Mannen på E: -

By Lars Lindgren

Stigen till den gamla bunkern är upptrampad. Fastän den borde stått orörd i evigheter är det någon som varit där, alldeles nyligen. Vad kan de ha haft för ärende dit? Det dröjer inte länge innan en nyfiken gammal lumpare bestämmer sig för att undersöka saken. Och längst därinne gör han en fruktansvärd upptäckt...Elving A Nilsson längtar efter en flickvän. Från sitt lägenhetsfönster har han spanat på en ung tjej som han bara inte kan sluta tänka på. Men skulle hon verkligen vilja ha någon som är så mycket äldre? När han till slut bestämmer sig för att ta kontakt ser den unga Emmy, ivrigt påhejad av vännen Linda, sin chans att utnyttja situationen. Det är ett beslut som ska komma att få oanade konsekvenser. Ett beslut som ska komma att stå dem dyrt. "Mannen på E" är den första delen i deckarserien om Linda Anberg. Serien utspelar sig i Umeå med omnejd. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Dec 10, 2020
• ISBN: 9788726683653

Book preview

Lars Lindgren

Mannen på E

LUST

Mannen på E

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright © 2008, 2020 Lars Lindgren och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles.

ISBN: 9788726683653

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 2.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med SAGA Egmont samt med författaren.

Gunnar går med raska steg. Stavarna pendlar rytmiskt fram och tillbaka. Sommaren är här, men just i dag är det mulet och skymningen börjar lägga sig, trots att klockan inte är mer än halv åtta. Nitton och tjugosju ser han vid en snabb blick på armbandsuret.

Regementsområdet, där han nästan dagligen motionerar, är inte som när han själv gjorde sin värnpliktstjänstgöring där. Regementet är nu nerlagt och området har blivit en plats där boende i närheten motionerar, rastar sina hundar, plockar bär och svamp. Vintertid handlar det om skidåkning. Här finns preparerade skidspår av olika längd. Ett underbart rekreationsområde med andra ord.

För några år sedan var det ett riktigt levande område. Man stötte alltid på soldater och fordon, när man besökte stigarna och vägarna på I 20, som infanteriregementet hette. Många vägar har kommit till sedan han gjorde lumpen. Då fanns det mest stigar och få så kallade skogsbilvägar.

Kungsvägen, Vasastigen, Ja-berget, Bondestigen, Nej-udden, Vredens udde, Jo Jo, Generalsbacken, Letes brunn.

Namnen från lumpen sitter kvar i huvudet. Men skyltarna är inte alltid kvar. Vissa har någon stulit, andra att fallit ner och ligger övervuxna.

Vid de senaste promenaderna har han noterat, att man på övningsfältet, där skogen hade börjat växa upp nu har avverkat en del och rester från regementets storhetstid har åter kommit i dagen. Bland annat kan man, om man är uppmärksam, skönja en bunker, som inte har varit synlig från promenadstigen på många år.

Men Gunnar har minnen från lumpartiden. Att man vid övningarna gick in i värnet eller bunkern och var skyddad från granater, som damp ner i närheten.

Han stannar upp. Tänker. Det skulle vara intressant att se, hur det ser ut där inne. Efter alla dessa år. Han har inte varit inne i något av värnen på mer än trettio år. Respekten för varningarna sitter i sedan lumpen.

Nu går och cyklar man som man vill genom kaserngrinden och över kaserngården. Det känns förbjudet för Gunnar, som fortfarande har det stränga militära regelverket i klart minne. Och att promenera fritt här på övningsfältet känns också mot reglerna.

Lumpen var en lite märklig upplevelse. Att bland annat lära sig hur man sköt fiendesoldater och hur man placerade ut trampminor.

Och den militära humorn.

— Ta på sig mössan, Johansson! Det finns hackspettar i skogen.

En plutonchef påminner om mösstvånget.

Eller samme plutonchef vid uppställningen i korridoren en morgon.

— Finns det någon här som har elektrikerutbildning?

En soldat anar, att man kan få en bra dagstjänstgöring, om man anmäler sig. Räcker upp handen. Nej, hela armen.

— Bra, vill Persson tända lyset där borta?

