Inte ett moln på himlen

By Adrian Rappestad

INTE ETT MOLN PÅ HIMLEN utspelar sig under ett par sommarmånader i en samtida men också surrealistisk värld. I ett svenskt samhälle och i ett Europa fyllt av kontraster och möjligheter.

Fyra vänner någonstans mellan tjugo år och trettio lever i en tillvaro av uppbrott och aningen på glid. I jakten på meningen med livet och den ultimata tillvaron drar vännerna från Göteborg iväg på flykt från vardagens tristess och ansvar. En resa med tåg genom Europa, helt och hållet baserad på stundens inlevelse tar vid.

• Language: Svenska
• Publisher: Books on Demand
• Release date: Sep 8, 2020
• ISBN: 9789180071406

Adrian Rappestad

Adrian Rappestad är 33 år och med en akademisk bakgrund inom samhällsvetenskap och humaniora.

Book preview

6

1

Han ligger på faderns plats i vardagsrummets soffa som aldrig verkar bli nedsutten. Den har alltid stått på samma plats i barndomshemmet, en relik från en annan tid. Morfadern brukade älska att återberätta historien om hur den på vägar som inte finns på någon karta hade letat sig in i deras lägenhet. I just detta fall var det odiskutabelt att soffan hade kommit till familjen och inte tvärtom. Enligt legenden skulle den ryske spiritualisten vice versa bedragaren Rasputin ha intagit sin sista måltid på dessa dynor innan han gick sitt obehagliga öde till mötes.

Morfadern påstod att den sista måltiden hade bestått av pannkakor fyllda med ägg, kaviar och cyanid, han drack dock inte madeiravin som obduktionen rapporterat utan kylskåpskall Coca Cola med en lövtunn citronskiva. Läskflaskan hade direktimporterats hela vägen från Atlanta i den amerikanska delstaten Georgia ända fram till det ryska hovet i St Petersburg. Den här soffan är ett historiskt hopkok pojk, brukade han säga. Visste du att din och Sophia Lorens rumpa har masserat samma dynor pojk?. Morfadern var en vandrande jukebox fylld med absurda och färgstarka historier som det inte behövdes några mynt för att ta del av.

Sanningen är ett omöjligt detektivarbete men faktum kvarstår att Leons morfar var i den spanska badorten Peniscola 1961 och hade på något sätt lyckats trixa sig in på filminspelningen av El Cid. Faktum kvarstår att det finns ett fotoalbum och i fotoalbumet finns en bild. Trettiotre år och helt inne i sina bästa år håller han om en jämngammal och skrattande Sophia Loren bakifrån på en strand iklädd baddräkt, med ortens slott och en halvt om halvt inklippt Charlton Heston i bakgrunden hållandes en värja.

Morfadern hade sagt sig vara med om historier värda att fylla ut ett mindre bibliotek, men som han själv hade uttryckt saken: I min yttersta ödmjukhet berättar jag för den som lyssnar och vad som kommer finnas kvar efter att jag traskat vidare är det som ska bedöma vilka sorts människor jag haft runt mig.

Soffan är annars nästan alltid ockuperad utav Leons far, den argentinske matadoren Hector som under sju år turnerade över hela den spansktalande världen från Mexico City till Sevilla. Han har exakt lika många avdagatagna tjurar på sitt samvete som den notoriske Lasermannen några decennier senare skulle uppnå, men den poetiska rättvisan undkommer ingen.

Under en arrogant och oplanerad attack gentemot den mytomspunne två ton tunge pansarvagnen Hierro i Medellin, Colombia slets Hector upp i ett gigantiskt rivsår från navel till bröstkorg. Duellen varade i fyra timmar och avslutades med en sådan blodisande hämnd av Hierro för alla sina döda fränder att självaste Pablo Escobar som satt i publiken vek undan med blicken.

