Aldrig åldras våren

By Bo Ivar Nilsson

Efter en folkomröstning om gränsförflyttning har Sönderjylland återförts till Danmark. Då blir det lättare för Peder, som varit fängslad för sin fosterländska verksamhet, att kunna leva tillsammans med Gertrud. Handlingen övergår till Gertruds dotter Tove, som arbetar som lärare för danska barn i Sydslesvig. Här kommer hon närmre krigets förödande konsekvenser för befolkningen. Hon får bevittna hur Gestapo för bort vänner och bekanta. När freden äntligen kommer, blir hon själv engagerad i hur flyktingar från Östeuropa invaderar och placeras i de områden som varit mindre drabbade av krigshandlingar. Till sist finner dock Tove själv kärleken.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jul 19, 2021
• ISBN: 9788726762495

Book preview

Förord

När Bo Ivar Nilsson i november 1976 slutade sina dagar, hade han, veckan före sin död, fullbordat manuskriptet till denna bok, som sålunda blev hans sista.

Åt mig – hans dotter – överlämnade han att se över och färdigställa det skrivna för utgivning.

Aldrig åldras våren utgör en fristående fortsättning på romanerna Morgonväntan och Sökarljus i gränsland. Detta fascinerande gränsland – Sønderjylland – blev min far utomordentligt väl förtrogen med, liksom med Sydschleswig, dit handlingen i denna bok delvis är förlagd.

Under resor i dessa områden, genom talrika intervjuer med människor där och genom grundliga studier av källor från den tid som skildras samlade han material till den historiska och kulturhistoriska ramen kring berättelsens personer.

Av förklarliga skäl är det inte möjligt för mig att mera noggrant ange dessa källor. En del förtydligande noter fanns med i originalmanuskriptet, en del har jag, med hjälp av hans anteckningar och övrigt material, tillfogat.

Sålunda har jag försökt att på bästa sätt slutföra det arbete som min far påbörjade och med så stor glädje också till största delen hann genomföra.

Eva-Lisa Boson

1

Det var på senhösten nittonhundratjugo som Gertrud och hennes tonårsdotter – Tove – hittade vägen till varandra.

Naturen bjöd ännu på en rikedom av färger, men lövverket hade glesnat, så att solen, ljuset ovanifrån, kunde sila igenom.

Så hade det också varit för henne själv, tänkte Gertrud. Livets högsommar hade varit så fylld av händelser, så engagerande, att hon inte alltid i stillhet kunnat ta emot det ljus över tillvaron som hon behövt.

Visst hade det varit någorlunda bra mellan henne och Tove, även om det gnisslat lite då och då, så som det gör i de flesta familjer, när en självsäker, påstridig tonåring vill ett och en livserfaren, yrkesskicklig mor ett annat. Den unge tror sig kunna begripa det mesta och håller på sitt. Den äldre, med många erfarenhetsår bakom sig, har lätt för pekpinnar i onödan och vill, att allt ska följa gammalt beprövat mönster.

Men nu hade Gertrud fått tid för sin dotter, och de lärde känna varandra på ett nytt sätt.

Det hade kommit kärlek med i spelet, men det rörde sig inte kring tonåringen. Ingen förtroendefullt utlämnad ungflicksdröm till en förstående mor. Nej! Tvärtom! – Det var fru Gertrud Bertelsen själv det gällde.

Blyg och förlägen som en förälskad flicka hade modern talat om för de båda barnen – Jonas och Tove – att hon ville gifta sig för tredje gången. Mannen var en före detta vandringslärare i Sönderjylland, där de nu bodde. Han hade undervisat i smyg i de danska hemmen, trots att det varit förbjudet av de tyska myndigheterna. ¹ )

I flera år trodde Gertrud, att Peder Carstensen – vandringsläraren – hade likviderats såsom motståndsman. Hon visste, att han beskyllts för spionage och suttit i olika fängelser.

Men när det tyska kejsarriket föll samman efter det första världskrigets slut, hade Peder sluppit ut ur fångenskapen. Då sökte han upp henne på Vestergård, där hon bodde med sina båda hemmavarande barn, och överlämnade en blomsterbukett i de svenska färgerna. Under flera dagar hade hon gömt den – i potatiskällaren – för att slippa nyfikna frågor och så tvingas röja sin hemlighet.

Gertrud hade inom sig beslutat att avstå från allt detta nya, som stormat in över hennes liv. Hon ville hädanefter leva helt för sina barn. Först när Jonas överraskade modern med att berätta, att han hade fästmö och längtade efter att bilda familj, först då insåg hon, att hon dock själv hade rätt till en egen tillvaro. Den kvällen berättade hon om Peder, och blommorna kom upp ur källaren till allmänt bejublande.

