Pingvinerna håller ihop

By Viveca Lärn

Trollets kompis Johanna bor med sin ensamstående mamma, som inte alltid har det så lätt. Trollet och Johanna är med om olika äventyr; de dricker milkshake och försöker samla ihop pengar till Johannas jazzbalett. Och så rymmer de och hamnar ombord på Danmarksbåten. Hur ska detta gå?Trollet är en elvaårig tjej med rött hår som egentligen heter Jennifer. Hon har en mamma som är hemmafru och bantar varje morgon, en pappa som är lärare och samlar på frimärken och en storasyster som har flyttat ihop med en kille med slips.

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Dec 5, 2018
• ISBN: 9788711800294

Book preview

Viveca Lärn och

Pingvinerna håller ihop

Saga

Pingvinerna håller ihop

Copyright © 1977, 2018 Viveca Lärn och SAGA Egmont, an imprint of Lindhardt og Ringhof A/S Copenhagen

All rights reserved

ISBN: 9788711800294

1. E-boksutgåva, 2018

Format: EPUB 2.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med Saga samt med författaren.

Lindhardtogringhof.dk

Saga är ett förlag i Lindhardt og Ringhof, ett förlag inom Egmont-koncernen

PERSONER

Jennifer Klang, kallas Trollet, 12 år

Johanna Zetter, 12 år

Albin Gren, kallas Abbe, 16 år

Ingrid Klang, Trollets mamma, 49 år

Ture Klang, Trollets pappa, 52 år

Lotta Klang, Trollets syster, 22 år

Kent Andersson, Lottas fästman, 25 år

Anna, Lottas och Kents dotter, 1 år

Sara Zetter, Johannas mamma, 34 år

Lisa, Johannas lillasyster, 4 år

Oskar, Johannas pappa, 40 år

Knut, Lisas pappa

Belinda och Louise, tvillingar, 67 år

Håkan Jansson, 36 år

Johan Svensson, kallas Stora Skägget, 24 år

Rudi Christensen, dansk journalist

Bertil Andersson, låtsaskamrat

Jonas, kallas Bas och Refräng, 30 år sådär

De här personerna finns med i Pingvinerna håller ihop.

Tyvärr finns ingen av dem i verkligheten.

Viveca Sundvall

• Kapitel 1

– Skulle vi kunna komma överens om en sak, sa Trollets pappa Ture. Ska vi spela minigolf eller ska vi tramsa?

– Tramsa, sa Trollet med ett fniss.

– Spela, sa Trollets mamma Ingrid med en suck.

Det var faktiskt hon som förorsakat utbrottet, eftersom det var hon som vänt klubban upp och ner när hon skulle slå. Bollen studsade iväg med en fruktansvärd fart, över staketet och ut på stora vägen där fiatarna låg som remmar i soldammet mot Castiglione della Pescaia.

– Då säger vi alltså att vi fortsätter, sa Ture och fattade den lilla blyertspennan som satt fast på en liten bräda med protokollet på.

– Vad hade du på detta hålet, Ingrid. Åtta? Och du Jennifer, hade du åtta, du med?

– Mmm, sa Trollet. Åtta var det ja.

Trollets pappa inspekterade nästa bana. Den bestod av ett litet rött trähus med tre portar, samtliga lagom stora för att en boll skulle kunna passera. Ture gick runt banan och funderade. Jo, det var nog klokast att satsa på det mittersta hålet, därefter en lätt vall och så rätt i hålet med en kort putt. Två slag var det mesta man kunde tillåta sig här.

– Hur står vi nu? frågade han Trollet, medan han torkade av sin boll med en näsduk.

– Du har 29, mamma har 57 och jag har 52.

Tre killar som spelade på banan efter dem såg halvt roat, halvt respektfullt på Trollets pappa. Han hade två gånger påpekat för dem att det var förbjudet att trampa i minigolfbanorna. Trollet skämdes så hon kunde dö.

– Tänk på att det snart är Riva del Sole-mästerskap, sa Ture skämtsamt och sänkte sin boll på två.

Han knuffade Trollet i sidan.

– Tänk, första namn på prislistan: Ture Klang från Göteborg. Det skulle låta det.

Det var ohyggligt varmt i eftermiddagssolen, trots att minigolfbanan låg i halvskugga av några träd. Trollets mamma hade en frottéklänning med bläckfiskar på. Hon såg svettig ut. Trollets pappa hade en ganska löjlig hatt på huvudet, en ljusblå med lufthål. Lufthålen var plastinfattade. Ture hade ont av solen, därför att han tappat så mycket hår senaste året och nu närmast var kal uppepå.