Den nästan lika omfångsrike kokainkungen berördes så pass mycket av kampen att han betalade för den omfattande proceduren som krävdes för att på en toppklinik högt uppe i de schweiziska alperna sy ihop Hector. Efter två månader i koma återföddes Leons far som en omvänd man, numera en gift man. Han var nästan from i sin uppenbarelse, numera vegetarian och med ett brinnande intresse för miljö och djurrättsfrågor.

Som minne av denna livsomvändning hänger ett gigantiskt porträtt i olja ovanför soffan, den magnifike krigaren Hierro i centralperspektiv. En dödsmaskin på fyra ben, obesegrad med arenan avbildad som Colosseum i bakgrunden. Det är onekligen en tavla att försvinna in i. Den detaljrika bakgrunden med den passionerade publiken inklusive faderns räddande ängel längst till höger på fjärde raden kan få en att drabbas av Stendhals syndrom. Tavlan utsöndrar extas, svett och hetta. Kort sagt får tavlan blodet att koka.

Leon bläddrar förstrött i en gammal upplaga av den engelska filmtidningen Empire. Utanför fönstret har träden fått löven tillbaka och drömmen om sommaren har ännu inte anlänt men det dröjer inte länge till nu. Shia LaBeouf var tydligen aktuell med tre filmer det året. Krigsfilmen Fury, provokatören Lars Von Triers Nymphomaniac och The Necessary Death of Charlie Countryman. Leon hade sett den sista och tycker den är underhållande. En hysterisk och hetsig reseskildring på samma sätt som de roller skådespelaren med den stirrande blicken och det otyglade kroppsspråket brukar spela. Historien hade känts självupplevd.

Tidningen innehöll även en bild på skådespelaren James Franco från filmen Springbreakers. Leon gillar att filmen är en explosion utav ljud och färger, meditativ i sin lågintensiva och tryckande stämning. En annan film som förhoppningsvis kommer vara lågintensiv och tryckande är skräckfilmen It Follows. Hoppas den regissören blir värd att följa. Leon är på jakt efter en ny filmskapare att följa, någon som kan konsten att fylla upp duken och skapa stämning. Debutfilmen om tonåringar som driver runt en natt och sover över på olika platser som ett sorts farväl till barndomen hade varit just det. Den tryckande känslan som om något hemskt är på väg att ske. Den känslan hade Leon velat fånga om han vore regissör.

För tillfället är Leon snarare en konsument utav film snarare än en kreatör. Han är student och uppvuxen i Sveriges andra största stad. Med sin argentinske far med skev svensk brytning och en mor som är tolk. Hon hade varit länken i kedjan av kommunikation mellan den tyskspråkige överläkaren och den uppslitne före detta matadoren. Där fick han dock hålla till godo med sin framtida frus sjungande italienska. Hon är ett lingvistiskt geni, född och uppvuxen i Schweiz talar hon tyska, franska, italienska, rätoromanska och mot alla odds även svenska.

Lene som hon heter var nämligen född utav en svensk mor men på grund av invecklade omständigheter som ingen egentligen riktigt känner till kom hon att växa upp i den isolerade byn Poschiavo nära den italienska gränsen i östra Schweiz. Tristessen som hennes föräldrar upplevde efter ett visst antal år isolerade från omvärlden utav Europas högsta berg gjorde sig dock påmind. Lene fick spendera ungdomsåren i den fransktalande staden Lausanne som låg ett par bergskedjor västerut och inte var fullt så isolerad.

Soffan har alltid haft samma underligt sövande inverkan på Leon oavsett om han läser, tittar på film eller lyssnar på en monolog från någon familjemedlem. Just nu befinner han sig i en sorts dvala där James Franco tycks titta på honom från bilden i tidningen. Leon det ser inte så bra ut om du ligger här och smälter bort under sommaren, det är väldigt deppigt att se och meningslöst för dig själv. Du måste se till att sommaren sticker ut och blir slimmad i år, säger plötsligt fotografiet till honom. Vid det här laget har dvalan gett honom nycklar och tillträde till drömmens rike så skådespelarens ord har inte den chockartade effekt som ett sådant möte i vaket tillstånd skulle ge.