Trots att hösten nalkades för henne, hade hon inom sig magasinerat så mycket av livets sommarvärme. Att denna fanns kvar, det visste hon nu, när beslutet mognat hos henne att ta emot Peder i sitt liv. Peder som varit den hon aldrig kunnat glömma, han som vidrört de finaste strängarna i hennes själ! – Tillsammans skulle de skriva livets färdebrev, de oskrivna bladen i levnadsboken. Skriva förtröstansfull text, livsmogen och ljus.

Ja, Gertrud berättade nu så mycket ur sitt liv för Tove.

Visst hade det gått någorlunda under de år hon hetat fru Larsson. Yngve Larsson – Toves och Jonas’ far – hade en gång tiggt sig till henne. Han behövde en kvinna som hjälp på den gamla släktgården i Skåne. När sedan denna eldhärjats, hade de utvandrat till Söderjylland, där man i slutet av adertonhundratalet kunde komma över egendomar makalöst billigt. Många danskar, inte minst bland den manliga ungdomen, hade flytt landet för att slippa komma i preussisk militärtjänst och under tyskt välde. Det var Gertrud som kände till förhållandena och som föreslagit, att de skulle flytta. I början av hennes och Yngves äktenskap hade hon arbetat på ett mejeri i trakten av Haderslev för att ytterligare förkovra sig i sitt yrke som mejerist. Det var då som hon mött Peder och kämpat sin hårda kamp för att inte svika sitt äktenskap.

Så drunknade Yngve vid en seglingsolycka. Där satt hon, Gertrud, på Vestergård som en dålig bonde och en skicklig mejerist vid andelsmejeriet. Hon var ensam med sin fyraårige son och hon bar en dotter under hjärtat. Fast då visste hon förstås inte, att det skulle bli en bråkig, uppnosig, egensinnig men innerst inne ömsint och snäll dotter, som hon skulle föda …

Och Jörgen – grannen, som vid samma olyckstillfälle mistat sin hustru – satt på den angränsande gården med två moderlösa barn, Jakob och Thyra. Hon hade inte älskat Jörgen, när han bad henne bli hans hustru. Det var snarare det inbördes behovet av motparten som drev dem samman.

Gertrud kom att älska Jörgens barn som sina egna. Kriget bröt ut och Jakob kallades till tysk vapentjänst. Så kvinna hon var, och svenska, kunde hon mer än en gång knyta händerna och tala hätska ord om detta vansinneskrig, där över trettiotusen danska sönderjyder tvangs att kämpa i de tyska linjerna, medan de i sina hjärtan önskade, att den så kallade fienden skulle segra.

Åren kring kriget behövde Gertrud inte påminna sin dotter om. Allt för väl mindes Tove, att varken hon själv eller modern dristat sig att läsa på anslagstavlan vid kyrkan, där det fanns veckouppgifter över de i kriget stupade. Jörgen gick i deras ställe, och han behövde aldrig säga något. Hans uppsyn förrådde allt, den gången det hänt. – En nedsliten fickbibel och ett blodfläckat foto av en mörkhårig flicka hemsändes långt senare av befälet vid skyttegraven. Vem var hon, som Jakob mött i främmande land? I vilken massgrav låg han gömd?

Och därpå händelserna i krigets slutskede, nästan inpå det tyska sammanbrottet, då allt tänkbart vapenfört utkallats! Så också Jörgen. Thyra hade snabbutbildats till sjuksköterska och tjänstgjort på ett fältlasarett bakom västfronten. En dag kom ett brev från henne. Det berättade, att fadern blivit svårt stympad av en granat och dött i dotterns armar: Vi får vara tacksamma att det är som det är … Och: … han hade förlorat båda benen och hade svåra skador i nacken. Så arbetsam och viljestark som far alltid varit, skulle livet blivit tungt för honom. – Då hade allt brustit för Gertrud.

Nu lät hon Tove förstå, att de tio åren med Jörgen varit hennes livs rikaste. De hade vuxit samman under ömsesidigt hänsynstagande, och detta hade visat sig vara långt hållfastare än ungdomens ofta alltför brådstörtade giftermål.

Gertrud och Tove fick gott om tid för varandra denna höst och vinter. Jonas hade rest till Önnestad i Sverige för att genomgå en lantmannaskola. Gertrud var glad att han nu kom till de trakter, där hennes eget barndomshem låg. Fadern levde ännu, och fastän han var en gammal man, som inte orkade så mycket, hade han kvar sina själsförmögenheter och ägde en fond av klokskap.

