Plutten och Bamse i Storskogen

By Anita Gustavsson

Bamse säger att han ska bli en av Sveriges största tjurar.Själv är jag en shetlandsponny, kanske världens minsta häst.Bamse är ganska mallig av sig, men han är min kompis ändå. Det är synd om honom. Människorna vill ta bort hans horn! Och han säger att en tjur utan horn är som en häst utan ben.Vi tänker inte låta människorna avhorna honom.Vi rymmer härifrån!-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Dec 23, 2020
• ISBN: 9788726340723

Book preview

författaren.

1

Hemma i trädgården

Ute är det kallt och vinter! Men inne i lagården, där jag bor med min mamma Dockan och min bror Kloker är det varmt. Vi delar rum, eller kanske man hellre skulle säga hus, med en massa kor. Och det är inte vilka kor som helst, må du tro.

Nej, det är kor som kommer från ett land som heter Frankrike. De är vita och jättestora. De kallas för biffdjur, och man får kött och inte mjölk av dem. Mjölken dricker deras kalvar.

Som nu till exempel Bamse. Han är min kompis. Själv är jag en shetlandsponny. Jag är en väldigt liten fölunge. Jenny brukar säga att jag nog är världens minsta häst.

Jenny är min människo-mamma. Hon är sju år och har brunt hår och blå ögon. Ibland har hon håret kammat i hästsvans.

— Du är världens minsta häst och heter Plutten, retas Bamse ibland. Då är det nog säkrast att du har mig som kompis. Jag heter ju Bamse och kommer att bli en av Sveriges största tjurar.

— Puh, fnyser jag. Det vet du väl inte än. Du kommer kanske att stanna i växten.

Då skrattar Bamse.

— En charolais-tjur ¹ stannar aldrig i växten.

— Vad sa du att det hette? frågar jag förvånat.

— Det är förstås för mycket begärt att du skall förstå franska, säger Bamse överlägset.

Då tiger jag, för Bamse kan faktiskt vara väldigt mallig ibland. Och det där konstiga utländska ordet han sa nyss, var säkert namnet på den fina ras han tillhör.

Jag bestämmer mig för att inte fråga honom mer om det. Inte spelar det nån roll från vilket land man kommer och inte hur man ser ut heller. Men det kan visst inte Bamse fatta.

— Mallgroda, viskar jag lite tyst.

Men inte så tyst att inte Bamse hördet. Jag vågar säga så, för jag är inne i min box tillsammans med min mamma Dockan. Box-dörren är stängd ut mot lagårds-gången. Där står Bamse och kikar in mellan bräderna till vår box.

Bamse sträcker på sig och det syns att han redan börjar få en liten tjurnacke. Hans pappa Björn har en så stor nacke att den nästan liknar ett helt berg. Det är underligt att Bamse redan börjat få en sån nacke. Varken han eller jag är så värst många veckor än. Kanske kommer han verkligen att bli en av Sveriges största tjurar?

Med ens ångrar jag att jag sa det där ordet »mallgroda». På ett vis är det nog bra att vara vän med honom ocksa.

Men nu är Bamse sur.

— Säg om det där du gnäggade nyss! skriker han.

Och borta från andra änden av lagården råmar hans mamma Madame varnande. Hon står bunden liksom de andra korna och den stora tjuren Björn. Det är bara kalvarna som får springa lösa omkring.

— Vad är det för bråk borta hos hästkrypen, Bamse? frågar hans mamma. Har jag inte sagt att du inte skall bry dig om dem! Gå genast därifrån!

Men Bamse verkar inte höra vad hon säger.

— Nu är du feg, förstås, säger Bamse. Vågar inte säga om det. Nu är du rädd.

— Tror du jag är rädd för dig, din mallgroda där! gnäggar jag till.

Min egen mamma Dockan ser alldeles förskräckt ut.

— Har jag inte sagt till dig, Plutten, att vi inte skall bråka med korna och deras kalvar. Det går inte att vara ovänner, när man bor i samma lagård.

Bamse står fortfarande utanför vår box. Han är riktigt uppretad