Det är väl tanken med alla somrar, svarar Leon. Båda två ligger och guppar i varsin gummibåt på ytan utav någon av alla Sveriges insjöar. Himlen är blå och molnfri, temperaturen ligger på 28 grader.

Just nu är det en behaglig tillvaro Leon men molnen kan lätt dyka upp och värme kan förvandlas till kyla. Du vet att du är på rast men det är en falsk tillvaro eftersom du om bara några minuter kommer höra klockan ringa in. Om du vill att ditt liv ska vara spektakulärt med minnen värda att återberättas som med din morfar så får du se till att röra dig framåt. Plötsligt kastar James Franco en vattenflaska till honom och blinkar leende.

Vi får fortsätta det här samtalet senare när du inte är lika griljerad, glöm inte att dricka för annars steker solen dig. Kasta inte tidningen, vi håller kontakten via bilden.

Konturerna bleknar och solljuset får hans mer och mer suddiga figur att dallra tills den med en svag vindpust försvinner och Leon ligger ensam kvar och guppar. Han skrattar för sig själv, fridfull och totalt avslappnad i nuet utan tankar på före eller efter. Vattenflaskans innehåll fuktar hans strupe och solens tryckande hetta avtar under ett ögonblick när flaskans vatten sprutas ut över ansiktet.

Sjön försvinner och blir ett golv, gummibåten förvandlas till soffan, himlen utanför är mjölkvit och Leon har med soffans mönster tatuerat i ansiktet dreglat ner hela halsen. Han vaknar med ett ryck med drömmen som fortfarande dunkar inifrån mot hans tinningar. Det hade visserligen blivit onödigt sent igår även om Leon sällan är den som tackar nej till att festa. Det gör ingen av dem i och för sig. De är inte sammansvetsade på ett sätt som en grupp barndomsvänner kan vara, de är från alla möjliga håll och kanter.

Brandon som också är student hade precis fått sin kandidatuppsats godkänd på universitetet efter ett långvarigt skyttegravskrig med sin handledare som han senare under kvällen skulle kalla teknokratisk och lobotomerad. Lika mycket personlighet som en hummer. Brandon är en pansarvagn och en stormvind, en Jätte uppstigen ur de stora världshaven med en stämma som lika avsiktligt som oavsiktligt kan spräcka trumhinnor.

Personligheten är helt felplacerad på ett svenskt universitet för Brandon kommer till sin fulla rätt på en gladiatorarena med ett svärd i ena handen och ett avhugget huvud i den andra. Det är lätt att missförstå detta och tro att Brandon är aggressiv men det vore en inte helt rättvis beskrivning. Visst har han varit i slagsmål och visst har han en isbjörns storlek och styrka kombinerat med en vargs hunger och snabbhet. Brandon är väldigt fysisk och rastlös men av någon anledning stimuleras han utav läsning.

En gång berättade han om när han under sina tonår tränade rugby och alltid inledde en match med att läsa antingen Machiavelli eller Sun Tzu. När hans övriga lagkamrater i omklädningsrummet pumpade upp sig själva med tonerna av Cannibal Corpse, Sepultura eller Limp Bizkit satt alltså Brandon som redan då var enorm och läste politisk filosofi i detta testosteronstinna förberedelserum.

De hade gått förbi varandra mer än en gång i universitetets kafeteria. Utbytet hade aldrig kunnat skryta med att vara särskilt lockande men kvällen innan hade i både Leon och Brandons fall spenderats på en utomhusfest någonstans i Mölnlycke. Miljön var tagen direkt från skräckfilmsrullarna om Jason Vorhees och sannolikheten hade känts hög utav att se en vit hockeymask glimma till bakom ett träd i någon av de blinkande färgkombinationerna som festljuset innehöll. Tält stod uppställda och ballonger vajade lite här och där för att köpa. Tanken var att inhalera gasen och få ett rus som åkte hiss upp till skallen. Billig öl såldes från flak direktimporterade av någon driftig festfixare från färjor som trafikerade valfri destination i Östersjön.

