Skärvor av glas

By Karin Edvall

En gripande roman som utforskar existentiella frågor under 1700-talet!
George Wilhelm Henzén växer upp vid ett glasbruk strax utanför Säffle. Hela hans värld kretsar kring glasets unika skönhet och bräcklighet. Året är 1772, Gustav III är kung och i Sverige bor blott en miljon människor, med en förväntad livslängd omkring 35 år. Mot denna bakgrund väcks stora frågor inom George: Gud eller vetenskapen – vad är egentligen universums hjärta? Kan det vara glaset?
Sökandet efter svar tar George Wilhelm till Finland. Men när han många år senare återvänder till sitt hem har hans gamla liv förändrats så mycket att han knappt kan känna igen det.
"Skärvor av Glas" är baserad på verkliga händelser.

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: May 14, 2024
• ISBN: 9788727042213

Book preview

Karin Edvall

Skärvor av glas

SAGA Egmont

Skärvor av glas

Omslagsfoto: Midjourney

Copyright © 2024 Karin Edvall och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788727042213

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Tillägnad

Dominicus och Dominicus

Baserad på en rad sanna händelser, även om de flesta personer är påhittade.

JAG, GEORGE WILHELM

Liljedals glasbruk, 1787

Blås, pojke, ropade far. Fyll på med luft bara!

Far förstod inte att mina lungor redan var sprickfärdiga, och att kraften lämnade mig så fort jag gjorde som han sa. Jag tog i med allt jag hade och tömde mig. Luften strömmade genom strupen, ut i det smala spettet och ner mot eldklotet.

Nehmen in allen Kräften jetzt! ropade far från golvet.

Jag försökte dra i mig mer luft, men istället hostade jag och blev slak och stum. Munstycket kändes fuktigt och kladdigt. Det var äckligt, byggt av spott och svett, och när jag tänkte efter slog det mig att både Giöbel och Wolfbrandt redan använt spettet nu på morgonen. Där jag blåste hade de nyss haft sina läppar, av spott och svett, mat och skägg, just där.

De skrattade ute i verket. Jag sneglade mot spettet och upptäckte att det som nyss varit ett glödande klot förvandlats till ett genomskinligt moln, som börjat falla sönder. Molnet skulle aldrig utvecklas till en butelj. Där rök mina andetag. Molnet hade jag sett förut. Det var en nybörjares klumpighet.

Gut, ropade far.

Han måste driva med mig. Glasmassmoln var för andra, inte för mig.

Nein, ropade far från golvet. Jiirgen, nein, du skall bara puffa lite grann.

Far sa ju att jag skulle ta i, ville jag ropa åt honom, men han slet spettet ur mina händer och förde det mot läpparna. Mer spott och svett, tänkte jag.

Titta här, Göran! Jürgen! Blås så här. Ett och två, tre och puff.

Han lämnade tillbaka spettet och jag försökte. Men nästa moln damp också i golvet.

Fars ögonbryn höjde sig en aning. Han hade fem söner att lära upp, och storebror måste gå i täten. Degelugnarna glödde i kapp med solen utanför fönstren, och jag följde en reflex med blicken medan det tredje glasmolnet singlade mot marken.

Göran, kleine, kleine, förmanade far.

Nu började han bli irriterad. Jag såg allt rynkan mellan hans ögonbryn. Mina bröder, tänkte jag, snart kan vi jämföra moln.

Det räcker för nu, ropade far och torkade svetten ur pannan. Vi kan inte slösa mer massa idag, fortsatte han och drog till sig spettet igen.

Jag sneglade över axeln, men alla i verket verkade upptagna med sitt. Resten av dagen bar jag glas till och från kylugnarna tillsammans med de andra lärlingarna. Det var som att rusa genom skärselden, från blåsningen till kylningen, mellan kyla och hetta, hetta och kyla, och till slut gav händerna upp och slutade känna någonting alls.

