Chockvågor

By Clive Cussler

Dirk Pitt är i full gång med ett djuphavsprojekt för NUMA:s räkning utanför Perus kust, när han råkar snappa upp nödsignalerna. Katastroflarmet kommer från en arkeologexpedition djupt inne i Anderna. Två dykare har försvunnit i djupet av en gammal offerkälla. Åtskilliga män har redan satsat livet för att återerövra de inkaskatter som sägs ligga gömda där.
När Dirk Pitt kommer för att undsätta dykarna, kastas han huvudstupa in i en konfrontation med Solpemachaco, en plundrarliga som tjänar miljoner på att sälja ovärderliga konstskatter till skrupelfria samlare på den svarta marknaden.
Det blir en kraftmätning som tar Pitt och hans kollega Al Giordino ut på svindlande farliga äventyr. Mot sig har han en fiende som inte skyr några medel för att finna det oskattbara, legendomsusade inkaguldet...

• Language: Svenska
• Publisher: Skinnbok
• Release date: Mar 1, 2024
• ISBN: 9789979644453

Clive Cussler

Clive Cussler was an underwater explorer and adventure novelist. He was the founder and chairman of the National Underwater and Marine Agency (NUMA), which has discovered more than 60 shipwreck sites and numerous other notable underwater wrecks. He was the sole author or main author of more than 80 books, many including the popular character Dirk Pitt. He passed away in 2020.

Book preview

Chockvågor

Chockvågor

Clive Cussler

Chockvågor

Originalets titel: Shock Wave

Copyright © Clive Cussler Enterprises, Inc. 1996

Copyright © Jentas ehf, 2023

Layout: Jentas ehf

ISBN 978-9979-64-445-3 e-bok

ISBN 978-9979-64-461-3 e-ljud

www.jentas.com

Mångfaldigande av innehållet i denna bok, helt eller delvis, är enligt lagen om upphovsrätt förbjudet utan medgivande av förlaget. Förbudet gäller varje form av mångfaldigande genom tryckning, kopiering, bandinspelning, elektronisk lagring och spridning etc.

–––

Ett varmt tack till

doktor Nicholas Nicholas

doktor Jeffrey Taffet

&

Robert Fleming

Gladiators flotte

17 januari 1856

Tasmanhavet

Av de fyra klipperskepp som byggdes i Aberdeen i Skottland 1854 skilde sig ett från de andra. Det var Gladiator, ett stort fartyg på 1256 dödviktston, en längd av 60,4 meter, en största bredd av 10,4 meter och tre höga, lätt bakåtlutade master. Hon var ett av de snabbaste klipperskepp som någonsin sjösatts, men hennes alltför eleganta linjer gjorde henne svårmanövrerad i hårt väder. Hon ansågs vara en "ghoster, eftersom hon kunde segla nästan utan vind. Gladiator" skulle i själva verket aldrig göra en långsam resa på grund av stiltje.

Tyvärr, och oväntat nog, var hon förutbestämd att gå under.

Ägarna utrustade henne för transport av handelsvaror och emigranter till Australien och hon var ett av de få klipperskepp som var avsedda att ta både passagerare och last. Men man upptäckte snart att få kolonister hade råd med biljettpriset, vilket betydde att hon fick segla med tomma första- och andraklasshytter. Det var betydligt lönsammare att transportera straffångar till den nya kontinenten, som på den tiden fungerade som världens största fängelse.

Till kapten på Gladiator utsågs Charles Bully Scaggs, en av de mest hårdföra av alla klipperskeppskaptener. Hans öknamn, Tjuren, var välvalt. Scaggs pryglade aldrig arbetsovilliga eller uppstudsiga besättningsmän, men han pressade hänsynslöst manskap och fartyg till rekordsnabba färder mellan England och Australien. Hans aggressiva metoder gav resultat. På sin tredje hemresa satte Gladiator ett rekord på sextiotre dagar som fortfarande gäller för segelfartyg.

Scaggs hade tävlat med sin tids legendariska kaptener och klipperskepp, John Kendricks på den snabba Hercules och Wilson Asher som förde befälet över den berömda Jupiter, men aldrig blivit besegrad. Konkurrenterna kunde lämna London flera timmar före Gladiator, men hittade henne ändå alltid lugnt och stilla förtöjd när de anlände till Sydneys hamn.

De snabba resorna var en välsignelse för fångarna, som led förfärliga kval under de mardrömslika färderna. För många av de långsammare handelsfartygen tog det så lång tid som tre och en halv månad att klara resan.

Fångarna hölls inlåsta under däck och behandlades som boskap. Några var förhärdade brottslingar, andra var politiskt oliktänkande, men alltför många var stackare som gripits för att ha stulit några klädtrasor eller matbitar. Männen skickades till straffkolonin för allt från mord till fickstölder. Kvinnorna, som hölls åtskilda från männen av ett tjockt skott, var i regel dömda för småstölder. Fartyget erbjöd få bekvämligheter både för män och kvinnor. Torftiga sovplatser på små träbritsar, ett minimum av hygieniska möjligheter och näringsfattig mat blev deras öde under flera månader till sjöss. Deras enda lyx var ransonerna av socker, vinäger och limejuice som de fick för att förhindra skörbjugg och en kvarts liter portvin som var avsedd att stärka moralen nattetid. De bevakades av en liten styrka på tio man från New South Wales infanteriregemente under befäl av löjtnant Silas Sheppard.

Det var mycket dålig ventilation i lastrummen; den enda luft de fick kom från kraftiga gallerluckor som alltid hölls stängda och reglade. När de nådde tropikerna blev dagarna brännheta och luften kvävande, men de led ännu mer i hårt väder, då de kalla och våta och i så gott som totalt mörker kastades omkring av vågorna som slog mot skrovet.

Enligt lag måste det finnas en läkare ombord på varje fångfartyg, och Gladiator var inget undantag. Fartygsläkare Otis Gorman sörjde för fångarnas hälsa och ordnade så att de gruppvis fick komma upp på däck och få frisk luft och motion om vädret tillät det. Det blev en källa till stolthet för läkarna på fångfartygen att kunna skryta med att de inte hade förlorat en enda fånge när de äntligen nådde kaj i Sydney. Gorman var en barmhärtig man som tog väl hand om sina skyddslingar, åderlät dem vid behov, skar upp bölder, behandlade rivsår och blåsor, gav råd om vilka laxermedel de skulle ta och såg till att klorkalk ströddes ut i vattenklosetterna, att kläderna blev tvättade och att urinkaren rengjordes. Han fick nästan alltid ett tackbrev från straffångarna när de gick i land.