Den här typen av fester utspelar sig alltid i någon skog eller ett tomt industriområde och kallas i folkmun för svartfest. I Leons ögon låter namnet pretentiöst för hur hemliga och olagliga kan de egentligen vara? Visst finns det en lockelse att vara i en avlägsen utomhusmiljö fri från restriktioner och ordningsvakter, slagsmål är heller inte något som sker särskilt regelbundet alls. I slutändan är nog det låsta beroendet utav musiken det som får Leon att tröttna. Techno en hel kväll är tjatigt och folk är bara där för musiken. Felet med subkulturer är att den ena personen påminner om den andra och folk tenderar att bete sig som kloner. Möjligtvis är det ett betraktarsyndrom och en ovilja att definiera sig själv som får Leon att vilja röra sig mellan subkulturer utan att stanna på samma sätt som andra väljer lösgodis.

Brandons röst mätte dock högre och på något sätt så syntes och hördes han var än Leon än befann sig. De hade aldrig mötts öga för öga förrän de i kafékön samtidigt och lika desperat sträckte sig efter de perfekt kylda röda burkarna med Cola istället för de rykande pappersmuggarna med kaffe som är en norm bland studenter. Det är den enda medicinen idag, särskilt om man inte dricker kaffe. Brandon suckade med sin karaktäristiska inre förstärkare som enligt honom är nerskruvad till en trött suck men som får rummets övriga besökare att oroligt förvänta sig inledningen till ett bråk.

Var du också i Mölnlycke igår? frågade Leon flinande. Han hade i och för sig sett Brandon åtskilliga gånger men kunde lika gärna få det bekräftat. Han hade antingen stått med öl och cigg i händerna, antingen intensivt skrattat med de som råkat stå i hans närhet eller antingen suttit ner på marken och försöka kyssa tjejen som satt närmast.

Det var en grym kväll men just nu så gäller det bara att klara av sista timmen och sen snabbt hem och kolla Game Of Thrones. Jag vill sträcka ut mig på soffan, käka popcorn och se hur många Ramsay Bolton kommer skinnflå den här gången. Brandon skrattade till åt sin egen replik,

Du låter stabil, flinade Leon.

Nej men det är samma här, ska du med ut och ta en cigg?

Så kom det sig alltså att Leon och Brandon först hamnade i direktkontakt med varandra. Brandon tackade nej till att röka då halsen fortfarande kändes som ett avgasrör men han drack upp sin läsk i tre långa, giriga klunkar.

De är egentligen rätt töntiga de där festerna, kastade Brandon ur sig. Folket lever ju typ som vampyrer och det går knappt att snacka med någon eller ragga för den delen. Hethetsnivån är rätt låg. De flesta ser ju ändå ut som råttor, du vet bleka och stripiga. Sova i en kista om dagarna transformeras till dit det händer vid midnatt. Leon flinade åt Brandons hetsiga pikar. Typ Arnolds nakenscen i Terminator antar jag?

Om Leon skulle ifrågasätta eller vända honom ryggen verkade inte röra honom i ryggen utan möjligtvis ge honom bensin i tanken.

Jag är verkligen ingen scout du vet, farsan är irländare så vi sköljer munnen med whiskey på morgonen men fan de där människorna verkar inte kunna ha roligt utan att knapra Ecstasy och amfetamin men ändå låtsas som att de är så jävla fria. De hade lika gärna kunnat dra lina i nån toa på avenyn men det hade säkert varit mycket mer borgerligt och oskönt, (här sträckte han upp händerna i luften och gjorde två ironiska och övertydliga situations tecken) som de alltid verkar kalla allt de ogillar.

Han tystnade, siktade och kastade burken med ett oväntat hårt men nonchalant ryck med handflatan. Colaburken slog i soptunnans uppfällbara lock med en hård ekande smäll som fick förbipasserande och omkringhängande folk att hoppa till en aning innan den hittade sin plats i soporna. Jag kanske också i och för sig borde kränga på mig ett par adidasbrallor, åka ut dit och langa om kulturstudier skulle visa sig vara persona non grata på arbetsmarknaden.