Trots den begynnande skymningen bestämmer Gunnar sig för att gå fram och titta. Och trots varningsskyltar om att man går där på egen risk. Det kan i marken finnas ammunition, som inte har exploderat, blindgångare.

Han vandrar genom riset, genom vattenpölarna som är både många och stora efter den senaste tidens myckna regn. Det är bara ett par hundra meter men oländigt och snårigt. Ingen människa verkar ha satt sin fot här på hur länge som helst.

Men när han kommer närmare ser han, att det i alla fall verkar ha varit någon och gått här. Det är en liten stig, som kommer rakt norrifrån mot värnet. Själv kommer han från söder och den naturliga vägen till värnet, om man nu inte vill gå en längre väg genom skogen och ta sig fram utan att någon ska lägga märke till att man är på väg dit.

Den upptrampade stigen är ganska tydlig och den måste ha varit använd nyss och ganska ofta. Det förbryllar honom. Gunnar är mycket bekant med och välorienterad på området, men han har aldrig sett någon stig, som kunde leda hit.

Verkligen konstigt, noterar han.

Gunnar tvekar lite. Det verkar så underligt. Ska verkligen någon ha varit här så ofta, att det har blivit en riktig, upptrampad stig. Är det kanske någon där inne nu?

Det är alldeles tyst i skogen frånsett ett svagt brus från stan och biltrafiken efter europavägen, E 4.

Han är i naturen men ändå inte långt hemifrån. Folk brukar tycka att det är så skönt att bo på landet och inte i stan. Att man på landet är så nära naturen. Men Gunnar tycker, att han bor både nära stan och nära naturen, när han bor i Umeå. Ett par hundra meter från bostaden så är han ute i skogen.

Skymningen faller allt snabbare över det gamla övningsfältet. Ska han vända om och gå hem direkt?

Men nyfikenheten segrar. Han har ingen ficklampa med sig, men en ask tändstickor ligger i ena fickan.

Bunkerns gamla dörr knarrar, när han öppnar den. Det lilla som finns kvar av den. Konstigt vad lätt den gick att öppna, tänker han och böjer ner huvudet och går in.

Fuktigheten där inne är märkbar. Han tänder tändstickor för att kunna se, men de första stickorna slocknar. Till slut får han eld på en sticka och hinner i skenet från den se några stearinljus, som ligger på en gammal bräda. Han tänder en ny sticka och tar ett av ljusen och tänder det. Snart har hans ögon vant sig vid den knappa belysningen och han ser att det finns ytterligare en dörr, eller en lucka. Han går fram och känner på den.

Luckan är lite trång. Det verkar vara en spärr nedtill på den. Som om någon har försökt att låsa den på något sätt.

Efter lite bökande får han loss den hemmagjorda spärren och luckan ger med sig, när han drar i det halvruttna handtaget.

Gunnar går tveksamt ett par steg in i nästa utrymme i värnet. Så får han syn på något som gör honom alldeles kall.

Vad i alla…?

Han ryser till och i samma ögonblick hör han ett svagt knarrande, som av allt att döma kommer från värnets ytterdörr. Han stannar till.

Är det någon där? Är det någon som liksom han själv är nyfiken på att titta i värnet eller är det den som har fört dit det hemska fynd, som han nyss har upptäckt?

Vad ska han ta sig till?

Han tänker. Släcker i alla fall ljuset och försöker dra igen luckan lite.

-2-

Han har sett tjejen flera gånger utanför skolan intill där han bor. Blivit helt betagen. Hon är kanske femton år, eller sexton. Så söt. Så ung.

Varje dag passerar hon där utanför. Även på kvällarna händer det ibland, att hon är på väg hem och han kan då se henne passera under gatlyktan utanför huset. Det händer ofta att han står och tittar i fönstret och hoppas, att hon ska gå förbi.

En kväll ser han hur hon sneddar genom parken intill för att korta av vägen hem. Underbart om jag kunde bli bekant med henne, tänker han.

Han står som vanligt och tittar i fönstret. Ser barn som leker, ungdomar som spelar fotboll på den lilla bollplanen intill och hundägare som rastar sina hundar.

Biltrafiken på europavägen kan han också se lite av. Ibland räknar han bilarna. Olika bilmärken. Det händer, att han gör statistik över vad han ser. Allt för att ha något att sysselsätta sig med.

