En liten by i Bretagne

By Jennifer Bohnet

Belinda Marshall njuter av det stilla livet med barn och barnbarn. Så när hennes chef ber henne resa till barndomsbyn i Bretagne och på kort tid förvandla en nedsliten camping till en glamorös resort vänder det upp och ner på hennes tillvaro.

Resan till Bretagne väcker gamla minnen till liv. Och i takt med att det förflutnas hemligheter avslöjas går det upp för Belinda att hon inte vet om hela sin familjehistoria. Kan hon försonas med det som varit och finna lyckan, och kanske kärleken, i en by hon en gång för länge sedan kallade sitt hem?

Engelskfödda Jennifer Bohnet är författare till flera hyllade feelgoodromaner. För tjugo år sedan cyklade hon och hennes man till södra Frankrike och förälskade sig i landet. De blev kvar och har bott där sedan dess.

• Language: Svenska
• Publisher: Word Audio Publishing
• Release date: May 4, 2023
• ISBN: 9789180005999

Book preview

En liten by i Bretagne

Jennifer Bohnet

Svensk översättning av Sandra Gustafsson

En bild som visar logotyp Automatiskt genererad beskrivning

Copyright © Jennifer Bohnet, 2020

Originaltitel: A French Affair

First published worldwide in English by Boldwood Books Ltd.

Translation rights arranged through The Agency srl di Vicki Satlow.

Översättning: Sandra Gustafsson

Omslag: Lonnie Hamborg

ISBN: 978-91-8000-599-9

Utgiven av: Word Audio Publishing Intl. AB

www.wordaudio.se

[e-mail]

Till min syster Beverley, med kärlek

1

Det var sista fredagen före jul och Belinda Marshall, ambulerande chef och problemlösare på samtliga Miltonhotell i Devonshire, hade precis fått överraskande nyheter från Nigel och Molly Milton. Hon hade undrat varför hennes arbetsgivare kallat in henne till det heliga rummet så sent på dagen. Nu visste hon.

Har ni köpt en ny verksamhet i Frankrike? Expanderar vi äntligen i Europa? Vilka fantastiska nyheter! Jag vet att ni har semestrat ett par gånger i Frankrike under året, men jag trodde att det var just det – semester. Ni sa inte ens att ni tittade på ställen, sa Belinda och lutade sig mot arkivskåpet när hon tog emot champagnen som Nigel hade insisterat på att hälla upp. Skål.

Det dök upp lite oväntat, sa Molly. Helt ärligt var det ganska impulsivt.

Men vi känner båda till stället och vi är mycket glada över det här, avbröt Nigel. Molly längtar verkligen tills vi kan vara där och njuta av stället när allt har renoverats. Det är lite slitet för tillfället. Och det är självklart där du kommer in.

Belinda smuttade på champagnen innan hon sa: Men kom igen, berätta då! Var ligger vårt nya hotell? Vilken del av Frankrike? Biarritz? Saint Tropez? Paris?

Nigel skrattade. Jag vet att vi driver ett framgångsrikt företag, Belinda, men priserna för sådana ställen ligger på en helt annan nivå. Nej, Camping dans La Fôret ligger i –

Vänta lite, sa du Camping dans La Fôret? Varningsklockorna började ringa. Det var ett konstigt namn på ett hotell.

Det är inget hotell. Det är en boutiquecampingplats i Bretagne i norra Frankrike. Finistère, för att vara exakt. Enormt stor potential, men vi behöver din expertis för att modernisera det. Höja nivån så att fler kan njuta av känslan av ett Miltonhotell, sa Molly.

Belinda såg förbluffat på dem. Men vi är i hotellbranschen, inte camping, inte ens glamping. Hon hade pluggat i tre år och arbetat hårt för att tilldelas 2.1 i Hotel Hospitality Management. Hon hade aldrig drivit en campingplats, eller en glamping. Framför allt inte i Bretagne.

Vi har precis börjat med camping, sa Nigel. Allt handlar om att arbeta med gästfriheten. Med människor. Se till att gästerna trivs på ett Miltonhotell – och nu en camping. Ingen större skillnad.

Men regnar det inte alltid i Finistère? Ingen vettig människa skulle väl campa när det regnar? I Morbihan kanske, men inte i Finistère. Inte konstigt att det är slitet.

