Nådastöten

By Christina Larsson

När en 86-årig man i lägenhetskomplexet Pennygången hittas död, inlåst i en klädkammare visar rättsläkarundersökningen att han legat där i ett halvår efter att ha svultit ihjäl.

Kriminalkommissarie Ingrid Bergman har precis återvänt till jobbet efter en lång sjukskrivning. Därför blir det kriminalinspektör Karin Falk som får leda mordutredningen och Ingrid får i uppdrag att bistå henne.

Samtidigt inleds Landsbygdsmässan i Göteborg under stort säkerhetspådrag sedan landsbygdsministern utsatts för mordhot. Bönder demonstrerar mot att starka krafter inom matindustrin tillåts styra och pressa priserna på mjölk och andra jordbruksråvaror utan att politikerna ingriper.

I samband med mässan hyr Ingrid ut sitt hus till NOA, Nationella Operativa Avdelningen, som sköter säkerheten. Det får ödesdigra konsekvenser och snart är hon indragen i ett livsfarligt spel där hon inte längre vet vem hon kan lita på.

Nådastöten är en bok om relationer, diaboliskt maktspel och mord som skakar Sverige. Det är den femte boken i serien om kriminalkommissarie Ingrid Bergman vid utredningsenhetens sektion för grova brott i Göteborg.

• Language: Svenska
• Publisher: Word Audio Publishing
• Release date: Feb 16, 2018
• ISBN: 9789175239873

Book preview

göra?

1

MÅNDAG DEN 15 MAJ

KLOCKAN 12.45

Promenaden tog bara en kvart, men gav henne ändå tid att tänka på det hon var på väg till. Hon skulle frågas ut och dissekeras mentalt, och därefter skulle det skrivas ett utlåtande. Ett utlåtande som skulle avgöra hennes framtid. Kriminalkommissarie Ingrid Bergman blickade upp mot himlen. I flera veckor hade det varit mulet med kalla, korta regnskurar som fick människor att huttrande söka lä intill husväggar och dra upp dragkedjorna så långt det gick i halsen. Hon suckade och längtade efter sol och värme. Det enda positiva med det här vädret var att det underlättade för henne att dölja sin graviditet.

Kan du berätta vad som hände? Psykologens inledningsfråga var oväntad och väldigt rakt på. Inte alls vad Ingrid hade förväntat sig.

Vet du inte det? Ingrid höjde frågande på ögonbrynen. Har de inte berättat det för dig?

Psykologen, Gunilla Katz, en kvinna i sjuttioårsåldern, betraktade henne utan att röra en muskel i ansiktet. Hela hon var neutral. Osminkad och klädd i färglösa kläder. Ett par knallröda glasögon med tillhörande färgmatchad kedja hängde runt halsen och var en skarp kontrast, som en varning om att man inte skulle underskatta intellektet under den svala ytan. I hennes knä låg ett block med en fastsatt penna.

Jo, men det är deras version, sa psykologen lika lugnt som hon ställt frågan. Jag vill höra din, det är dig jag ska utvärdera.

Ingrid ryckte på axlarna. Strax efter årsskiftet ledde jag en utredning av mord och överfall på unga kvinnor här i Göteborg. Helt plötsligt visade det sig finnas både indicier och bevis för att det var jag som var förövaren, och att jag även var ansvarig för andra lika grova brott. Varken mina medarbetare eller min närmaste chef trodde att jag var skyldig, men det gjorde däremot chefen för avdelningen för särskilda utredningar. Avdelningen som utreder oss poliser, alltså. Jag valde då att gå under jorden för att få en chans att rentvå mitt namn och ta reda på vem det var som låg bakom brotten.

Psykologens ögon smalnade och hon lutade sig en aning framåt i stolen. Känner du att det finns personer som motarbetar dig på din arbetsplats?

Jag vet inte. Kanske. Är det därför jag är här?

Ingrid behöll ögonkontakten medan hon väntade på svaret. Vad var de egentligen ute efter?

Efter några långa sekunder vek psykologen ner blicken och gjorde en anteckning i sitt block innan hon åter såg upp på Ingrid med rynkad panna.

Det är nästan fyra månader sedan allt det här hände. Har du återhämtat dig fysiskt?