Bully Scaggs brydde sig sällan om de olyckliga krakarna som var inlåsta under hans däck. Han var bara intresserad av rekordresor. Hans järnhårda disciplin och aggressiva sätt att segla hade lönat sig väl i form av bonus från nöjda redare samtidigt som det gjort honom och hans fartyg odödliga i klipperskeppslitteraturen.

Den här gången såg han en chans att sätta ett nytt rekord och var obeveklig. Femtiotvå dagar efter det att Gladiator hade lagt ut från London, destinerad till Sydney med en last av handelsvaror och 192 fångar, varav 24 kvinnor, pressade han fartyget till det yttersta och revade sällan seglen ens i mycket hård vind. Hans envishet resulterade i att han tillryggalade otroliga 439 nautiska mil på tjugofyra timmar.

Men sedan tog turen slut för Scaggs. Katastrofen låg på lur bakom horisonten akter ut.

En dag efter det att Gladiator utan problem hade tagit sig genom Bass sund mellan Tasmanien och Australiens sydspets, fördunklades kvällshimlen och stjärnorna av hotfulla, svarta moln och sjön gick hög. Scaggs visste det inte, men en våldsam tyfon närmade sig snabbt från sydöst. Klipperskeppen var lättmanövrerade och kraftiga, men de var inte förskonade från Stilla havets vrede.

Tyfonen skulle bli den våldsammaste och mest förödande i mannaminne i Söderhavet. Vindhastigheten ökade för varje timme som gick. Vågorna blev till vältrande berg som dök upp ur mörkret och hamrade mot fartyget i hela dess längd. Alltför sent gav Scaggs order om att seglen skulle revas. En våldsam stormby fångade in de oskyddade seglen och slet dem i stycken, men inte förrän masterna hade knäckts som tandpetare och vant och rår kastats ned på däck. Sedan, som för att städa upp efter sig, sköljde de våldsamma vågorna mastspillrorna överbord. En tio meter hög våg träffade aktern, vältrade fram längs fartyget och slog sönder kaptenshytten och slet bort rodret. Allt, livbåtar, styrratten, däckshus och kabyss, sopades bort. Luckorna slogs sönder och ingenting hindrade vattnet från att strömma ned i lastrummet.

En enda, enorm våg hade plötsligt förvandlat det en gång så smäckra klipperskeppet till ett hjälplöst vrak. Hon kastades omkring som ett trästycke som var omöjligt att manövrera i de enorma vågorna. De olyckliga besättningsmännen och fångarna kunde bara se döden i vitögat medan de skräckslaget väntade på att fartyget skulle dras ned i djupet.

Två veckor efter det att Gladiator borde ha anlöpt hamn, skickades fartyg ut på de kända klipperskeppslederna genom Bass sund och Tasmanhavet, men de hittade varken överlevande, lik eller flytande Ägarna avskrev henne som en förlust, försäkringsbolagen betalade, de anhöriga till besättningsmännen och straffångarna sörjde dem och med tiden kom fartyget att falla i glömska.

Vissa fartyg har rykte om sig att vara flytande likkistor eller helvetesfartyg, men de konkurrerande kaptener som kände Scaggs och Gladiator skakade bara på huvudet och skyllde det eleganta klipperskeppets försvinnande på hennes dåliga seglingsegenskaper och Scaggs aggressiva befålsföring. Två män som en gång hade seglat på henne trodde att hon kunde ha träffats av en oväntad stormby akterifrån samtidigt som en våg bröt in över aktern och att det i kombination hade tvingat ned fören under vatten så att hon gick till botten.

På Lloyd’s i London, det berömda sjöförsäkringsbolaget, antecknades Gladiators förlisning i loggboken mellan en amerikansk ångdriven bogserbåt som sjunkit och en norsk fiskebåt som gått på grund.

Det skulle dröja nästan tre år innan det mystiska försvinnandet fick sin förklaring.

Omvärlden visste det inte, men Gladiator höll sig otroligt nog fortfarande flytande när den fruktansvärda tyfonen drog vidare västerut. På något sätt hade det förstörda klipperskeppet klarat stormen. Men bordläggningen hade sprungit läck och vatten trängde in med oroväckande hastighet. Vid middagstid nästa dag stod vattnet nästan två meter högt i lastrummet och pumparna arbetade förgäves.

Men kapten Bully Scaggs orubbliga tålamod sviktade inte. Det var som om han hindrade fartyget från att gå under enbart genom ren envishet. Han gav bestämt och lugnt order, lät de straffångar som inte fått allvarliga skador då de kastats omkring av havets ständiga angrepp sköta pumparna, medan besättningen koncentrerade sig på att täta det läckande skrovet.

De ägnade resten av dagen och natten åt att försöka göra fartyget lättare och kastade överbord lasten och all utrustning som inte bedömdes som absolut nödvändig. Men ingenting hjälpte. Mycket tid gick förlorad, utan att man nådde något nämnvärt resultat. Nästa morgon stod vattnet nästan en meter högre.

Vid middagstid erkände sig en utmattad Scaggs besegrad. Varken han eller någon annan kunde rädda Gladiator. Och utan livbåtar kunde han bara rädda de ombordvarande på ett sätt. Det var en desperat chansning, men det kunde gå. Scaggs beordrade löjtnant Shepvrakgods. pard att hämta fångarna och ställa upp dem på däck under bevakning av de beväpnade soldaterna. Bara de fångar som skötte pumparna och de besättningsmedlemmar som febrilt försökte täta läckorna fick fortsätta att arbeta.

Bully Scaggs behövde varken piska eller pistol för att visa vem som bestämde på hans fartyg. Han var en jätte med en stenhuggares fysionomi. Han var en och åttiosju lång och hade mörkgrå ögon i ett väderbitet ansikte, som inramades av lurvigt, kolsvart hår och ett praktfullt svart skägg som han flätade vid högtidliga tillfällen. Hans röst var mörk och klangfull, vilket förstärkte det respektingivande intryck han gjorde. Han var trettionio, en hård man i sina bästa år.

Han studerade straffångarna och blev överraskad av alla skador, blåmärken, sträckningar och huvuden ombundna med blodiga bandage han fick se. Alla såg rädda och förvirrade ut. En mer anskrämlig samling män och kvinnor hade han sällan skådat. De flesta var korta till växten, sannolikt som en följd av att de fått otillräcklig kost i barndomen. De hade magra ansikten och blek hy. De var det brittiska samhällets drägg, cyniska, oemottagliga för Guds ord, utan hopp om att någonsin få återse sitt hemland, utan hopp om att någonsin få leva ett rikt liv.