Den första april skulle Jonas komma tillbaka, och ungefär samtidigt ämnade Gertrud och Peder gifta sig. Tove skulle få ta hand om hushållet på Vestergård, innan Jonas och Helga höll bröllop. Kanske hon finge fortsätta med den sysslan några år framöver. Helga planerade nämligen att deltidsarbeta – något alldeles nytt på orten.

Helst ville Tove pröva på att bli butiksbiträde, liksom Thyra före kriget. Gertrud stred emot och menade, att Tove var alldeles för ung och barnslig för att arbeta borta.

När tror en mor, att hennes dotter är vuxen?

2

Tove sträckte ut sig på köksgolvet i Peders och Gertruds hem vid Kakkelovnsvej i Haderslev, dit dessa flyttat efter sitt giftermål. Flickan stödde huvudet i händerna, där hon låg på magen, medan ögonen slukade platsannonserna i Flensborg Avis. ² )

Plötsligt sprang hon upp:

– Mor! Titta här!

Gertrud läste i det framräckta bladet:

Dansk- och tyskspråkig flicka, som är ärlig och pålitlig, erhåller omedelbart anställning i vår ur- och optikeraffär. Någon kunskap i svenska av värde. Svar med referenser och löneanspråk till: Lassens Ur och Optik, Flensborg.

– Den kan du inte söka, Tove! För det första har du ingen vana …

– Vana! avbröt Tove. Det är väl ingen konst!

– Klockor och glasögon är inte riktigt detsamma som peppar och kanel! Och för det andra får du inte strandsätta Jonas och Helga.

– Mor! Måste jag stanna hos Jonas och Helga längre än till hösten? Det är så svårt med Helga. Hon anmärker ju på det som jag gör och lägger sej i allting. Det har du väl märkt?

Gertrud svarade inte.

Tove upprepade sin fråga. Långsamt och övervägt kom det från Gertrud:

– Måste och måste! Det låter precis som om vi tvingade dej. Men du är faktiskt ännu lite för ung för att få en självständig plats. Tro mej! Om du ska ut i tjänst hos andra, så får du det rakt inte lättare än hos Helga. Visst skulle hon kunnat vara mera taktfull, men ser du, det där med takt, det är en gåva som en del har fått och en del saknar. Trots allt, så är det stor skillnad mellan att vara hos din bror och att ha tjänst hos främmande människor. I synnerhet om du tänker dej Sydslesvig, där allt ännu är så upprivet efter kriget.

– Moror tror aldrig att ungarna blir stora, förklarade Tove med eftertryck. Jag klarar mej visst!

– Det kommer du säkert att göra. Men hur skulle det vara, om du reste till morfar och arbetade hos din morbror i hans handelsbod till vintern eller fram på vårkanten? Du har ju aldrig träffat dem, eftersom kriget kom emellan. Och sen har ju så mycket hänt hos oss. Om du for dit, skulle du få övning i att tala svenska, för att sen kunna söka en sån plats, som du drömmer om.

– Jag vet inte, svarade Tove dröjande. Kan det bli nåt roligt?

– Men nyttigt för dej!

– Det vore i så fall för svenskans skull. Annars finns det väl inte så mycket att lära där?

Gertrud log för sig själv vid dotterns ord. Det var så likt de unga att resonera så. Tankarna smög sig tillbaka till hennes egen ungdom. Hur hon ändrat uppfattning om sin gamle far – den myndige storbonden Tobias Sörensson. Nu såg hon inte på honom i respektfullt uppror utan med beundran över hans kunnighet och sammanbitna mognad. Numera hade förstås åldern tagit ut sin rätt. Han var långt över de åttio och nästan blind. Men efter vad hennes bror – Manne – skrivit, så var han fortfarande nästan lika skarpsinnig och snabbtänkt som förr. En enda gång i sitt liv hade han varit i Sönderjylland. Det var vid Yngves begravning. Han hade tagit sig fram ensam, fastän han inte förstod språket. Hon och Jörgen hade sen besökt hennes föräldrahem på Åsen. Sedan kom kriget. Kom nu Tove dit, skulle morfar bli glad.

– Vad tänker mor på?

Gertrud ryckte till vid dotterns ord. Hon var så långt inne i sina egna tankar. Men hon svarade smidigt:

– Tänker på gammalt hemmaifrån. Även om du inte tycker dej ha så värst mycket att lära där, så har du ju handelsboden. Du, som går och drömmer om plats i en butik, kunde ha nytta av morbrors affär på Åsen.

