Storm på Lövtorp

By Susanne Jobs

Mamma väcker Ingela mitt i natten och ber henne att snabbt packa ihop kläder så hon kan åka bort några dagar. Vad är det egentligen som sker? Mamma vill inte förklara, utan ber bara att Ingela ska skynda sig. De slänger in väskorna i bakluckan på bilen och kör ut i natten, med mormors stuteri Lövtorp som mål.Ingelas pappa har träffat någon annan. Det är därför mamma och Ingela gett sig av. Ingela är förkrossad över nyheten, men samtidigt har ett litet hopp tänts. Betyder detta att hon och mamma kan flytta till mormor och Lövtorp för alltid? Lövtorp är Ingelas favoritplats att vara på och här finns dessutom Rebecka, som enligt Ingela är den finaste hästen i världen.Ingela har inte hälsat på sin mormor på Lövtorp på över tio år. Hennes mormor är en hästgalen tant som inte alls är som mormödrar ska vara. När Ingela återvänt till Lövtorp ändras dock hennes negativa bild av både mormor, landsbygden och hästar.

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Oct 22, 2018
• ISBN: 9788711724408

Book preview

1

– Ingela, vakna! Du måste stiga upp. Snälla, vakna nu då.

Ytterst ovilligt slog jag upp ögonen och stirrade oförstående på min mamma.

– Vad är det fråga om? mumlade jag och reste mig på armbågen.

Det var kolmörkt utanför fönstret och klockan på mitt nattduksbord visade på halv två.

– Det är ju mitt i natten! utbrast jag förvånat. Varför ska jag gå upp mitt i natten?

– Jag förklarar sen. Gå upp nu och klä på dig. Packa en väska med kläder så att du klarar dig i några dagar.

– Packa? Vad är det fråga om egentligen? Har du blivit nipprig?

– Snälla Ingela, bråka inte nu. Gör bara som jag säger, sa mamma och lämnade rummet.

Jag satt kvar i sängen en lång stund och stirrade förbryllat efter henne. Något var alldeles fullständigt galet. Men jag kunde för mitt liv inte komma på vad det var. Allt hade varit som vanligt när jag gick och la mig tidigare på kvällen men under de timmar då jag legat och sovit måste det ha skett en mindre katastrof. Jag spände mig hårt och försökte uppfatta stämningen i huset, men jag kunde inte märka något ovanligt. Huset var precis så mörkt och stilla som det brukade vara halv två om nätterna. Nej, det enda som bröt mönstret var ljudet av fotsteg på nedre botten.

Med en suck vek jag täcket åt sidan och svängde benen över sängkanten. Jag huttrade till när jag kände det kalla golvet mot mina fötter och fick raskt fram mina tofflor, som till hälften låg gömda under sängen. Så blev jag sittande en lång stund på sängkanten. Dels var jag vansinnigt trött, dels var situationen så overklig att jag inte visste om jag skulle ta den på allvar.

Varför ville inte mamma tala om vad som hänt? För något måste ju ha hänt? Jag svor en tyst liten ramsa för mig själv för att i den inhämta den kraft jag behövde för att ta mig bort till garderoben där kläder och resväska fanns.

Packa så att du klarar dig in några dagar, hade hon sagt. Men hur skulle jag veta vad jag skulle packa ner, när jag inte ens visste vart vi skulle ta vägen? Ja, så långt kunde det ju förresten inte vara. Jag ska ju till skolan i morgon bitti, tänkte jag. I morgon bitti!! Mamma måste ha blivit tokig.

Jag tömde hyllor och galgar lite på måfå och pulade ner det i väskan utan att ha en aning om vad det var jag stoppade ner.

När jag knäppt alla stroppar och spännen på väskan drog jag nattlinnet över huvudet, krängde på mig mina jeans och kröp in i en varm, skön tröja. Jag lät blicken svepa runt i rummet för att se om det var något mer jag behövde ha med mig. Det var det inte, så jag släckte lampan, tog min väska och gick ner till bottenvåningen.

Det var tyst och tomt där nere, men ytterdörren stod på vid gavel och jag hörde en bildörr som slog igen. Sekunden därpå dök mamma upp på förstubron.

– Så bra att du kom nu. Jag ska bara släcka så ger vi oss av, mumlade hon och rusade förbi mig.

Då kom jag på en sak som i alla fall inte stämde.

