Blå vandringsman

By Yngve Kernell

Sjungom studentens lyckliga dag! Efter flera års studier är det äntligen dags för Alexander att lämna Uppsala. Vad som ska komma härnäst har han redan klart för sig – allt tack vare sin framlidna mor. Flyttlasset går till Göteborg, där han sedan ska bli vice häradshövding. Men just som avskedsfirandet dragit igång kommer ett besked som får Alexander att vackla. I arvet efter hans far, en person han för övrigt aldrig tyckte om, har han plötsligt tilldelats både en gård och en båt. Vad ska han ta sig till med dessa nyvunna ägor? På resan mot Göteborg inträffar en rad dråpligheter som Alexander aldrig i sin vildaste fantasi kunnat föreställa sig. Det hela slutar med att han på nåder erbjuds skjuts av Louise, en ung mamsell som är på väg till storstaden för att bli guvernant. Det dröjer inte länge förrän Alexander fallit pladask för den unga kvinnan, men hon är långt ifrån övertygad. I hennes ögon är han bara en slarver. Hur ska han lyckas bevisa motsatsen? -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Oct 5, 2021
• ISBN: 9788726958621

Book preview

Sista dagen som student

A lexander satt vid sitt öppna fönster med fötterna på skrivbordet och piphuvudet mot fönsterposten. Han var rikligen omgiven av solstrålar och flugsurr, och blomdoften ångade upp emot honom från trädgården nedanför fönstret. Han tyckte sig sitta i centrum av universum, och i hans närmaste omgivning utbredde sig staden Uppsala, som tycktes ha smyckat sig med blommor och grönt i glädjen över hans examen. Himlavalvet var ovanligt blått och kyrkklockornas klang fladdrade omkring över husen som jättestora fjärilsvingar.

Det lilla studentrummet tycktes gäspa genom det öppna fönstret, och rummets andedräkt kom gardinerna att fläkta kring det gapande fönstret som tunna, långa grå mustascher. Alexander blåste ut rökringar, lutade sig bekvämt tillbaka i skrivbordsstolen och sökte vänja sig vid sitt bländvita, rentvättade samvete.

»En fan så kuriös känsla», tänkte han. Men det rastlösa livet kallade honom, ty han måste upp och förbereda sitt avskedskalas.

Vice häradshövdingen slängde alltså ifrån sig pipan i fönstret, kliade sig omsorgsfullt i håret, sträckte på sina långa ben och på hela sin långa kropp, såg sig sedan i spegeln och plockade fram arrak, socker och citron. Vattnet värmde han i kakelugnen.

»Zzzzzhhzzzz», surrade flugorna, och det verkade som om de små kräken försökte tala.

I varje fall talade »Pettson». Han var en av Alexanders tjugo, trettio bästa vänner, och han hyrde det andra rummet i dubbletten. Han var en blomstrande, ivrig, småväxt ung man, och kom in genom fönstret med samma förväntansfulla uppsyn som flugorna. Med sin litet surrande röst tolkade han deras tankar, när han talade om, att där luktade punsch. Han hade läst Byron, vilket märktes på hans skjortkragar, och som ambitiös språkman kände han sig förpliktigad att utreda härstamningen av ordet punsch, allt medan han rörde om i änkefru Svantessons soppterrin, som stod på spelbordet nedanför Karl den fjortondes kopparsticksporträtt. Med ett förundransvärt milt uttryck i sitt hjälteansikte tycktes kungen nästan sträcka fram sin långa näsa genom tavelglaset ut över soppterrinen för att känna den ljuva doften.

Medan så ett punschfärgat solsken lyste in i rummet, berättade Alexander om sin framtid. »En rådman i Göteborg beundrade min vackra mor, och därför har han nu skaffat mig plats som polisfiskal där nere. Bara vi nu har tillräckligt med citroner. Fördömda flugor, ge er till tåls, för ni ska få sedan. Men ser du, att hela mitt liv sitta fastkedjad vid ett dammigt gammalt ämbetsverk som en oxe i sitt bås och idissla lagparagrafer, det passar inte mig. På mödernet härstammar jag från en utfattig gammal släkt av äventyrare. Känn efter om du tycker det blir bra. Kanske för mycket socker, men bara man har i tillräckligt med arrak … Och visst kunde jag väl göra en ämbetsmannakarriär. Men jag hoppas få någon god idé», sade Alexander och så satte han på sig ett lösskägg.