Far var skicklig. Det sa alla, och till och med prästen i Botilsäter erkände att far var myckets religieux. När far svingade spettet såg det löjligt enkelt ut. Då blev det inga moln minsann, utan buteljer, dricksglas, apoteksflaskor, enkelt och smidigt. Far puffade ut massan i formen och blåste ner luft för hålrummet. Det logiska och självklara borde vara att sonen till en mästare hade blåsningen inom sig och genast kunde tillverka flaskor och buteljer istället för att kläcka ur sig glasmoln.

Glas är förutsättningen för själva livet, kom ihåg det barn, hade far sagt till oss oräkneliga gånger. Om det inte vore för glaset hade ingen av er funnits till, knappast jag heller, utan er farfar hade blivit kvar i Tyskland, i druvorna och vinets paradis.

Säg något på tyska, far, ropade lillebror Abraham.

Nein, nicht heute, svarade far, och vi jublade.

När vi var små tog han ofta med oss bort till hyttan, ja, även mina systrar, som minsann aldrig skulle arbeta i verket, fick följa med. Far visade upp sina buteljer för oss. De stod på en prydlig rad ute i lagret. Titta, sa han och pekade med tre fingrar, och då skulle vi fylla i Men å, far, vad ni är bäst, far. Det var ingen lögn, för oss var han bäst, och vi sa det så gärna, som en del av en ritual.

Sedan hämtade far spettet, som stod kallt, stumt och avtorkat efter en hel natt mot väggen, och mina systrar brukade turas om att leka häst med det. Så döm om min förvåning när jag äntligen, ja, äntligen, skulle få börja blåsa i det på riktigt, och spettet plösligt var upphettat och halt av kroppsvätskor. I den stunden ville jag lägga benen på ryggen och rusa min väg. Det var samma känsla som när man inser att sagorna med jättarna och trollen bara är påhitt, verkligheten blir lite futtigare, men jag tog mig samman.

Finns det ingenting som är större än glas, skulle jag vilja fråga far, men vågade inte.

Häda inte, mein Sohn, skulle far ha svarat. Du vet mycket väl vem som bestämmer över himmel och jord, och vem som placerat just oss i glashyttan.

Ja, far, skulle jag ha mumlat till svar, om jag vågat ställa frågan. Förlåt mig, far.

Far plockade upp radbandet ur fickan och började mumla. Han hade lärt oss bönen och vi stämde in, det vi mindes och kunde: Ave Maria, mater Dei, ora pro nobis peccatoribus, nunc, et in hora mortis nostrae. Amen.

Storasyster Maja Lena frågade far om Gud redan nu visste när alla skulle dö. Ave Maria, mater Dei … et in hora mortis. Jag frös till och far svarade att Gud vet allt. Han ser och hör allt, men håller småsakerna för sig själv.

Far hade lagt undan radbandet. Han satt vid bordet och putsade kängorna medan Maja Lena stod vid soffan framme vid fönstret och fingrade på sin hätta. Abraham och Isak, tvillingarna, hade somnat skavfötters i soffan. Även det visste Gud, att Isak sov och drömde, medan Abraham bara låtsades. Jag såg allt hur han flinade. Han ville bara höra vad vi sade när han inte var med.

Maja Lenas hätta pryddes av ett ljusblått sidenband. Hon hade envisats med att pryda sig, trots fars protester om bjäfs och synd. Jag gick ut på gården en stund senare, bort mot brunnen för att hämta vatten, och passade på att göra några lustiga skutt med hinkarna i nävarna. Om Gud funderade över Maja Lenas sidenband borde han också berömma mina rörelser. Jag öppnade ögonen och tittade upp mot himlen för att möta hans ögon, men de gömde sig bakom molnen.

Måste vi dö, far? hade storasyster Maja Lena också frågat, och fars svar flaxade i mina öron.

Ja, hade han sagt. Här nere på jorden måste vi dö. Men sedan hägrar himmelens sällhet.

Jag kunde ändå inte låta bli att hoppas. Om man verkligen försökte, borde det gå att leva för evigt.