Han bor ensam. I en enrummare. Elving A Nilsson står det på dörren. Han tycker att A:et ger både namnet, lägenheten och honom själv lite pondus.

När han var liten skämdes han lite för sitt namn. Elving. Han hade då hellre sett, att hade fått heta sitt andra namn, Anders. Men nu tycker han om att heta Elving.

Han har inget stort umgänge. Dagarna släpar sig fram. Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan. Det är de ställen han besöker. Och så Coop Forum och Systembolaget förstås.

En tid hade han ett arbete. Bar ut post. Trivdes ganska bra men för att få några ljuspunkter i tillvaron började han att ta till flaskan. Det gick bra i ungefär ett år, men sedan blev det ohållbart. Han förlorade jobbet och kom in i en ond cirkel, som blev allt ondare. Och i den cirkeln är han nu.

I början nöjer han sig med ett glas vin fram för TV:n. Eller en öl eller två. Så småningom blir det mera och oftare. Men han försöker nu att komma lite på rätt köl igen. Anstränger sig verkligen och tycker själv, att han lyckas rätt bra. Numera blir det mest öl. Och rökandet har han också slutat med. I det närmaste.

Någon gång söker han sig ner till stan och träffar kompisar, som är i samma situation. Pratar med dem om allt från politik till livsåskådningsfrågor. Förbannar hur allt har blivit.

För ett par veckor sedan var det nära att han hade fått ett jobb, men det blev inte så.

Kanske hade han kunnat komma tillbaka, om han hade fått det jobbet. Ett regelbundet arbete skulle göra underverk för hans situation. Att ha det att gå till i stället för att göra praktiskt tagit ingenting om dagarna.

Att han inte fick jobbet, berodde säkert på att han en gång hade varit i trubbel med rättvisan.

Det var för ungefär två år sedan. Ett par av hans kompisar lockade med ett bra sätt att fixa lite pengar. Ett rån mot en värdetransport. Inte något stort men i alla fall stora pengar med deras mått mätt.

De träffas ett par gånger och förbereder. Det gäller en transport av en dagskassa från en livsmedelsbutik till en av stadens banker. Från södra sidan av älven över en av broarna in till stan och till banken.

Ett av mötena har de på ett av Umeås caféer. På NK. Nya konditoriet. Trots namnet ett av stans äldsta. En trappa upp möts de tre en förmiddag och väljer ett avskilt bord i en lugn vrå av lokalen.

Det är hans kompisar Ove Eskilsson och Erik Hatten Persson. Persson har fått sitt smeknamn av att han alltid har hatt. Vinter som sommar. Oavsett hettan eller kylan. Eskilsson får alltid heta Eskil. Elving själv har inget smeknamn och det är han innerst inne lite besviken över. Ibland får han heta Elving A eller bara EA.

A:et har följt med sedan han som elva-tolvåring började skriva sitt namn på allt han ägde. Han skrev det med penna eller skar in det med en kniv. Han hade sett i tidningar, att en del viktiga och betydelsefulla personer skrev så och han upplevde det som tufft.

Så dras ritningarna upp där på NK. Rena Jönsson-ligan. Egentligen har de alla tre ganska stor tveksamhet inför ett rån, men de tycker i alla fall, att det är intressant att planera.

– Jag har kollat. Pengarna förs från affären på Teg in till Handelsbanken vid sjutiden på kvällen och det sker utan vakter och med en vanlig bil, berättar Eskil.

Hatten böjer sig fram.

– Inte så högt! viskar han.

Det är inte så många i lokalen, men ganska nära intill sitter två män och dricker sitt kaffe. Ingen av dem tycks dock ha hört något.

Trion med brottsplanerna smider vidare på hur de skulle komma åt lite pengar och beslutar faktiskt till slut, att brottet ska ske vid nästa transport, som förväntades ske första dagen efter kommande veckoslut.

Elving känner tvekan, när han kommer hem. Är detta verkligen genomförbart? Kan man komma undan så lätt, som främst Eskil menar?

Men visst skulle det vara bra om de fick några tusen, kanske några tiotal tusen kronor vardera att dryga ut sina små kassor med. Men, men, Elving blir allt mera tveksam, ju mer han