så vackert.

– Ja, sa Caroline och kände magen dra ihop sig. Ja, det är hon.

– Lilla frun ska vara rädd om henne.

– Ja, men det är jag ju. Jag är alltid rädd om Erica.

Hon hörde att hennes egen röst lät pipig och ynklig. Han sa,

– Man ska alltid vara rädd om lilla barn och göra som andra säger.

– Vad har hänt?

– Säg inte till någon om detta. Då går illa. Men var rädd om lilla fröken.

– Säg vad du menar! Vad är det som har hänt? Vad talar du om?

Hon kastade en blick efter Erica som var fullt upptagen med att studera en isad hummer. Caroline sänkte rösten nästan till en viskning,

– Hotar någon att skada min flicka?

Det var som om hon hade varit beredd på detta. Detta eller något annat.

Han gjorde upprepade korstecken och såg upp mot taket.

– Elden väntar den mannen. Nej, Infernos eld och is! Men detta …!

Plötsligt stelnade hans ansikte, och han såg blint ner bland varorna på disken,

– Han är dömda att bli den fjärde mannen i Infernos isfrysta mun.

Han såg upp som om han först nu hade sett henne.

– Inte tala med poliser, går det bra för lilla flicka.

Blodet vek från hennes ansikte, och hon måste hålla sig i glasdiskens kant. Som i en mardröm försökte hon förmå Napoleon att tala om vad som låg bakom hans dunkla uttalande, men det enda han ville säga var,

– Ingen vill lilla flicka ont. Det ska gå bra. Men inte tala med poliser.

Hon rafsade ihop påsarna på disken och försökte med darrande händer ta fram sedlar av rätt valör ur plånboken. Till slut sträckte hon över en bunt hundrakronorssedlar, tog Ericas hand och gick hastigt mot dörren. Handlaren ropade tillbaka henne och stack pengar i hennes hand. Hon bara stirrade på honom, tills han tog ifrån henne plånboken och stoppade ner sedlarna och växelmynten i den. Till sist klappade han hennes hand och skakade på huvudet.

– Inte tala med poliser, går allting bra.

Kolleger

Om denna händelse skrev kommissarie Theo Berlin flera år senare i sina memoarer ¹ :

Jag var inte i tjänst när det inträffade – »Toyota-mordet«, »Maffia-mordet«, »Revirmordet på Regeringsgatan« och hur tidningarna efterhand fick till det. Jag fick senare en förklaring till den stora uppmärksamheten av en journalist. Hon ansåg det särskilt lockande att mördaren hade gått fram och begått sitt brott mitt bland alla dessa människor.

Jag hade beordrats en tids vila sedan jag hade skjutit ihjäl en mördare i Kyrkviken på Lidingö. Efter en utredning stod det klart för alla ansvariga att jag med ett par sekunders betänketid hade tvingats välja mellan en desperat mördares och en yngre kollegas liv. Något tredje alternativ fanns inte. Det var alla eniga om. Det entydiga frikännandet medförde att ingen, varken tidningar, TV eller radio,