I faraos land - på faraos tid

By Albert Olsson

Egyptens dominerande ting går i olika färger. Rödgul sand, svart mylla, brännande gul sol, den blåa floden och de bruna bergen. I dessa färger målar Albert Olsson Egyptens historia, som sträcker sig från 300 f.kr. när unionen mellan Övre och Nedre Egypten föll isär och framåt."I faraos land - på faraos tid" är en djuplodande genomgång av en kultur som inte får falla i glömska.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Mar 24, 2021
• ISBN: 9788726741094

Book preview

Olsson

Tidsschema

Vid Nilens stränder

T VÅ TING dominerar Egypten: rödgul sand och svart mylla. Till detta kan man lägga den gula solen, den blå floden och de bruna bergen. Egyptierna kallade själva sitt land för Det svarta och Det röda, Myllan och Sanden. Men eftersom det svarta, fruktbara Nilslammet var det för människorna viktigaste fick landet snart som dominerande namn benämningen Det Svarta, på egyptiska Kemi. Grekerna kallade landet för Egypten genom en förvrängning av namnet på den gamla egyptiska huvudstaden Memphis, vilken av egyptierna själva ofta benämndes Hai-ka-Ptah. (Ptahs kas hus).

Nilen skär genom landet från söder mot norr, kommer från Centralafrika, kastar sig utför fem katarakter, tar sig ner på låglandet och slutar i ett delta, där den tömmer sitt vatten i Medelhavet.

Himlen är oftast molnlös, och solen är dagens dominerande faktor, solen plus hettan. Hettan svalkas av vinden som kommer från norr, nordanvinden är därför en god vind.

Solen och floden var och förblev det väsentliga för egyptierna, vinden betydde mindre. Solen dog i väster varje afton – sedan solguden i sin båt tillsammans med sin båtbesättning, som bestod av gudar och döda faraoner, lyckligt kämpat sig fram över himmelsoceanen i strid mot de kosmiska onda makterna, av vilka den mest fruktade var draken Apophis, vilken ideligen, dagligen och på nytt, måste besegras och störtas ned ifrån himlen, ned i Duat, underjordsriket och helvetet, dit de kom, vilkas hjärtan inte förmått väga upp Maats rättfärdighetsfjäder i Sanningens sal. Det är samma kosmiska strid som återfinnes i Johannes uppenbarelse, där solguden förvandlats till en ängel och Apophis till Satan.

Och jag såg en ängel komma ner från himmelen; och han hade nyckeln till avgrunden och han hade en stor kedja i sin hand. Och han grep draken, den gamle ormen, det är djävulen och Satan, och fängslade honom för tusen år och kastade honom i avgrunden och stängde igen och satte dit ett insegel över honom…

På morgnarna var det en ständig väntan i Egypten, en spänd förväntan. Skulle solen stiga upp över horisonten, hade den undgått farorna och de äventyr som väntade den, när den skiftade farkost och går över från dagens till nattens båt?

Solen föddes på nytt varje dag, Nilen föddes på nytt varje år. Den dog också varje år, alldeles som solen gjorde om aftonen. På sommaren låg Nildalen torr och död, medan den heta vinden från söder pustade människorna i ansiktet och svedde palmer och grönska. När landet var som torrast och hettan som mest plågsam frågade sig människorna om inte floden skulle komma. Och den kom. Syällde långsamt, lyfte sina slamrika vågor högt upp på de flacka stränderna. Var floden riklig, blev slamtäcket tjockt och den efterföljande skörden god.

Från sina av Nilvattnet kringflutna bostadsöar följde egyptierna med uppmärksamhet allt flodens beteende. Steg floden föga, fick människorna bekymrets veck i pannan – då hotade hungersnöd, och hungern var ingen sällsynt gäst i Egypten. Skillnaden mellan det som var gott och det som var ont var så påtaglig: man kunde stå med ena foten i Nilens goda slammylla, där sådden skulle ge odlaren rika skördar, och med den andra i den röda sanden, där inget korn grodde, inget strå växte – öknen, tillhållet för ormar, lejon, allsköns sagolika monster och onda andar.

Om Nilens källor visste egyptierna ingenting. De trodde att Hapi – som de kallade floden – kom från några hålor i närheten av katarakterna, eller att den hade sitt ursprung i Nun, Urvattnet, från vilken allt vatten härstammade. Och allt var vatten. Det fanns vatten under jorden, ovan jorden och runt jorden. Ja, hela det universum man såg var ingenting annat än en liten bubbla luft som vindguden Schu en gång i tidernas morgon hade blåst in i de eviga vattnen.