Det skulle nämligen bli kostymfest, och Alexander hade alltid varit road av utklädsel.

»Du sumpar bort dina goda relationer», fnös Pettson, men Alexander ryckte bara på axlarna, när hans vän ansåg honom vara lättsinnig. Alla visste, att Alexander kunde diskutera juridik, som om han hade ett stort vitt skägg, men för sitt blivande kall som en rättvisans kämpe hade han varit mest intresserad av att skaffa sig fysiska kvalifikationer. Han hade studerat fäktning och gymnastik enligt den store Lings geniala system, det där med huvudvridningar och armar sträck åt olika håll. Men han hade nu en gång för alla börjat sitt liv med lek, och sin barndoms lek hade han fortsatt i Uppsala, om än litet mindre oskuldsfullt.

Den dagen skulle han få en hälsning från sin barndom, liksom han hade fått det för många år sedan i ett brev från gamle pastor Palmgren. »Din goda mor är död, min stackars Alexander», hade det stått i brevet från prästen, som själv dog strax därefter. Han hade jollrat tröstande i brevet, som när man talar till ett barn. Alexander hade känt sig som ett barn igen och stängt in sig på sitt rum och gråtit. Då hade kyrkklockornas klang låtit som fladdermusvingar. Hela världen var svart, när Alexander Basthion hade sorg. »Jag är ett fä, och min mor var en ovanligt god kvinna. Jag gjorde henne besviken», sade han.

»Just det», hade Pettson sagt när han kom och tröstade Alexander med en varm toddy. Sedan förmådde han Alexander för lång tid framåt att gå på föreläsningar och arbeta. Men när Pettson på samma sätt sökte utnyttja Alexanders pappas död, svarade Alexander: »Ser du, där var inte kärleken densamma. Gubben tyckte aldrig om mig och skickade mig till Uppsala bara för att bli av med mig.»

Men då var Alexander i alla fall nästan klar med sina studier, och en försommardag 1820 blandade han till punschen för sitt avskedskalas.

Vid sjutiden bankade det på dörren, och så kom den store, tjocke Janne Berg, lätt förklädd till rövare. Han hade god smak och hjälpte till med dukningen. Som blivande kirurg skar han till steken. De magra, kniviga Holmbergarna, som var utklädda i rena lakan, var så lika grekiska gudar, som om de var gjorda av gips. Som jurister kunde de hjälpa till med att hålla änkan Svantesson vid gott mod, fastän hon inte var bjuden. Hon grät, om hon drack punsch, och fick därför bara snegla in i de båda rummen. Lystet andades hon in arraksdoften och mumlade om att de rumsterade och vände te i hennes propra rum.

»Svantessonskan börjar surna», sade Pettson. »Men se där kommer lilla Cilla med de stora ögonen, och mamsell Andersson till din ära, Alexander.» Alla damerna var herdinnor med schalar över axlarna. Inga grekiska gudinnor för deras räkning. »För ett fruntimmer med snitsig figur sveper inte in sig i lakan», sade mamsell Andersson.

Åtskilliga andra kom dessutom, så många som rymdes i två studentrum, för att inte säga dubbelt så många.

Dessutom var där både violin, trumma och basfiol.

Livat var det, och mamsell Andersson sade, att punschen smakade ackurat som hos hennes herrskap, och de var ändå före detta landssekreterare. Herdinnan Andersson i gredelin klänning med röda rosetter visste mycket om den fina världen och var framför allt ett koreografiskt fenomen. Hon kunde valsa men inte vända, utan att man först varnade henne och tog i med kraft. När hon dessutom var verkligt söt och lika rosig om kinderna som om händerna, greps man lätt av yrsel. Man fick inte ta i henne och vända henne och hejda henne i dansen hur som helst. »För I ska veta, att så länge min matmor är opasslig, är jag husföreståndarinna. Och Alexander, vad tar du dig te?»

»Hör du Alexander», ropade Pettson, som var capucinermunk den kvällen, »ska du nödvändigt hjula mellan borden? Tänk om du slår fötterna i punschen. Och du smutsar ner fingrarna.»

»Tänk på damernas toaletter», sade mamsell Andersson, och hon sade det i crescendo, ty sorlet steg.

