Rättegången

By Kristina Hjertén von Gedda

Birgitta tystnade och samlade andan. Hon, informationssekreteraren som fortfarande var förhållandevis ny på Verket, var på väg att delge känslig och hemligstämplad information inför en åklagare och full rättssal. Inte för att hon ville, utan för att hon var tvungen för att rättvisa skulle kunna nås. Trots att hon inte kunde se honom i rättssalen visste hon att han var där. Hans närvaro utgjorde ett hotfullt kraftfält i rummet ...Hon hade fallit hårt för Hans Karlsson, eller HK som de flesta kallade honom. Deras relation hade varit komplicerad. För att han var komplicerad. En gång i tiden hade han kallat henne för sin tvillingsjäl och hon trodde på honom, trots att han var gift med en annan. Det skulle senare visa sig att hon i själva verket inte inte alls visste vem Hans Karlsson var.Rättegången är en långsamt stegrande spänningsroman såväl som en kärlekshistoria mellan två kollegor på ett svenskt ämbetsverk. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Sep 3, 2021
• ISBN: 9788726896824

Book preview

I

1

Huvudförhandlingen var utsatt till den 6 juni vid Stockholms Tingsrätt. Jag var kallad som första vittne till den påföljande dagen, den 7 juni.

I rulltrappan till tunnelbanan noterade jag att man skrivit slagord om polisväldet.

Porten till Rådhuset var tung och imponerande. Avdelning 12 låg längst bort till höger i bottenplanet.

Väntrummet för åhörare var tomt. Man hade redan spärrat av gången mot uppehållsrummet för den åtalade och rätten.

Den speciella atmosfär som finns i alla domstolar världen över tycktes förkroppsligad i vaktmästaren vid avdelningen, förmodligen också han densamme världen över. Då han märkte mina sökande ögon skyndade han fram, var jag kallad som vittne eller…? Jo, så var det.

På hans skrivbord innanför det gammalmodiga höga skranket låg högar av handlingar över alla de mål som skulle behandlas vid avdelningen.

Ett av dem var rubricerat huvudförhandling nr 487 mot Hans Karlsson. Rättens ordförande: Åke Hultgren, nämndemän: Lisa Berglund, Anders Mokvist, Anna Gustavsson…

Det högg i magtrakten.

Det märktes en rörelse i korridoren. Man gick i dörrar. Rättssalen började fyllas. Jag hörde HK:s mörka välmodulerade röst.

Han skrattade.

– Vittnet Birgitta L. kallas till sal 1.

Rakt fram i mitt synfält satt HK. Han lutade sig fram mot sin advokat och viskade något. Bägge log en smula, men HK:s leende var stelt och nervöst. En kort sekund fångade jag hans blick, den var kall och avvaktande, så såg han bort, fällde visiret.

– Vill ni då sitta ner i vittnesbåset nu när ni har avlagt eden så vi kan börja förhöret?

Och jag vände mig från domarens plats och såg åhörarbänkarna fyllda med okända människor. Vakter.

Till vänster om mig hade jag åklagaren, till höger HK med sin advokat.

Åklagarens röst nådde mig:

– Ni har under ett och ett halvt år nära samarbetat med Hans Karlsson, den åtalade. Berätta för oss hur ni träffades, hur ert arbete utvecklades och arten av det…

Jag kunde se HK i ögonvrån, där han satt bara någon meter ifrån mig, så nära hade vi inte varit varandra på ett halvår.

– Vi träffades första gången, nej, inte första gången, vi hade ju setts i korridorerna, men inte närmare, rättade jag mig själv, och åklagaren nickade fortsätt. Nå, då kallades jag till ett sammanträde, som utmynnade i att jag skulle under en försöksperiod överflyttas till en nyinrättad avdelning för projektering av en produkt som HK skulle ansvara för. Min uppgift skulle bli att vara något slags mellanhand mellan honom och vår närmaste chef, Torsten Ståhl, som står för Verkets utvecklingsavdelning.

Den värsta nervositeten började lägga sig, men jag kände intensivt blickarna i sidled.