Nilens vatten var det enda vatten som enligt egyptiernas mening betedde sig på riktigt sätt, dvs flöt från söder mot norr. För egyptierna var detta att segla åt norr att segla medströms, att segla mot söder var att segla motströms. När de stiftade bekantskap med Eufrat som rinner från norr till söder kallade de därför denna flod för ’vattnet som rinner medströms när det rinner motströms’.

Eftersom världen var omgiven av vatten och inte alla länder var så lyckligt lottade att de hade en Nil, hade gudomen sörjt för dessa illa lottade länder på ett annat sätt.

Du gör det varpå alla fjärran länder lever.

Du har satt en Nil i höjden,

så att den må komma ner till dem,

och göra vågor på bergen liksom en sjö

och för att fukta fälten i deras städers områden –

Nilen i höjden,

du utsåg den åt de främmande folken

och för de vilda djuren i högmarken

som gå på sina fötter

medan Nilen kommer från den undre världen

till dem som bor i Egypten.

I Egypten skymdes aldrig sikten av en myckenhet vegetation, inga täta skogar, inga snårrika marker. Egyptiern kunde se från den ena sidan av dalen till den andra. Hans värld begränsades på sidorna av de bergsträckningar mellan vilka solen fullt synlig rörde sig från sin uppgång till sin nedgång.

Om egyptiern inte kunde skönja solen, om hans sikt skymdes, såsom ofta var fallet när han såg solen gå ner i fjärran länder, greps hans själ av beklämning, han kände sig instängd och hotad.

Du har inte trampat vägen till det syriska Meger, där himlen är mörk om dagen, där den är övervuxen med cypresser, ekar och cedrar som når upp till himlen. Där finns fler lejon än pantrar och hyenor, och det är på alla sidor omgivet av beduiner. Skräcken griper dig, och ditt hår reser sig på ända och din själ är i din hand. Din stig är fylld med block och stenar och där finns ingen farbar väg, den är övervuxen med säv, törnen, björnbär och lummer. På den ena sidan av dig har du bråddjup, medan berg reser sig på den andra.

Egypten är symmetriskt uppbyggt, något som landets invånare inte kunnat undgå att märka. På båda sidor om Nilen en rand av den svarta åkermyllan, utanför – på vardera sidan om åkerjorden – den röda öknen och till sist randbergen som med sina ryggar strimmar himlen. Landet ägde en sällspord, geometrisk balans. Detta ledde till att tvåfalden blev ett naturligt element för egyptiern. Fanns det en himmel ovanför måste det finnas en himmel nedanför, fanns det man fanns det kvinna. Ändå var det hela kanske inte riktigt så enkelt. Egyptiern hade t ex ingen lust att förstöra. Och att rubba en balans – det innebar förstörelse. Hans värld innehöll inte alltför många ting som kunde fånga hans blick. Men denna värld var svår att förklara. Den ena förklaringen kunde te sig tilltalande ur en synpunkt, en annan förklaring mer tilltalande ur en annan. Därför hopades i egyptierns system av världsförklaringar mängder av disparata element – vilka för egyptiern underligt nog – inte tedde sig disparata. Egyptiern tänkte i bild och symbol. Och även på detta sätt kan världen upplevas, även om den inte därigenom kan förklaras. Egyptiern kände inget behov att utsäga något definitivt om världens skapelse och väsen. Då som nu fanns det mer mellan himmel och jord än filosofer, vetenskapsmän och teologer förmådde utfundera.

Nilen – egyptierna kallade den ’floden’. Ibland personifierades den som gud och kallades Hapi. Stundom blev den Osiris såsom fruktbarhetsgud. Men Hapi var inte floden, Hapi var och är den rand av vatten som Urvattnet i form av Nun förlade kring världens gränser. Nilen kunde alltså aldrig riktigt torka ut, Nilen var evig, den hade evig förbindelse med det oförstörbara urvattnet till vilket allt en gång i tidernas afton skulle återvända. Nilen framställdes i sin form av Hapi såsom en tvekönad, skäggprydd och kraftig man med välutvecklade kvinnobröst, hans kropp var grön och blå som Nilens vatten, och han var klädd som en fiskare i deltat.

Solen och Nilen var garanter för allt liv i Egypten. Båda blev därför dyrkade och tillbedda, hymner och lovsånger sjöngs till bådas ära, inte minst till Nilens.

Under konung Sesostris I:s regeringstid (1971 – 1928 f Kr) levde i

Egypten en man som hette Kheti. Han är känd som författare till två vishetsläror: Khetis undervisning och Amenemhets undervisning. Honom tillskrives författarskapet till den största hymn som ditintills hade diktats till Nilens ära.