– Tjena Kojak! brukade Trollet säga ibland.

Vissa stunder skrattade Ture nästan högt åt detta skämt. Andra gånger blev han irriterad. Hon kanske sa det för ofta.

– Ska vi ta en runda till?

Trollets mamma ville inte spela mer. Inte Trollet heller. Ture tittade uppgivet och längtansfullt mot bana ett medan de lämnade in klubborna och protokollet till damen i det lilla träskjulet. Damen log. Hon stod och åt på ett bröd och hörde på radion.

Ture, Ingrid och Trollet (som egentligen hette Jennifer) Klang gick sakta hem till lägenheten de hyrt i ett gult tvåvåningshus. Trollet räknade till tre ödlor som kilade över vägen.

• Kapitel 2

De bodde på andra våningen och man gick uppför en trappa på baksidan av huset. Det var fjorton trappsteg upp och sedan behövde Trollets mamma bara leta tre minuter efter nyckeln som låg i djupet av hennes bastväska med rosorna på. Trollets pappa gick rätt ut i det lilla köket och tog en öl i kylskåpet. Sedan gick han och lade sig på sin säng och började studera sin nya bok om exotiska frimärken.

– Å, vad sand det är på golvet jämt, suckade Ingrid.

– Det får man räkna med på en badort i Italien, sa Ture vänligt.

Trollet gick ut i badrummet, ställde sig i bidén och lät kallt vatten strömma över sina dammiga fötter. Det var en ny vana hon lagt sig till med under den här augustisemestern i Italien. Det hade inte heller varit lätt att uppfinna en sådan njutning tidigare, eftersom det hemma på Danska Vägen i Göteborg saknades såväl sand som bidé.

Hon ställde sig i föräldrarnas sovrum – själv sov hon i vardagsrummet – och tittade ut genom de vita träribborna i det höga fönstret. Hon såg en familj som satt och åt middag på sin uteplats och hon såg den skära soppåsen av plast som hon själv hängt ut på en krok i trädet vid vägen. Det kom en liten fräck sopjeep ibland och hämtade upp alla skära påsar.

– Här finns inget att göra, sa Trollet.

Hennes föräldrar suckade var sin gång.

– Lilla vän, sa hennes pappa i en ton som nästan verkade lite för förstående och vänlig. Jag skulle kunna räkna upp ganska många barn, ja faktiskt alla elvaåringar jag känner, som skulle vara överlyckliga över att få följa med på en två veckors solsemester i Italien i augusti.

– Men jag är nästan tolv, mumlade Trollet.

– Här finns ju så mycket att göra, sa Trollets mamma milt.

– Här finns väl inget riktigt att göra.

– Naturligtvis inte, sa Ture. Här finns ingenting alls att göra. Här finns bara tre kilometer sandstrand med salta bad, två swimmingpools, en minigolfbana, ett bocciaspel, två pingisbord, ett bibliotek, ett lekhus fullt med lego och spel, två flipperanordningar, en restaurang, tre barer, en motionsslinga samt gymnastik varje morgon under sakkunnig ledning.

Han var lite röd i ansiktet.

– Visst, sa Trollet, kul, kul, kul. Jag går ut en sväng.

Hennes föräldrar utbytte blickar.

– Om du går förbi affären, kan du väl köpa en påse chips, sa hennes mamma och lade sig ner på sängen och började läsa sin senaste favoritbok Konsten att gå ner fem kilo på åtta dagar utan ansträngning.

Trollet vankade sakta gatan fram. Den hette Via Pisa. Det stod på en stor gatuskylt. Efter en stund vek hon av in på Via Siena. Det var liksom låtsasgator på området där det nästan bara bodde svenskar i hyrda lägenheter och semestervillor. De som hade bil körde på gatorna ibland, och sopjeepen och bilen som körde ut resväskor till nyanlända och mannen med brödvagnen gick där och ropade om morgnarna. Men ändå tyckte Trollet det var låtsasgator med tjusiga namn: Via Siena, Via Firenze, Via Vetulonia, Via Grosseto . . . Via Firenze var nästan snyggast.

Det var ganska tyst nu. Siesta. Tänk vad folk följde bestämda regler här. Även om de inte direkt ville gå och lägga sig eller slappa under ett träd. Alla bara gjorde det ändå, vid samma tid varje eftermiddag. Cikadorna, de där stora gräshopporna uppe i träden, till och med de satt och slappade så här dags. Inte hade gräshopporna i Sverige bestämda arbetstider? Trollet slog sig ner på en träbänk och spejade upp i träden. De var omöjliga att upptäcka. Men plötsligt var det visst en som började väsnas på försök. Inget svar från de andra. Han försökte igen. Inte ett liv.

