En gård till salu

By Birgit Th. Sparre

Diana återvänder till Stjärnö som Joachim Riddercronas hustru. På de stora gårdarna runt sjön talas det mycket om dem. Sällan hade folket i trakten sett ett så vackert godsägarpar. Familjerna runt sjön Åsunden håller de gamla traditionerna vid liv. Men allt förändras när Ekenäs gård läggs ut till försäljning. Köparen Bergfeldt visar sig vara en äventyrare som ställer till oreda och trassel bland gårdarna runt sjön. Hans ankomst till Ekenäs kommer att förändra Dianas liv för alltid... "En gård till salu" är den andra delen i Birgit Th. Sparres romansvit "Gårdarna runt sjön".Om livet på herrgårdarna i den sägenomspunna trakten kring Åsunden med romantik och dramatik från den gamla goda tiden.

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Mar 29, 2021
• ISBN: 9788711836002

Book preview

…"

En gård till salu

Ekenäs är till salu!

Det var den lilla välmående fru Kitty Struve som berättade den stora nyheten vid den välförsedda kaffebrickan i blåa salongen på Stjärnö gård. Diana Riddercrona, född Stjärnudd, såg hastigt upp.

Då talar ryktet sant när det sägs att ni på allvar tänker lämna det gamla Ekenäs?

Fru Struve nickade bekräftande med huvudet. Kära vän, det kommer att kännas alldeles förskräckligt, men vi ser oss ingen annan utväg. Ekenäs tar upp alldeles för mycket tid för min stackars Arnold som långt ifrån är någon ungdom längre. Han måste sköta sina affärer i Stockholm och då ligger Ekenäs för långt bort. Jag tror förresten också att lantluften är för stark för Arnolds klena hjärta — och inte bär sig lantbruket heller … Fru Kitty suckade. När man nu är olycklig nog att inte vara mångmiljonär som Arnold säger, så måste man försaka någonting här i livet och vi har beslutat att försaka Ekenäs. Fru Kitty talade med patos och övertygelse. Det kommer att bli svårt, Diana! Oerhört svårt att lämna den kära trakten runt sjön, som vi under alla dessa år verkligen lärt oss att älska — för att nu inte tala om grannarna … Fru Kitty darrade oroväckande på rösten. Diana Riddercrona smålog uppmuntrande.

Kära Kitty, vad den saken angår hoppas jag att ni då och då gläder oss med ett besök.

Fru Kitty sken upp som solsken efter regn.

Ja — det kan du lita på Diana — oss blir ni inte av med så lätt! Vissheten om din och din makes gästfrihet mot oss stackars landsflyktiga kommer att bli den enda trösten i den förfärliga skilsmässan från Ekenäs. Oh, Diana varför har man inte pengar som gräs och varför kostar mjölken bara tio öre litern?

De där frågorna gör sig Joachim ganska ofta, svarade Diana skrattande. För att få en avledare för fru Kittys känsloutbrott tillade hon hastigt: Har ni fått någon acceptabel köpare ännu?

Fru Struve smålog hemlighetsfullt. Det var egentligen för att tala om den saken som jag kom över till Stjärnö i dag. Vi har verkligen en spekulant — men både Arnold och jag ansåg att vi i första hand skulle erbjuda er att köpa Ekenäs.

Oss? Diana lät förvånad. Joachim anser sig säkert ha mer än nog av Stjärnö och det stora Heljö.

Det var just det Arnold sade. När man ändå har så mycket jord som Joachim spelar en egendom mer eller mindre ingen roll. Ni köper Ekenäs och gör det till en utgård till Stjärnö. Är lyckan god och tiderna blir bättre kanske vi hyr corps-de-logiet till sommarnöje.