Ingrid förstod inte vad psykologen höll på med. Varför svarade hon inte på hennes fråga? Hon fick lust att resa sig upp och bara gå därifrån, men hon visste att det bästa var att spela med och låtsas vara lika oberörd som psykologen försökte vara.

Så gott som, men jag är fortfarande sjukskriven.

Det blev ett stort mediepådrag.

Ja. Och …?

Psykologen sträckte sig efter en mapp på skrivbordet intill och bläddrade bland pappren tills hon hittade det hon sökte och började läsa högt: "Kriminalkommissarie Ingrid Bergman efterlyst för mord, Kriminalkommissarie Ingrid Bergman spårlöst försvunnen, Misstankarna mot kommissarien splittrar Göteborgspolisen. De här meningarna kommer från tidningsrubriker och löpsedlar. Hur kändes det att läsa dem?"

Minnet av de kränkande uttalandena och bilderna som suttit tapetserade över hela Göteborg fick det att dra ihop sig i bröstet av återhållen ilska. Ingrid tänkte på Johan Höök, chefen på avdelningen för särskilda utredningar, som lett drevet. Hon gav psykologen en lång blick innan hon svarade. Pressen var hela tiden väldigt välinformerad.

Psykologen rynkade pannan. Du svarade inte på min fråga,

Hur det kändes? Ingrid skakade irriterat på huvudet när hon svarade. Ja … ovant.

Ovant? sa psykologen dröjande och gjorde en ny anteckning i sitt block. Varför tror du att dina medarbetare och din chef inte trodde att du var skyldig till det som du anklagades för?

För de vet att jag skulle kunna begå alla de där brotten utan att lämna några spår efter mig.

Så du menar att man underskattade dig på avdelningen för särskilda utredningar?

Ja.

Efter några långa sekunder tyckte sig Ingrid ana ett undertryckt leende hos psykologen, och slappnade av en aning.

Du förlorade en ansenlig summa pengar när dina konton kapades, men du har inte krävt att få tillbaka dem, stämmer det?

Ja.

Varför inte?

De hade skänkts till Rädda Barnen och Röda Korset.

Kan du utveckla det svaret?

Vad har det med bedömningen av min arbetsförmåga att göra?

Det är en del av pusslet jag lägger för att få en tredimensionell bild av din psykiska kapacitet och hälsa. Du behöver inte svara på mina frågor. Det väljer du själv. Men i så fall blir även det en del av rapporten som jag sammanställer.

Ingrid skrattade till och skakade på huvudet. Då ska jag vara riktigt tydlig. Jag tycker att Röda Korset och Rädda Barnen gör viktiga och goda insatser för människor som har det svårt. Jag klarar mig utan de där pengarna, medan de för andra kan vara skillnaden mellan liv och död.

Har du fortfarande ett förhållande med Adam Hedén?

Det är min ensak, och det får du gärna citera ordagrant i din rapport.

Din ensak? Kanske det, det avgör inte jag. Men du bör nog vara medveten om att i och med det som hände i januari, när ditt namn och ditt ansikte blev känt för hela svenska folket, så har din privata sfär krympt. Du blev då kriminalkommissarien som bytte sida, och när du sedan försvann blev jakten på dig en följetong som skapade jätterubriker i tidningar, i radio och på tv.

Tro mig, jag är medveten om det.

Psykologen sa ingenting, bara studerade Ingrid med outgrundlig min innan hon fortsatte.

Mitt uppdrag är inte att leta svagheter hos dig som jag ska rapportera vidare, men du behöver vara förberedd och i god psykisk balans om du ska återgå till din ordinarie tjänst. Om jag förstår det rätt så dog dessutom både din far och din syster under samma period, och man måste hinna bearbeta och sörja. Ibland kommer chocken och reaktionerna långt efteråt, när man tror att man klarat sig igenom allt och gått vidare. Risken finns att du kollapsar på grund av en fördröjd stressreaktion.

När du lägger fram det på det viset framstår det som om man enbart vill mitt bästa, att det inte finns någon baktanke.

Har du funderat på vad som hade hänt om du inte hade gått under jorden och bestämt dig för att ta reda på vem som försökte sätta dit dig?

Ja, och jag hade gjort på samma sätt igen.

Du hade alltså inget förtroende för utredningen som avdelningen för särskilda utredningar bedrev?