»Jag torkar av händerna på gardinen, så valsar vi», sade Alexander, och mamsellen flåsade: »Åh, Alexander, du dansar gudomligt. Med det där skägget liknar du en sån där götisk figur, som drack gammaldags punsch ur horn.»

»Nu skålar vi alla för Alexander, som ska resa till Göteborg», skrek Pettson. »Svantessonskan, vår otröstliga änka, bankar i väggen, men det ger vi fan.»

»Nu vänder vi, mamsell Andersson», sade Alexander och tog i, och det var som att få en vagn att stanna genom att gripa tag i ekrarna.

»Men det är ju inte bara i väggen det bankar, utan på dörren», ropade Pettson, och medan trumman svarade bom, bom och de andra disputerade om bankningens ursprung, öppnades dörren. In kom en mager karl, en alkoholist av den bleka, surögda typen med långa smala fingrar, stubbat hår och ovanligt stora öron.

Han kom som ett försynens ombud och gav Alexanders öde en kraftig knuff.

»Jag kommer med en hälsning från Göteborg», sade han och släpade in en stor kappsäck, log kärleksfullt mot punschbålen och undrade, vilken av herrarna som hette Basthion. »Tack, jag vill själv hålla kappsäcken, för i den har jag lilla vagnen, och min lilla vagn är det käraste jag har», tillade han.

»Jag är vice häradshövding Basthion», förklarade Alexander och trasslade sig loss från en av herdinnorna.

»Utmärkt. Jag är handelsresande. Och sanningen att säga, bara jag hade ett glas, skulle jag förbrödra mig med er allesammans, för handelsresande är vänsälla. Tack, kära vänner! Man far och man kommer, och här har jag ett budskap till dig, häradshövding, bara jag kan få tala med dig i ensamhet en liten stund och packa upp min lilla vagn.»

»Karlen är sinnesrubbad», sade Janne Berg, och som medicinare fastställde han, att endast punsch intagen i tillräckliga kvantiteter kunde rädda en sådan provryttare undan kollaps. Med verkligt rörande förtroende rättade sig provryttaren efter ordinationen, och sedan han hade skålat med samtliga, öppnade han sin kappsäck. Ut tog han en liten, liten gul vagn, en heltäckt kupé, stor som en ordinär mops, och medan vänliga händer sträcktes emot honom med mera punsch, förklarade den magre karlen, att han sålde vagnar för en firma i Göteborg.

»En rådman på rådstun sa till mig … ’Lund’, sa han, för jag heter Lund, ’lämna fram det här brevet till herr Alexander Basthion, om Lund kommer till Uppsala.’ Och Lund kommer över allt, över allt.»

Nu rymde man ut det inre rummet, dit provryttaren tog med sig lilla vagnen och ställde den på Pettsons nattduksbord. Inne i vagnen hade han ett brev, som han gav åt Alexander. Det var från rådman Johnson-Jernström. »Vi råkas i Göteborg», skrev han och bifogade i avskrift Alexanders pappas testamente.

»Aha», sade Alexander när han läste igenom testamentet i det rödaktiga ljuset vid fönstret, »det gick som jag trodde. Nästan arvlös! Men det ger jag fan! Ja, jag vet, att farsgubben låg medvetslös i flera år, så att testamentet skrevs för länge sedan. Tänk dig Lund, jag får bara en liten, liten summa pengar, den lilla gården Källan, och den gistna gamla skutan Redbarheten. Det är som om far min ville säga mig, att du Alexander, som är så duktig, kan väl göra karriär bara med hjälp av skutan, som jag har gjort. Och minsann ska jag inte visa.»

Alexander hade fått sin idé, som han hade längtat efter.

»Pettson», ropade han, när han kom ut till de andra, »sannerligen om jag inte följer med dig till London, som vi har talat om förut, och vi far dit i min skuta Redbarheten. London blir min ankarplats, och jag vill frakta varor åt din morbror, som har skeppsagentur.»

»Så verkligt romantiskt», sade mamsell Andersson, som bara hade uppfattat, att Alexander hade fått ärva.

»Nu dansar vi, du och jag, Alexander. Fila hårdare på basfiolen. En hör ju inte musiken», skrek mamsellen, och Cilla med de stora ögonen skrek, att »Pettson, dansa inte med pipa i munnen».

Rummet blev nu allt mera uppfyllt av buller, av ett grådaskigt sorl, som tycktes damma från all konversationen och var liksom en ljudvariant till tobaksröken.