Diana drog på munnen åt de lovande framtidsutsikterna men fru Kitty fortsatte ivrigt. När jag ivrar för att Joachim skall köpa Ekenäs så var det närmast på dig jag tänkte. Jag vet ju vilka minnen det gamla stället har för dig! Det var ju din morbror kapten Runfeldts hem. Största delen av din barndom har du ju nästan tillbringat på Ekenäs, så jag trodde ni båda föredrog att köpa det hellre än att se det i händerna på ännu en ny ägare.

Diana hade blivit allvarsam, och det kom ett drömmande uttryck i de djupblå ögonen. Från den synpunkten sett har du alldeles rätt, Kitty, svarade hon sakta. Låg det inom möjlighetens gränser skulle ingenting vara mig kärare än att kunna återköpa Henrik Lorenz’ gamla gård.

Ser du det, Diana! Fru Kitty ansåg sig nästan ha vunnit slaget. Tala bara med Joachim och sedan är saken lätt ordnad. Han kan inte neka dig någonting.

Joachim är framför allt praktisk och … Diana drog på orden han har uppoffrat sig nog för min skull.

Fru Kitty kastade en snabb blick på sin unga värdinna i den stora länstolen mitt emot henne, tvärs över bordet. Ännu efter fem års äktenskap med sin syssling, greve Joachim Riddercrona, var Diana samma finlemmade och slanka flicka som fru Kitty mindes sedan sina första år på Ekenäs. Hennes hår var lika ljust och låg i samma mjuka vågor över huvudet, med korta lockar i nacken. Hennes ögon hade samma djupblå färg och skygga blick, hennes hy var lika mattskär och hennes gång lika lätt dansande. Ännu som fullvuxen kvinna var Diana samma barn som när hon lekte på vallmoängen i Stjärnö park, på den tid då hennes far Jan Gustav levde och Henrik Lorenz drömde bort sitt liv på det förfallna Ekenäs. Det var endast det vemodiga leendet som visade att sorgerna inte skonat Diana Riddercrona. De hade varit många sedan fadern dött: Heljös gamla slott hade brunnit ned och hon själv fått gå från hem och gård … Det var först efter många år, och som Joachim Riddercronas hustru, som Diana återkom till Stjärnö och den gamla trakten. Runt sjön talades det mycket om dem båda. För Joachim hade inga offer varit för stora när det gällde Diana, men ändå visste ingen om de verkligen var lyckliga. Många tvivlade — fastän de utåt levde i ett stilla och harmoniskt äktenskap, men de var alltför omaka. Ett var säkert. Joachim avgudade sin hustru, som levde ett overkligt drömliv bland blommor och djur på de stora godsen. Men sällan såg man ett vackrare par. Dianas spröda skönhet framhävdes än ytterligare vid sidan av Joachim Riddercronas kraftiga och manligt vackra typ. Ett hade de dock gemensamt. De var båda lika älskade av sitt folk och sina talrika underhavande.

Det hördes ljud av tunga steg. En dörr slogs upp och en man i riddräkt med höga stövlar kom plötsligt in i blåa salongen. Det var Joachim Riddercrona. Högväxt, axelbred och smärt. När han såg vem den besökande var for en skugga av missnöje över hans brunbrända drag — vecket mellan ögonbrynen blev oroväckande djupt, som alltid när någonting irriterade honom.

Nej, se Joachim — det kallar jag verkligen att ha tur, ropade fru Kitty glatt. Joachim övervann genast sin missstämning och hälsade nästan överdrivet hjärtligt på den förtjusta fru Struve. Han drog beslutsamt fram en stol och satte sig vid bordet medan Diana räckte honom en kopp kaffe.

Du är tidigt hemma! Hon flyttade ett fat med sandwiches över till honom.

För ovanlighetens skull, svarade han småleende. Men jag red bara över till Heljö för att jaga några av de där förbannade tjuvfiskarna som börjar anlägga kolonier litet varstans runt sjön. Men nu skall det min själ bli stopp för det. Joachim skrattade. Jag håller på att bilda en fiskeriförening och den skall Arnold gå in i. Han vände sig till fru Kitty.