Ingrid valde att inte svara. Den här konstiga, ordvrängande utfrågningen var som en dans med djävulen.

Psykologen väntade tålmodigt, satt där med sitt nollställda ansikte och händerna vilande på varandra i knäet. Ingrid visste att hon väntade ut henne. Det var grundläggande förhörsteknik som även poliser och journalister använde för att få sina intervjuoffer att säga mer än vad de egentligen tänkt. Tystnad, helt enkelt.

Jag hade inte drivit utredningen på det sättet som de gjorde.

Psykologen lade ifrån sig blocket och pennan på sidobordet intill sig och hällde upp två glas med vatten. Hon höll frågande fram det ena mot Ingrid som skakade på huvudet. Psykologen tog ett par små klunkar ur sitt glas. Ingrid antog att hon gjorde det för att vinna tid och hinna formulera nästa fråga. Så satte hon ner glaset på bordet igen och betraktade Ingrid medan hon rättade till sina glasögon.

Om du inte har några frågor tycker jag att vi avslutar för i dag.

Är det klart?

Nej, jag behöver träffa dig igen. Kan du komma nästa tisdag klockan elva?

Som det ser ut just nu är svaret ja.

Bra. Psykologen reste sig, sträckte fram handen och log för första gången mot Ingrid.

2

MÅNDAG DEN 15 MAJ

KLOCKAN 14.03

För ett par timmar sedan påträffades en äldre man död i sin lägenhet på Pennygången i Högsbo, inledde kriminalinspektör Karin Falk och möttes av trötta och glåmiga blickar från de närvarande på spaningsmötet hon just sammankallat till. Omorganisationer och sjukskrivningar gjorde att flera av dem var mer eller mindre slutkörda, inklusive hon själv.

Hon tittade ner i blocket med hastigt nedskrivna anteckningar.

Kollegorna som var först på plats berättar att fastighetsskötaren som larmade hade ringt på för att göra en fläktbesiktning. Trots tidigare försök hade han inte lyckats komma i kontakt med lägenhetsinnehavaren. När han öppnade brevinkastet för att lämna ett meddelande möttes han av en ohygglig lukt och såg samtidigt högar av post och reklam ligga på hallgolvet. Karin hejdade sig och bläddrade bland anteckningarna med rynkad panna innan hon fortsatte. Den döde mannen, som troligtvis är lägenhetsinnehavaren själv, Sven-Bertil Lindsten, hittades inlåst i en klädkammare. Nyckeln satt kvar i låset på utsidan.

Karin gjorde en paus för att låta det sista sjunka in hos alla i rummet. Forensikerna är på plats sedan en halvtimme, bland annat Nilsson och Boberg. Innan jag gick in på mötet talade jag med Boberg som off-the-record bedömer att mannen legat där minst en månad, eller kanske till och med längre. Jag och Thomas åker till lägenheten så fort vi är klara här. Vi talar mer med kollegorna som tog larmet, med fastighetsskötaren, grannarna och forensikerna, och ser vad vi kan hitta i bostaden.

Hon lade ner blocket med anteckningar på bordet framför sig för att markera att hennes dragning var klar och delade sedan ut mappar till alla med uppgifter om ärendet. Hon möttes av bekymrade ansikten.

Nina och Viking, ta reda på allt ni kan om lägenhetsinnehavaren, kontakta anhöriga och kör honom genom våra register, och så vidare.

En kort knackning på dörren följdes av att Albert Tingström, chef för den regionala utredningsenhetens sektion för grova brott, steg in i rummet. Han nickade kort till hälsning.

Jag ville bara berätta att media redan känner till liket på Pennygången och att Holger Bjurstedt är tilldelad fallet.

Karin stönade inombords. Åklagaren Holger Bjurstedt lade sig oftast inte i hur de bedrev utredningsarbetet, men han var å andra sidan inte heller något större stöd. Tyvärr var han mest intresserad av att synas. Eller rättare sagt att stå i centrum för uppmärksamheten när en utredning fick stor genomslagskraft i medierna. Då klev han gärna fram, kallade till presskonferenser och fick henne och kollegorna att vrida sig av oro för vad han skulle uttala sig om. Det skulle inte förvåna henne om det var Bjurstedt som läckt till journalisterna om det här mordet.