»Så, du har ärvt en gård, jisses, jag snupplar nästan», sade mamsell Andersson.

»Ja, och en skuta. Trampade jag hårt?» sade Alexander och lät sitt ansikte stråla av leende.

»Lortprat. Som en av Guds heliga änglar dansar du, och kyss mig inte, när folk ser på. Bravo, en vals till. Här är för trångt för menuett och kadrilj. Nej, Janne, jag är upptagen. Eller hur, Alexander», viskade mamsellen, eller rättare sagt skrek hon i Alexanders öra, ty ett ganska högt rop lät som en viskning i allt bullret.

»Du, Alexander, håll fast mig», bad mamsellen. »Och far inte bort på ditt skepp. Dom blir gistna, båtarna, och så alla vackra flickorna i hamnarna … Och du, Alexander, är en riktig gammal Ravelljack», fnös mamsellen och måste fnissa när hon tänkte på det. »Nej, hellre då godsägare, akta, så vi inte sätter oss i basfiolen. Godsägare är inte kattlort. Skål för jorden och häll inte över mig all punschen. Ser du, på morgonen rider du runt ägorna, och så står jag … Jisses, jag menar din hustru och tar emot dig på stora trappan. Aj fasen, jag tror jag snupplar.

Ser du, du borde ha en hustru, som kan något, för pigorna nu för tiden, dom dammar inte och torkar inte ur handfaten ordentligt. Och säkert är din gård lyckobringande, för skrock är sant. Jaså, där finns rosor och syrener och kor. Dom betar så näpet. Hur många kor? Man hör faxis inte för musiken. Jaså, inte mer än sex. Ett sex kossors jordbruk.»

»Nu vänder vi, mamsell Andersson», sade Alexander och log älskvärt, och det gjorde hon.

»Jag som trodde …» fnös hon och svarade ja till Janne för nästa dans. »Och doktorsfru, det är inte kattlort det heller», tänkte hon. Men å ena sidan doktorsfru och å andra sidan kärleken, menade hon och ville tvärvända igen och sade till Alexander, att »skrock är sant, det är faktum, och sex kor eller hundra kor, så är i alla fall trofasthet … Ja, det är alltid trofasthet. Men jisses, vad jag svettas.»

Hon ville ha en dans till, men Alexander ville ha frisk luft, och mamsellen såg för svettig ut. »Den är besynnerlig», tänkte han, »denna min ständiga tur hos husmamseller.»

Alexander ställde sig nu på en stol för att taga avsked av sina vänner. Han skulle ut på havet som Columbus och Vasco da Gama. Han förstod det inte själv riktigt, men för ett brev i en handelsresandes lilla vagn hade han ramlat tillbaka in i sin barndoms drömmar, och vägen var inte så förfärligt lång i Alexanders fall mellan den glade studenten och det bortskämda barnet. Och punschen gjorde väl sitt till. Till Göteborg skulle han, men bara för att embarkera direkt från kullerstenarna och segla bort med vimplar i riggen. Vid kajutans dörr skulle han sitta och prata med skepparen, en gammal tvärvigg. Grogg skulle de dricka och knapra på skeppsskorpor, medan passadvinden sjöng i tacklingen. Elfenben skulle de lasta vid Guldkusten och nejlikor i Antananarivo. »Och eftersom jag skall grunda min livsföring på skeppsskorpor, vill jag börja genast. Släng åt mig en skorpa. Rättvisa skall jag skipa som vandrande vice häradshövding, och girigt skall jag samla visdom i livets egen skola. Sjung inte, Pettson, för då gråter jag.»

Så tog Alexander av sig lösskägget, tog på sig en rock och fyllde sina fickor med skorpor.

»Jag måste gå ut i natten och tänka», förklarade han och tog med sig Pettsons lärobok i navigation för att ha någonting att läsa, när solen gick upp.