– Nå, ni träffar alltså Karlsson, den ni kallar HK, nu för första gången närmare, vad får ni för intryck av honom?

– Han var väldigt lång, slapp det ur mig, så stor på alla sätt. Han gjorde ett oerhört kyligt och lite snorkigt intryck. Han pratade mycket vill jag minnas, verkade verserad, valde sina ord kan man säga, men det fanns inget innehåll i vad han sa, det var mitt intryck. Jag minns att jag tänkte att jag inte var entusiastisk inför det blivande samarbetet. Jan, den som jag hittills haft mest att göra med på informationsavdelningen…

– Ja, avbröt åklagaren, ni var alltså normalt stationerad på Verkets informationsavdelning och skulle tillfälligt förflyttas för den här speciella tjänsten? Vill ni berätta vad ni gjorde på informationsavdelningen?

– Jag var ganska ny inom Verket, jag hade bara arbetat två år och på samma tjänst. Min uppgift var bl. a. att redigera den interna tidningen, lämna ut material till massmedia och press om vår verksamhet och samla artiklar till de rekommendationer som Verket är skyldigt att ge till andra verk. I början tyckte jag det var ett förhållandevis spännande och omväxlande arbete men jag blev ganska isolerad, jag menar jag satt isolerad. Jag hade ingen att egentligen samarbeta med, det var ett en-mansjobb i allra högsta grad. Jag kunde givetvis fråga Jan, min närmaste chef, om jag var tveksam om selektering av material men det mesta gjorde jag själv, ibland såg jag inte en människa på hela dagen. Det var ett arbete på gott och ont, det var roligt att ensam vara ansvarig för det man producerade men det hade varit ja, givande med lite kontakter att prata jobb med helt enkelt. När man sökte mig för det här speciella uppdraget trodde jag nog att man räknade med att jag skulle klara det just för att jag var van att arbeta ensam, ta ansvar kan man säga.

– Nu skulle ni iallafall arbeta mycket intimt med Hans Karlsson, det skulle ställa er på hårda prov, ni var tvungna att kunna samarbeta, vilket var något nytt och ovant för er bägge? Ni hade båda haft arbetsuppgifter inom områden som ni varit ganska ensamma om att behärska; nu skulle ni således länka samman era erfarenheter, det måste bli stora påfrestningar med både ett nytt arbetsområde och ändrade arbetsförhållanden?

– Vi hade var och en på sitt håll varit ensamvargar och det gjorde nog att vi hade större förståelse för varandras integritet och sätt att arbeta, men inkörningsperioden var arbetsam det erkänner jag.

– Vill ni återgå till ert första sammanträffande och anledningen till att ni kallades till detta sammanträde?

– Jag visste sedan en tid att man planerade en underavdelning till vår utvecklingsbyrå som skulle syssla med experimentell kemi huvudsakligen för forskning kring miljöfarliga resp. miljövänliga ämnen. Fältet är oerhört men vi skulle specialisera oss på en särskilt produkt, som inte var klart angiven för utomstående. Vi hade och har ett nära samarbete med Naturvårdsverket och det var ett gemensamt önskemål att vi skulle begära att få inrätta en sådan avdelning. Vårt verk är ju relativt nytt och att få pengar för expandering skulle bli lättare att tillstyrka oss, eftersom det förväntades att vi skulle utöka än om Naturvårdsverket, som redan var etablerat, skulle be om samma sak. Och så skedde. Forskningen var intern, dvs. den skulle hållas inom avdelningen. Det tydde på att man inte ville ha några läckor och att forskningen stämplades som betydelsefull och expanderingsduglig, som termen är i såna sammanhang.

Jag tystnade och hämtade andan. Det var en overklig känsla att offentligt nu stå och berätta om vårt sekretessbelagda material. Även om allmänheten hölls utanför dörrarna var det en oerhörd påfrestning att övervinna min väl inarbetade försiktighet att aldrig lämna ut uppgifter annat än till absolut pålitliga. Vem litade jag då inte på här – nu? För obehaget fanns, oförklarligt.