Okej, sa hon motvilligt. Jag kontaktar honom när vi har varit på plats och har mer att berätta.

Tingström nickade mot henne och vände sig om för att gå igen.

Vänta lite, ropade Thomas Alfredsson efter honom. När kommer Ingrid tillbaka? Och hur är det med henne egentligen?

Tingström strök sig över hakan och harklade sig. Jag ska träffa henne i morgon. Det är allt jag kan säga just nu. Det är ju tunga saker som hon har gått igenom och … ja, vi får se.

Informerar du oss när du vet mer? undrade Viking Johansson.

Tingström nickade igen och försvann ut genom dörren. Kollegorna mötte varandras blickar runt bordet.

Oron hängde i luften och fick Karin att känna sig utanför och otillräcklig. Tyckte de inte att hon dög? Jämförelsen med Ingrid fanns alltid där fast ingen uttalade den högt när hon var med. Karin svalde hårt och bröt tystnaden genom att knacka i bordet med pennan. Några frågor? Annars är vi klara.

Ska vi lägga allt annat åt sidan? undrade Nina Hamilton.

Karin funderade några sekunder. Ja, gör det, och fokusera på det här. Andra frågor?

De unisona huvudskakningarna avgjorde saken. Karin samlade ihop sina papper. Vi håller kontakten under dagen, så kör vi ett spaningsmöte klockan åtta i morgon bitti.

3

MÅNDAG DEN 15 MAJ

KLOCKAN 14.23

Ingrid Bergman såg sig omkring i banklokalen efter någonstans att sitta medan hon väntade på att klockan skulle bli halv tre. Det ömmade i kroppen som efter ett hårt styrketräningspass, och hon mådde illa. Nästan varenda morgon sedan i slutet av januari hade hon kräkts. Kramper som vände ut och in på hela magen.

Lite längre bort stod några stolar längs en vägg och hon såg en ledig plats. När hon närmade sig kände hon blickarna, igenkännande och nyfikna. En äldre dam stötte med armbågen i sidan på sin make och de nickade menande åt varandra. Jävla Johan Höök, for det genom Ingrids hjärna för säkert hundrade gången. Det var hans fel att hennes ansikte suttit på varenda löpsedel och tidningsframsida.

Ingrid vände och gick bort till informationsdisken igen.

Kvinnan som satt där log professionellt och meddelade att hon skulle bli hämtad, omhon bara ville vara så vänlig att vänta. Ingrid ville inte vänta. Det kröp i kroppen av obehag när hon kände blickarna och hörde hur det viskades om henne. Ingrid valde att stå kvar och låtsades läsa i en broschyr om pensionssparande.

Någon minut senare kom banktjänstemannen hon bokat möte med. Kvinnan presenterade sig som Birgitta Thor, privatrådgivare. Håret var askblont med ljusare slingor och klippt i en perfekt page. Hon bar en mörkblå tvådelad dräkt, pärlor runt halsen och en vällagd makeup som fick Ingrid att känna sig i underläge. Hennes eget hår hade fortfarande inte växt ut ordentligt efter att hon desperat klippt det för att ändra sitt utseende i början av året, och även om hon med hjälp av sin frisör fått bort den svarta hårfärgen och åter var blond, så hajade hon fortfarande till när hon såg sig själv i en spegel. Dessutom hade hon lagt på sig fem–sex kilo eftersom hon inte orkat träna på flera månader.

Rummet som Ingrid visades in i var inte särskilt stort. Runt bordet stod sex stolar och mötet var förberett. På bordet stod en laptop och bredvid låg ett block och en penna. En bokhylla längs ena väggen var fylld med pärmar i bankens färger; vitt och blått. Inga tavlor, inga växter, inga fönster. Heltäckningsmattan och den tjocka dörren stängde effektivt ute alla ljud från den övriga banklokalen. Det var inte direkt någon inredning man småpratade om för att skapa en trevlig stämning vid ett möte.

Vill du ha något att dricka? Kaffe? Birgitta Thor log tillmötesgående mot Ingrid medan de satte sig ner.

I vanliga fall skulle hon ha tackat ja, men bara omnämnandet av kaffe fick henne att vämjas och hon skakade på huvudet till svar.