När de fick se de stora skadorna på däck, de sönderslagna masterna och relingarna, och framförallt att livbåtarna var försvunna, blev de utom sig av förtvivlan. Kvinnorna började skräckslaget skrika, alla utom en, märkte Scaggs, som skilde sig från de andra.

Hans blick dröjde ett ögonblick vid den kvinnliga straffången, som var nästan lika lång som männen. Benen under kjolen var långa och släta. Midjan var smal och en välformad byst skymtade genom blusen. Hennes kläder såg prydliga och rena ut och det midjelånga, blonda håret var kammat och hade en lyster som skilde det från de andra kvinnornas hår, som var ovårdat och tovigt. Hon såg samlad ut och dolde sin rädsla bakom en trotsig min medan hon mötte Scaggs blick med sina koboltblå ögon.

Scaggs hade inte lagt märke till henne tidigare och han undrade förstrött varför han inte hade varit mer observant. Han koncentrerade sig på det aktuella problemet igen och började tala till straffångarna.

Det ser inte bra ut, började han. Jag ska vara uppriktig och tala om att fartyget är dödsdömt. Eftersom havet har spolat bort livbåtarna, kan vi inte lämna henne.

Hans ord fick ett blandat mottagande. Löjtnant Sheppards infanterister stod tysta och orörliga, medan många straffångar förtvivlat började klaga och jämra sig. Flera av dem verkade tro att fartyget skulle brytas sönder vilket ögonblick som helst och föll på knä och bad till himlen om förskoning.

Scaggs slog dövörat till för klagoropen och fortsatte. Med Guds barmhärtiga hjälp ska jag försöka rädda oss alla. Jag tänker bygga en flotte som är stor nog att rymma alla ombordvarande tills vi räddas av ett förbipasserande fartyg eller driver i land på Australiens fastland. Vi tar med oss väl tilltagna förråd av mat och vatten, tillräckligt för tjugo dagar.

Om ni inte har något emot att jag frågar, kapten, hur länge tror ni att det dröjer innan vi blir upplockade?

Frågan kom från en storvuxen man som var huvudet och axlarna högre än alla andra. Han hade ett föraktfullt uttryck i ansiktet och i motsats till sina kamrater var han elegant klädd och hade välkammat hår.

Innan Scaggs svarade vände han sig mot löjtnant Sheppard. Vem är den där sprätten?

Sheppard lutade sig fram mot kaptenen. Han heter Jess Dorsett.

Scaggs höjde på ögonbrynen. Jess Dorsett, stråtrövaren?

Löjtnanten nickade. Just det. Han tjänade en förmögenhet innan drottningens män fick tag i honom. Han är den ende i det här brokiga sällskapet som kan läsa och skriva.

Scaggs insåg genast att stråtrövaren kunde bli värdefull om stämningen på flotten blev hotfull. Risken för myteri var mycket stor. Jag kan bara erbjuda alla en chans att överleva, mr Dorsett. Därutöver lovar jag ingenting.

Vad förväntar ni er av mig och mina degenererade vänner här?

Jag förväntar mig att alla arbetsföra män ska hjälpa till att bygga flotten. De som vägrar eller drar sig undan kommer att lämnas kvar på fartyget.

Hörde ni, pojkar? ropade Dorsett till de församlade straffångarna. Arbeta eller dö. Han vände sig tillbaka mot Scaggs. Ingen av oss har varit på sjön tidigare. Ni måste tala om vad vi ska göra.

Scaggs gjorde en gest mot styrmannen. Jag har gett mr Ramsey i uppdrag att rita och utforma flotten. En arbetsgrupp utvald bland de besättningsmän som inte behövs för att hålla oss flytande kommer att leda byggnadsarbetet.

Jess Dorsett var en och nittiotre och såg ut som en jätte bland de andra straffångarna. Axlarna under den dyrbara sammetsrocken var breda och kraftfulla. Det kopparröda håret var långt och hängde ned över rockkragen. Han hade stor näsa, höga kindben och kraftiga käkar. Trots att han hade slitit ont i fartygets lastrum i två månader, såg han ut som om han just kommit från en mottagning i London.

Innan de vände sig bort, sneglade Dorsett och Scaggs på varandra. Styrman Ramsey lade märke till hur intensiv blicken de gav varandra var. En tiger och ett lejon, tänkte han och undrade vilken av dem som skulle vara på benen när alltsammans var över.

Havet var lyckligtvis lugnt, vilket var tur eftersom flotten måste byggas i vattnet. Det första de gjorde var att kasta byggnadsmaterial överbord. Som stomme använde de det som var kvar av masterna och surrade ihop dem med starka rep, sedan tömde de vinfaten och mjöltunnorna som skulle till tavernorna och mataffärerna i Sydney och band fast dem innanför masterna för att förbättra flytförmågan. Ovanpå dem spikade de fast tjocka bräder som skulle fungera som däck och byggde en midjehög reling kring däcket. De reste två reservtoppmaster, en i fören och en akteröver, och försåg dem med segel, vant och stag. När flotten blev färdig, var den tjugofyra meter lång och tolv meter bred och även om den såg stor ut, blev det ont om plats så snart de hade lastat ombord alla förnödenheter och skulle pressa in 192 straffångar, 11 soldater och 28 besättningsmän, Bully Scaggs medräknad, totalt 231 personer. I aktern var ett primitivt roder fäst vid en improviserad rorkult bakom masten.

De firade ned trätunnor med vatten, limejuice, salt kött och fläsk, samt ost och några krukor med ris och ärter som kokats i fartygskabyssen, och surrade dem under ett stort segeldukstycke som de spänt upp över två tredjedelar av flotten som skydd mot solens brännheta strålar.

När de var färdiga att ge sig av, kunde de glädja sig åt att himlen var klar och havet var spegelblankt som en kvarndamm. Soldaterna lämnade fartyget först, med sina musköter och sablar. Därnäst kom straffångarna, som mer än gärna lämnade det sjunkande skeppet, vars för låg obehagligt lågt i vattnet. Lejdaren räckte inte till för alla, så de flesta klättrade över sidan i rep. Flera hoppade eller ramlade i vattnet och lyftes upp på flotten av soldaterna. De svårt skadade firades ned. Förvånansvärt nog avlöpte allt utan missöden. Efter två timmar var alla 203 i trygghet på de platser på flotten som Scaggs hade bestämt.