Trollet reste sig och fortsatte sin vandring. Hon gick barfota och stack sig ibland på några barr. Hon gick förbi sjukstugan. Den var stängd. Jaha, alla knasiga magar, alla äckliga skavsår, alla vrickade stukningar, hör upp! Det är siesta. Förbjudet att ha ont mellan ett och fem.

Trollet rundade den igenbommade sjukstugan och gick ner till poolen. Den halte poolvakten gick där i sina grå kostymbyxor, upprullade nertill, sin gula tröja och sin bleka trasiga halmhatt. Han gick och ställde stolarna runt poolen i raka fina rader. Varannan gul, varannan röd. Poolen var tom. Trollet tittade ner i vattnet.

Tänk om man haft en pool hemma på gården ändå. Precis en sån här med trampolin och stolar. Det fick ju vara varmt hemma då också, förstås. Som i Italien. Och den inte alltid så glada fastighetsskötaren som ville kallas vicevärd, fick bli poolvakt.

Då behövde han inte jaga ut barn som höll till i källargångarna. Istället kunde han gå så här och plocka med solstolar. Och alla i huset kunde bada i poolen när de ville.

Trollet fortsatte mot Bar Riva som låg hundra meter från poolen. Där satt en tjusig dam i svart bikini. Hon var mycket brun och hade långa skära naglar. Hon drack campari, det syntes lång väg. Ett högt glas med klarröd bubblig vätska och en citronskiva bland isbitarna. Campari kostade hundrafemtio lire på Bar Riva men bara hundra lire om man köpte sig en liten flaska färdigblandad i snabbköpet nere vid centrum. Gissa vad Trollets föräldrar gjorde. Köpte sig sexpack campari i affären och satt hemma på sin trista balkong och söp.

– Inte super, Jennifer. Pappa och jag har rätt att koppla av nån gång.

• Kapitel 3

Killarna i baren satte in flörtattacker på bruden i svart bikini. Jaha. Hon satt förstås bara och tittade rakt fram bakom sina stora solglasögon. Då och då kom ett svagt leende över hennes rosa mun. Hon hade en guldring om vristen och en mycket liten bastväska med blommor på över axeln. Inte en sån där bastant jättekasse som mammas.

Trollet kunde inte sluta titta på damen i svart. Om man skulle bli sån där som vuxen. Sitta så där sval och tjusig på barstolar runt hela världen och vicka på tårna.

Antagligen skulle det ta tid att bli så tjusig.

Hon fick nog sova minst åtta timmar varje natt, kanske med någon konstig smet i fejset som förhindrade för tidigt åldrande. Sen var det väl skumbad på morgonen. Tvätta håret varje dag och blåsa det, och en skär locktång fick man nog ha. Sen en sån där beautybox som ett mindre målarskrin. Man fick nog sätta sig till med det några timmar om dan. Äta gick väl inte heller an om man skulle se ut så där. En omelett på lördag kanske eller ett litet glas vatten med citron i.

Jaha, det var klart. Stort galler för dörren. Siesta. Siesta. 17.30 skulle affären öppnas igen. Det fattades en kvart. Hon gick bort mot hotellet.

Det var kallt och skönt för fötterna att gå på golvet i hotellvestibulen. Hon gick in på damtoaletten. Det var den snyggaste toalett hon visste. Små låga röda bänkar där man kunde sitta och spegla sig hur mycket man ville. Inne i de små toalettrummen var det mindre tjusigt. Trollet speglade sig från alla håll. Tja, håret var rött och tjockt och varmt och stod åt alla håll. Allt såg ut som vanligt i stort sett.

Vad som gjorde att det här området var tråkigt, att hemlängtan slet i henne, det berodde på en enda sak – att hon var så rädd att mista Johanna. Här hade man äntligen, äntligen en bästis. En hel vårtermin hade Trollet och Johanna hängt ihop och på sommaren också. Fastän de gick i olika skolor träffades de nästan varje dag. Det är klart att det var steppkursen som gjorde att de träffades en gång i veckan vare sig de ville eller inte. Det var ju så de lärt känna varann från början. Men de ringde varandra varje dag. Och gick hem till varann. Och gick ut ihop. Och de hade jätteroligt nästan jämt utom när de var ovänner.

Johanna var lite annorlunda än Trollet. Inte bara så att hon hade ljust ganska tunt hår. Hon var djärvare också. Nästan