Tove sprang skrattande upp, slog armarna om halsen på sin mor och sa:

– Och så kanske jag hittar nån som är lika stilig som sergeanten, som kommenderade den franska truppen i Haderslev vid avstämningen!

– Ingen brådska med sergeanter! Du ska bli torr bakom öronen först.

– Det ska bli spännande, mor!

– Tänk på saken, då!

– Jag har tänkt!

– Det var värst, vad du är kvick att bestämma dej!

– Mor säjer ju alltid, att jag är släkt med min far. Mor själv brukar ju tänka tio gånger först.

Gertrud låtsade inte om den sista anmärkningen utan sa:

– Och sen hänger det på om Manne och hans fru vill ha dej där. Vi får allt skriva och fråga dem först.

– Mor! Skriv med detsamma!

– Om vi skulle dricka kaffe först? Eller är det inte tid till det?

– Joo …

– Och sen får du sno på för att komma tillbaka till Vestergård i tid.

– När skriver mor?

– Så snart jag hinner.

Det var en förväntansfull Tove som cyklade mot Vestergård i den fallande sommarskymningen. Vad skulle hon ta sig till för att få utlopp för allt som fyllde hennes sinne denna kväll? För full hals började hon sjunga. Kvällsbrisen tog hand om Pontoppidans nya sång, som blivit så populär vid folkomröstningen i februari:

Det lyder som et Eventyr

et Sagn fra gamle Dage:

en røvet Datter, dybt begrædt,

er kommen frelst tilbage!

Nåja, hon var inte precis någon rövad dotter. Mor var egentligen väldigt bra. Peder halvt avgudade hon. Jonas var någorlunda, om hon riktigt tänkte efter, och Helga – så där … gick an. Men ack, vad hon i hemlighet längtat efter något nytt och spännande! Kanske det snart skulle möta henne? – Och vad skulle hon ta sig till om inte sjunga, när hon var så glad i sinnet?

3

Tove steg av tåget i Vinie, där morbror Manne lovat hämta henne. Blek och smått nervös gick hon med tveksamma steg fram och åter på perrongen utanför stationshuset. Det var i mitten av november, råkallt och blåsigt. Resan hade varit besvärligare än hon trott. Det var första gången som sextonåringen färdades så långt på egen hand. I Köpenhamn hade hon stigit på fel tåg men insett misstaget i sista stund. Den medskickade matsäcken var också slut. Hon hade druckit kaffe på den gamla skovelhjulsfärjan mellan Helsingör och Helsingborg. Två tunga resväskor hade hon nu ställt ifrån sig vid stationshusets gavel.

Vid en träbom med vidhängande järnringar stod två hästar, spända för en vanlig lastfjädervagn. Djuren var bundna i bommen med grimskaft av klen järnkätting. Med betslen i mun åt de ivrigt på ett fång hö, som lagts framför dem. I övrigt syntes inga fler levande varelser kring stationen.

Efter en stund kom en medelålders man, klädd i kort fårskinnspäls och med svarta stövlar. Han gick med raska steg. När han fick se flickan, kom han fram till henne.

– Jag förstår, att det är Tove. Du är välkommen!

Hon räckte fram handen och neg, och så steg de upp i vagnen, sedan bagaget lastats på.

Under hemfärden till gården på Åsen sporde morbrodern henne om en mängd ting. Hur trivdes systern? Skötte Jonas ensam gården? Vad hette hans fru? Hade de några barn? Efter någon tvekan frågade han därpå försiktigt, vad Tove tyckte om sin mors nye man och undrade, hur allt hängde ihop. Han skulle ju ha suttit i fängelse, före den där uppseendeväckande folkomröstningen förra våren. De hade skrivit så mycket i tidningarna om den. Det där med fängelse lät ju förfärligt, menade Manne och undrade, om det bara var Peder eller om det var fler, som gjort något straffbart.

Tove förstod, att släkten i Skåne trodde, att Peder begått svåra brott. Hon försökte förklara, att det var tvärtom. Det var många med honom som gjort sig obekväma genom sina rättvisekrav. Men hon märkte, att morbrodern inte riktigt fattade sammanhangen. Det verkade också, som om han hade svårare att förstå henne än hon honom. Hennes svenska ordförråd var mycket knappt. I förvirringen grep hon till sin skoltyska och förvärrade saken. Då log morbrodern så gott mot henne och sa, att det nog skulle gå bra med språket så småningom.

Sedan Tobias Sörensson mistat sin hustru, höll han till hos sonen och svärdottern. Det grämde honom, att dessa ej hade några barn. Det var väl därför som hans