Till sist blev det besättningens tur. Kapten Scaggs lämnade det brant sluttande däcket som siste man, sedan han släppt ned en låda som innehöll två pistoler, fartygets loggbok, en kronometer, en kompass och en sextant till Ramsey. Scaggs hade bestämt deras position innan han lämnade fartyget, men han hade inte talat om för någon, inte ens för Ramsey, att stormen fört Gladiator långt utanför de vanliga farlederna. De var på drift i en ödslig del av Tasmanhavet, trehundra nautiska mil från Australiens kust, och vad värre var, strömmen förde dem allt längre ut i tomheten där inga fartyg seglade. Scaggs studerade sina sjökort och kom fram till att deras bästa chans var att dra nytta av strömmarna och vindarna och segla österut mot Nya Zeeland.

Det dröjde inte länge efter det att alla hade kommit på plats på det trånga däcket förrän de till sin förfäran upptäckte att bara fyrtio personer i taget kunde ligga ned. Det stod också klart för sjömännen att de var mycket illa ute. Det var inte mer än en decimeter mellan plankdäcket och vattnet och om det blev grov sjö, skulle flotten och de olyckliga passagerarna komma under vatten.

Scaggs hängde kompassen på masten för om rorkulten. Hissa segel, mr Ramsey. Kurs: hundrafemton grader ostsydost.

Aj, aj, kapten. Vi ska alltså inte försöka ta oss till Australien?

Nej, jag tror att vi har större chanser att nå Nya Zeelands västkust.

Hur långt tror kapten att det är dit?

Sexhundra nautiska mil, svarade Scaggs som om han talade om en sandstrand som låg precis på andra sidan horisonten.

Ramsey rynkade pannan och tittade sig omkring på den trånga flotten. Hans blick föll på en grupp straffångar som samtalade med låg röst. Till sist sa han dystert: Jag tror inte att någon av oss gudfruktiga män kommer att överleva så länge vi är omgivna av ett så här vedervärdigt anhang.

Havet var lugnt de närmaste fem dagarna. De nödställda vande sig vid de knappa ransonerna. Solen gassade obevekligt och förvandlade flotten till ett glödhett helvete. Alla ville hoppa i vattnet och svalka sig, men hajarna verkade känna på sig att det vankades mat och hade redan börjat samlas. Sjömännen kastade hinkvis med saltvatten över solseglet, men det gjorde bara luften under det ännu fuktigare.

Den dystra stämningen på flotten hade redan börjat bli upprorisk. Männen hade varit instängda i två månader i Gladiators mörka lastrum och blev oroliga när de saknade det trygga skrovet och det skydd som det gav. De började prata lågmält med varandra och gav sjömännen och soldaterna blodtörstiga blickar som inte undgick Scaggs. Han gav order om att soldaterna skulle ha musköterna laddade och försedda med fängkrut hela tiden.

Jess Dorsett studerade den långa kvinnan med det gyllenblonda håret. Hon satt ensam vid masten i fören och utstrålade tålig passivitet, som om hon inte hade några större förväntningar men var inställd på att uthärda alla strapatser. Hon verkade inte bry sig om de andra kvinnliga straffångarna och pratade sällan med dem, utan höll sig mest på sin kant. Hon var, avgjorde Dorsett, en kvinna med resning.

Han letade sig fram mot henne genom trängseln tills en soldat med kalla ögon stoppade honom och föste undan honom med musköten. Dorsett väntade tålmodigt tills vakterna löste av varandra. Den nye vakten började genast kasta lystna blickar på kvinnorna, som började retas med honom. Dorsett passade på att ta sig fram till den tänkta gränslinjen mellan männen och kvinnorna. Den blonda kvinnan märkte ingenting. Hennes blå ögon var fästa vid något i fjärran som bara hon kunde se.

Tittar ni efter England? frågade han och log.

Hon vände sig om och såg på honom som om hon försökte bestämma sig för om hon skulle bevärdiga frågan med ett svar eller inte. En liten by i Cornwall.

Var det där ni blev gripen?

Nej, det var i Falmouth.

För mordförsök på drottning Victoria?

Hon skrattade och hennes ögon tindrade. För stöld av en filt, faktiskt.

Ni måste ha frusit.

Hon blev allvarlig. Jag stal den till far. Han var döende i lungsot.

Jag beklagar.

Det är ni som är stråtrövaren.

Jag var det tills min häst bröt benet och drottningens män hann upp mig.

Och ni heter Jess Dorsett. Det gladde honom att hon visste vem han var och han undrade om hon hade hört sig för om honom. Och ni är...?

Betsy Fletcher, svarade hon utan att tveka.

Betsy, sa Dorsett med en yvig gest, betrakta mig som er beskyddare.

Jag behöver ingen snobbig stråtrövare, sa hon näbbigt. Jag reder mig själv.

Han gjorde en gest mot de andra som trängdes på flotten. Ni kan mycket väl behöva ett par starka händer innan vi har fast mark under fötterna igen.

Varför skulle jag lita på en man som aldrig har smutsat ned händerna?

Han mötte hennes blick. Jag har kanske rånat några vagnar i mina dagar, men näst efter den gode kapten Scaggs, är jag nog den ende här som ni kan lita på inte kommer att utnyttja en kvinna.

Vinden hade börjat friska i och Betsy Fletcher vände sig om och pekade på några hotande moln som snabbt närmade sig. Säg mig, mr Dorsett, hur ska ni kunna skydda mig mot de där?

Vi kommer att få det hett om öronen, kapten, sa Ramsey. Det är nog bäst att vi revar seglen.

Scaggs nickade bistert. Skär korta repstycken från kaggen med reservrep och dela ut dem. Säg åt de stackars jäklarna att surra fast sig själva vid flotten så att de klarar sjögången.

Vågorna började bli obehagligt höga och flotten krängde och rullade när vattnet sköljde över de hopkrupna figurerna, som klamrade sig fast vid sina repstycken. De som var smarta hade bundit fast sig vid däcksplankorna. Stormen var inte hälften så våldsam som tyfonen som hade gjort slut på Gladiator, men det blev snart omöjligt att avgöra vad som var flotte och vad som var hav. Vågorna reste sig allt högre och skummet blåste bort från kammarna. Några av de nödställda försökte ställa sig upp för att hålla huvudet ovanför vattnet, men flotten stampade och rullade så att de nästan genast ramlade omkull på däcket.