Maja Lena, äldsta syster, sattes ofta att passa Stina Regina, yngsta syster. Hon himlade med ögonen när mor sa åt henne att ta med sig Stina Regina ut en stund. Men lillasyster hoppade och skrattade. Hon dyrkade Maja Lena, och stack snabbt in sin knubbiga lilla näve i Maja Lenas hand och kurrade belåtet.

Systrarna gick ut genom dörren, men bara några ögonblick senare förbyttes Stina Reginas kluckande skratt mot förtvivlade skrik. Maja Lena kom in med ungen och räckte över henne till mor utan ett ord. Det var nog bara jag som uppfattat hur Maja Lena klämt en flik av lillasysters skinn mellan tummen och pekfingret. Jag sprang efter henne, nedför trappan, och utanför huset återanvände jag fars ord: Gud vet allt, han ser och hör allt. Och jag med, bara så du vet!

Maja Lena stannade i rörelsen. Hon blev stel i ryggen, men när hon upptäckte att det var jag fräste hon tillbaka Du, dumma unge, varken ser eller vet!

Hennes stela kropp, ögonblicket innan hon uppfattade min närvaro, hade avslöjat henne. Hon var utrustad med både samvete och rädsla, och just i det ögonblicket trodde hon att det verkligen var Gud som blåste i hennes nacke.

Jag försökte även på andra sätt övertyga Gud om att jag stod på hans sida, även om han inte visade sina ögon för mig. I huskroppen mitt över vägen bodde farbror Johannes med sin stora familj. Han var glad i brännvin, så glad att hans hustru smög ut och tömde buteljerna när han somnat.

Tidigt, tidigt en morgon fick jag syn på henne. Hon rundade huset och vände sig om flera gånger. Faster tittade åt norr och söder och öster och väster, innan hon öppnade buteljen och lät marken fyllna till. Vips var jag där. Jag tog trapporna i några skutt, rusade över gården och smög upp bakifrån: Gud ser allt, han hör och ser allt. Och jag med, bara så du vet!

Faster blängde tomt på mig. Hon verkade inte brottas med samvetet. Ja, svarade hon bara. Då hoppas jag att Gud ser vad som händer inne i husen också. Men vad gör du uppe så här tidigt?

Jag påpekade även min nyvunna insikt för mor. Det var en aning svårare. Far hade gett henne ett radband för länge sedan, men det smusslade hon undan så fort han lämnade huset och väntades bli borta en stund. Den här gången hade hon lagt radbandet i garnkorgen. Gud ser allt, han hör allt, och jag med, bara så du vet, sa jag till henne.

Du ser ingenting, svarade mor bestämt, och inte Gud heller.

Jag blev stum av förvåning. Påstod mor att Gud var blind? Jag övervägde att berätta för far, men kom liksom av mig.

Min plan var att om Gud såg sin väktare på jorden borde han kunna göra ett undantag och låta mig leva lite till åtminstone.

Men mor verkade på sätt och vis ha rätt. Gud visade inget särskilt intresse för vad som hände i människornas små liv nere på jorden. Farbror tömde bara en flaska till, Maja Lena nöp Stina Regina i näven även nästa gång, och jag fick smisk över skinkorna för att mors radband plötsligt hamnat på avvägar. Hon hittade det senare, i botten av garnkorgen.

Det är Jörgen, sa mor till far, som hämtade riset, och jag sneglade mot henne medan far slog mig. Jag höll inne alla ljud, men mor tittade inte tillbaka. Och det var bara hon och jag, och kanske Vår Herre, som visste att hon ljög.

Jag känner inte till hur andra gör, men vi glasblåsare räknar glasbruk. Hur många har du arbetat på (för barn: bott på) och vem av oss har rest längst?

