Mirja mellan Hektor och Adrian

By Inger Brattström

Allt är som vanligt för Mirja. Hon bor kvar med sin lillebror och sin mamma i förorten där de alltid har bott. Hon är lite utanför i klassen som hon alltid har varit. Men hon har faktiskt två vänner. Hektor och Adrian. Mirja gillar båda två väldigt mycket, men Mirjas mamma tycker inte om någon av dem. Adrian är för gammal och Hektor är adopterad. Mirja vet inte hur hon ska göra för att få sin mamma att sluta vara så fördomsfull, men snart blir hon fullt upptagen med sina egna fördomar ...

"Mirja mellan Hektor och Adrian" är den fjärde boken i serien om Mirja.

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Oct 28, 2020
• ISBN: 9788726427868

Book preview

författaren.

Halv fem på morgonen

Klockan är halv fem på morgonen – en tveksam gryning i den tidiga timmen – och Irina kommer helt överraskande hem från sin vaknatt på sjukhemmet. Trött, grå, rufsig i håret. Hon får ett häftigt utbrott när hon finner Mirja och tre kompisar flamsande – som hon säger – kring köksbordet med den dunkande musiken från cd-spelaren på högsta volym. Hon tar sig runt huvudet med båda händerna. Utan att ta av sig kappan rusar hon ut i köket. Hon är helt hysterisk.

En av mina patienter dog i natt – en gammal snäll tant. Jag har just gjort henne i ordning och här sitter du och flamsar. Och var är Jurek, tänker du inte på honom?

Mirja blir överrumplad, nästan rädd. Irina skulle inte vara hemma förrän efter sju. Det brukar hon aldrig vara när hon haft nattpass. Som om det inte redan är för sent försöker hon smussla undan de två ölburkarna som står på bordet.

Och Irina skriker, plötsligt skriker hon bara rakt ut.

Adrian höjer musiken – som om det alls är möjligt! Han reser sig och går fram till Irina, står ett ögonblick mitt emot henne. Så lägger han båda armarna kring henne, drar henne långsamt intill sig, och som i dans för han henne ut över det minimala köksgolvet till musikens rytmer.

Irina i armarna på Adrian, Irina hulkande som ett litet barn. Hon är ännu i ytterkläderna, det korta mörka håret är okammat och fuktigt, och nu tätt intill Adrians gul-färgade hårkalott.

De är precis lika långa. I det svaga ljuset från de levande lågorna glimmar raden av små guldringar längs högra örats kant. Han är i strumplästen, hans stora militärkängor står i hallen medan Irina fortfarande har sina fula allvädersstövlar på. Den höga musiken omvärver dem, liksom värmen i köket – och det är en syn som är så otrolig och overklig att den inte går att tro på.

Och än mer drömlik blir den när Jurek strax står i dörren, blinkande och yrvaken. Hans blå pyjamas är urvuxen och den smutsiga gosetrasan hänger i tummen som han har i munnen. Fast han är sex år suger han fortfarande på tummen som om han vore en baby!

Nu står han här och snörvlar och blinkar mot ljuset. Det han nu ser gör honom häpen och förskräckt.

Mamma – vad håller du på med?

Hans tunna röst är full av tvivel.

Och förtrollningen är bruten – om det nu varit en förtrollning. Irina gör sig fri – hon svajar lite innan hon tar några steg mot Jurek. Hon drar honom hastigt hårt intill sig, gömmer sitt ansikte i hans lockiga hår – som är den lilla pojken nu hennes stöd och tillflykt, får henne att komma tillbaka till sig själv. Hon tar Jurek i famn, lägger honom på soffan i vardagsrummet innan hon går ut i tamburen och tar av de smutsiga stövlarna, hänger kappan på sin krok. Hon drar några djupa andetag, kammar till håret och sköljer ansiktet med kallt vatten innan hon åter går ut i köket till de andra, som under några andlösa minuter är som förstenade.

Maya och Hektor sitter ännu vid bordet medan Mirja står upp och stel som en pinne stöder sig mot stolsryggen. Det är bara Adrian som har det i sin hand, han ser på dem med en liten konspiratorisk blick när han sträcker sig efter sin cigarettändare. Ett kort ögonblick lägger han sin arm kring Mirjas axlar och skakar henne lätt.

