En norrlänning i Hong Kong

By Per-Martin Hedström

Mellan 1985 och 1986 hade jag förmånen att få både bo och verka utomlands. Närmare bestämt i Hong Kong. Redan när jag åkte hem från denna vistelse fantiserade jag om att skriva en bok om allt jag varit med om.
Nu trettio år senare har boken blivit verklighet. Den består av tretton fristående berättelser, som ger en bra bild om mina år i Hong Kong och Kina. Novellerna innehåller en blandning av upplevelser. Allt från boende, affärsliv, matkultur, nöjen, människor jag mött och livet i stort i Hong Kong och Kina.
Berättelserna kan läsas fristående från varandra men med fördel i den ordning de finns återgivna i boken.

• Language: Svenska
• Publisher: Books on Demand
• Release date: Dec 9, 2015
• ISBN: 9789175692838

Per-Martin Hedström

Per-Martin har en teknisk bakgrund och har arbetat inom många olika företag både med tjänster och produkter både inom Sverige och internationellt. På sin fritid har han alltid varit en läsare. Genom åren har han läst massor med böcker, förundrats över vackra ord och fantastiska beskrivningar. Fascinerats över förmågan att kunna beskriva, underhålla och nagla fast en läsare vid en berättelse. I många är har han närt en dröm om att själv få skriva, berätta och förmedla en historia. Det har nu blivit verklighet och som de flesta författare baseras böckerna på en blandning av fantasi och egna upplevelser.

Book preview

Återseenden

Mina minnen från Hong Kong

Mellan 1985 och 1986 hade jag förmånen att få arbeta utomlands. Närmare bestämt i Hong Kong. Redan när jag åkte hem från denna fantastiska vistelse fantiserade jag om att skriva en bok om allt jag varit med om.

Boken blev verklighet först trettio år senare och inspirationskällan är framförallt min Mia samt mina grabbar Björn och Olle som både manat mig framåt och stöttat mig i skrivandet.

När jag började skriva trodde jag att jag skulle behöva ta till författarens frihet att förbättra historierna för att de skulle bli intressanta att läsa. Men under författandets gång insåg jag att detta inte behövdes, utan det som beskrivs i den här boken är exakt som jag minns det. Om mitt minne under dessa trettio år omedvetet förbättrat historierna, så friskriver jag mig från de felaktigheter och eventuella överdrifter som mitt undermedvetna är skyldigt till.

Jag är väldigt dålig på att komma ihåg namn så de personer som jag inte minns namnet på har fått nya och skulle någon känna igen sig under mitt påhittade namn ber jag om ursäkt för detta.

Nu är det dags att börja berätta och historien börjar året innan jag reste till Hong Kong. Jag önskar dig en trevlig läsning.

En reseguide till Hong Kong

I oktober 1983 kom jag hem från Los Angeles där jag arbetat för Ericsson i två år. Med mig på resan hade jag min dåvarande fru Ylva. Vi flyttade tillbaka in i vår lägenhet i Enskededalen, som vi hyrt ut i andra hand under vår utlandsvistelse, och började så smått återanpassa oss till vardagen i Sverige.

Sex månader senare var jag skild, hade flyttat in i en liten tvåa på Hammarbyhöjden och hade bytt jobb på Ericsson. För att undvika stress, ska man inte skilja sig, börja nytt jobb eller drabbas av dödsfall i familjen om man kan. Nu hade jag på kort tid aktiverat två av dessa stressfaktorer.

Jag och Ylva hade haft två fantastiskt trevliga år i Los Angeles men vi hade blivit mer som kompisar och inte som ett par som skulle leva resten av livet tillsammans. Även om det var ett jobbigt beslut så var vi ändå överens om att gå skilda vägar. Dock fortsatte vi vara goda vänner och är så än idag. Även om åren och avståndet mellan Göteborg och Stockholm har gjort kontakterna allt mer sparsamma.

Min nya lägenhet låg på Johan Printz väg och den var en andelslägenhet som jag köpt av en mäklare, som jag för varje dag upplevde som allt mer skum. Varför jag upplevde honom lite lurig vet jag inte riktigt men på något sätt kändes det inte riktigt bra. Jag kommer fortfarande ihåg hans överdådiga kontor i Gamla stan och hans lismande och lite överlägsna sätt. Känslan av att jag blivit lurad, låg hela tiden på lut och stressade mig en aning.