Du har inte hört den stora nyheten ännu, inföll Diana livligt, Ekenäs är till salu.

Åh tusan!

Ja — är det inte förfärligt, Joachim! Vi anser oss nödsakade att sälja Ekenäs och nu kommer detta med fiskeriföreningen till … Det är fruktansvärt bittert.

Ja — men det hindrar inte försäljningen.

Försäljningen! Fru Kitty slog ut med båda händerna i en dramatisk gest. En fiskeriförening har alltid varit Arnolds dröm och nu skall också den lilla glädjen tas ifrån honom — men när man måste leva av sitt arbete och inte ekonomien går ihop så …

Är det djäkligt — det vet jag av egen erfarenhet, avbröt henne Joachim med ett kort skratt. Fru Kitty tog en smörkringla och suckade djupt.

Jag har kommit för att erbjuda Ekenäs åt er.

Är det inte vänligt, Kim? Tänk om du ändå kunde köpa Henrik Lorenz’ gamla gård. Diana såg bedjande på sin man, men åter syntes det djupa vecket mellan ögonbrynen.

Anser du inte att vi har tillräckligt med svårskötta gårdar? frågade han kort.

Det är skillnad, Kim — Ekenäs är inte en vanlig …

Ja — jag vet precis vad du vill säga. Att Ekenäs inte är en vanlig gård, utan ett minne, en helgedom, Henrik Lorenz’ drömmar och jag vet inte allt vad! Det gäller förresten inte bara Ekenäs. För dig, Diana, är allting runt sjön lika heligt och fyllt av minnen, från fallfärdiga soldattorp till stora lyxegendomar. Helst ville du väl att jag köpte hela sjön?

Ja — då skulle jag verkligen bli glad! Diana skrattade.

Jag skulle bli ännu gladare om jag kunde sköta det jag redan har!

Där ser du själv, Kitty, att det är sant vad jag sade. Kim är alltför praktisk för att kosta på sig extravagansen att köpa Ekenäs.

Jag tror fortfarande att Joachim inte kan neka dig någonting, svarade fru Kitty och tog ännu en smörkringla.

Ni har alldeles rätt, Kitty. Det är min största svaghet! Det är också därför jag rustar mig i järnharnesk för den här Ekenäshistorien. Det hade kommit en varm glimt i Joachims stålgrå ögon och vecket mellan ögonbrynen var borta. Har ni någon annan och — villigare spekulant, frågade han med sitt vinnande småleende.

Det har vi verkligen. En alldeles charmant garçon! Det var fru Kittys specialuttryck för belevade, unga män.

Det låter höra sig. Kan han jaga?

Om han kan jaga, upprepade fru Kitty med patos. Han har inte gjort annat i hela sitt liv. Han har bott någonstans nere i Orienten, jag kommer inte ihåg var. Nu har han tröttnat på det livet och vill slå sig till ro hemma på en egendom. Han är rysligt intressant! Han har malaria och allt möjligt.

Malaria och … vad menar Kitty egentligen med allt möjligt? Det låg muntert gäckeri i Joachims ton.

Hur skall jag kunna veta vad allt det där heter som man får i Orienten, svarade fru Struve förebrående.

Store tid — skall ni dra hit en sådan nu också! Joachim skrattade uppsluppet.

När ni får se honom blir ni överförtjusta. Fru Kitty tog en djup klunk kaffe. Han är en avlägsen släkting till en barndomsvän till Arnold. Han är ogift och ser charmant ut med stora drömmande ögon.

Diana, jag drar mig tillbaka i tid. Du skall få se att det blir en ny Henrik Lorenz på Ekenäs.

Han har stora konstsamlingar och massor av pengar, fortsatte fru Kitty oförtröttat.

I gudar, vilken succé han kommer att göra runt sjön. Men varför köper inte den välsituerade mannen ett slott i Skåne?

