Iqbal Farooq och den svarte Pierrot

By Manu Sareen

Iqbal Farooq har aldrig varit något större fysiksnille, men med hjälp av Tariq och ett gammalt suddgummi, kontaktlim och en handfull granbarr får fysikexperimentet större kraft än planerat: en stor smäll som får marken att skaka under Nørrebro!Explosionen sänds till och med i tv-nyheterna, och medan livet fortsätter som vanligt för familjen Farooq hemma i Blågårdsgade-hyreshuset, är skumma krafter intresserade av den förmodat hemliga explosionsformeln.Så när Iqbal och hans familj åker på campingsemester på Jylland i sin gamla Mazda och med ett tält från Cirkus Benneweis i släp är de i större fara än de anar.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Sep 7, 2023
• ISBN: 9788728274019

Book preview

Manu Sareen

Iqbal Farooq och den svarte Pierrot

Översatt av Johan Gustafsson

SAGA Kids

Iqbal Farooq och den svarte Pierrot

Översatt av Johan Gustafsson

Originaltitel: Iqbal og den sorte pjerrot

Originalspråk: danska

Copyright ©2022, 2023 Manu Sareen och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728274019

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Så här uttalas familjen Farooqs namn:

Iqbal Farooq: ik'bal fa'ruk

Tariq: ta'rik

Rafiq: ra'fik

Nazem: na'sim

Fatima: fátima

Nasrin: nas'rin

Dindua:'dindua

– Kom in, Iqbal!

Jag tog ett djupt andetag och tittade på skylten igen. I det ena hörnet hängde ett litet julhjärta på sned och i mitten stod det skrivet med stora bokstäver:

Jeanette Ølholm – skolpsykolog.

Jag öppnade dörren. Kontoret var stort och ljust. Bakom ett brunt skrivbord satt en kvinna med rött hår och flätade julhjärtan.

– Hej Iqbal, jag heter Jeanette och är psykolog här på skolan. Du och jag måste prata. Är inte det härligt?

Hon log.

– Ja, det är ju snart jul, så jag är upptagen med att göra juldekorationer, förklarade hon och pekade på en stor hög med julhjärtan. Sedan tittade hon allvarligt på mig.

– Du, Iqbal, det har varit en riktigt tuff resa för dig. Nu får du lägga dig på britsen här och berätta för mig vad som verkligen hände på Tivoli. Det är viktigt att prata med en vuxen.

Jag tänkte att om hon fortsatte att prata så mycket skulle jag få svårt att få något sagt. Jag visste inte heller var jag skulle börja, för jag orkade egentligen inte prata om det.

– Vad är det första du minns, Iqbal?

Jeanette Ølholm nickade uppmuntrande, log och fortsatte att fläta sina julhjärtan.

Jag blundade och tänkte länge.

– Det var julgranen, sa jag sedan. – Jag tror att allt började med att pappa ville ha en julgran …

Kapitel 1

Julgranen

– Iqbal! Fatima! Kom igen! Tariq väntar redan där nere!

Pappa hoppade runt i vardagsrummet i sina gröna kalsonger och borstade tänderna så att tandkrämen stänkte ur munnen. – Vi kommer att ha den vackraste och största julgranen i hela kvarteret. I hela Nørrebro!

– Men pappa, du kan bara gå ner till Blågårdsplads och köpa en julgran där, sa Fatima och kröp längre in under det varma täcket.

– Vi ska inte köpa en gran på torget, sa pappa. – Det är för dyrt. Jag pratade med Rafiq och han kan få tag på billiga julgranar. En av hans studiekamrater bor på landet och där kan man köpa dem för 50 kronor. Man behöver bara ta med en egen såg.

Fatima vaknade omedelbart.

– Det gör du inte, pappa! ropade hon och rusade in i rummet.

– Inte farbror Rafiq. – Det blir alltid kaos när hans namn nämns!

– Kom igen, Fatima, kom, kom igen, min flicka, sa pappa och dansade en indisk dans runt henne samtidigt som han sjöng en sång från hemlandet. – Vi kommer att ha Danmarks vackraste julgran!

