Gömstället

By Caroline Grimwalker, Leffe Grimwalker and Jonas Malmsjö

När en jägare hittas död i skogen blir det startskottet för att flera sanningar avslöjas. Kommer kriminalkommissarie John Wagner till slut att få reda på vad som faktiskt hände med sonen Mattias?

En mycket obehaglig kvinna dyker upp i December och ställer frågor om stadens poliser. Samtidigt faller taket på polisstationen och uppdagar en fyrtio år gammal hemlighet.

• Language: Svenska
• Publisher: Word Audio Publishing
• Release date: May 8, 2024
• ISBN: 9789180008952

Book preview

Döden i December

Del 11

GÖMSTÄLLET

Av

Grimwalker & Grimwalker

En bild som visar text, Teckensnitt, Grafik, logotyp Automatiskt genererad beskrivning

Copyright © Caroline Grimwalker, Leffe Grimwalker och Word Audio Publishing 2023

Omslag: Nils Olsson

ISBN: 978-91-8000-895-2

Utgiven av Word Audio Publishing Intl. AB

www.wordaudio.se

[e-mail]

Om December vore en bror skulle han också vara din kusin.

Ivana Stanic

1

Mattias Wagner är vilse och gråten klättrar uppför halsen som en liten näbbmus. Han sväljer och sväljer men den klamrar sig fast med sina små tassar.

Mamma, viskar han trots att han inte vet vilken mamma han vill ha. Amanda eller Sara.

Men det är bara en av dem som vill ha mig.

Ändå pulsar han fram i snön, från den ena till den andra. Han är osäker på om han har rymt eller om han bara började gå och sedan liksom … fortsatte.

Skogen känns trängre och trängre, som om den försöker skydda honom med en mörkgrön kram, eller så vill den kväva honom. Locka honom ännu mer vilse för att till sist sluka honom hel. När det blåser gnäller trädstammarna, som om de är otåliga. Som om de knappt kan hålla sig tills han är deras.

Bara lite till. Snart kommer jag att hitta nån. Ett hus, eller en väg.

Benen skriker efter vila. Snön är inte så djup i den täta skogen men det är ändå jobbigt. Fötterna är kalla och han svettas under mössan som kliar. Amandamamman gör alla kläder själv och de är bruna och grå och sticksiga. Han saknar sina gamla kläder, och speciellt saknar han doften när Saramamman tvättade dem. De luktade sommarvind och kärlek.

Han stannar för att hämta andan och dimman från munnen försvinner uppåt. Han vänder blicken mot den plåtgrå himlen och tar ett djupt andetag. Huttrar till och drar upp axlarna som om det skulle hjälpa. Minnena från hans liv innan Amandamamman bleknar en aning för varje dag. Och kanske är det bäst så. Det gör ont att minnas den som inte ville ha honom.

Ändå går jag här.

Han gräver i fickan efter sin sköldpadda, men så kommer han på att han tappade den för länge sedan. När de dumma tog hans Saramamma ifrån honom. När han fick sin nya mamma.

Mattias ska just fortsätta gå, men då smäller det till så högt att han nästan kissar på sig.

Han slutar andas när en flock vildsvin rör sig fort mot honom. Små och stora. Vilda. Skrämda. Farliga. En skällande hund som springer efter dem. Han tittar till vänster och höger. Kommer ihåg vad Amanda har sagt. Ett vildsvin, ingen fara. Två, gå sakta därifrån. En hel flock, spring eller klättra upp i ett träd.

Mattias agerar snabbt. Tar fem kvicka steg mot ett naket träd och klättrar upp så fort han bara kan. Det faller snö från grenarna och en koka landar rakt i nacken och får kroppen att vilja dra ihop sig till en boll. Han skriker till när ett av vildsvinen krockar med trädet. Mer snö regnar ner och Mattias får svårt att behålla greppet. Magen åker linbana som har lossnat i ena änden när händerna glider.

Djuren är många. En del krockar med varandra i ren panik, känner väl samma sak som han gör. Att det enda han vill är att inte dö eller bli skadad. Han vet vad som händer när man skadas. Speciellt i vildmarken, som Amandamamman brukar säga. Kan man inte dra sitt strå till stacken kan man lika gärna bli nattvard.

Mattias vill aldrig bli nattvard. Han vet hur Sol har det.

Det smäller igen och Mattias kramar om trädet jättehårt. Blundar och känner pulsen som dunkar i öronen. Tjut från ett vildsvin nedanför. Det skriker i plågor. Precis som hon Sol gör ibland när det ska bli nattvard och Amandamamman hämtar en bit av hennes kött.

Han hör skriken tills en ny smäll dånar genom skogen. Mycket närmare den här gången. Så högt att det känns ända in i bröstet. Flocken nedanför försvinner iväg. Eller? Nej. Något rör sig fortfarande därnere.

Men lilla vän, säger en mörk röst.

Först tror Mattias att det är vildsvinet som pratar, men när han öppnar ögonen står en farbror nedanför trädet med ett gevär i handen. Vid hans fötter ligger ett blodigt djur. Snön färgas långsamt knallröd under den håriga, bruna kroppen. Det ryker när blodet möter kylan.

