Sista terminerna på Malory Towers

By Enid Blyton

Det är Darrells sista år på Malory Towers och hon börjar inse att alla hennes väninnor har blivit stabila unga kvinnor … alla utom Gwendoline. Därför bestämmer sig Darrell för att hjälpa Gwendoline att komma tillbaka på rätt väg innan det är för sent. Men då inträffar det något tragiskt i Gwendolines liv som tvingar henne att försöka ändra på sitt beteende.

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Feb 28, 2024
• ISBN: 9788728414910

Book preview

Sista terminerna på Malory Towers

Översatt av Maria Holm

SAGA Kids

Enid Blyton®

Sista terminerna på Malory Towers

Originaltitel: Last Term at Malory Towers

Originalspråk: engelska

Malory Towers®, Enid Blyton ® and Enid Blyton’s signature are registered trademarks of Hodder & Stoughton Limited. Text © Hodder & Stoughton Limited.

All rights reserved.

Copyright © 2024 SAGA Egmont.

ISBN: 9788728414910

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

KAPITEL ETT

Första dagen

Min sista termin! tänkte Darrell när hon gjorde sig redo att gå ner. Min allra sista termin! Jag fyller arton nästa gång – jag är nästan vuxen!

Det hördes ett rop från nedervåningen. Darrell! Kommer du nån gång? Pappa undrar om du vill åka idag eller imorgon?

Kommer! skrek Darrell tillbaka. Hon plockade upp sin tennisracket och sin lilla resväska och skyndade nerför trappan, två steg åt gången som vanligt.

Därnere stod hennes yngre syster Felicity och väntade på henne. Båda var klädda i Malory Towers orange och bruna sommaruniform – mörkbrun kappa och kjol, vit blus, orange slips och stråhatt med orange band.

Det är allra sista gången jag ger mig av tillsammans med dig i samma uniform, sa Darrell med allvar i rösten. Nästa termin får du åka ensam, Felicity. Vad kommer du tycka om det?

Inte alls, sa Felicity glatt. Men du kommer ha det fint när du ska börja på universitetet. Se inte så allvarlig ut.

Sista gången är alltid lite hemskt, sa Darrell. Hon gick ut till bilen tillsammans med Felicity. Deras pappa hade just tänkt börja tuta. Varför var han alltid tvungen att vänta på dem? Visste de inte att det var dags att ge sig av?

Gudskelov att ni äntligen kom, sa han. Hoppa in. Men var är er mamma nu då? Ärligt talat skulle den här familjen behöva en fåraherde att hålla ihop hela fåraskocken med! Åh, där kommer hon ju!

När mrs Rivers klev in i bilen hoppade Felicity ut igen. Hennes far lade inte märke till det och startade bilen. Darrell gav till ett skri.

Pappa, pappa! Vänta! Felicity är inte med!

Han vände sig förvånat runt. Men jag såg ju att hon hoppade in, sa han. Du store tid, vart har hon tagit vägen nu då?

Hon glömde att säga adjö till kattungen, antar jag, sa Darrell och flinade. Hon har sagt farväl till allt, till och med till guldfiskarna i dammen. Det brukade jag också göra – men jag grät inte över dem som Felicity gör!

Felicity kom springande i full fart. Hon kastade sig andfådd in i bilen. Jag glömde att säga adjö till trädgårdsmästaren, sa hon. Han lovade att ta hand om mina sticklingar och räkna hur många jordgubbar som kommer på mina jordgubbsplantor. Åh – det är så förfärligt att ta farväl allt.

Ja, men gör inte det då, sa Darrell.

Men jag gillar det, sa Felicity. När jag har gjort en farvälrunda känner jag att jag kan tillåta mig att glädja mig ordentligt åt att komma till skolan. Undrar förresten om den där hemska Josephine kommer tillbaks! Hon pratade nåt om att hon skulle åka till Amerika med sina förfärliga föräldrar, så det hoppas jag hon har gjort.

Det hoppas jag med, sa Darrell och mindes ohyfsade Josephine Jones med den gälla rösten. Hon passar inte alls in på Malory Towers. Jag förstår inte varför rektor tog in henne.

Antar att hon trodde att Malory Towers skulle få henne att lugna ner sig så det gick att få fason på henne, sa Felicity. Det är egentligen inte så många skolan inte förändrar till det bättre. Till och med mig!

Men oj – har den det? sa Darrell och låtsades bli överraskad. Bra att veta. Åh, jag önskar att det inte var min sista termin. Det känns inte alls så länge sen jag gav mig iväg första gången för sex år sen, en liten puttefnask på tolv. Nu börjar du igen – blir så där dyster, sa Felicity glatt. Jag fattar inte varför du inte känner dig stolt och glad – du har varit lagkapten i några klasser nu, du har varit prefekt för några klasser – och nu är du prefekt för hela skolan, och har varit det i två terminer! Det kommer jag aldrig bli.