Fatima är den coolaste storasyster man kan önska sig. Hon kan säga saker till mamma och pappa som vi andra aldrig skulle våga drömma om. Det är ingen tillfällighet att hon vill bli polis när hon blir stor. Dessutom tränar hon karate och har svart bälte. Pappa tycker att det är lite opassande, men han är ändå stolt över det. Fatima går första året på Metropolitanskolen. Alla tycker att hon är snygg och alla våra vänner är kära i henne.

Pappa var i sjunde himlen inför utsikten att vara i centrum för hela trappuppgången på julafton, och snart var vi på väg till det ställe som farbror Rafiq kände till. Fatima satt fram med pappa, och Tariq och jag satt bak. Tariq är förmodligen den smartaste i familjen. Han går bara i femte klass, men han kan göra Fatimas läxor och är så smart att han löste Mensas uppgifter på rekordtid. Pappa förklarar alltid stolt att Tariq har ärvt sin visdom från just hans sida av familjen. Mamma menar att det är från hennes. Men de är överens om att det bara finns en sak i livet som är viktigare än livet självt, och det är att Tariq ska bli läkare. Det enda problemet är att Tariq svimmar när han ser blod och att han drömmer om att bli fysiker.

– Rafiq, den åsnan! Varför var han tvungen att rita kartan på en flottig servett, svor pappa, när vi hade kört åt fel håll för 120:e gången.

Men musiken från hans Bollywood–kassett brölade ut ur högtalarna och gjorde det omöjligt för honom att vara på dåligt humör. Till slut hittade vi också platsen, mitt inne i en skog och mycket långt från motorvägen. Vi körde in på en gårdsplan och pappa såg sig lite nervöst omkring medan han stängde av musiken.

– Tror ni att det finns hundar här?

Han är livrädd för hundar. Han säger själv att han inte är rädd, bara försiktig, för i Indien är hundarna lika stora och farliga som lejon. Sist vi var i Indien letade vi efter de stora hundarna, men vi såg dem aldrig, trots att pappa försäkrade oss om att de fanns någonstans där ute.

– Iqbal, kliv ur bilen och se om det finns några hundar här.

Jag steg ut och kontrollerade att kusten var klar.

– Kom, pappa.

Men när han steg ut ur bilen kunde jag inte låta bli:

– Åh nej! En hund! Spring för livet!

– Herregud! Jag visste det! Pappa skrek och hoppade tillbaka in i bilen. I brådskan slog han i kanten med huvudet, och gav ifrån sig ett så högt tjut att det skulle ha skrämt i väg vilken hund som helst. När pappa sansat sig såg han Tariq, den lilla djävulen, ligga på marken och vrida sig av skratt med tårarna rinnande nedför kinderna.

– Det var ett lejon, pappa, det var ett lejon!

– Mycket roligt, Iqbal, mycket roligt, sa pappa och försökte stiga ur bilen som om ingenting hade hänt. – Och du då, Tariq? Vad sägs om att vi snart hittar en internatskola i Calcutta åt dig?

Vi tittade oss omkring. Det låg ett stort rött hus med gräs på taket, som liknade ett av de där husen man ser på vykort från Sverige eller Bornholm. Bakom det fanns något som såg ut som ett utedass, och bredvid det stod ett gammalt skjul.

Pappa knackade på dörren till huset, men ingen öppnade. Sedan knäböjde han och tittade in i brevlådan, innan han satte munnen mot den och skrek.

– HALLÅÅÅ …!

Ingen svarade, så det fanns inget annat att göra än att hitta ett träd och skynda hem till Nørrebro. Men nu fick pappa syn på en yxa och en stor orange vägarbetarjacka som hängde bredvid dörren.

–Oh ho! utbrast han. – Det är säkert Rafiqs studiekamrat som hängt ut en jacka åt mig så att jag inte blir smutsig när jag måste utföra riktigt mansjobb.