Dorsett surrade fast Betsy vid masten med sitt och hennes repstycke. Sedan snodde han ändlinorna från vanten kring sin egen kropp och ställde sig så att han skyddade henne mot vågornas kraft. Det blev inte bättre av att det började regna och de bombarderades av våldsamma regnbyar. De upprörda vågorna slog in från alla håll.

Det enda som hördes över stormens raseri var Scaggs häftiga svordomar när han skrek åt besättningsmännen att surra provianten bättre. Sjömännen gjorde sitt bästa för att surra fast lådorna och kaggarna, men en jättevåg tornade upp sig just då, brakade ned över flotten och pressade ned den i vattnet. I nästan en hel minut var alla på den bräckliga farkosten säkra på att de skulle dö.

Scaggs höll andan, slöt ögonen och svor tyst. Han kände det som om vattnets tyngd skulle pressa livet ur honom. Flotten kämpade sig trögt uppåt genom en virvlande massa av skum i vad som kändes som en evighet, sedan kom den upp till ytan igen. De som inte hade spolats ut i havet drog efter andan och hostade upp saltvatten.

Kaptenen såg sig omkring på flotten och blev förfärad. All proviant hade spolats överbord. Men det värsta av allt var att de tunga lådorna och kaggarna med kraften hos en lavin hade slungats rakt genom människomassan, lemlästat en del och kastat andra överbord. Deras ynkliga rop på hjälp blev obesvarade. Havets raseri omöjliggjorde alla räddningsförsök, och de som haft tur och klarat sig kunde bara sörja sina kamrater.

Flotten och dess nödlidande passagerare tvingades uthärda stormen hela natten och mörbultades av vågorna som hela tiden vältrade över dem. Mot morgonen avtog sjögången och vinden lättade och blev sydlig.

När Scaggs till sist kunde resa sig och försöka bilda sig en uppfattning om skadorna, upptäckte han till sin förfäran att de våldsamma vågorna inte hade skonat en enda kagge med mat eller vatten. Ännu en katastrof var att det bara återstod några tygtrasor av seglen. Han gav Ramsey och Sheppard order att räkna de saknade. Antalet uppgick till tjugosju personer.

Sheppard såg ut över de överlevande och skakade sorgset på huvudet. Stackars krakar. De ser ut som dränkta råttor.

Säg åt besättningen att lägga ut det som är kvar av seglen på däck och fånga in så mycket regnvatten som möjligt innan det slutar regna, befallde Scaggs.

Vi har inga behållare att lagra vattnet i längre, sa Ramsey allvarligt. Och vad ska vi använda som segel?

Alla får dricka sig otörstiga, sedan lagar vi segelduken så gott vi kan och fortsätter mot sydsydost.

När livsandarna började återvända på flotten, befriade sig Dorsett från vanten och lade händerna på Betsys axlar. Är det bra med er? frågade han uppmärksamt.

Hon såg på honom genom de långa hårslingorna som var som fastklistrade vid ansiktet. Man kan inte precis gå på någon kunglig bal när man ser ut som en dränkt kattunge. Men jag är glad över att jag lever, även om jag är genomblöt.

Det var en svår natt, sa han bistert, men jag är rädd att det inte blir den sista.

Samtidigt som han tröstade henne började solen skina igen, och det med besked. Solseglet hade slitits bort av vindens och vågornas våldsamma angrepp och utan det hade de inget skydd mot hettan. De började snart plågas av hunger och törst. Varenda matbit som hittades bland plankorna blev snabbt uppäten. Det lilla regnvatten som fångades upp av de sönderrivna seglen försvann snart.

De hissade det som var kvar av seglen, men det gjorde ingen större nytta och fick knappt flotten att röra sig. Om vinden kom rakt akter ifrån, gick flotten att manövrera. Men alla försök att stagvända ledde bara till att den blev liggande stilla med sidan mot vinden. Deras oförmåga att styra flotten förstärkte bara Scaggs känsla av vanmakt. Han hade räddat sina dyrbara navigationsinstrument genom att trycka dem mot bröstet när det regnade som värst och bestämde nu flottens position.

Är vi närmare land, kapten? frågade Ramsey.

Tyvärr inte, sa Scaggs allvarligt. Stormen drev oss åt nordväst. Vi är längre från Nya Zeeland nu än vi var vid samma tid för två dagar sedan.

Vi klarar oss inte länge på södra halvklotet mitt i sommaren utan färskt vatten.

Scaggs gjorde en gest mot ett par fenor som skar genom vattnet ett femtontal meter från flotten. Om vi inte siktar en båt inom fyra dagar, mr Ramsey, är jag rädd att hajarna kommer att få sig ett riktigt skrovmål.

Hajarna behövde inte vänta länge. Andra dagen efter stormen kastades kropparna av dem som dött av skadorna som de ådragit sig under det rasande ovädret överbord och försvann snabbt i ett blodigt skum. Ett monster verkade vara särskilt utsvultet. Det var en stor, vit haj, en hajtyp som allmänt betraktades som havets glupskaste mördare. Scaggs beräknade att den var mellan sex och en halv och sju och en halv meter lång.

Men fasorna hade bara börjat. Dorsett var den förste som fick en föraning om vilka skändligheter de nödlidande på flotten skulle utsätta varandra för.

De har något i görningen, sa han till Betsy. Jag gillar inte deras sätt att titta på kvinnorna.

Vilka då? frågade hon. Hennes läppar var torra och spruckna trots att hon skyddade ansiktet med en trasig scarf och hennes bara armar och ben var sönderbrända och täckta av blåsor.

Den där bedrövliga skocken smugglare i aktern, ledda av den mordiske walesaren Jake Huggins. Han skär lika gärna halsen av en som hälsar på en. Jag kan slå vad om att de tänker göra myteri.

Betsy stirrade frånvarande på alla som låg ned på flotten. Varför vill de ta befälet över det här?

Det är precis vad jag tänker ta reda på, sa Dorsett och började ta sig fram bland straffångarna som stod och hängde på det våta däcket, omedvetna om allt utom sin brännande törst. Han gick med klumpiga steg och märkte irriterat hur stel han blivit av allt stillasittande. Han var en av de få som vågade närma sig konspiratörerna. Huggins hejdukar brydde sig inte om honom när han armbågade sig fram bland dem utan samtalade med låg röst och kastade blodtörstiga blickar på Sheppard och hans soldater.

Vad snokar du efter, Dorsett? grymtade Huggins.

Smugglaren var kort, satt och bredaxlad, och hade långt, tovigt, rödblont hår, en mycket stor, tillplattad näsa och en enorm mun. Han saknade många tänder och de han hade kvar var missfärgade, vilket fick honom att se motbjudande ut när han log.