Jag mer anade än såg HK, ett hotfullt kraftfält, intensivt repellerande och attraherande, den stora tunga kroppen utandades sina gamla varningssignaler som vid oro och fara.

2

I slutet av mars ringde det på snabbtelefonen och Janne undrade om jag hade tid med ett informellt snack. Jag, som bäst satt och undrade hur jag skulle få någon rätsida på allt omöjligt material som måste in i nästa interntidning, var glad över avbrottet och hastade in till honom.

Verket hade beslutat efter ett halvårs grubbleri att det var tid att hitta på en ny expanderingsduglig avdelning, dvs. en som kunde ge Verket image av att vara progressivt och med sin tid. Man var ytterst hemlighetsfull men det gällde forskning av i huvudsak petrokemiska produkter eventuellt också bekämpningsmedel. Den väntade lagen avseende skärpta bestämmelser angående utsläpp skulle ställa till problem för bensinbolagen. Man hade motvilligt insett att man inte längre kunde låta bilismen ohämmat få förpesta luften i den takt som skedde. Man var angelägen om att kanske kunna finna något medel som kunde sänka åtminstone blyhalten och därmed bli hyllad som mänsklighetens välgörare och man hade nu utsett Hans Karlsson till denna post, han skulle bli chefskemist för den nya avdelningen och jag hans assistent. Han hade uttryckt önskemål om en pålitlig person allmänt kvick och journalistisk kunnig, van att redigera och kunna tyda kemiska krumelurer, dvs. jag skulle popularisera hans forskning och bidra till hans rykte och ära.

– Men jag kan ingenting om kemi, jag avskyr att syssla med saker jag inte tycker jag kan, protesterade jag.

– Lugn, du kommer att lära dig. Du blir kallad i morgon för det officiella sammanträdet där projektet kommer att presenteras så långt det nu går. I början kommer du inte att vara där på heltid utan bara några dagar i veckan. Vi får se hur det hela utvecklar sig, sa Jan lugnande.

Det var få människor jag tyckte så bra om på Verket som Jan. Det var en gåta att han lyckades hålla sig kvar, så enastående osmidig som han var.

I mina ögon positivt osmidig, eftersom han nekade att anpassa sig och skriva om sådant han ogillade. Jag visste att han hade fiender och han var inte särskilt tuff. Vad han tyckte om HK gav han inte uttryck för, men de var olika, det kände jag bestämt.

Jag vandrade iväg mot sammanträdesrummet med blandade känslor följande dag. Det kunde vara en chans, att komma loss från det jobb som nu mest var rutin och jag var inte särskilt rädd att pröva på nytt. Men det här med Hans Karlsson? Hans Karlsson som HK som Huvudkontor alluderade jag. Vilka skulle mina arbetsvillkor bli till exempel? Att stå till tjänst som något slags sekreterare som skrev rent och stod till pass?

Vi var inte många som var kallade. Jan, jag själv, HK, Göran Blomgren, vår generaldirektör, hans sekreterare Sonja och Torsten, planeringschefen och föreståndare för utvecklingsbyrån.

Göran markerade att den nya avdelningen var av sådan natur att det inte fanns anledning att sprida dess existens och verkande allt för mycket. Jag förstod att det samtidigt var en vink om att jag skulle hålla interntidningen kort med information. Men utnämningen av HK som dess chef var förstås oundviklig. Jag kunde dessutom kalla avdelningen för utvecklingsavdelningens sektion B, detta som en underavdelning till den byrå vi redan hade. Och med den arbetsfermitet som där härskade skulle ingen bli förvånad om fullkomlig stiltje skulle råda på den nya, dvs. så lite information som möjligt borde komma ut. HK själv hade framställt en begäran om att få mig som närmaste medhjälpare i min egenskap av redigerare. Men om ingen information skulle ut, vad skulle jag då göra?

– Du kommer att få att göra. Jag fick en glasögonblick från HK som satt i en snål marssolsstråle. Jag kunde inte tyda uttrycket i ögonen.