Är du alldeles ensam här?

Mattias nickar. Farbrorn ser snäll ut. Inte alls som Folkepappan. Han var elak och Mattias saknar honom inte.

Kom, säger farbrorn och ställer ifrån sig geväret. Han håller upp armarna och Mattias släpper aningen motvilligt ifrån sig trädet.

Var är de andra vildsvinen? undrar han och farbrorn ler när han har lyft ner honom på marken.

De har gått hem till sig. Du var ändå duktig som klättrade upp i trädet.

Mattias känner sig faktiskt lite duktig. Gråtmössen har försvunnit från halsen, men han är ändå rädd.

En hund kommer ut från buskarna och sniffar på det döda vildsvinet. Tungan hänger ut och flåsandet får Mattias att slappna av, men bara lite.

Har du gått vilse? Farbrorn ser på de ensamma fotstegen i snön.

Mattias nickar. Vill knappt titta åt hållet han kom ifrån.

Men var bor du? Det finns inga hus här i närheten.

Mattias rycker på axlarna och andas ut. Farbrorn doftar nytvättat. På samma sätt som Saramammans kläder. Han har en orange mössa och en lika orange väst.

Han kan hjälpa mig.

Känner inte jag dig, förresten? undrar farbrorn.

Mattias har aldrig sett honom förut så han skakar på huvudet.

Jag heter Stig, fortsätter han och tar av Mattias mössa. Öppnar munnen. Herre jestanes. Heter inte du Mattias?

Nä, Elias, säger Mattias fast han egentligen heter både och. Men han får aldrig säga Mattias för Amandamamman, och fast hon inte är här känner han sig räddare när Stig har sagt det högt.

Inte då. Jag är säker på att du är den Mattias som alla letar efter. Har det hänt nåt med dig?

Mattias kryper ihop. Blir med ens rädd och sluter sig. Får på sig mössan, och farbror Stig frågar inte mer utan håller bara ut handen.

Mattias tvekar. Önskar att han hade sin sköldpadda som han kunde prata med. Att han kunde springa snabbare än farbrorn som inte förstår vad som kommer ske.

Kom, säger Stig men Mattias kan inte. Ser vad som är på väg att hända och kisar.

Spring, viskar han, men det är för sent.

Farbrorns mun öppnar sig när den långa kniven tränger in i hans rygg. Hunden skäller och backar.

Mattias kan se Stigs själ flimra förbi över ögonen. Som om den lossnar och flyger omkring helt vild i kroppen i några sekunder. Han undrar om Stig förstår att han kommer dö.

Han undrar också om Stig kommer till paradiset, men han tror inte det. Det är bara han och Amandamamman som kommer dit.

Hon drar ut kniven och torkar av den på Stigs väst. Ser på Mattias som om han varit stygg igen.

Din lilla skitunge, säger hon mjukt och obehagligt.

Jag gick vilse, försöker Mattias.

Vem är du? undrar hon och tar tag i hans haka. Lyfter upp den så att han måste se henne i ögonen.

Elias.

Jag tänkte väl det, och min Elias skulle aldrig rymma från mig. Eller hur?

Farbror Stig verkar ha fått tillbaka själen för han stönar till.

Amandamamman petar till honom med foten. Det var mig en seg en. Här. Du vet vad du ska göra, säger hon och ger Mattias kniven. Visa hur mycket du älskar mamma.

2

Amerikansk julmusik viskar i bakgrunden. Hopp och oro blandas i magen, det här är kanske den viktigaste dagen på länge. Kim har gjort något som antingen kommer bli skitbra eller gå åt helvete.

Det här måste vara den knäppaste julmiddagen i alla knäppa julmiddagars historia, tänker Kim när hon ställer fram den sista skålen på matbordet i ebenholts och tittar ut genom det spröjsade fönstret.

Elvis, laman som rymde hit från René Hoffmanns farm, står utanför i den fallande snön, tuggar med bulliga kinder och ser rakt på henne, som om den funderar på vad fan hon gör mitt i hans utsikt.

När Elvis dök upp här hade Kim alla intentioner att ringa djurfångaren eller Anticimex eller nationalgardet, eller vem man nu ringer för att få ett sånt där odjur bortsläpat. Men Faduma blev helt galen när Kim berättade det. Sa något om att lamadjur är extremt bra juju, och sedan dess har hon inrett det åttkantiga lusthuset därute till ett ministall med värmelampa, halmmatta och Kim vet inte allt, och matar honom morgon och kväll. Fastän han får gå helt lös så verkar Elvis ha bestämt sig för att Faduma är bra juju hon med, för han vägrar flytta.

När Faduma är ute i trädgården och pysslar med hans saker följer ullbesten henne som en hund.

Kim skakar på huvudet åt det tuggande djuret.

"Är den där kvar?" säger John bakom henne och får henne att snurra runt på stället.