Jag tänkte att du kan behöva hjälp av en bra karl när du ska ta över flotten.

Du vill alltså vara med och dela bytet och leva lite längre?

Jag ser inget byte som kan förlänga vårt lidande, sa Dorsett likgiltigt.

Huggins skrattade så att hans ruttnande tänder syntes. Kvinnorna, din idiot.

Vi håller på att dö av törst och hetta, och du tänker på kvinnor?

För att vara en beryktad stråtrövare är du en idiot, sa Huggins retligt. Vi vill inte ligga med de små raringarna. Vi tänker stycka dem och äta deras möra kött. Vi kan spara sådana som Bully Scaggs, hans sjömän och soldaterna tills vi blir riktigt hungriga.

Dorsetts första tanke var att det var ett motbjudande skämt, men det framgick tydligt av ondskan som skymtade fram i Huggins blick och av hans otäcka flin att han menade allvar. Det var så motbjudande att Dorsett kände fasa och avsky. Men han visade inte med en min vad han tänkte utan ryckte bara på oberört på axlarna.

Varför är det så bråttom? Vi kan vara räddade vid den här tiden i morgon.

Det kommer att dröja länge innan vi får se något skepp eller någon ö vid horisonten. Huggins tystnade och förvred sitt fula ansikte i en grimas. Är du på vår sida, stråtrövare?

Jag har ingenting att förlora på att slå mig ihop med dig, Jake, sa Dorsett och log spänt. Men den stora, blonda kvinnan är min. Gör vad ni vill med de andra.

Jag har märkt att du har blivit förtjust i henne, men mina pojkar och jag delar allting lika. Du får välja först. Efter det delar vi upp henne.

Okay, sa Dorsett torrt. När ska vi slå till?

En timme efter mörkrets inbrott. När jag gör tecken, kastar vi oss över soldaterna och försöker lägga beslag på deras musköter. Om vi kan komma över dem, får vi inga problem med Scaggs och hans besättning.

Eftersom jag redan har skaffat mig en plats vid den främre masten, tar jag hand om soldaten som bevakar kvinnorna.

Du vill stå först i middagskön, va?

Jag blir hungrig bara av att höra dig prata om det, sa Dorsett ironiskt.

Dorsett gick tillbaka till Betsy, men sa ingenting om fångarnas fasansfulla planer. Han visste att Huggins och hans män iakttog hans minsta rörelse för att förvissa sig om att han inte i smyg försökte varna Gladiators besättning och soldaterna. Han skulle få sin enda chans när det blev mörkt och han måste ta den innan Huggins gav signal och de slog till. Han lade sig så nära Betsy som vakten tillät och försökte se ut som om han sov.

Så snart skymningen hade sänkt sig över havet och stjärnorna syntes, lämnade han Betsy, kröp tills han var mindre än en meter från Ramsey och viskade till honom.

Ramsey, rör dig inte och visa inte att du lyssnar på någon.

Vad är det? utbrast Ramsey halvhögt. Vad vill du?

Lyssna nu på mig, sa Dorsett dämpat. Om mindre än en timme kommer fångarna under ledning av Huggins att angripa soldaterna. Om de lyckas döda dem, kommer de att använda deras vapen mot er och besättningen.

Varför skulle jag tro en simpel förbrytare?

Ni kommer allihop att dö om du inte gör det.

Jag ska säga till kaptenen, sa Ramsey motvilligt.

Påminn honom om att det var Jess Dorsett som varnade er.

Dorsett tystnade och kröp tillbaka till Betsy. Han drog av sig vänstra stöveln, tog bort sulan och klacken och fick fram en liten kniv med ett decimeterlångt blad. Sedan väntade han.

Månskäran var på väg upp över horisonten och de stackars krakarna på flotten såg ut som spöken i månskenet när några av dem plötsligt reste sig och gick mot det förbjudna området mitt på flotten.

Döda svinen! ropade Huggins och rusade framåt, i täten för anfallsvågen. Fångarna, som var halvt från vettet av törst, gav fritt utlopp för sitt hat mot överheten och sprang mot flottens mitt från alla håll.

En muskötsalva dånade i mörkret och det oväntade motståndet fick dem tillfälligt att komma av sig.

Ramsey hade vidarebefordrat Dorsetts varning till Scaggs, och Sheppard och hans soldater väntade med laddade musköter och påsatta bajonetter tillsammans med Scaggs och hans besättningsmän, som hade beväpnat sig med sablar, hammare och yxor och alla andra vapen de kunnat skrapa ihop.

Ge dem inte tid att ladda om, pojkar! vrålade Huggins. På dem bara!

De rasande myteristerna anföll igen och möttes av bajonettstötar och sabelhugg. Men ingenting fick deras raseri att minska. De trotsade det kalla stålet och flera av dem tog tag i de vassa eggarna med händerna. Desperata män slogs och fäktades på ett svart hav i det kusliga månskenet.

Soldaterna och sjömännen kämpade ursinnigt. Varje centimeter av flotten var upptagen av män som gjorde sitt yttersta för att döda varandra. De döda samlades på hög så att de stridande männen snavade över dem. Blodet rann över däcket och gjorde det svårt att hålla sig på benen och omöjligt att resa sig när man fallit. De glömde törsten och hungern och kämpade och slaktade blint i mörkret. Det enda som hördes var de sårades rop och de döendes jämmer.

Hajarna verkade känna på sig att det vankades mat och kom allt närmare. Sjömännen hade döpt den stora, vita hajen till Bödeln och Bödelns höga, spetsiga fena skar tyst genom vattnet mindre än en och en halv meter från flotten. Ingen av de stackare som föll i vattnet lyckades ta sig upp igen.

Huggins hade fått fem sabelhugg och raglade fram mot Dorsett med en stor, sönderslagen bräda i handen. Din fördömda förrädare! väste han.

Dorsett kröp ihop och höll kniven framför sig. Kom hit och dö, sa han lugnt.

Huggins skrek ursinnigt tillbaka: Det är du som kommer att bli hajföda, din stråtrövare! Sedan sänkte han huvudet, rusade framåt och svingade brädan över huvudet.

I samma ögonblick sjönk Dorsett ned på alla fyra. Den ursinnige walesaren hann inte stanna utan snavade över honom, föll och landade tungt på däcket. Innan han hann resa sig, kastade sig Dorsett över honom bakifrån, bytte tag om kniven och skar halsen av Huggins.