Khetis hymn till Nilen

Pris vare dig, o Nil, du som flödar fram ur jorden,

du som kommer för att skänka Egypten dess näring.

Du som är dold till ditt väsen

du som besjungits av skalder!

Du som bevattnar ängarna som skapats av Re,

för att hålla allt fä vid liv.

Du som låter öknen dricka, den som är fjärran från vatten.

Din dagg är det som faller från himlen.

Du som är älskad av Geb, jordguden,

han som befaller över Nepri, komguden,

du som kommer konstnären Ptah att frodas

i sitt verk.

Fiskarnas herre som låter vattenfåglarna

draga uppströms.

Som skapar kornet och vetet

att templen må fröjdas.

Är han girig med gåvor

då täppas alla näsor

då blir människan fattig,

då krympes gudarnas föda

då går miljoner mot döden.

Om du gripes av girighet,

då bävar hela landet

då skriar hög och låg.

Men hur olika äro icke människorna

när du nalkas.

Khnum gjorde honom.

När han stiger, då jublar folket i

varje bröst är fröjd.

Varje käke skrattar,

varje tand lyser vit av skratt.

Du som skänker näring och en rikedom av föda

du som skapar allt gott, du majestät,

du sött doftande!

Det som finns i honom fröjdar hjärtat.

Han som giver djuren gräs

och slaktoffer åt alla gudar

antingen han är under jorden,

i himlen eller på jorden

han som är under hans domvärjo.

Han som bemäktigar sig de Två Länderna

han som fyller förrådshusen,

gör sädesgolven vida

och skänker mat åt den fattige.

Han som låter träden växa

vart och ett efter sin vilja

utan brist på dem.

Han genom vars makt skepp bliva byggda

utan att man klyver en sten.

Han känner inga skatter

han har inga pålagor.

Ingen kan läsa om hans hemlighet

ingen känner den plats där han är.

Han kan icke bli funnen med skrivandets makt.

Han har inga altaren, han äger ingen arvslott,

han har ingen som förrättar tempeltjänst.

Men mångfalden av dina barn jubla över dig

och män hälsa dig såsom man hälsar en konung.

Oföränderligt kommer du ned när din tid är,

du som fyller Övre Egypten och fyller det Nedre.

När vatten blir drucket

då blickar man mot honom öga mot öga,

han som skänker sin gåva i överflöd.

Den som var sorgsen han gläder sig

varje hjärta blir glatt.

Sobek, son av Neith, krokodilguden, skrattar,

och Enneaden, vilken du tillhör,

är uppspelt.

Du spyende som får fälten att dricka!

Du som helgar hela landet

du som gör den ene rik och den andre fattig

Men med dig går man icke tillrätta

du som lämnar gottgörelse efter behag

och för vilken ännu ingen satt gränser.

Du ljusspridare som kommer ur mörkret!

Du fetma för kreatur!

Hans gränser är gräns för allt skapat

ingen by har utan honom liv.

Män går klädda i lin från hans ängar,

ty det är han som har skapat Hedjhotep, vävarguden.

Han invigde med sina salvor

han är av samma stoff som Ptah

det är han som väcker till liv i honom

all skrivning och alla gudomsord.

Du som inträder i underjorden

och åter träder ut,

du som älskar att träda fram som en hemlighet.

Om du är alltför tung för att stiga,

ja, människorna äro få

och de bedja dig om vatten för året.

Då blickar den rike såsom den som är betryckt

och var man går med sina vapen.

Ingen är vän med ingen.

Ingen bär präktiga kläder,

de rikas barn bära ej sina smycken.

Ingen lyssnar till den andre i natten

när hettan står het mellan husen.

För ingen ges det vederkvickelse.

Du som stadfäster sanningen

i männens hjärtan, ty så är det sagt:

’På fattigdom följer bedräglighet.’

Om man jämför dig med det stora gröna havet,

det över vilket Skördeguden icke har makt,

han som alla gudar prisar,

då skulle inga fåglar komma ned från hans öken.

Hans hand sysslar icke med guld

från honom kommer ej gjutform av silver.

Icke äter man lapis lazuli,

säd är då bättre och står sig.

Till din ära började man spela på harpa

och till dig började man sjunga med handen.

Myriader av barn jubla till din ära.

Man sänder ut dina budbärare:

– de komma tillbaka lastade med gåvor

till att smycka ditt land.

Du som låter skepp frodas inför människorna,

du som livar hjärtat hos havande kvinnor

du som älskar mångfalden av boskap.