Vad kan jag hjälpa dig med? Det gällde ditt lån, om jag har förstått det rätt.

Ja, jag behöver få uppskov med mitt bolån.

Birgitta Thor knappade på datorn. Hennes ögon smalnade. Kan du precisera dig lite? Vad menar du med uppskov?

Jag har varit sjukskriven sedan i januari, så jag har inte haft min vanliga inkomst. Jag vet inte riktigt när jag kan börja jobba igen, men det som komplicerar det hela är att jag väntar barn i september och kommer då att ta ut föräldrapenning.

Åh, grattis.

Tack, men föräldrapenningen är lika låg som sjukpenningen.

Så … vad menar du?

"Jag har ingen reserv att ta av och jag har svårt att klara avbetalningarna på lånet så länge jag är sjukskriven. Kan ni halvera min månadsbetalning och ge mig amorteringsfritt under resten av året?

Det uppstod en besvärande tystnad. Ingrid väntade otåligt medan banktjänstemannen undvek att möta hennes blick.

Det kan jag inte fatta beslut om här och nu. Det måste jag lyfta en nivå.

Hur lång tid tar det? När kan jag få besked?

Jag måste be att få återkomma. Har du möjligtvis övervägt att flytta till ett billigare boende?

Ingrid reste sig sakta medan irritationen började jäsa inom henne. Nej. Det är inte aktuellt. Jag räknar med att du kontaktar mig med ett besked innan slutet på den här veckan. Ska vi säga så?

Birgitta Thor reste sig också och sträckte fram handen med ett ansträngt leende. Ingrid tog den motvilligt.

Jag lovar att försöka återkomma så fort som möjligt. Givetvis ligger det i bankens intresse att hitta en lösning.

Så fort Ingrid kom ut på gatan svor hon högt. Helvete, vad hon var dålig på att förhandla när det gällde hennes privata angelägenheter. På jobbet var det inga problem, men privat funkade det inte. Hon hade helt enkelt inget tålamod för att småprata, linda in och smöra för att få sin vilja fram.

Hon hade varit så säker på att få anstånd med lånet. Faktum var att hon inte hade någon försäkring som täckte upp inkomstbortfallet till följd av den långa sjukskrivningen. Utgifterna var lika höga ändå. Och sälja huset? Aldrig! Nu ångrade hon nästan att hon inte kontaktat Röda Korset och Rädda Barnen och bett att få tillbaka åtminstone en del av pengarna som överförts till dem från hennes konton.

Hon ruskade på huvudet. Inte kunde hon ta pengar från organisationer som hjälpte barn att överleva dagen, att få gå i skola och få tak över huvudet. Nej, allt skulle allt lösa sig om bara banken gav henne anstånd med betalningarna på lånen tills hon började arbeta igen.

Eller … så måste hon helt enkelt börja jobba redan nu.

Det var kanske just det som var lösningen? Ja, insåg hon, det var enda sättet att återta kontrollen, enda sättet att slippa gå och hoppas på bankens välvilja.

Väl hemma igen gjorde hon en kopp te, gled ner i soffan och drog en filt över sig.

Förbannade trötthet. Den borde ge sig snart, enligt allt man kunde läsa på nätet om graviditeter. Det vanligaste rådet var att vila, men det gjorde ingen märkbar skillnad. Ingrid åt dessutom järntabletter, ifall det var järnbrist som orsakade tröttheten, men inte heller det verkade ha någon effekt.

I morgon skulle hon och Adam på sitt första besök hos en barnmorska på mödravårdscentralen. Hon var redan i sextonde veckan och borde egentligen ha gått dit mycket tidigare. Adam hade tjatat på henne, men hon hade inte kommit sig för att ringa och boka tid. Sedan, när hon väl gjort det, hade det varit ett par veckors väntetid.

Ingrid hade först inte vågat tro att det var sant. Att hon var gravid vid fyrtiosex års ålder. Alla visste att risken för missfall och komplikationer ökade med åldern. Hon ville så fruktansvärt gärna få det här barnet, men det fanns något inom henne som fortfarande inte vågade hoppas och tro på att graviditeten var på riktigt. Hon vågade helt enkelt inte glädjas, och hon visste varför. Dels på grund av åldern, och dels på grund av Linus, hennes och Johans son som hade dött när han bara var två år. Han som skulle ha fyllt tolv år nästan samtidigt som barnet i magen skulle födas.