Det hoppas jag du gör, sa Darrell. Men jag är glad att Sally och jag slutar samtidigt och ska gå på samma universitet. Vi får fortfarande vara tillsammans. Pappa, du glömmer väl inte bort att vi ska hämta Sally?

Nej, det har jag inte glömt, sa hennes pappa. Han tog vägen som ledde till Sally Hopes hus. Snart svängde de in på uppfarten, och där, på yttertrappan, stod Sally och hennes lillasyster på sex eller sju.

Hej Darrell, hej Felicity! ropade Sally. Jag är klar. Mamma, var är du? Familjen Rivers har kommit.

Sallys lillasyster ropade högt: Jag ska också gå på Malory Towers en dag – om sex år.

Lyckans ost, Daffy! ropade Felicity tillbaka. Det är den bästa skolan i hela världen!

Sally hoppade in och klämde in sig mellan Felicity och Darrell. Hon vinkade farväl och sedan körde de iväg.

Det är sista gången, Darrell! sa hon. Jag önskar det var den första!

Åh, börja inte du med, sa Felicity. Darrell har lekt dysterkvist ända hit.

Var inte fräck, Felicity Rivers! sa Sally och skrattade. Du är bara en dum liten andraklassare, kom ihåg det!

Jag kommer gå i tredje årskursen nästa termin, sa Felicity. Jag klättrar uppåt! Men det tar lång tid.

Det känns som lång tid medan det pågår, sa Sally. Men nu när det är vår sista termin tycks allt vara förbi på ett ögonblick.

De pratade oavbrutet hela resan, men när de närmade sig Malory Towers tystnade Sally och Darrell. De tyckte alltid särskilt mycket om den allra första glimten av sin fina skola, med de fyra stora tornen, ett i vardera hörnet.

De körde runt en krök och allas blickar föll på en stor fyrkantig byggnad i mjuk grå sten. Den reste sig högt uppe på en klippa som stupade brant ner mot havet. I vardera hörnet av byggnaden fanns runda torn – Norra tornet, Östra, Västra och Södra. Skolan såg ut som ett gammalt slott. Bakom det bredde det blå havet utanför Cornwalls kust ut sig.

Vi är nästan framme! hojtade Felicity. "Pappa, kör fortare!

Kör ikapp bilen framför. Jag är säker på att det är Susans bil."

Just då dånade en bil förbi dem och körde inte bara om dem utan även bilen framför dem. Mr Rivers bromsade hårt när den passerade förbi och nästan tvingade honom att köra ut i häcken i vägkanten.

Det är Josephines bil! skrek Felicity. Maken till monster!

Monster är precis rätt ord, sa hennes pappa vredgat. Tvinga ut mig i vägrenen så där. Vad håller de på med, köra så där fort på en smal landsväg?

Åh, de kör alltid så där, sa Felicity. Jos pappa klarar inte att köra långsammare än hundrafyrtio i timmen, säger han. Han har fyra bilar, pappa, och alla är lika stora som den där.

Dem får han gärna behålla, grymtade hennes pappa som var röd i ansiktet av ilska. Han hade samma hetsiga temperament som Darrell. Jag ska tala med honom om hans körstil om jag möter honom på skolan. Ett riktigt trafiksvin!

Felicity tjöt förtjust till. Åh, pappa, där träffade du rätt. Han ser precis som en gris – fruktansvärt tjock med små grisögon. Jo ser likadan ut.

Hoppas inte att ni är vänner då, sa hennes pappa. Det är vi inte, sa Felicity. Susan är min kompis. Nu är vi framme! Där är porten. Där är June! Och Julie och Pam. Pam, PAM!

Vad du skriker, sa mrs Rivers och skrattade. Hon vände sig till sin man. Du kan inte komma fram till trappan till ytterdörren idag, älskling – det är alldeles för många bilar där och skolbussarna har kommit med flickorna från tåget också.

Den stora uppfarten var verkligen väldigt full. De väsnas lika mycket som en fotbollspublik, sa mr Rivers och började plötsligt le. Det förvånar mig alltid att flickor kan ställa till med så mycket oväsen!

Darrell, Felicity och Sally hoppade ut med racketarna och väskorna i ett stadigt grepp. De blev omedelbart uppslukade i en klunga uppspelta flickor.

Darrell! Du skrev inte till mig!

Felicity, har du sett Julie? Hon har fått lov att ta med sig sin ponny, Jack Horner! Han är kalas!

Hej, Sally! Vad du är solbränd!

Där är Alicia! Alicia, ALICIA! Betty! Oj, alla kommer ju samtidigt.

En högröstad man, följd av en flott klädd kvinna, trängde sig fram genom folkmängden och försökte komma fram till den enorma amerikanska bilen som hade tvingat mr Rivers att köra in i häcken på vägrenen.

Nå, adjö då, Jo, sa han. Kom ihåg att du är sämst i klassen. Det var alltid jag! Och finn dig inte i något trams från fröknarna, haha! Gör vad du vill och roa dig kungligt.