Du får inget kvinnokött i kväll, sa Dorsett häftigt.

Dorsett dödade ytterligare tre män den natten. En gång anfölls han av några av Huggins anhängare som hade bestämt sig för att till varje pris döda kvinnorna.

Betsy dök upp vid Dorsetts sida, skrikande som ett djur, och rev och klöste hans fiender som en tigrinna. Dorsett fick bara ett sår, av en man som utstötte ett djävulskt vrål innan han bet honom i axeln.

Den blodiga kampen rasade i ytterligare två timmar. Scaggs och hans sjömän och Sheppard och hans soldater kämpade desperat, slog tillbaka alla angrepp och gick sedan till motattack. De rasande angriparna drevs gång på gång tillbaka av de allt färre försvararna som desperat försvarade flottens mitt. Sheppard föll, strypt av två straffångar. Ramsey fick flera krossår och Scaggs bröt två revben. Dessvärre lyckades fångarna döda två kvinnor och kasta dem överbord under den värsta kalabaliken. Men myteristerna drabbades av svåra förluster och till sist började de dra sig tillbaka mot flottens ytterkanter.

I gryningen låg de döda groteskt utströdda över hela flotten. Allt var klart för nästa akt i det ohyggliga, makabra dramat. De överlevande sjömännen och soldaterna såg misstroget hur straffångarna börja stycka och äta sina tidigare kamrater. Det var en scen som var som hämtad ur en mardröm.

Ramsey gjorde en uppskattning av antalet överlevande och upptäckte till sin bestörtning att bara 78 av 231 var vid liv. 109 straffångar hade dött i det meningslösa slaget. Fem soldater var försvunna och hade förmodligen kastats överbord, och Ramsey räknade till tolv döda eller försvunna besättningsmän. Det verkade ofattbart att så få hade besegrat så många, men straffångarna var inte tränade för strid på samma sätt som Sheppards soldater och inte heller lika fysiskt härdade av hårt arbete till sjöss som Scaggs besättning.

Flotten låg märkbart högre i vattnet nu när antalet passagerare plötsligt hade minskat med ungefär 126 personer. De delar av liken som myteristerna inte åt upp kastades överbord till de väntande hajarna. Besättningsmännen var lika hungriga som fångarna och när de började stycka tre lik, vågade Scaggs inte hindra dem och tittade bara bort.

Dorsett och Betsy och de flesta av kvinnorna kunde inte förmå sig att äta människokött för att överleva, hur svaga de än kände sig. På eftermiddagen kom en regnby och släckte den värsta törsten, men det gjorde dem inte mindre hungriga.

Ramsey kom fram och sa till Dorsett: Kaptenen vill växla ett par ord med dig.

Stråtrövaren följde med styrmannen till Scaggs som låg med ryggen mot den aktre masten. Gorman, fartygsläkaren, höll på att förbinda kaptenens bröstkorg med en trasig skjorta. Innan de döda rullades ut i havet, hade Gorman klätt av dem för att använda kläderna som bandage. Scaggs ansikte var spänt av smärta när han tittade upp på Dorsett.

Jag vill tacka er, mr Dorsett, för er lägliga varning. De hederliga människor som är kvar på den här djävulska flotten har förmodligen er att tacka för sitt liv.

Jag har levt ett gudlöst liv, kapten, men jag beblandar mig inte med stinkande slödder.

När vi kommer till New South Wales ska jag göra vad jag kan för att förmå guvernören att benåda er.

Det tackar jag för, kapten. Jag står till ert förfogande.

Scaggs tittade på den lilla kniven som Dorsett hade kört ned innanför skärpet. Är det där ert enda vapen?

Ja, sir. Jag hade stor nytta av den i går kväll.

Ge honom en extrasabel, sa Scaggs till Ramsey. Vi är inte färdiga med de där hundarna än.

Jag håller med, sa Dorsett. De kommer inte att slåss lika ursinnigt utan Jake Huggins som ledare, men de är galna av törst och kommer inte att ge upp. De kommer att försöka igen när det blir mörkt.

Hans ord visade sig vara profetiska. Två timmar efter det att solen hade gått ned gick straffångarna till anfall igen, av skäl som bara den som förlorat förståndet av brist på mat och vatten kan förstå. Striden blev inte lika våldsam som kvällen innan. Skugglika figurer raglade mot varandra och högg och slog skoningslöst och fångar, sjömän och soldater föll huller om buller.

Fångarnas beslutsamhet hade försvagats av ännu en dag utan mat och dryck, och när försvararna plötsligt gick till motattack, försvann deras motståndsvilja. De hade inga krafter kvar utan stannade upp och retirerade sedan. Scaggs och hans trogna sjömän slog till mot deras mitt medan Dorsett och Sheppards få kvarvarande soldater angrep från flanken. Efter tjugo minuter var det över.

Femtiotvå personer dog den natten. I gryningen återstod bara tjugofem män och tre kvinnor av de sjuttioåtta som hade funnits på flotten kvällen innan: sexton straffångar, Jess Dorsett, Betsy Fletcher och två andra kvinnor medräknade; två soldater och tio besättningsmän, däribland kapten Scaggs. Bland de döda fanns styrman Ramsey. Fartygsläkare Gorman var dödligt sårad och somnade in senare på eftermiddagen. Dorsett hade fått ett otäckt jack i högra låret och Scaggs hade inte bara knäckta revben utan även ett brutet nyckelben att tänka på. Betsy hade förvånansvärt nog sluppit undan med några mindre blåmärken och skärsår.

Straffångarna var grundligt besegrade; de som hade överlevt var allvarligt sårade. Det vanvettiga slaget om Gladiators flotte var över.

Den tionde dagen efter Gladiators förlisning hade ytterligare sex personer dött. Två unga pojkar, en hyttuppassare som inte var mer än tolv och en soldat på sexton, bestämde sig för att gå i döden genom att kasta sig i havet. De andra fyra var straffångar som avled av sina skador. Allt var som en mardröm. Solen började plåga de allt färre överlevande igen och de kände det som om de led av feberyrsel.

Dag tolv var de inte fler än arton. Kläderna hängde i trasor på dem, de hade fullt med sår efter striden, deras ansikten var sönderbrända av solen och huden var full av varbölder efter att ha kommit i kontakt med saltvattnet och skrapat mot däcket, som hela tiden rörde sig. De hade gett upp för länge sedan, deras ögon var insjunkna och de hade börjat se i syne. Två sjömän kunde svära på att de såg Gladiator, dök i vattnet och simmade iväg mot det inbillade fartyget tills de drunknade eller togs av den allestädes närvarande Bödeln och hans glupska kumpaner.