Han tog på sig jackan. Och så konstig han såg ut! Jackan var minst tio storlekar för stor. Den gick ner till knäna och man kunde inte se hans armar alls. Han såg mest ut som en orangutang, men pappa var lika stolt som en fältherre, och beväpnad med en yxa och en orange jacka gav han sig raskt ut i naturen. Fatima, Tariq och jag försökte hänga med så gott vi kunde.

Pappa gick snabbt in i ett buskage, och strax därefter hörde vi ett bröl: – Där är den!

Vi följde brölet och fann honom på knä framför ett träd, som om det vore självaste Tanweer Starfield, hans favorit-Bollywood-skådespelare.

Det var inte vilket träd som helst som pappa hade hittat. Det var garanterat den största granen inom flera kilometers radie, ja det var faktiskt en gran som lätt kunde övervägas att bli julgran framför Stadshuset. Men pappa var ju inte Nazem Farooq, son till Jaspal Farooq, för inget.

– Det är något med min heder, förklarade han. – Jag är från Indien och kan inte under några omständigheter leva med en liten, simpel gran.

– Pappa har blivit galen, viskade Tariq. – Vi kan lika gärna ringa polisen så att de får hämta honom direkt. Det är inte normalt att ens pappa beter sig som en apa som just sett en indisk Bollywood–skådespelare på en åker.

– Men pappa, sa jag. – Den kommer inte in i lägenheten …

– …den är ju minst sex meter, fortsatte Fatima.

– Ja, minst sex meter, upprepade jag.

– Nej, nej, älskling, sa pappa. – Vi sågar bara av lite från botten så är den på plats.

Med stor ansträngning lyckades vi bogsera julgranen till vår Mazda 626 från 1986 och upp på taket. Men precis när vi skulle sättas oss kom en röst från det röda vykortsutedasset:

– Vad i helvete gör ni här?

Vi vände oss om och såg en gigantisk man i skogshuggarskjorta med ärmarna uppkavlade till axlarna komma mot oss. Hans armar var fyllda av tatueringar av många olika skepp, men det enda jag kunde tänka på var hur den bjässen kunde komma in och ut ur det lilla utedasset.

– Är ni döva eller behöver ni en pekbok? Eller har ni kanske rymt från flyktingförläggningen? ropade han.

– Öh … stammade Tariq, men blev avbruten av pappa:

– Hej, mina goda män!

– Pappa, det heter inte mina goda män, viskade Fatima.

– Ja, ja, vi ska fira jul och vi har köpt en dansk julgran av min bror, som också är din gamla studiekamrat, och nu ska vi åka hem och …

– Seså, stäng munnen, Mustafa! Jag har aldrig gått i skolan med varken dig eller din bror, avbröt skogshuggaren.

– Jag heter inte Mustafa utan Nazem, sa pappa vänligt. Men nu hade skogshuggaren fått syn på bilen och den enorma julgranen.

– Men för i helvete! Det är åttonde gången på en vecka som folk kommer och hugger ner mina julgranar. Och du har fan snott min jacka också! Säg mig, vem tror du att du är, Mustafa?

Pappa fattade ingenting.

– Jag heter inte Mustafa, och min bror, din gamla studiekamrat, sa …

– Jag bryr mig inte ett skit om din bror!

Skogshuggaren hade blivit illröd i ansiktet.

– Ni har huggit ner mitt bästa träd, som jag lovat Stadshuset nästa år! Och så har du dessutom snott min arbetsjacka medan jag satt och sket. Det kommer bli dyrt för er!

Skogshuggaren stannade upp ett långt ögonblick medan han andades häftigt. Jag var ärligt talat rädd att han skulle explodera. Det skulle förmodligen inte ha sett så bra ut på Extrabladets förstasida. En bild på skogshuggaren som exploderade av ilska, och så min far bredvid honom, badande i skogshuggarblod och inälvor och med sin orange jacka och en såg i handen. Nej, denna paus var förmodligen hälsosam. Men inte för pappa, för han blev livrädd.

– Det trädet kostar fem tusen femhundra, Mustafa, och vi pratar fan inte dadlar,