Han står på tröskeln med en såssnipa i handen och ser förvånat ut genom fönstret. Kim går fram, tar såssnipan ifrån honom och ställer den på bordet.

Faduma, suckar hon. Jag har sagt åt henne att vi måste ringa djurskyddet, men hon påstår att Elvis är hennes julklapp från Gud, och då finns det liksom inte mycket man kan sätta emot, eller hur?

John skrattar och går fram till fönstret. Ställer sig nos mot nos med laman och knackar på glaset med pekfingret. Den ser ut som en trasig kamel.

Akta, den jäveln spottar, säger Kim. Tog du med dig glöggen?

John vänder sig om och ler, och Kim vacklar nästan till. Efter deras … vad det nu var uppe i brandtornet … kyss? Så är det som att de båda har tagit ett steg bakåt i det som höll på att utvecklas mellan dem.

Det var en extremt emotionellt påfrestande situation, tänker Kim. Det är klart att vi betedde oss lite galet. Och även om en hel del här i December har lugnat sig, så är påfrestningarna långt ifrån över.

Men det enda hon kan tänka i detta nu är att hon skulle vilja göra om det.

Jag förtjänar väl också en julklapp?

Du ser skum ut. Vad tänker du på? frågar John medan han tar fram en flaska glögg ur en plastpåse han hade med sig när han kom.

Tack och lov kommer Faduma in i rummet och avbryter samtalet.

Yo, yo, yo, som ghettotomten skulle säga, kvittrar hon. Kolla vem som är här nu.

Bakom Faduma står Majoren och ser … lite annorlunda ut. Som om hon har gjort sitt bästa för att klä upp sig, men ändå i lump och gamla trasor. Håret är nyflätat och det hänger rött glitter längst ner i flätan. I handen håller hon fyra små inslagna paket.

God jul, säger hon och ler. Var har ni granen? Ah, svarar hon sig själv när hon får syn på den i hörnet och går dit. Lägger sina paket bland flera andra som redan ligger där.

Kim skyndar fram och ger henne en kram. God jul, Ulla, säger hon vilket får Majoren att grimasera.

Nä, nä. Ulla var det länge sen jag var. Majoren blir bra. Eller bara … farmor. Hon drar handen över sidan av håret och ser på läckerheterna som har dukats fram.

I Kims hals planteras en liten klump. Farmor, tänker hon och sväljer.

Om ändå mormor också kunde ha varit här.

Sitt, sitt, säger Faduma, får syn på Elvis utanför och piper till. Hon tar en prinskorv från ett av faten, öppnar dörren och gör pussljud. Elvis, hit! ropar hon.

Alltså, börjar John, jag tror inte att lamor …

Faduma vänder en kaxig blick mot honom när Elvis utan minsta tvekan travar rakt fram och tar korven ur hennes hand.

"Att lamor inte vadå?" säger hon och skjuter ut ena höften samtidigt som hon knycker till med nacken så att rastaflätorna åker bak på ryggen. Hon har satt röda pärlor i ändarna på dem i dag.

Varför blir jag ens förvånad? suckar John och drar ut en stol just som det ringer på dörren.

Jag öppnar! säger Kim och skyndar ut i hallen. Pulsen ökar och hon rodnar.

Nu jävlar. Det är nu allt kan bli … kanske inte bra, men ett steg närmare bra åtminstone.

Eller så är det nu allt går åt skogen, tänker hon sedan och öppnar dörren.

Tom O’Connor står utanför och ser ut som en björn som försöker lära sig cykla på en pytteliten enhjuling. Gigantisk och obekväm, livsfarlig men ändå … lite söt.

Kom, kom, viskar Kim och drar in honom från snöyran.

Tom gör som hon säger. Stampar av snön och hänger av sig en grå militärrock, men när han följer efter Kim in i matrummet tvärstannar han.

"Vad fan gör hon här?" säger han och blicken skjuter rakblad på Majoren.

Han? utbrister i sin tur Majoren och reser sig upp. Det sa ni inget om.

Kim kastar en vädjande blick på John som tack och lov verkar förstå vad hon vill. Han går fram till Tom och ger honom en sån där manlighetskram, som mer är en kort brottningsmatch med en massa ryggslag, och drar honom längre in i rummet, samtidigt som Kim får Majoren att sätta sig ner igen.

Kom igen, säger John till Tom. Det är ju ändå jul. Ni kan väl sitta ner som civiliserade människor och käka en enda måltid? För Kims skull?

Majoren reagerar direkt på det sista och ser ut att lugna ner sig. Tom O’Connor verkar däremot vara på randen till ett utbrott. Men så får han syn på Elvis utanför och uttrycket blir ett helt annat.

Vad i helvete, vet ni om att det står en jävla kamel utanför?

Trasig kamel, faktiskt, säger John och skrattar.

Ni kan va’ jävla kameler. Faduma pekar på påsen Tom har med sig. "Det är julklappar, va? Det är det. Jag ser det. Så lägg ner det där jag ska mörda alla, åhå jag är så hård och farlig. Sitt ner och fira jul som en normal