Darrell och Sally såg förargat på varandra. Inte undra på att Jo var så hemsk om det var så hennes pappa talade till henne. Och vilken röst!

Jo Jones pappa var tydligen väldigt nöjd med sig själv. Han skrattade mot alla flickorna som myllrade runt, sköt fram bröstet och dunkade sin tjocka lilla dotter i ryggen.

Men ajöss då, Jo! Och om du vill ha extra mat ska du bara tala om det för oss.

Han lade märke till att mr Rivers iakttog honom och nickade och log. Har ni också en flicka här? frågade han jovialt.

Jag har två, sa mr Rivers med sin klara, självsäkra röst. Men jag vill säga så här till er, mr Jones – om jag inte kvickt hade svängt in i häcken på vägkanten för en liten stund sedan när ni körde om på den där smala vägen, hade jag kanske inte haft några döttrar alls. Skandalös körning!

Mr Jones blev överraskad och förbluffad. Han såg sig hastigt omkring för att se om någon hade hört det. Han såg att det var en hel del flickor som lyssnade, och efter att ha kastat en blick på mr Rivers allvarliga ansikte bestämde han sig för att inte säga ett enda ord till.

Mycket bra, mycket bra, pappa! sa Felicity, som stod i närheten. Slår vad om att ingen nånsin skäller ut honom – men nu har du gjort det! Jo är precis likadan. Titta, där är hon.

Jo blängde tillbaka på Felicity och mr Rivers. Hon hade inte hört vad Felicity sa om henne förstås, men hon hade hört Felicitys pappa skälla ut hennes egen pappa, och det gillade hon inte alls. Sak samma – hon skulle hämnas på Felicity den här terminen om hon kunde.

Vi måste åka nu, mina älsklingar, sa mrs Rivers och lutade sig ut ur bilen. Har ni allt? Adjö, kära Darrell – och Felicity. Adjö Sally. Ha en fin termin! Sommarterminen är alltid finast!

Bilen for iväg. Felicity försvann i den myllrande folkmassan och var borta. Sally och Darrell gick saktare som det passade två sjätteklassare.

Det är skönt att vara äldst, sa Darrell. Men jag kan inte hjälpa att jag är avundsjuk på de där skrikande, gastande ungarna från småklasserna. Titta bara på dem. Vilken församling!

KAPITEL TVÅ

Nya och gamla kommer

Darrell och Sally gick uppför trappan och in i den stora hallen. Vi går upp till vårt läsrum, sa Darrell. Vi kan slänga in våra saker där och ta oss en titt på det.

De gick upp till det lilla mysiga rummet som de delade. Sjätteklassarna fick ha ett sådant läsrum, två flickor per rum, och både Sally och Darrell tyckte mycket om sitt lilla krypin.

De hade lagt en färgsprakande matta som mrs Rivers hade gett dem på golvet, och båda hade hängt upp varsin älsklingstavla på väggen. Det fanns några gamla kuddar som de fått av sina mammor och några prydnadsföremål på spiselkransen – mest hästar och hundar av porslin eller trä.

Jag undrar vem som ska ha det här rummet nästa termin, sa Darrell och gick fram till fönstret och tittade ut. Det är ett av de trevligaste rummen.

Det trevligaste, sa Sally och sjönk ner i en av de små fåtöljerna. Det är nog två från femman som får det. Lyckostar!

Sexorna hade förutom läsrum ett eget sällskapsrum. I sällskapsrummet fanns en radioapparat förstås, ett bibliotek och olika skåp som flickorna kunde använda. Det vette mot havet och var luftigt, ljust och soligt. Flickorna älskade det.

Bäst vi går ner och rapporterar till husmor nu, sa Darrell när de hade packat upp sina nattväskor och ställt fram två klockor och några prydnadsföremål, och Darrell hade lagt ner en liten färgglad bordsduk i en låda som hon hade tagit med sig för att ha den terminen. Det skulle se snyggt ut om de tänkte ha tebjudning, som de ofta hade!

Har du ditt hälsointyg? frågade Sally. Undrar om Irene har sitt. Hon har ju plikttroget lyckats komma ihåg det de senaste terminerna. Det hade varit underbart om hon glömde det den här allra sista gången.

Darrell skrattade. Irenes hälsointyg var ett stående skämt på skolan. Jag har Felicitys intyg tillsammans med mitt, sa hon. Bäst jag ger henne det. Kom nu, nu går vi ner.

De gick ner och hittade husmor, som stod mitt i en grupp flickor. De gav henne hälsointyg och de från de lägre klasserna gav henne även sina fickpengar.

Någon hälsade på Darrell och Sally. Hejsan! Då var det dags igen!

Irene! sa Darrell och Sally i kör. Irene skrattade mot dem. Hon såg inte så annorlunda ut jämfört med när Darrell hade mött henne första gången,