– Var är pappa? ropade jag efter henne och jag riktigt såg hur hon stelnade till.

Steget blev liksom hängande i luften. Men i stället för att svara på min fråga sa hon:

– Ta på dig jackan, Ingela.

Jag blev alldeles tom i huvudet. Innerst inne anade jag nog vad det var fråga om, men tanken var så obehaglig att jag omedelbart nonchalerade den.

Jag stod kvar likadant när mamma kom tillbaka. Med en suck tog hon ner min jacka från kroken och hjälpte mig att ta på både jackan och stövlarna. Sen föste hon ut mig i nattkylan i riktning mot bilen och slog igen ytterdörren efter oss. Nattfrosten bet i kinderna, och det glittrade i gräset i skenet från en gatlykta.

– Hoppa in, kommenderade mamma och satte sig själv bakom ratten.

När båda dörrarna slagit igen om oss och vi satt oss tillrätta på de än så länge kalla sätena, drog mamma en djup suck av lättnad, som om detta att ta sig ut till bilen hade varit det svåraste och jobbigaste hon någonsin varit med om. Men sen kunde hon nästan kosta på sig ett litet leende.

– Stackars dig, som måste ut på såna här nattliga äventyr, mumlade hon och sträckte ut handen och klappade mig på kinden.

– Vart ska vi? undrade jag samtidigt som mamma vred om startnyckeln och la in backen.

– Till Lövtorp.

– Lövtorp? Men dit är det ju trettiofem mil, och jag ska ju till skolan om några timmar!

– Det kan nog inte bli någon skolgång för dig på några dagar är jag rädd. Men var inte orolig, jag ska ringa till din klassföreståndare och förklara …

– Var är pappa? Och varför ger vi oss av så här huvudstupa mitt i natten? avbröt jag, och det fanns gråt i rösten för nu var jag så förvirrad och olycklig att jag inte stod ut.

Mamma svängde ut på den öde, nattsvarta landsvägen, ökade farten och växlade upp till fyran. Sen tog hon min hand och kramade den hårt.

– Pappa och jag ska skiljas.

Jag blev alldeles kall och stel och så fruktansvärt rädd. Det här var inte sant. Skilsmässor var sånt som drabbade andra. Vår familj råkade inte ut för det.

– Skiljas! Varför då? utbrast jag. Ni bråkar ju aldrig.

– Nej, men gräl är inte den enda orsaken till att det blir skilsmässor, svarade mamma lugnt.

– Vad är er orsak då? fräste jag, för utan att förstå varför började jag bli arg.

Mamma kastade en snabb blick på mig innan hon svarade.

– Pappa har träffat en annan.

Jag förstod inte vad hon sa. Det kändes som om jag tappade fotfästet och ramlade ner i ett djupt svart hål. I allt det svarta kom vita vägmarkeringar rusande mot mig i full fart. Jag var på väg någonstans, javisst ja, Lövtorp. Det var mitt i natten och mina föräldrar skulle skiljas. Pappa hade träffat en annan …

– Du ljuger! skrek jag. Jag har känt min pappa i hela mitt liv så jag vet att han inte gör såna saker.

Orden stockade sig i halsen på mig och jag började gråta.

– Varför skulle jag åka iväg med dig så här mitt i natten om det inte vore sant? sa mamma sakligt.

Nä, det var just det. Varför skulle hon det? Tyvärr måste jag ge henne rätt. Men det sa jag inte, satt bara och tittade ut i mörkret och grät för mig själv.

– Du då! Varför gråter inte du? Du om någon borde väl vara ledsen, eller du kanske är glad att pappa har hittat en annan? utbrast jag i en anklagande ton.

– Jag har varit ledsen, men just nu är jag mest arg och det är jag glad för. Det går bättre att köra bil när man är arg än när man är ledsen och gråter. Men ilskan håller på att försvinna den också, för nu vet jag att det var länge sen som pappa och jag började glida ifrån varandra.

– Men om du varken är ledsen eller arg hade vi väl lika gärna kunnat stanna kvar hemma?

– Nej, jag kände att jag måste iväg annars hade jag blivit galen. Det kändes som om väggarna i huset höll på att äta upp mig, att jag skulle lösas upp och försvinna i tomma intet, eller kvävas och tyna bort som en vissen blomma …

– Var är pappa nu? För han var väl inte