Ut i natten således för att tänka på båten, som han hade ärvt. Alexander var så fullkomligt extatiskt lycklig över att få andas in den friska nattluften och känna sig fri, fri. Han såg sig tillbaka som mot sitt förflutna liv, när han iakttog hur melankoliskt sorlet, tobaksröken och skenet från talgljusen strömmade ut genom hans fönster. Han gick nedåt ån, och så lätt, att han nästan kände sig sväva, så riktigt berusad kunde han inte vara, detta i motsats till de vänner han mötte. Stackars krakar, bundna som de var vid sin karriär. »Men jag, Alexander Basthion, har kastat loss. Det är det som gör mig så uppspelt. Jag går här under samma himlavalv, som ligger spänt över havet, där min egen skuta plaskar fram. Fri ska jag vara ombord på min skuta, alltid fri. — Låt mig vara i fred! Inte bryr man sig om gatflickor, när man kanske någon gång ska gifta sig med någon affärsväns dotter i någon fjärran hamn. Och så här kan man väl drömma utan att vara berusad.» I Alexanders nattliga vakendrömmar var hans hustru en skön spanjorska från Cartagena. »Gubben gråter, när jag för henne ombord, men Fernanda är i goda händer. Hennes ögon är sammetsmjuka. Förbannat dumt, förresten, för inte är somliga ögon mjukare än andras.»

Jo, förresten, där var en liten ful buse i en båt under bron, och han hade hårdkokta dumma ögon.

»Är det din båt, käre vän», frågade Alexander leende, ty det ingick i hans program att älska mänskligheten. Dessutom trodde han sig tala som båtägare till båtägare. »Jag ärvde en båt i natt, och därför är jag så lycklig.»

Men det var inte busens båt.

»Jag har bara liksom tappat hatten i den, och vafför ska dom ha åar under broar, så en tappar hattar i båtar?»

»Min vän», sade Alexander, »om inte din hatt hade fallit i båten, så hade du förlorat den, och hade det inte varit någon å under bron, så hade där inte kunnat ligga någon båt. Du ser alltså, att allt i vår värld är ordnat till det bästa, och det vet jag, som i natt har ärvt en lantgård och en skuta, och jag är så glad, så glad», sade Alexander och undrade återigen för sig själv, hur han kunde vara så uppspelt.

»Det är i alla fall fel, för där bör inte vara nån å», menade busen, »och det vet jag som sjöman.»

»Så strålande, att du är sjöman», sade Alexander, och så bjöd han busen på skorpor, och de blev riktigt goda vänner. De längtade ut till havet och började med att följa Fyrisån bortemot Mälaren.

»Sjömanslivet», sade Alexander, »det är så mycket frisk luft i det.»

»Och så mycket vatten», menade busen, »vatten fram, och vatten bak, vatten runt om, och vatten uppe. Om det regnar, feståss.»

»Men torrt med de här skorporna», fortfor han, medan skorpsmulorna trängde ut ur mungiporna på honom. Och hade studenten en gård, kunde han ju få mjukt bröd.

»Inte nån lantgård för mig, utan havet», förklarade Alexander, klev upp på en gärdesgård och deklamerade: »Vid femton års ålder blev stugan mig trång. Men egentligen är jag ju mera än femton år, fastän jag älskar vers. Och det har jag efter min morfar.»

»Och vakta på gettren blev dagen mig lång», fortfor Alexander.

»Getter? Jag trodde han var student.»

»Inga riktiga getter. I mitt fall är dom symboliska.»

»Nå, det kan la hända», sade busen. Somliga såg ju vita råttor, och han var själv också en olycklig man, men se följa med ut på havet … Vart? Till Afrika och Madagaskar? Nix, han skulle vara hemma klockan två senast. Och hade studenten ärvt en gård, som skulle vara lyckobringande, så skulle han inte sälja den, för det fanns lyckoting. Och det kunde gå som med den danske kaptenen, som slog isönder en spegel för att visa, att han inte var skrockfull. Och det hade busen hört av kaptenens kusin, en änka i Göteborg. »Och det var blodfläckar på däcket, och lasten plundrad och alla mördade, när slupen drev i land på Fotö. Jag ser, att herrn känner till det, och det är på samma sätt med å sälja en lyckobringande gård. Fastän annorlunda fesståss. Och låt mig gå hem nu. Va, säger herrn, att vi går hemåt och att vi går efter stjärnorna. Men det syns ju inga stjärnor.»

»Men jag minns, hur de satt», förklarade Alexander på sitt underligt uppspelta sätt och erbjöd sig att bära den lille busen till Uppsala. Skrattande kånkade han på karlen som på en säck, och busen mumlade på hans rygg, att för honom var det tillräckligt tecken att se domkyrkotornen. »Fastän jag inte har gått i skolan.»