När du stiger i Härskarens stad

då blir män tillfreds med ängens gröda.

Å, för de små lotusblommorna!

Å, för allting som spirar ur jorden,

för alla slags blomster i barnets hand!

De har glömt hur det smakar att äta!

Goda ting ligger strödda i huset.

Hela landet kommer strömmande ned,

yrt av munterhet.

När Nilfloden stiger

då offrar man åt honom,

oxar blir offrade åt dig

stora offerfester firas till din ära.

Fåglar blir gödda åt dig

lejon jagas i öknen åt dig

elden brinner för dig!

Och offer ägnar man varje annan gud

liksom man gjorde för Nilen

med rökelse, oxe, kalv, fågel och flamma.

Nilen har sin grotta i Thebe

och hans namn är icke längre känt

nere under jorden.

O alla I människor, upplyften Enneaden,

de nio gudarna,

och frukten det majestät

som hans son – Allhärskaren – har skapat

när han gjorde gröna flodens stränder.

Så är det: ’Grönskande är du’

Så är det: ’Grönskande är du’

Så är det: ’O Nil, grönskande är du,

du som håller människa och boskap vid liv! ’

Det har kommit till ett gott och lyckligt slut.

Så uppstod världen

När Schu blåste in luft i Nuns vatten och skapade den luftbubbla inom vilken världen rymmes, så var därmed ingenting annat skapat än utrymme åt en värld. Det räckte inte att det fanns ett himlafäste från vilket nattens stjärnor hängde ner och på vilket solen och månen seglade, det måste även finnas fast mark att trampa på för de varelser som skulle leva på jorden. Men varifrån kom jorden?

Egyptiern gjorde till idé det han såg för sina ögon. Varje år översvämmade Nilen landet, stränderna låg en tid under vatten innan floden började att dra sig tillbaka. Den första slamfyllda kullen dök upp ur vatten. Solen glödde, och det dröjde inte länge förrän marken sprutade av växtlighet, alltmedan det ljumma vattnet myllrade av grodor, ormar och mer eller mindre underliga djur av mångahanda slag.

Den första ur Nilvattnet uppstigande översvämningskullen gjordes till utgångspunkt för skapelsen. Nu hade en skapare något att stå på, fick fast mark under fötterna. Denna första kulle blev ’urkullen’ och av den fanns en symbol i alla tempel. Även pyramiderna, som till evig tid skulle bevara faraonernas balsamerade kroppar, var sådana urkullar, och faraonerna blev på så sätt inneslutna i själva skapelsens urgrund. De stridande teologiska skolorna förlade skapelsens första kulle till olika städer, somliga förlade den till Heliopolis, andra till Hermopolis. Från Heliopolis kom läran om solguden Re och den teologiska Niogudarsläran, från Hermopolis läran om kaos och dess åtta gudar.

I begynnelsen fanns endast kaos. För att bringa reda i kaos och åstadkomma en skapelse var det nödvändigt att skapa ordning bland de makter som härskade i kaos. Därför konstruerade teologerna i Hermopolis läran om de fyra manliga gudamakterna, vilka man för symmetrins skull kompletterade med fyra kvinnliga. Till denna Åttagudarkrets hörde Nun, det första vattnet, och hans maka Naunet, som blev hans mothimmel och Huh, som representerade Oändligheten och hans komplementmaka Hauhet (formlöshet). En annan av dessa gudamakter representerade mörkret. Den viktigaste av Åttagudarna var Amun eller Amon såsom hans namn sedermera uttalades, han var ’den dolde’ guden och representerade det som var omöjligt att beröra och omöjligt att uppfatta (vinden). Hans maka var Amaunet – den dolda.

Denna bild av vatten, mörker och tystnad som härskade över Kaos påminner om inledningen till den bibliska skapelseberättelsen, där det också härskar vatten, mörker och tystnad.

I begynnelsen skapade Gud himmel och jord, mörker var över djupen och Guds ande svävade över vattnet. Och Gud sade: Varde ljus! Och det vart ljus…

De åtta gudarna tänktes som genier med huvuden som grodor och ormar. Dessa åtta formade ett ägg, ett osynligt ägg. Ägget var osynligt, ty ännu fanns det inget ljus. När ägget brast, svingade sig ljusets fågel mot skyn, i form av en gås. Den höjde sig kacklande. På det sättet bröts universums eviga tystnad.