Därför att han älskar ensamheten!

Aj, är han sådan! Det var värre än malarian. Joachim hade svårt att behärska sin munterhet. Jag förstår att Ekenäsdrömmarna och det gamla kapellet kommer att få en icke anad renässans!

Har du snart slutat att skämta — Kim? Det var Diana som frågade. Joachim hade kommit in på ett ömtåligt ämne. För Diana var drömmarna verklighet och det sårade henne varje gång Joachim i ringaktande ton talade om Henrik Lorenz’ drömliv på det förfallna Ekenäs. Joachim såg skuldmedvetet upp och mumlade ett knappt hörbart förlåt. Det hände ofta numera att han både i handling och ord tog för hårt och ovarsamt i de sköra ting som hörde samman med Dianas fantasifyllda känslovärld. Han visste att det mer än allt annat skilde dem åt. För varje ny upptäckt smärtade det honom lika djupt, ty han älskade Diana med en hungrig kärlek som hon i sin skygga köld aldrig kunde tillfredsställa och mätta.

Vad heter spekulanten på Ekenäs, frågade Joachim mer för att säga något än av intresse.

Bergfeldt — ingenjör Bergfeldt, upplyste genast fru Kitty.

Det kan väl aldrig vara min gamle regementskamrat Gustav Mauritz?

Visst heter han Gustav Mauritz, svarade fru Kitty förvånad. Känner ni honom redan, Joachim?

Jo, det vill jag lova! Du milde skapare, är Gustav Mauritz spekulant på Ekenäs! Det är ett fynd skall jag säga. Bland alla drömmare och fantaster jag har haft äran att känna, tar Gustav Mauritz överlägset första priset. Han lämnade förresten den militära banan samtidigt med mig för att bli något slags ingenjör. Jag vill minnas att han var en av de få svenskar som reste till Assuan för att hjälpa till vid byggandet av de stora dammarna.

Assuan — hette det ja, utropade fru Kitty glatt. Jag visste att det var någonting som började på as …

Att tänka sig den storjägaren och sybariten på Ekenäs — det är alltför tokigt! Joachim skakade på huvudet. Gustav Mauritz hör till dem som stritt med inbillade drakar under hela sitt liv men i verkligheten aldrig gjort ett skapande grand mer än ställt till oreda och trassel.

Varför har du aldrig talat om honom, Kim? Diana lät intresserad.

Har jag inte! Joachim tände en cigarrett. Förresten är det inte så underligt. Vad tror du att en bonde som jag har för gemensamt med en så fullfjädrat parfymerad estet som Gustav Mauritz? Vi är två olika poler, min vän, utan en enda beröringspunkt! Jag kan inte med de där herrarna som tvättar sina själar i Omar Khayyam och lånar djupsinnighet av Nietzsche och Schopenhauer.

Är sy … sybarit mycket smittsamt? Fru Kitty lät ängslig. Joachim drog på munnen.

Nej, gudskelov, det är kroniskt!

Fru Kitty drog en suck av lättnad. Joachim förstår att både Arnold och jag är lika rädda att sälja Ekenäs till en som inte är fullt värdig en så gammal och legendomspunnen gård.

Vad det angår, uppfyller säkerligen Gustav Mauritz de högsta krav. I överdriven pietet får man söka hans like. För honom kommer Ekenäs att bli ett relikskrin och han själv överstepräst.

Vad det där om relikskrin kommer att glädja Arnold. Det kallar han alltid själv den här gamla historiska trakten runt sjön, där Gustav Vasa halshöggs och Karl XII dog!

Min komplimang för de historiska kunskaperna. Kitty tycks veta mera än både Starbäck och Grimberg.

Utan att skryta, käre Joachim, har alltid historia varit mitt huvudämne, svarade fru Kitty och smålog belåtet. I alla händelser skulle vi helst se att Joachim köpte Ekenäs. Jag har en känsla av att det vore lyckligast och bäst för oss alla.