Du behöver inte överdriva. Det är en myt att det alltid regnar där, sa Nigel. Och med den globala uppvärmningen och jetströmmens rörelser blir vädret bättre där för varje år. Det kan mycket väl bli Bretagnes egna riviera!

Vi hade underbart väder när vi var där, inflikade Molly. Det är bara lite nergånget för att våra vänner som ägde det inte hann med att sköta om allt. Det ligger på en vacker plats och behöver bara lite kärlek och omtanke för att förvandlas till ett riktigt paradis.

Belinda såg på dem när nyheten började sjunka in. Har jag fattat det här rätt nu – ni har köpt en sliten campingplats som heter Camping dans La Fôret i Finistère och vill att jag ska hjälpa er att förvandla stället och fylla det med glada campare. Det här var en mardröm, men det kunde hon inte säga till Nigel och Molly. Hon tog ett djupt andetag. Okej. Finns det en hemsida jag kan titta på? Så att jag kan få en uppfattning om stället och några idéer. Eftersom det bara är en campingplats behöver jag inte åka dit. Jag kan göra allt på nätet.

Nej, nej. Vi skickar dig till Frankrike direkt efter nyår, avbröt Nigel. Du har två månader på dig – kanske tre – att planera och göra allt klart för att få dit alla de där legendariskt glada camparna i sommar.

Det här kunde inte vara sant. Belinda kände hur kylan spred sig i kroppen. Inte en chans att hon skulle kunna dra till Frankrike i flera veckor. Hon hade Chloe och tvillingarna att tänka på. De var inte beroende av henne, men de behövde hennes hjälp. Och vad skulle hon göra med BV, sin hund?

Det var Molly som bröt tystnaden först. Vi vet att det är mycket begärt, sa hon tvekande. Särskilt med tanke på vad som hänt din mamma, men vi är övertygade om att du kommer att tycka om det här uppdraget. Det är ju alltid lugnt på hotellen efter nyår, så det passar bra att du åker då.

Nigel höjde sitt glas för att skåla och log brett. För Camping dans La Fôret. Vi litar på dig, eller hur, Molly? Du får snart ordning på stället. Du och Alain, chefen, som redan är på plats.

Är han redan där? Men då kan väl han styra upp allt? frågade Belinda snabbt.

Stället behöver lite kvinnlig prägel, sa Molly. I synnerhet din. Du har alltid varit bra på att se saker i ett annat ljus och komma med nya idéer.

Belinda var mållös när hon klingade sitt glas mot deras. Nigel och Molly kunde ha hur mycket förtroende som helst för henne, men hon ville absolut inte åka till Finistère. Varje gång det hade dykt upp en möjlighet att åka till Bretagne hade hon mycket bestämt sagt nej. Och när det var fråga om att tillbringa två eller tre månader där – nej, hon kunde inte göra det, hur mycket Nigel och Molly än envisades. Hon måste säga upp sig. Hitta ett annat jobb för en annan hotellkedja. Antingen det eller komma på ett sätt att övertala Nigel och Molly att skicka dit någon annan. Någon som inte fick hjärtklappning vid blotta tanken på att återvända till Bretagne.

***

Under de följande tio dagarna förträngde Belinda alla tankar på Bretagne, vilket var förvånansvärt enkelt på dagarna då hotellen fylldes med gäster i feststämning. Det gav henne inte mycket tid tänka på bomben som Nigel och Molly hade släppt, än mindre göra upp några tillfälliga planer.

Alla hotell hade julstammisar vilket gav en härlig stämning och mycket skratt. Några av de återkommande semesterfirarna hade till och med tagit med sig presenter till Belinda och andra i personalen, och tackade för att de alltid satte guldkant på deras vistelse.

Juldekorationerna som Belinda hade arrangerat på alla tre hotellen inkluderade flera äkta granar prydda med enkla ljusslingor. En stor gran placerades i varje foajé och mindre granar i hotellens alla öppna utrymmen. När alla fönster och polerade ytor reflekterade de otaliga blinkade lamporna var effekten magisk. Alla ååååh och wow från ankommande gäster fick Belinda att le.

De hektiska dagarna fick henne att glömma allt, men på nätterna var det en helt annan sak. Hon låg sömnlös flera nätter i rad och ältade situationen. Hon ville absolut inte svika Nigel och Molly efter att de hade gett henne en andra chans i hotellbranschen.