Men det fanns också en annan version om ljusets födelse. Livets Ande höjer sig ur vattnet i form av en lotus. Kronbladen öppnar sig sakta för att släppa ut Ljusets och Rörelsens gud. De kosmogoniska förslagen var många. Himlen kunde vara en ko med stjärnor på buken, men den kunde också vara Nut, som vindguden Schu lyfter upp och skiljer från hennes på jorden liggande make, jordguden Geb. Av Kaos blev Kosmos, kosmogonier blev en kosmologi – som summerades upp i en teologi. Den mest ortodoxa teologin kom från Heliopolis. Den lanserade läran om Niogudarna (Enneaden). Denna lära innebar följande.

Skaparguden Atum uppenbarar sig på ’den första kullen’. Ordet Atum betyder både ’allting’ och ’ingenting’. Atum är Begynnelsen och Änden. Vid tidsålderns slut återvänder han in i den stora ormens hoprullade cirklar. Atum smälter samman med en annan gud, han blir den ofta nämnde Atum-Re eller Re-Atum. Atum är ensam på sin kulle. Han har ingen hustru. Han masturberar fram gudar med sin hand, han spottar fram dem ur sin mun, han nämner dem vid namn. Namn och verklighet är för egyptiern samma sak. Ord var magi, var makt, oändlig makt. De var värda att medtagas som följeslagare vid vandringen på andra sidan graven, där många kända och okända faror hotade vandraren.

De första varelser som Atum skapade var Schu, Luften, och Tefnut, Fuktigheten. Dessa två gudar skapade i sin tur – eller födde – Geb och Nut, Isis och Osiris, Seth och Nephthys.

På detta sätt skapades Enneaden från Heliopolis, men om människornas skapelse är ingenting särskilt sagt utom att de skapades av gudens tårar. Enligt en annan skapelseberättelse – från Elephantine – skapas människorna av krukmakareguden Khnum, som tillverkar dem på sin drejskiva.

När livet väl en gång skapats på Den första kullen är det i sig självt så mäktigt, att det fortsätter att som en ändlös ström välla fram genom alla de möjligheter som guden nämner och tillåter.

Atum sluter sina armar kring Schu och Tefnut. Därmed ger han dem av sin ’ka’, sin livskraft, den kraft som föds med varje människa och väntar henne som livgivare på andra sidan döden.

Nedan följer två skapelsemyter, den ena strikt heliopolitansk renlärig, den andra från en tid, då Tefnut, som alltid var och förblev en tämligen färglös medlem av gudomen, började förlora i anseende och fick vika för Maat, den kosmiska ordningens gudinna. Men vid den tidpunkten och i det sammanhanget hade Schu ryckt upp till makt och ära och hedrades med tillnamnet ’den evige’.

Detta skedde vid en tidpunkt då människan kommit underfund med att livet inte bestod enbart av Kraft utan också av Ordning.

Och enligt denna tingens lag skjuter varje dag tordyveln Khepri framför sig solens rullande klot, liksom vore solen den klump av gödsel som Khepri rullar ner i sitt eget bohål för äggens värmes skull. Men Khepri är släkt med ordet ’stå upp’, och solen är rund och står upp – kombinationen är egyptisk.

Från Atum till Niogudarna

Atums ord, dem han sade sedan han kommit till:

Det är jag som uppstod som Khepri.

Då jag först hade kommit till kom allt till som är till.

Allt det som kommit till kom till sedan jag kommit till.

Talrikt är det som kommit till,

det som har utgått ur min mun,

då himlen ännu icke var till,

då jorden ännu icke var till,

då kräldjur ännu icke var skapade i detta land.

Jag befallde över dem i dvalan i Nun, innan

jag funnit en plats på vilken jag kunde stå.

Därför fann jag då trolldom i mitt hjärta,

jag lade grund till något nytt i mig själv.

Jag skapade alla varelser trots att jag var ensam,

ty jag hade ännu icke utspytt Schu

jag hade ännu icke utspottat Tefnut,

eftersom det icke fanns någon annan

som kunde handla tillsammans med mig.

Jag tänkte ut allt i mitt hjärta,

och på så sätt skapades en mängd av varelser,

barns form och deras barns form efter dem.

Jag var den som befruktade med min hand,

den som bragte fram min säd med mina fingrar.

Därpå utspydde jag ur min mun, jag spottade honom ut,

han som var Schu och han som var Tefnut.

Det var min fader Nun som uppfostrade dem,

och mitt Öga följde dem alltsedan de tider

då de var fjärran från mig.

Sedan jag hade uppstått såsom den ende guden

uppstod det tre gudar jämte mig.

Jag uppstod i detta land

ännu medan Schu och Tefnut jublade i Nun där

de befann sig. De kom till mig med mitt förlorade öga.

Sedan jag samlat samman mina