Jag antar att varken Gustav Mauritz eller jag behöver bestämma oss på ögonblicket, svarade Joachim. Ännu bor Arnold och Kitty på Ekenäs och jag måste i lugn och ro få tänka över saken. Nu för tiden köper man inte en gård som en annan begagnad bil!

Joachim har alldeles rätt. Precis detsamma skulle Arnold säga. Fru Kitty hade rest sig upp. Vad du har för en intelligent och klok man, Diana.

Alltför klok. Diana smålog. Det är den stora skillnaden på oss två.

Extremiteterna berör varandra, säger alltid fransmännen, så var du enbart glad för det! Fru Kitty såg troskyldigt in i Dianas djupblå ögon.

Du store Gud! undslapp det Joachim som med en resignerad suck hastigt vände sig bort.

Fru Kitty hade äntligen beslutat sig för att gå. Åh, det var sant — jag är så altererad för den här rysliga försäljningen, så jag rent glömmer bort att framföra en liten inbjudan till en enkel middag på lördag. Ni måste komma! Det blir endast grannarna och som extra överraskning ingenjör Gustav Mauritz Bergfeldt. Han kommer ned i sin bil för att titta på Ekenäs och därför passar det så bra för oss att få se er allesamman ännu en gång … Vad det är bittert detta med Ekenäs och fiskeriforeningen. Fru Kitty höll upp ett ögonblick men tillade hastigt: Lova mig att ni tänker över saken tills på lördag. Ni har förhandsrätten!

Fru Kitty kysste Diana på båda kinderna och fladdrade ut till den väntande bilen, artigt följd av Joachim Riddercrona. Jag litar på att ni kommer, ropade Kitty in till Diana. Han är en sådan charmant garçon!

Kommer vi är det för din och Arnolds skull, ropade Diana tillbaka med ett trött småleende.

De hade gått och hon stod ensam kvar i det höga rummet med utsikt över sjön och den stora parken. Alltsedan de gifte sig hade de bott på Stjärnö, ty ännu hade inte Joachim byggt upp sitt fäderneslott, det brunna Heljö. Diana gick fram till ett av fönstren. Den milda vårskymningen föll över sjön och den syrendoftande trädgården. På sjöterrassens raka rabatter stod röda darwintulpaner likt tända ljus. Under hängbjörkarnas ljusgröna brudslöjor låg vallmoängen med lusthuset överväxt av kaprifolium. Det doftade vår och solvarm mylla. Livets pånyttfödelse. Allt på Stjärnö var sig likt sedan Jan Gustavs tid. Diana vände sig från fönstret inåt blåa salongen med sina möbler i vitt och guld och väggarnas empirspeglar med drakslingor och delat spegelglas. I taket hängde ännu den venetianska ljuskronan som baron Stjärnudd köpt från något italienskt palats på sin bröllopsresa och över soffan med de svängda gavlarna hängde den stora målningen av Dianas mor, Margareta Rudenfeldt, som ung flicka. Hon var lika ljus som Diana och hennes hy lika genomskinligt skär, men ögonen var bruna som broderns, Henrik Lorenz, Ekenäs’ förre ägare.

Allting var sig likt, till och med Jan Gustavs stolthet, den stora soppterrinen i rent silver stod på den tjockmagade rokokobyrån vid ena kortväggen. Det var hennes barndomshem, in i minsta detalj. En skänk av Joachim och ett bevis på hans stora kärlek — och ändå hur olika var inte allt nu mot förr … De gamla som hon älskat var borta, fadern och Henrik Lorenz, och ännu en gång var Ekenäs till salu. Hennes lyckliga barndoms gamla Ekenäs. Hon hörde Joachims steg. Långsamt återvände han in i blåa salongen. Han gick fram och lutade sig mot en fönsterkarm och tände en ny cigarrett. Diana såg hans kraftiga profil skarpt avteckna sig mot rutan, medan den nedgående solen purprade sjön och de fjärran blånande kullarna.