De hallucinerade och såg allt från bankettbord som dignade av mat och dryck till befolkade städer eller hus som de inte hade varit i sedan barndomen. Scaggs inbillade sig att han satt tillsammans med sin fru och sina barn framför eldstaden i sin stuga med utsikt över Aberdeens hamn.

Plötsligt gav han Dorsett en underlig blick och sa: Vi behöver inte oroa oss. Jag har signalerat till amiralitetet och de har skickat ett räddningsfartyg.

Betsy, som var lika omtöcknad som kaptenen, frågade: Vilken duva skickade ni meddelandet med, den svarta eller den grå?

Dorsett hade förvånansvärt nog lyckats behålla sitt förstånd och han krökte sina spruckna och flagnande läppar i ett smärtsamt leende. Han hade hjälpt de få sjömännen som fortfarande orkade röra sig att reparera skadorna på flotten. Han hade också hittat några segeldukstycken som han spänt upp som ett litet tält över Scaggs där Betsy förband hans sår och pysslade om honom. Sjökaptenen, stråtrövaren och tjuven kom att bli vänner medan timmarna släpade sig fram.

Scaggs navigationsinstrument hade försvunnit överbord under striderna och han hade ingen aning om var de befann sig. Han gav sina män order att försöka fånga fisk med primitiva fiskeredskap gjorda av segelgarn och spikar. Som bete använde de människokött. De mindre fiskarna struntade helt i erbjudandet om gratis kött. Överraskande nog visade inte heller hajarna något intresse.

Dorsett band ett rep i handtaget på en sabel och körde in den i ryggen på en stor haj som simmade förbi nära flotten. Han orkade inte slåss med monstret från djupen utan band fast repets andra ände kring ena masten. Han väntade tills han trodde att hajen var död innan han drog ombord den. Det enda han fick för besväret var en tom sabel som var böjd i nittio graders vinkel. Två sjömän försökte fästa bajonetter vid käppar och använda dem som spjut. De stack hål i skinnet på flera hajar, men såren verkade inte ens bekomma dem.

De hade gett upp försöken att skaffa mat när ett stort stim multefiskar senare på eftermiddagen simmade under flotten. Fiskarna var omkring en halvmeter långa och visade sig vara mycket lättare att spetsa och kasta upp på flotten än hajarna. Innan stimmet hade passerat, låg sju cigarrformade fiskar med kluvna stjärtar och sprattlade på de vattendränkta plankorna.

Gud har inte övergett oss, mumlade Scaggs och stirrade på de silverfärgade fiskarna. Multefiskar brukar hålla till i grunda hav. Jag har aldrig sett dem i djupa vatten.

Det är som om han hade skickat dem direkt till oss, mumlade Betsy och tittade storögt på sitt första mål mat på nästan två veckor.

De var så hungriga och fiskarna så få att de drygade ut dem med köttet av en kvinna som hade dött bara en timme tidigare. Det var första gången Scaggs, Dorsett och Betsy åt människokött. På något underligt sätt verkade det vara helt i sin ordning att äta en av sina egna när de blandade köttet med fiskkött. Och eftersom det smakade fisk var det inte fullt lika motbjudande.

De fick ännu en gåva när en regnby drog förbi och gav dem hela åtta liter vatten.

De fick tillfälligt nya krafter, men blev inte mindre missmodiga för det. Såren och blåmärkena plågade dem hela tiden, och det blev inte bättre av att de hela tiden fick saltvatten i såren. Solen fortsatte också att plåga dem. Luften var kvävande och hettan outhärdlig. Nätterna medförde lindring och lägre temperaturer. Men alla stod inte ut med tanken på ännu en dags lidande. Ytterligare fem personer, fyra fångar och den siste av soldaterna, kröp i tysthet överbord och omkom snabbt.

Den femtonde dagen var bara Scaggs, Dorsett, Betsy Fletcher, tre sjömän och fyra straffångar, varav en kvinna, kvar i livet. De hade blivit apatiska. Döden framstod som oundviklig. Självbevarelsedriften hade så gott som slocknat. Multefiskarna var slut sedan länge och det var uteslutet att de skulle kunna hålla sig vid liv i mer än fyrtioåtta timmar till i den kvävande hettan.

Sedan hände något som gav dem annat att tänka på än de senaste två veckornas outsägliga fasor. En stor, grönbrun fågel dök plötsligt upp, flög runt flotten tre gånger och satte sig sedan på en rånock på den främre masten. Den stirrade med gula ögon med små svarta pupiller på de patetiska människorna, vars kläder var trasiga och som bar ärr efter striderna och solens stekheta strålar. Alla kom genast att tänka på samma sak, nämligen att de måste försöka fånga fågeln och äta den.

Vad är det där för konstig fågel? frågade Betsy, vars tunga var så svullen att hon hade svårt att prata.

Det är en kea, mumlade Scaggs. Jag hade en officer en gång som hade en sådan.

Flyger de över haven som måsarna? frågade Dorsett.

Nej, keor är en papegojart som bor på Nya Zeeland och öarna därikring. Jag har aldrig hört talas om att de flugit över vatten om det inte... Scaggs tystnade. Om det inte är ännu ett tecken från den allsmäktige. Han fick ett frånvarande uttryck i ögonen, reste sig mödosamt och tittade bort mot horisonten. Land! utbrast han upprymt. Land i väster.

De hade varit så apatiska och tröga att de inte märkt att dyningarna fört flotten mot ett par gröna upphöjningar som reste sig ur havet mindre än tio nautiska mil bort. Alla vände sig västerut och fick syn på en stor, skogbevuxen ö med ett lågt berg i vardera änden. Ingen sa något med detsamma utan alla väntade hoppfullt men samtidigt rädda för att strömmen skulle föra dem förbi räddningen. De föll nästan utan undantag på knä och bad att de skulle driva i land på den lockande stranden.

Först efter en timme kunde Scaggs konstatera att ön blev större. Strömmen för oss mot den, meddelade han glatt. Det är ett mirakel, ett rent mirakel. Jag har aldrig sett någon ö på något sjökort i den här delen av havet.

Den är förmodligen obebodd, gissade Dorsett.

Så vacker den är, mumlade Betsy och stirrade på den frodiga, gröna skogen mellan de båda bergen. Jag hoppas att det finns en källa med svalkande vatten där.

Hoppet gav dem nya krafter. Ingen hade längre en tanke på