Då är det dags att sticka då …

De andra reser sig tysta och generade. Maya ger Mirja en hjälpsökande blick – ingen av dem har sagt ett ord sen Mirjas mamma kom hem. Ingen – utom Adrian då.

Det svindlar för Mirja, det är kaos inne i henne. Hon är generad, hon är rädd, hon mår illa. Vad tänker de om henne nu? Vad tänker de om hennes mamma? Att hon är knäpp, inte riktigt frisk?

Vad var det som gjort Irina så upprörd att hon skrek rätt ut som om det gällde livet?

En tavla med musik

Mirja försöker att tänka sig in i det. Hon prövar att med sin fantasi se det med Irinas ögon, höra med Irinas öron. En tavla med musikillustrationer klockan halv fem på morgonen …

De fyra runt bordet. De nästan nerbrunna ljusen i de låga stakarna lyser på den blå skålen med chips, de halv-fulla glasen med Coca-Cola och öl, askfatet med de tre fimparna – det är Adrian som röker, det är också han som haft med de två ölburkarna. Han är äldre, snart sexton.

Adrian med en hel bård av små glänsande guldringar efter högra örats kant. Och håret, den illgula kalotten över hans eget mörka som skymtar som en trubbig bård därunder. Adrian med sin arm kring Mirjas axlar medan hon stoppar chips i hans gapande mun.

Hektor, vackra svarta Hektor med det härliga ullhåret och det stora glada leendet över bländvita tänder. Han är från Etiopien eller något annat afrikanskt land, adopterad tillsammans med sin syster Antonia. Irina känner honom sen gammalt, han har alltid funnits ända sen de började i lågstadiet. Hon gillar honom, eller accepterar honom åtminstone; hon vet att han är sjyst – fast ibland tycker hon att han blivit alldeles för stor och grov för hennes lilla spröda dotter! Nu väger han på stolen med händerna bakom nacken.

Medan Maya – lilla söta Maya med tefatsögonen och det ostyriga dockhåret som ett mörkt moln kring sitt runda ansikte – är från Indien och inte så svart som Hektor. Hon är Mirjas kamrat i simklubben Södra Baddarna, där de båda tränar ett par gånger i veckan

Lilla Maya – nu halvligger hon som slarvigt slängd mot Hektors knä.

Och de fladdrande ljuslågorna som kastar oroliga skuggor på de ljusa väggarna. Den svaga lukten av tobak. Den höga dunkande musiken som ekar i våningen medan väggklockans svarta visare pekar på fyra och tjugosju …

Det är den tavla Irina ser när hon helt överraskande kommer in i sitt kök i den tidiga timmen – trött och upprörd av den gamla kvinnans död.

Kanske är det inte så underligt att Irina reagerade så häftigt och okontrollerat!

Kaos

Det här skulle bli svårt! När de andra gick ut i hallen och tog sina jackor, kängor och halsdukar tumlade tankar, rädslor och samvetskval runt i Mirjas stackars huvud. De var alla lite generade, hade fumligt bråttom. Fast Hektor tog sig ändå tid att komma in i köket igen, hans arm hastigt över hennes axlar, en snabb tryckning.

Det grejar sej, Mirja!

Och Mayas ängsliga ögon i dörren, hon hade sin röda jacka på sig, den långa vita halsduken räckte nästan till golvet. Och under armen den blå hoprullade sovsäcken!

Men skulle inte du …?

Den extra madrassen låg redan på golvet i Mirjas rum, det var tänkt att hon skulle sova över för att tidigt nästa morgon fara till badhuset för simträningen. Numera är båda två med i juniorlaget. Efter förra sommarens sim-läger anses de som lovande.

Nej, jag går också nu …

Hon såg rädd ut, som att nu räckte det med Mirjas mammas utbrott nyss. Nu ville hon därifrån så fort som möjligt.

Men så här dags … det var farligt i stan den här tiden. Förresten – tunnelbanan gick väl inte så här tidigt.

Maya bor inne i stan, minst femton minuters resa från Mirjas förort.

Jag följer dej, sa Hektor som förstod Mayas ängslan. Kanske också Mirjas önskan att vara ensam inför vad som nu väntade. "Eller så kan du