Det skall bli skönt att Kitty lämnar trakten, sade han plötsligt. Det finns gränser för idioti som man kan uthärda, men hon har lyckats överskrida till och med dem. Struves har aldrig passat in i miljön här på gårdarna runt sjön. Arnold är visserligen en gammal beskedlig hedersman — men Kitty! Joachim ryckte på axlarna. Gud vet förresten om det blir mer lyckat med Gustav Mauritz på Ekenäs.

Du menar, Kim, att du alltså inte har en tanke på att köpa Ekenäs? Diana hade flyttat sig närmare honom. Joachim vände på huvudet och såg på henne med en lång blick.

Vad skulle det tjäna till, sade han sakta. Vi har ju inga barn. Diana ryckte till som för ett slag. Det var orsaken och grunden till svalget dem emellan. Hon visste hur Joachim under alla dessa år längtat och hoppats på en arvinge. Under den första tiden av deras äktenskap hade han brukat säga: Får jag en son skall jag bygga upp Heljö slott så att det gamla godset blir värdigt sin nye fideikommissarie.

Diana visste att Joachim låtit beställa planer och ritningar till slottet. De låg sedan länge färdiga men oanvända i hans skrivbordslåda. Hon förstod att Joachims längtan efter en son fyllde hela hans väsen och att han numera ansåg barnet vara det enda som skulle närma dem till varandra. Diana uppreste sig mot den tanken. Så länge sonen hos Joachim endast varit en önskan hade hon undergivet kunnat uthärda besvikelsen — men fastän de sällan berörde det ömtåliga ämnet kände hon instinktivt att Joachims önskan numer övergått till en fordran. Han fordrade av henne en son som skulle fortsätta det verk han börjat, en fideikommissarie till Heljö, en arvinge till alla de gårdar som han lagt under sig. En son som skulle bära hans namn och ärva hans titel. Hela hans släkt väntade det av henne.

De första åren hade hon själv längtat efter ett barn lika ivrigt som Joachim, men de ständiga besvikelserna hade gjort henne likgiltig. I sin maktlöshet inför ödet gled hon allt längre ifrån honom för att leva i den drömvärld som Diana älskade att skapa omkring sig. Det berörde henne därför pinsamt att Joachim tog upp den ömtåliga frågan i samband med Ekenäs’ försäljning.

Skall allting emellan oss numera endast bero på ett barn som vi aldrig får? frågade Diana med en underton av bitterhet i rösten.

Det ser så ut, sade Joachim hårt. Det är planlöst att köpa den ena gården efter den andra, när man sedan inte har någon att ge dem till.

Betyder verkligen en son allt för dig i livet?

Fråga vilken man som helst i min ställning och svaret kan bara bli ett. Världens gång är byggd på en evig fortsättning — där den ene slutar tar den andre vid. Blir det ett avbrott — ja — då har ens livsverk varit förgäves. Jag börjar sätta mig in i den tanken, men begär då inte att jag skall köpa alla gårdar som blir till salu runt sjön för oss två ensamma.

Diana hade stigit upp och stod framför honom.

Vet du av, Kim, att du för varje år blir alltmer lik din far, Johan Albrecht? Det som du mest kritiserade hos honom förfäktar du numer själv. Känsla, själ och hjärta frågade farbror Johan Albrecht aldrig efter. För honom var du endast sonen — fideikommissarien. Den nödvändiga länken i kedjan. Liksom han börjar också du att hårdna i tradition.

Tradition, upprepade Joachim långsamt, det är ett vackert ord, Diana. Jag har inte vetat hur vackert — förrän det blivit mig klart att jag aldrig får en son som kan fortsätta den … Tradition — det är att ge det bästa av sig själv, av fädernas bragder och stoltaste bedrifter till en varelse av ens eget kött och blod. Det är att fylla en plats i sitt lands historia, som skapats av oss bönder och herrar, ty den svenske bonden och den svenske adelsmannen har samma anor, samma ärelystnad och samma traditioner.