»Nå, så gå då din väg, du otacksamme», flåsade Alexander skrattande, när busen ensam vinglade bort i det bleka gryningsljuset.

Alexander skrattade ännu, när han plockade fram sin lärobok i navigation för att läsa i den, och återigen frågade han sig varför han var så uppspelt. »Och bestämt är det inte punschen», försäkrade han. Men då var det plötsligen som om något gick sönder för honom. Han slet av sig hatten, sparkade undan en trädgren, slet sig i håret och svor till. Så satte han sig ned på marken uppfylld av en förtvivlan, som han inte längre kunde dölja för sig själv. Nu visste han, varför han hade varit så uppspelt. Han hade sökt värna sig mot sin förtvivlan och binda den med dåraktig uppsluppenhet, men nu gick det inte längre.

»Farsgubben hatade mig», jämrade han sig. »Tänk, att han ville håna mig till och med i sitt testamente. Han uppfostrade mig till en rik mans son, och nu blir jag fattig. Fastän strunt i pengarna. Det är inte det. Det är, att han hatade mig. Och min mor gjorde jag besviken, hon var ändå den enda jag brydde mig om. Jag har vänner runt omkring mig, och jag ler emot dem, men jag vet inte, om någon levande varelse betyder någonting för mig. De kan dra åt helvete allesammans, och jag bryr mig inte om ifall jag går under. Det var väl det, som gubben ville.»

Alexander var så ensam, så ensam ute på slätten under morgonhimlen. Vartenda träd han såg tycktes honom vara avsett för honom att hänga sig i. Till slut grät han, och det var väl delvis punschens fel, men aldrig förr hade han känt sig så förtvivlad. Han låg och önskade livet ur sig där i halmstacken, ända tills han somnade.

När han sedan vaknade, och de första solstrålarna förgyllde halmstackens topp, fann han med hjälp av solens ställning, att busens uppfattning av väderstrecken hade varit den rätta. »Detta», sade Alexander, »kan man ta som ett bevis på, att den enkle mannens sunda instinkt ibland kan överträffa den bildades logiska slutledningar.»

Det var med ett generat skratt, som Alexander borstade av sig halmen och gäspande gick i riktning mot Uppsala. När han väl kom fram till sin bostad, började han städa undan efter balen, och handelsresanden, som låg och snarkade i hans säng, donerade han flott till Pettson. Därefter satte han i gång med att packa sin sälskinnskoffert med sina kläder och böcker, med det bruna lösskägget och sina andra tillhörigheter.

Han förklarade så för änkefru Svantesson, att han ämnade strunta i sin karriär och fara ut i världen som vandrande vice häradshövding. »Fru Svantesson förstår, att jag tänker plocka orkidéer vid Amazonfloden och dricka enkelt lantvin tillsammans med grekiska bönder vid stranden av Cykladerna. Men jag tänker aldrig, aldrig mera i mitt liv bli allvarligt ledsen för någonting», förklarade Alexander.

Änkan blev så rörd, att hon måste snyta sig, och så skänkte hon Alexander som minne ett av sina allra vackraste brännvinsglas, ett med blommor på.

Vandrande vice häradshövding

A lexander började sin resa ned till Göteborg nästa dag med fickorna fulla av skorpor. Då var det ett sådant blötväder, att daggmaskarna hasade sig upp ur jorden, och Alexanders sälskinnskoffert, som skjutspojken och han hjälptes åt att hiva upp på kärran, var blank och blöt som en levande säl. Detta kom Alexander att tänka på havet, när de for iväg. Fastän gud ska veta, att kärran, en sådan där eländig rapphöna, ingalunda gungade som ett skepp utan skakade, så att skorporna nästan tuggade sig själva i munnen.

Hoppfullt viftade Alexander farväl till Uppsala med sin våta hatt, och staden tycktes svara genom att ringa i sina kyrkklockor, och regndropparna, som trillade ned, darrade av klockeklangen.

»Aldrig mera skall jag allvarligt taga vid mig för någonting i världen», trodde Alexander. Han visslade glada melodier i takt med hästhovarna, som plaskade, dunkade och klingade mot den dåliga landsvägen.