Trots detta gillade jag mitt nya boende. Lägenheten var liten, endast drygt 40 kvadratmeter men mycket välplanerad. Två trappor upp hade jag ett vardagsrum, ett litet kök och ett litet sovrum. Dessutom en balkong i söderläge. Vad mer kan en ensamstående kille önska sig? Läget uppe på Hammarbyhöjden var perfekt. Nära in till Södermalm och nära upp till Gullmarsplan där jag steg på bussen ut till min arbetsplats i Bollmora, sydost om Stockholm. Trots att jag köpt mig en begagnad bil så åkte jag nästan alltid kommunalt till arbetet.

När jag återkom från Los Angeles kändes mina nya arbetsuppgifter allt tråkigare. Inte tråkiga kanske, men allt mer slentrianmässiga. Det var samma typer av utredningar och en stor utvecklingsorganisation med långa ledtider innan man kunde se något resultat av sitt arbete. Snart kändes det som om jag behövde en ny utmaning.

Utmaningen kom via en gammal kompis som arbetade på Ericsson Telematerial. Ett företag som bland annat arbetade med att utveckla säkerhetsprodukter och även hade en stor installations- och serviceverksamhet i Sverige.

Man behövde en utvecklingschef till säkerhetsdivisionen, ett arbete som jag blev erbjuden. Här utvecklade man brandlarm och passersystem, produkter som togs fram på kortare tid och med färre utvecklare än de stora telefonisystemen jag arbetat med tidigare. Här kunde mitt eget bidrag bli större och resultatet synligt mycket snabbare.

Det nya arbetet var mycket intressant och utmanande samt kollegorna var lättsamma och trevliga. Jag blev också inblandad i säljkontakter både hemma i Sverige och utomlands. Bland annat besökte jag Rom och vår återförsäljare i Italien. Jag minns seriösa möten blandade med sena kvällar och togapartyn. Även hemma i Sverige var kundkontakterna inte riktigt lika tråkigt seriösa som inom telefonväxelsidan. Det var mer skratt och fest blandat med arbete, riktigt trevligt. Nu återkom jobbglädjen och tillsammans med min nya lägenhet var nu allt på väg att ordna upp sig. Men så blev det inte, vilket jag ska återkomma till.

Jag minns en kollega som när jag berättade om detta nya jobb sa att jag gav honom prestationsångest. Innan jag fyllt 30 år hade jag gift mig, skilt mig, jobbat i USA och skulle nu bli utvecklingschef. Han var 28 år och förstod inte hur han skulle hinna ikapp. Jag tyckte inte han skulle oro sig, att hinna med allt detta var väl inget att sträva efter.

Men säg den glädje som varar. Tidigt en måndag morgon ringde min chef, som med darr på rösten, kallade till ett möte omgående. Jag förstod att något inträffat, kanske var han sjuk eller hade fått sparken, kanske något annat. Att något allvarligt inträffat var uppenbart. Mitt nya roliga jobb kändes helt plötsligt inte lika säkert och jag tyckte lite synd om mig själv. Jag hade gått igenom tillräckligt många förändringar på kort tid och nu skulle jag kanske ställas inför ytterligare en, vilken den nu var.

Väl uppe på chefens kontor var alla mina chefskollegor samlade och Kurt berättade med en röst som inte riktigt bar hela vägen fram.

Bolaget ska läggas ner, vi förlorar jobbet allesamman. Ericsson är ju i grunden ett telekommunikationsföretag och säkerhetsprodukter känns lite perifert och passar inte företagets kärnverksamhet.

Det var precis det strategibeslutet som företaget tagit. Utvecklingen av säkerhetsprodukter skulle läggas ner och jag tillsammans med alla andra i Bollmora blev uppsagda.

Att bli uppsagd är känslomässigt jobbigt. Även om jag inte oroade mig för att jag skulle bli långtidsarbetslös så kändes det jobbigt att bli ratad. Det är ett beslut som man inte fattat själv och det känns som en kränkning.

Jag kommer fortfarande ihåg min känsla när jag förstod konsekvensen av beskedet, lite ont i magen och en inte obetydlig oro. Arbetet skulle inte vara kvar och jag skulle behöva hitta ett nytt, just när allt såg så bra ut.