För fyra år sedan, när livet föll samman och hon verkligen behövde ett jobb, hade alla hotell avvisat henne och sagt att examensbeviset som hon fick i tjugoårsåldern var alldeles för gammalt och att hon inte hade någon aktuell erfarenhet av hotellbranschen. Hotellkedjan Milton Hotels hade varit det enda företaget som var villiga att ge henne en chans. De hade inte bara gett henne en livlina i och med jobbet, utan också ett nytt hem efter att huset som hon hade delat med Peter, hennes man sedan tjugo år, hade sålts. I början tänkte hon att det berodde på att Molly hade varit god vän med hennes mamma, Joan, och tyckte synd om Belinda. Men hon hade snabbt visat dem att hon var mycket duktig på sitt jobb, och snart hade de tre fått en bra arbetsrelation.

De var som en andra familj, och det kändes fantastiskt att se hur hennes idéer förverkligades på hotellen. Omväxlingen mellan de tre Miltonhotellen gjorde jobbet intressant. Ett låg i historiska Tavistock, ett annat på kajen i Dartmouth där hon bodde, och det tredje låg vid kusten i Torquay och hade gäster som återvände år efter år med sina familjer för att besöka den fina stranden tvärs över vägen. Hotellen var olika och hade sina olika utmaningar ifråga om kundkrets och hur de sköttes. Tanken på att åka för att driva en camping, om så bara under några veckor, lockade inte alls. Speciellt inte om den låg i Bretagne.

Belinda hade nästan fått ordning på livet igen, det hon drömt om att ha när hon växte upp. Hennes plan för att överleva efter skilsmässan hade lyckats – när hon väl vaknat upp och insett att hon behövde en plan. Hon hade lyckats klättra upp ur det andra svarta hålet i sitt liv och mådde bra nu. Hon ville inte ändra på något. Hon var lyckligare än hon någonsin hade kunnat föreställa sig att bli efter det grymma sätt som Peter hade lämnat henne på, dagen efter Chloes bröllop. Hon älskade sin lilla takvåning högst upp i det gamla hotellet i Dartmouth, kvällarna med Jane, hennes bästa vän, shopping i Torquay och promenaderna med BV, hennes hund.

För tre år sedan, när hon vältrade sig i djup förtvivlan efter skilsmässan, vilken följdes av hennes mammas död nio månader senare, hade Chloe hittat en liten grå och vit valp. Den låg ihopkurad under skrovet på en av båtarna som lagts upp för vintern i en närliggande park vid floden. Trots att de frågade runt gjordes inget anspråk på honom och Chloe hade tagit hem honom till Belinda, fast övertygad om att det var meningen.

Ni behöver varandra, mamma, hade hon sagt. Han kommer att bli din bästa vän. Hon hade rätt. Belinda och hunden hade snabbt blivit oskiljaktiga. När de tog honom till veterinären för att få honom undersökt och vaccinerad fick hon veta att han var en tibetansk terrier. Bästa vän förkortades till BV och han blev snabbt en välbekant syn vid hennes sida när hon gick genom hotellen. Det fanns inte en chans att hon skulle lämna kvar honom här.

***

Belinda och BV tillbringade juldagen med Chloe, Max och tvillingarna Aimee och Charlie. Nu när tvillingarna nästan var tre år var det dags att göra dagen till en riktig familjefest. Det var inte förrän tvillingarna låg nerbäddade i sängen och de vuxna hade kollapsat i vardagsrummet som Belinda berättade för Chloe och Max om Nigels senaste förvärv och hur han ville blanda in henne.

Han vill att jag ska åka dit och stanna där i kanske tre månader.

Bretagne? sa Chloe och såg bekymrat på Belinda. Ska du åka?

Belinda ryckte på axlarna. Jag vill inte. Jag skulle sakna er. Det blir som att pausa livet här.

Bretagne är underbart, speciellt på våren, sa Max. Jag minns familjesemestrarna där när jag växte upp. Vi tar med oss tvillingarna och hälsar på när du har kommit i ordning.

Belinda log. Det ser jag fram emot, sa hon. Om jag åker.

2

När jul- och nyårsfestligheterna väl var över, gjorde Belinda allt för att få Nigel och Molly att ändra sig beträffande hennes roll i renoveringen av campingen i Bretagne. Båda insisterade på att de inte ville att någon annan tog hand om renoveringen. De menade att hon var perfekt för jobbet och hade talang för att ge campingplatsen ett lyft och göra den modernare. De förstod verkligen inte hennes ovilja att göra det och visade bilder och en videosnutt som de hade tagit med sina telefoner.