Det kom en ny familj till Liljedal. Ditzler hette de, och de flyttade in i rummen, ovanför oss. Mannen Ditzler tog plats i verket. Han var stor och grov och när han kom gående genom hyttan kändes det som om glaset på hyllorna vibrerade och var på väg att ramla i golvet. Ful i munnen var han också. För satan avslutade han ofta med. Vill Ditzler ha kaffe? Nej, för satan, fräste han med sin jordiga röst. Men det blir kask också. Jamen, i så fall. Ja tack, för satan. Han kallade sin hustru för Gretchen och klappade henne på rumpan. Unsinn, nonsens, klagade far. Han visar åtminstone att han tycker om henne, svarade mor och då blev far tyst.

Ditzlers ungar var svarthåriga och klåfingriga, och deras ostyriga steg fyllde trappan och hela huset med ljud. Jag blev nästan rädd när Ditzlers son satte sig ner bredvid mig under matrasten utanför verket.

Biri, Casimirsborg, Cedersberg, Sandö och Biri igen, sa han och tittade på mig med sina grumliga, bruna ögon.

Det var som att stirra ner i en avfallshink, och pojken Ditzler var flera år yngre än jag, men hade utan tvekan rest längst. Från Biri i Norge ner till Västervik och upp till Sandö inne i de djupa mörka skogarna i norr, förklarade han för mig.

Jag hade kunnat svara: Anneberg, Mässvik, Liljedal, men valde att resa mig upp och gå in i verket istället. Far stod och väntade med spettet i handen och jag nickade.

Ett, två tre, puff, och luften tumlade ner genom spettet.

Kleine, kleine! Såja, Gut, mein Sohn. ropade far.

Det som sedan kom ut ur andra änden var varken ett moln eller en fantasifigur, utan den glödande massan växte till ett klot.

Och ner i formen med spettet, Jürgen, ropade far.

Mina händer darrade, men jag lyckades trycka ner spettet i buteljformen innan massan blivit till en tung droppe.

Gut, mein Sohn, ropade far. Zer Gut. Nu ska du puffa bara lite, lite grann.

Jag fyllde lungorna med luft medan jag formulerade en sanning och drog en slutsats om någonting helt annat. Sant: att far också bott på Casimirsborg precis som pojken Ditzler. Förmodligen sant: Gud gick äntligen vid min sida. Annars hade jag inte gjort så stora framsteg med spettet.

Jag sneglade bort mot ugnarna och såg hur pojken Ditzler sprang genom skärselden med varor tillsammans med de andra. Han må ha bott på fler glasbruk än jag, men jag fyllde lungorna och släppte ut lite luft i taget, ett två tre, och liten puff. Det blev ett slags hålrum i formen, men ingen användbar butelj.

Nein, mein Sohn, svarade far. Det kräver mer övning, men jag lovar dig. Det kommer!

Bristen på fönsterglas är skriande i Karlstad, läste far högt ur tidningen för oss medan han sög på sin pipa. Det kan bara betyda den sak, fortsatte han. Mer arbete.

Far gäspade och småsyskonen sov redan skavfötters i kökssoffan. Mor bäddade upp och sköljde av tallrikarna efter maten med dagens sista vattenskvätt.

Kvällen var ljus, men de flesta på bruket sov nog redan. Glasmassan låg och mognade i degelugnarna inne i verket, och en gök fanns därute. Östergök är tröstergök och södergök är dödergök. Britta Maria Torstensson, tänkte jag och bokstaverade i luften. Namnet var långt, 22 bokstäver. Fönsterrutorna i grannhuset, på andra sidan vägen, blänkte svarta och jag var nog ganska säker på vilket fönster som Britta Maria T fanns bakom. Hon hade många syskon, fler än jag, och delade säkert bädd med några av dem.

Britta Maria Torstenssons hår var gyllenbrunt och ögonen hade samma färg. Jag kunde inte sluta tänka på henne. Senast idag stötte vi ihop. Hon kom gående från boningshuset medan jag var på väg hem från verket. Hon tittade på mig medan vi möttes. God kväll, sa hon. God kväll, svarade jag.

Bygden hade kommit till ro och hon med. Himmel och jord hade lagt sig att vila, och jag suckade. Britta Maria T, tänkte jag så hårt jag kunde och försökte skicka tanken vidare. Ligger du också