Nästan alla mina kollegor försvann till andra företag i säkerhetsbranschen som Cerberus och Securitas, i princip över en natt. Jag hade tyvärr alltför kort erfarenhet för att vara intressant för dessa företag och blev därför över tillsammans med ett fåtal andra.

Förlorat arbete och dessutom veta att nästan alla mina nya arbetskollegor fick nya jobb omgående var lite jobbigt.

En mycket duktig personalavdelning lindrande dock ganska snabbt min oro efter nedläggningsbeslutet. Jag blev snart inbokad på en mängd olika intervjuer på företag inom Ericsson i Stockholmsområdet.

Min erfarenhet från mina två år i Los Angeles och som chef i unga år visade sig mycket meriterande. Jag hamnade nästan i en situation där jag själv kunde välja bland ett antal olika och intressanta nya positioner.

Så under ett antal veckor spenderade jag det mesta av min arbetstid med att åka runt Stockholm och som alltid när man söker arbete vara både kund och säljare. Jag har många gånger reflekterat över just detta, att specifikt i intervjuögonblicket är bägge parter både säljare och köpare. Företaget ska sälja in sig som en bra arbetsgivare och dessutom köpa in arbetskraft, och den arbetssökande ska sälja in sig själv och acceptera en arbetsplats som man tror man kommer att trivas på.

Efter många veckor och ett stort antal intervjuer hade jag så fastnat för ett arbete som sektionschef för en enhet som utvecklade specialprocessorer till Ericssons övriga produkter. Jag skulle bli chef över två grupper med ungefär 15 personer vardera.

Att vara nästan ensam kvar på kontoret var inte enbart av ondo. Detta innebar att jag fick ett antal mycket intressanta uppdrag. Ericsson hade tänkt sälja några av de produkter man höll på att utveckla till Cerberus, ett företag från Schweiz. Dock fanns ingen av utvecklarna som kunde sälja in produkten kvar så uppdraget hamnade på mig.

Under förhandlingarna med Cerberus insåg jag hur mycket jag saknat de internationella kontakterna och en viss oro om jag skulle sakna dessa på mitt nya jobb kom smygande. Förhandlingarna gick bra och Ericsson lyckades, med mitt bistånd, sälja in ett nyutvecklat, nästan helt färdigt, brandlarm till Cerberus. Jag har genom åren sett systemet uppsatt i ett antal olika byggnader och med stolthet konstaterat att jag till viss del bidrog till detta.

Jag insåg alltså under denna slutstädning att jag trivdes i en internationell miljö. Under mina två år i Los Angeles rekryterade vi flitigt och gick från ca 10 personer till drygt 100. Jag tog initiativet till att ta fram en nyårshälsning från oss alla och den kom att innehålla nyårshälsningar på 35 olika språk och 15 olika alfabet. Jag har fortfarande originalet kvar som ett mycket kärt minne. Lite oro kände jag allt inför det nya jobb jag accepterat. Det skulle bli ett arbete endast i Sverige och i huvudsak med bara kontakter inom landet och internt inom Ericsson. Hade jag gjort rätt som accepterat ett nytt arbete helt fokuserat till Sverige eller borde jag tänka om? Men den oron, skulle snart visa sig, var helt obefogad.

Så kom då samtalet från min nya blivande enhet, fackförhandlingarna var klara och vi skulle bara komma överens om startdatum. Jag hade ett antal småuppdrag kvar så inom sex veckor kunde jag börja på mitt nya jobb och orosmomentet över nedläggningen och förlusten av jobbet var över. Det skulle nog gå bra att jobba utan internationella kontakter också, intalade jag mig.

Så en fredag i november, precis innan jag skulle gå hem, satt jag med en av mina kollegor och diskuterar våra nya jobberbjudanden när telefonen ringde.

Hej det är Göran på personal. Jag undrar bara hur det går för dig med att hitta ett nytt jobb?

Göran var personalchef ute i Bollmora och hade egentligen inte varit inblandad i mitt jobbsökande. Det hade framförallt varit hans kollega Ingrid som jag haft mest kontakt med så jag var lite undrande över varför Göran ringde.

"Jo det har gått bra. Jag har tackat ja till arbetet på processorutveckling och fick besked om att förhandlingen med facket är klara. Så jag