Tvärs genom Sverige skakade Alexander så mil efter mil fram på vägarna, genom blöta ängar och hagar, förbi städer, byar och bondgårdar, där regnet droppade från taken. Med en nästan ljuv människovänlighet i sitt leende hälsade han på alla bondflickor och tjänstepigor, som kom i hans väg, gav livligt akt på alla harar och skogsfåglar, som han fick se, och kände varmt för de ledsna kor och hästar, som flockvis sökte regnskydd under träna. Ibland fick han böja sig åt sidan för att inte våta alar och björkar skulle slå av den höga hatten. Och regnbyar kom och regnbyar gick, och nya friska hästar och torra skjutspojkar grep in vid varje nytt skjutshåll.

»Ptro», sade Alexander en dag och beslöt att pröva, om man satt bättre på hästen än bredvid skjutspojken i kärran, »Stilla, lilla pållen!» Gott, nu satt man på hästryggen och klappade hästen. Ingenting var som en god häst, klok och trofast — men tyvärr ganska blöt. »Du klibbar på ett obehagligt sätt mot mina byxor!» Alltså ptro igen, och hästen får ett par skorpor som belöning. Alexander sätter sig åter i kärran och matar i stället drängen med skorporna.

»Nu ljusnar det snart, herrn, så var vid gott mod», sade skjutsdrängen, som den dagen var en filosofisk ung västgöte med spruckna läppar och trasiga gula tänder. »Det ljusnar! För dom där maskarna, som en finner i sophöga, dom är bara svarta ytterst i ena änden i år, och när det blir riktigt blöta somrar, så brukar dom vara ända till hälfta svarta.»

»Skål, visst ljusnar det», sade Alexander och räckte drängen sin fickplunta och talade om, hur ljus tillvaron var för en fri människa. »Man lär sig att älska mänskligheten, de våta träna, de blöta ängarna och stickflugorna för att inte tala om hästen. Och om någon förolämpar en, så ler man bara och rycker på axlarna.»

»Just det, det ljusnar, för nu regnar det inte längre», sade drängen och var vid så gott mod, att han somnade. Alexander tog varligt tömmarna ifrån honom, medan himlens ljusfläckar blev allt större och med inslag av himmelsblått. De stora vattendropparna som singlade ned från träden började snart glittra av sol. Alexander blev nu så uppfylld av mildhet, att han inte ens nändes döda de fäflugor, som envisades att klänga sig fast vid hans ansikte utan satte dem milt och varligt på den sovande drängpojken, vars kropp i det allt varmare solgasset utsände dofter, som borde vara alla lantliga flugors förtjusning.

När så drängen äntligen vaknade, blåste en frisk fläkt från väster, så att Alexander spärrade ut näsborrarna, vädrade emot himlen och sade: »Tänk, havet är redan nära. Eller är det inbillning, att jag känner doften av havstång?»

»Det är annars bara lort», gäspade pojken, medan han tog tömmarna, »lort från han Petréns slaskhög, som loktar.»

Denna blankvåta kväll nalkades de nämligen Petréns gästgivargård, där folk gärna tog in, när de skulle till Göteborg från det hållet. Dit kom adliga godsägare, som skulle till Göteborg för att omsätta sina lån hos grossörerna, handelsresande på hemväg med sina orderböcker och unga flickor, som skulle taga plats i Göteborg som tjänstepigor eller guvernanter. Och här hos Petréns ställde sig ödet på lur för att åter ge Alexander en knuff. Kvällen var solig, när han såg den gula byggningen med glansdagrar på tegelpannorna höja sig ur grönskan. Helt omedveten om ödets försåt gladde sig Alexander åt att han nu började bli ganska torr i kläderna, samtidigt som han beklagade, att hans sämsta höga hatt, deformerad som den var av regnet, i någon mån liknade en illa gräddad kaka.

Hästen klapprade fortare sista biten, därför att den tänkte på hö med saltbitar i. Ptro! Grinden öppnades av en gulhårig jättestor dräng som stod och målade ett rött köksbord invid staketet. Han hade fått rödfärg på händerna, så han liknade en blodig vardagsklädd urnordisk sagohjälte.

Gästgivargården, som var omgiven av körsbärsträn med urvattnade, slitna blommor, kacklade nu mot Alexander och bräkte och doftade gödsel från vänster hand, medan den luktade stekos och bugade från höger. Fastän den bugade förstås uteslutande genom ett fönster, ty Petrén själv, som hade snuva, ville inte gå ut i vätan