Under sammanträdets gång framgick vidare att all projektering skulle ske i lokaler i Vasastan och till en början skulle jag vara där tre dagar i veckan. Jag borde helst inte ta något material från avdelningen utan strikt hålla isär mina olika uppdrag. Ett icke oväsentligt lönelyft fanns också att vänta. Något officiellt krav om tystnadsplikt uttalades inte än men jag kände att det säkert skulle komma. I det läget som jag då befann mig kunde jag heller inte ställa flera frågot om ämnets natur, det var med all sannolikhet redan sekretessbelagt. Jag hade bara att välja – take it or leave it. Jag hade varit på Verket i två år, hade inte utmärkt mig direkt men heller inte stött mig i onödan med någon. Å andra sidan var jag ganska skyddad på min avdelning, journalister har den tvetydiga nimbusen att inte anses vara riktigt tillräkneliga, dvs. de kunde ta sig andra friheter än de andra byråkraterna.

Eftersom jag inte hade några drömmar om att bli byrådirektör behövde jag heller inte hålla mig väl med någon. Jag kanske rent av ansågs ofarlig nog att kunna jobba med HK? Men hur hade han meriterat sig till denna hemliga post?

Det skvallrades om att man ville specialrekrytera personal, inga påläggskalvar inifrån utan fräscht folk skulle det vara. Vi hade visserligen kemister på andra avdelningar men inga i chefsställning och de var inte särskilt specialinriktade heller.

Medan jag lyssnade med ett öra sneglade jag på HK. Jag kunde inte bestämma mig för vad jag skulle tycka, han var än så länge varken fågel eller fisk. Ovanligt lång iallafall, runt två meter gissade jag. 2.03 replikerade han lakoniskt vid ett senare och intimare tillfälle. Hyfsade pressveck på den lilla kritstrecksrandiga och så portföljen förstås. Men inte av den platta tjusiga sorten, lite sliten och använd, tycktes fylla sin funktion. Plus i kanten.

Verket var inte större än att rykten gick ganska obehindrat mellan avdelningarna om dem som var antingen nya och intressanta eller de gamla och orubbliga, väl insuttna och opåverkade av några omorienteringar eller förnyelser. Vår Torsten var av den senare sorten.

Medan jag satt och ritade meningslösa kvadrater och rundlar i mitt protokoll funderade jag vidare över HK.

Vanliga stålbågade glasögon, nästan magert ansikte, buktig näsa, i allafall inte rak, ganska intressant mun och ett skägg som förmodligen dolde en karaktärslös haka eller annat man ville dölja. Men den iskalla blicken talade ett motsatt språk – jag vet vad jag vill.

Den mannen ville jag inte ha som fiende, han såg ut att kunna gå över lik.

Och det drog oväntat kallt om ryggen.

Några dagar senare åt jag lunch med Jan, som trodde att HK gick på prov och att projektet inte ansågs så intressant eller utvecklingsbart att det vore en katastrof om det hela rann ut i sanden. Men uppslaget var klart meriterande för den som ville arbeta hårt. Aha, man uppfattade HK som en sluggertyp, som ville göra karriär till priset av magsår och förstört hemliv? Ett pris, som de gamla i gården nu avstod ifrån men skadeglatt unnade HK. Man skulle från åskådarplats följa HK:s arbete, hoppades man rentav på hans uppgång och fall?

– Och du har mage att offra mig åt den här strebern?

Jan såg faktiskt lite illa till mods ut men försvarade sig med att jag var ju bara tillsatt på halvtid och ingen tvingade mig att stanna. Men jag anade nog att hade jag gett mig in i leken skulle jag svårligen kunna dra mig ur. Ju mer information jag fick desto svårare skulle jag ha att bli fri från den. Samtidigt var jag smickrad att bli BETRODD.

Men han hade en utomordentligt trevlig röst, typiskt bra telefonröst, reflekterade jag då han ringde en vecka senare.

Han var intresserad av en artikel om lagring av olja i bergrum, hade jag möjligen den? Och föreslog att komma förbi och hämta den, han hade ingenting särskilt för sig.