Vi har kommit långt från Ekenäs — Kim.

Inte längre än vad vi redan varit förut.

Vill du inte göra den uppoffringen att köpa Ekenäs — för min skull?

Det blev tyst. Glöden från Joachims cigarrett var den enda lysande punkten i den alltmer tilltagande skymningen. Joachim bröt tystnaden.

Är det din önskan, Diana, skall jag gärna köpa Ekenäs — för din skull, svarade han med stark betoning på de sista orden. Du vet att jag inte kan neka dig någonting. Han hade gått fram till Diana och lagt båda händerna på hennes skuldror. Förstår du vad det vill säga för en man att älska en kvinna såsom jag älskar dig? Det är att gå under i svaghet och längtan. Jag tillhör dig med varje tanke och med varje droppe blod — men du, han skrattade hårt, du glider allt längre bort ifrån mig. Jag äger dig inte mera, Diana, än en strimma månguld, ty jag räknar inte de stunder då du av pliktkänsla ger mig din kropp. Det är dig själv jag vill ha — du — du — med dina innersta tankar och hetaste känslor. Bara för att en enda gång få känna att jag riktigt ägde dig, helt och fullt, så gåve jag vad som helst, Ekenäs, sjön, mitt liv, hela jorden …Han andades tungt. Det är när två lågor flammar upp och förenas till en som nytt liv tändes och inte i en halv kärlek som vår, där endast den ene ger …

Diana drog sig ur hans omfamning. Du måste ha tålamod med mig, Kim, mumlade hon medan hon kvävde en knappt hörbar snyftning.

Jag har haft tålamod i fem år, men du är mig inte närmare nu än när vi gifte oss. Jag begär fortfarande ingenting mer än vad du frivilligt vill ge, Diana — men jag har rätt att börja vänta. Jag vill inte endast vara din man inför lagen, jag vill bli det jag aldrig varit — din älskare.

Kim, du — du plågar mig.

Har jag gjort annat under hela vårt samliv? Han skrattade. Felet är mitt eget. Jag älskar dig för mycket. Varje sådan stark kärlek bär inom sig fröet till sin egen undergång. Det är endast de lättsinniga på jorden som skördar kärlekens frukter och segrar.

Kim — jag vill försöka, men ingen människa kan helt äga en annan.

Tack för ditt löfte, Diana — men om du i stället för alla vackra ord gav mig litet mer av dig själv vore vi lyckligare. Joachim gick mot dörren, men på tröskeln vände han sig om. Jag måste gå igenom en del räkenskaper på gårdskontoret, så vänta mig inte förrän sent. En annan sak, han dröjde på orden. Om du efter lördagen fortfarande vill att jag skall köpa Ekenäs — så är det avgjort!

Diana hörde Joachims steg avlägsna sig. Fasta, lugna och trygga.

---

Det var sant som Joachim hade sagt. Diana gled allt längre ifrån honom. Hon förstod inte själv varför — hon endast kände hur svalget dem emellan vidgades mer och mer för varje år. Älska — hon grubblade ibland över det ordets djupa innebörd. Joachim älskade henne över allt på jorden — men hon själv? Det frågetecknet kom hon aldrig över. De hade växt upp tillsammans och när Diana under den tiden tänkte på Joachim var det alltid i samband med den gamla trakten — med gårdarna runt sjön. Han var sysslingen, vännen och Heljös blivande herre — någon tanke därutöver hade hon aldrig haft. Alltifrån sin tidigaste ungdom hade hon alltid varit van att vända sig till Joachim när hon behövde råd och hjälp. Han hade glidit in i hennes lugna tillvaro utan att hon ens reflekterat däröver och hon räknade på