Ingrid suckade och slog på tv:n för att skingra tankarna. Det var lokalnyheterna och inslaget visade en reporter utanför ett hyreshus. I bakgrunden syntes ett par radiobilar och forensikernas brottsplatsundersökningsbuss.

Här bakom oss, på Pennygången i Högsbo, har i dag en äldre man hittats död i sin lägenhet. Mannen har varit död en längre tid. Exakt hur länge har vi inte fått bekräftat ännu, men det kan handla om flera månader. Från initierade källor har vi fått veta att han bragts om livet genom att någon eller några har låst in honom i en garderob. Troligtvis svalt han ihjäl. Grannar till mannen berättar att han var en enstöring och verkade sakna umgänge. Vi har varit i kontakt med de sociala myndigheterna och hemtjänsten för att höra vems ansvar det är att gamla människor ska kunna känna sig trygga.

Vad är det du tittar på?

Ingrid hade inte hört Adam komma. Hon tog fjärrkontrollen och sänkte ljudet.

Hej älskling. Inget särskilt, jag tänkte bara slötitta lite och råkade sätta på nyheterna. Det är en äldre man som tydligen har legat död en längre tid instängd i en garderob.

Det är sorgligt att en människa kan vara så ensam att ingen saknar honom. Adam böjde sig ner och kysste henne på pannan. Men du kommer aldrig att bli ensam när du är gammal, för du kommer att få dras med mig och den här lilla människan. Han log och klappade henne på magen.

Ingrid log tillbaka och satte sig mödosamt upp. Adam slog sig ner bredvid och lade armen om henne.

Hur mår du i dag? undrade han och såg ömt på henne.

Det är som vanligt. Trött och illamående.

Adam vred på huvudet och lät läpparna nudda vid hennes hals. Ilningar av åtrå spred sig på en hundradels sekund ner till hennes sköte och hon undslapp sig en suck. Han visste precis hur han skulle göra för att få henne att vilja ha honom.

Han skrattade mjukt. Du vet vad som hjälper, viskade han, tog tag om hennes hår med ena handen och vände hennes ansikte mot sig. Den andra handen lade han på hennes lår och lät den vandra sakta uppåt.

Ingrid tog hans ansikte mellan händerna och tryckte sina läppar mot hans. Kände hans sträva tunga mot sin egen, skäggstubben som raspade mot hennes haka. Han släppte hennes hår och lät handen leta sig upp under tröjan och innanför bh:n. Han gnuggade sakta bröstvårtan mellan tummen och pekfingret. Lekte och retades. Ingrid knäppte upp knapparna i hans skjorta och andades in hans doft av man och varm hud. Hon ville ha honom med varje cell i sin kropp. Hon lät händerna smeka hans mage, fortsatte ner över gylfen och kände hur hård han var. Adam stönade högt.

Vänta lite, bad han, föste försiktigt undan hennes händer och drog av henne tröjan och bh:n.

Han kupade händerna runt hennes bröst. Kysste dem och smakade på dem. Lät tungan cirkla runt ena bröstvårtan och fortsatte sedan ner över magen medan han knäppte upp hennes byxor och började lirka av dem, samtidigt som hon fumlade med hans gylf för att få av honom jeansen.

Adam sköt henne bakåt så att hon låg ner på rygg i soffan. Han kysste henne på magen igen, lät tungan cirkla ett par varv runt naveln. Sedan gled hans mun allt längre ner. Ingrid slöt ögonen. Hon släppte kontrollen. Hon ville bara ha honom. Han kysste henne tills hon kved och lyfte bäckenet mot honom. Begäret brann i henne. Det fanns inget annat än de två. Hon och Adam.

Han fortsatte att kyssa henne och låta sin tunga leka tills hon exploderade. Då trängde han in och hon stönade högt när han fyllde henne. Ingrid lindade sina ben runt Adams kropp. Följde med i hans rörelser. Höll fast honom. Ville aldrig mer släppa taget. Hon såg in i hans ögon och tyckte att hon kunde se in i hans innersta. In i hans sårbara och kärleksfulla själ. De rörde sig hetsigt mot varandra i ett allt högre tempo tills Adams kropp fylldes av en massiv våg av njutning och han föll ihop över henne. Ingrid blundade och höll fast honom.