Han slog sig obesvärat ner i besöksstolen och jag måste fråga om han trivdes. Jodå, han kände sig för fortfarande, han kom från Naturvårdsverket där han forskat några år men ville vidare. Om vidare var en tänkt karriär på vårt Verk ville jag inte fråga om. Han var iallafall trevligare än han såg ut. Jag noterade att han hade ovanligt lockigt hår, borde man inte vara mer slätkammad för att göra den rätta karriären? Intuitivt kände jag att den här mannen inte gick den vanliga vägen. Han var mer brytarsorten.

Nästa gång vi stötte på varandra rundade vi ett hörn samtidigt fast från varsitt håll – det klassiska Mötet. Han verkade ha oerhört bråttom och ursäktade sig bara nödtorftigt medan han skyndade vidare. Är man nästan två meter måste man ju klara sig bättre i alla lägen, tänkte jag bittert.

Dagarna rusade fram över nyår och som alltid skulle nya rutiner och intressanta och ogenomförbara projekt startas och introduceras, vilket för min del innebar sittningar på oändliga sammanträden som jag skulle försöka hitta något användbart att rapportera från. I och för sig var jag tacksam över att få hänge mig åt arbete, mitt privatliv var nog så trassligt och jag hade ingen kraft alls att ta itu med det. Lars’ utbrott och lynneskast varvade med bot och bättring höll mig i ständig gungning och varje gång frågade jag mig om detta var priset för det som andra kallade äktenskapets trygga och lugna famn.

En vecka senare när jag satt och slötittade på TV ringde det på dörren. Eftersom jag bodde 4 trappor utan hiss var det knappast någon som råkade gå förbi, en av de få fördelarna med att vara hisslös. De som ringde på hade i allmänhet ärenden.

Jag kunde först inte orientera mig i det ansikte jag hade framför mig i trappdunklet. Men sedan, milda makter, det var ju galne Lars-Åke från Naturvårdsverket! Jag hade inte sett honom på åratal. Varför kom han hit? Jo, han hade haft vägarna förbi och mindes att jag bodde i trakterna, fick han komma in ett tag? Man skickar ju inte iväg folk hur som helst när de tagit sig upp för dessa vidunderliga trappor, så okay då.

Kaffe måste man i artighetens namn åtminstone föreslå och så satt vi där och letade samtalsämnen. Lite för snabbt kom han in på vår gamla vänskap och sitt nuvarande dåliga äktenskap. Att döma av den grälsjuka tonen och gnälliga småaktigheten insåg jag att han hade åtminstone inte förändrats. Inget man således missat alltså. Men eftersom jag inte hade för avsikt att vare sig råda eller rädda honom från hans dystra privata existens kopplade jag över till arbete, som alltid brukar kunna ge något. Och han berättade glatt och villigt – ja, som du förstår så stannar det oss emellan, förhållandevis intern information, hm, ja, – jaha, om så var, visste man om på Naturen att karln var en säkerhetsrisk? Utan att jag behövde styra honom på något sätt beklagade han sig över överordnades oginhet och allmänna förstockelse och hur andra uppkomlingar hade nästlat sig in och lagt beslag på avancemang och intressanta uppgifter, som han själv ansåg sig vara mer kompetent att sköta. Särskilt var det en, Hans Karlsson, som han hade ett gott öga till eller rättare ont. Men han hade blivit förflyttad, vart visste han inte.

– Vad är det för fel på honom då?

Även om jag visste att jag skulle få dra ifrån hälften eller mer i sannolikhetskalkylen skulle informationen kunna ge något.

– Han är alla tiders streber, helt hänsynslös, klättrar eller trampar ner allt och alla som kommer i hans väg. Jag känner till ett flertal fall, människor, som han bokstavligt krossat, det är ofattbart att ingen stoppar honom.

– Varför gör du det inte själv?

Frågan var tydligen känslig. Lars-Åke var inte mannen att hejda ångvältar, pratsam och gnällig men knappast handlingens man. Klart var att han blivit kullsprungen. HK hade, som det framgick, politiskt förflutet som han ridit på, han hade en bedövande vältalighet och tydligen duperat mer än en, konstaterade Lars-Åke med illa dold avund. Han hade inga direkta bevis, men skvallret i korridorerna visste att HK inte lade fingrarna emellan om folk han samarbetade med inte visade sig hålla.

Det här tyckte jag definitivt inte om och jag hade ännu mindre lust att diskutera det med Lars-Åke. Vad hade jag gett mig in på och med vem?

– Han är förbannat effektiv och skicklig, det måste jag erkänna men det är mannen, som är beredd att offra vad och vem som helst för att klättra upp och drivfjädern heter pengar och det är inte bara min uppfattning, avslutade Lars-Åke menande och triumferande.

Då han kom till stadiet att han tyckte vi kunde uppliva gamla minnen, i synnerhet som han praktiskt taget redan var skild påpekade jag att så var inte fallet med mig och därmed lyckades jag få iväg honom.

Informationen irriterade mig, även om jag kunde räkna bort en bra andel som rent förtal dikterat av avundsjuka och illvilja. Jag kunde gott föreställa mig att HK var den typ av människa som givetvis kunde få fiender oavsett vad han företog sig. Förmodligen var han heller inte den meddelsamma sorten trots sin skenbara pratsamhet. Något hade han säkert lärt sig under sina politiska år, exempelvis att rundsnacka.

De följande dagarna tillbringade jag med att sortera papper och, som jag överraskade mig med till min förtret, vänta på en signal från HK. Han borde faktiskt höra av sig för någon kollationering.

Och tidigt en morgon hördes en glad röst i telefon:

– Godmorgon, Karlsson, Hans, hur står det till?

Vilken varm, trevlig röst han hade. Man trivdes med den, förledande?

– Jotack, det går och själv?

– Jag tycker det var på tiden att du kom och tittade på våra lokaler och åt en arbetslunch med mig så vi fick bekanta oss med varandra.

Lokalerna låg på Vegagatan och var inte direkt imponerande, gud vet varifrån Verket hade fått dom, men de var ju på behagligt avstånd från vakande ögon, tänkte jag automatiskt. Tänkte han detsamma?

Vi åt på en liten japansk restaurang i närheten.

Jag minns vårt första sammanträffande på tu man hand som att jag spontant tyckte om honom, beräknande eller ej var han förödande charmig, lagom öppen och meddelsam, lättsam. Vi hittade massor av gemensamma nämnare även om jag hela tiden tänkte – sakta i backarna, det är förstås medveten offensiv. Än sen då? Vi måste arbeta tillsammans ofta och intensivt, det blir katastrof om vi inte kommer överens. Det var omöjligt att inte ryckas med av hans entusiasm när han lade ut texten för projekteringen. Jag ertappade mig med att ibland försöka se ut som jag förstod mer än jag gjorde och blev irriterad på mig själv. Ingen begärde ju att jag skulle vara kemist och då kunde jag heller inte rimligtvis vara insatt i processgången?

Det var länge sedan jag hade en så stimulerande kontakt med någon, han var rörlig intellektuellt över huvud, visade sig ha dolda talanger som humor, värme, nåja, även fabricerad fick duga. Jag var inte bortskämd nuförtiden. Jag hade nästan glömt bort hur det kändes att prata.

Roliga, intelligenta kvinnor var det bästa han visste, det var synd man träffade på så få, när man visste att de fanns. Och jag slickar i mig och spinner, för han menar väl mig?

Han hade aldrig tänkt i termer som könsrollsdebatt och kvinnoförtryck. Hade man nog med skinn på näsan antingen man var karl eller kvinna klarade man sig alltid. Han hade i sitt politiska liv träffat på nog med karriärister som tagit sig an kvinnosaken. I sin gröna ungdom hade även han trott och tyckt, men fått förvånansvärt ljum respons – just från kvinnorna!

Vi fann den ena uppslagsändan efter den andra, skrattade i samförstånd och jag kände den heta glädjen att hitta någon på samma våglängd.

Farligt, farligt. Okay, det är farligt