Att älska med Adam var både djuriskt och sinnligt. Hon önskade att hon kunde stanna tiden, just i det här ögonblicket.

Adam kysste henne mjukt på munnen, sedan reste han sig upp på ena armbågen. Hans ansikte sprack upp i ett stort leende. Jag tycker inte att du verkar så trött eller illamående som du nyss påstod.

Ingrid trutade med munnen. Du är bra på att distrahera mig.

Adam smekte hennes kind. Jag lovar att distrahera dig precis hur mycket du vill och behöver varenda dag de kommande femtio åren.

Och efter det?

Då får du distrahera mig.

Ingrid låtsades rysa. Men usch, då är du ju en gammal skrynklig gubbe. Det vet jag inte om jag vill.

Ha! Du kommer inte kunna låta bli min kropp då heller.

Ingrid grimaserade. Den som lever får se.

På tal om det. Hur gick det förresten på banken och hos psykologen?

Ingrid suckade. Psykologförhöret gick bra, tror jag, och jag får besked från banken i slutet av veckan. Fast jag fick rådet att flytta till något mindre och billigare. Hon himlade med ögonen.

Vilken bra idé. Då kan du flytta upp och bo hos mig i Fjällbacka.

Det hade i och för sig varit härligt att bo där, det vet du att jag tycker, men det blir för långt för mig att pendla varenda dag. Jag tror att jag måste börja jobba igen för att få det att gå runt. Ger banken mig bara lägre månadsbetalningar och amorteringsfritt året ut så reder jag ut det. Jag är inte beredd att sälja huset bara för att jag har en tillfällig ekonomisk svacka.

Jobba? utbrast Adam. Som du mår? Allvarligt, tänker du börja jobba nu och fram till förlossningen, och sedan vara hemma med barnet i tre, fyra månader innan du går tillbaka till jobbet igen? Är det vad du säger?

Ingrid vred sig ur Adams famn och klev upp från soffan och började klä på sig med ryckiga rörelser.

Ingrid …

Ingrid hejdade sig och såg på honom. Vad ska jag göra då?

Sälj huset eller hyr ut det. Adam satte sig upp. Du kan väl åtminstone fundera på det?

Nej. Det här huset köpte jag för pengarna jag fick från försäkringsbolaget efter Linus död och efter att det kraschade med Johan. Det här stället har varit det enda trygga i mitt liv. Det har varit min borg, hur klyschigt det än låter. Det är likadant med mitt jobb, det vet du ju. Under väldigt många år har det varit grunden i mitt liv, den stabilitet jag har behövt för att orka med allt.

Men nu har du mig, och jag tänker inte lämna dig. Har du inte förstått det ännu? Han strök med handen över hennes mage. Det är vårt ansvar att den här lille krabaten får en bra start i livet.

Ingrid bet sig i läppen. Det är så svårt att ändra på sig. Ibland tror jag att jag är lite för van att klara mig själv.

Adam skrattade till. Vet du vad? Det tror jag också. Känns det bättre nu?

Hon kunde inte låta bli att le. Ja. Tack för att du finns och för att du orkar med mig.

Alltid. Jag kommer alltid att finnas för dig. Men vet du vad, nu är jag hungrig. Vill du också ha något?

Ingrid skakade på huvudet. Adam tog sig upp ur soffan och försvann gnolande ut i köket.

Jag kommer alltid att finnas för dig. Så hade Johan också sagt, men det hade ändå slutat med att de skiljde sig efter Linus död. De två som egentligen hade behövt varandra mer än någonsin efter det.

Men Ingrid visste att Adam hade rätt. Hon måste våga lita på honom och släppa in honom, annars skulle hon sluta som den gamle mannen på nyheterna. Han som legat död i flera månader utan att någon saknat honom.

Hon kunde inte släppa tanken på den där ensamme gamle mannen. I morgon skulle hon träffa Albert Tingström, sin chef sedan många år tillbaka, och då skulle hon passa på att förhöra sig lite om fallet. Om det nu var mord, eller om det bara var media som hade blåst upp det för att skapa rubriker.

4

MÅNDAG DEN 15