Den har allt en familj kan önska sig av en semester på en oförstörd landsbygd, sa Nigel.

Belinda höll med. Platsen såg pittoresk ut, med timmerstugor utspridda på området snarare än i organiserade rader och med en kombinerad restaurang och café i den långa låga stenbyggnaden nere vid floden, men den behövde lite kärleksfull omvårdnad.

När Nigel insisterat på att hon skulle behöva stanna i Finistère under större delen av tiden för att övervaka arbetarna, hade hon nästan sagt upp sig.

"Men hur blir det med hotellen här? Jag åker till alla minst två gånger i veckan. Ibland oftare. Och veckoboksluten? Jag vet att jag kan göra det mesta på distans, men jag måste väl komma hem minst en gång var tionde dag?

Molly hade sagt att hon och Nigel skulle dela på arbetsuppgifterna. Precis som förr i tiden, innan du kom in i våra liv.

Det gick inte ens att försöka övertyga Nigel om att hennes franska inte var tillräckligt bra.

Du glömmer att jag har hört dig prata med franska turister. Du är bättre på språk än de flesta, och pratar du varje dag kommer du snart att prata flytande utan problem.

Hennes sista argument var BV. Jag kommer aldrig lämna BV, sa hon. Det är inte förhandlingsbart."

Det förstår jag verkligen, sa Nigel. Ta med dig honom. Jag kan till och med betala för hans pass.

Belinda suckade och insåg att ingenting hon sa skulle ändra deras inställning så nu hade hon bara två val. Resa dit eller säga upp sig. Hon ville inte göra något av det.

Det hjälpte inte heller att prata med bästa vännen, Jane.

Det är en utmaning, sa Jane.

Jag vill gärna bestämma över mina egna utmaningar, sa Belinda. Dessutom är det skillnad på en utmaning och en oönskad överraskning. Du vet ju hur mycket jag hatar överraskningar och förändring. Förändringarna i hennes liv hade alltid en tendens att vara oväntade och mer än lovligt katastrofala.

Du kommer att ha så mycket att göra att tiden kommer att flyga i väg. Nigel och Molly skulle inte envisas med att skicka dig till Frankrike om de inte trodde att du skulle klara av det. Och vi kan ju inte komma ifrån att det inte händer så mycket här förrän till våren igen. Det är rätt lugnt på hotellen – förutom under påsken förstås, fast den kommer ändå sent i år. Att vara omgiven av alla de där snygga fransmännen blir en bonus, sa Jane med en oskyldig min vilket fick Belinda att skratta uppgivet.

Tack och lov kommer du i alla fall inte att vara där och försöka hitta någon åt mig, sa Belinda. Hon och Jane hade träffats på en bokklubb för tre år sedan när Belinda kämpade på efter sin oväntade skilsmässa. Ända sedan dess hade Jane försökt hitta en ny partner till Belinda, fast besluten att hennes nya vän inte skulle gå in i medelåldern ensam.

Janes man, Brett, hade i vederbörlig ordning presenterat Belinda för flera av sina vänner på olika middagar, men tyvärr hade ingen av dem uppfyllt Belindas nya, högt ställda krav. Ingen hade fått henne att känna ens en antydan till upphetsning när hon träffade dem. Så sent som en vecka tidigare hade Jane konstaterat att det var omöjligt att göra Belinda nöjd. Fast det var det faktiskt inte, hon var bara fast besluten att aldrig någonsin bli sårad igen på samma sätt som Peter hade sårat henne.

"Vi snackar norra Bretagne, inte Côte d’Azur, som vi alla vet är platsen där alla snygga fransmän hänger. Om Nigel hade köpt en camping i Cannes eller Antibes hade jag stuckit direkt. All den där solen och je ne sais quoi, så härligt. Belinda sneglade på Jane. Antar att det gör mig lite ytlig?"

Bara lite. Jag förstår inte varför du är så upprörd över tanken på att vara i Frankrike. Du har varit på semester där och älskat det. Du avgudar Paris och du har varit på semester i Nice flera gånger. Paris och Rivieran är inte hela Frankrike. Dessutom är det inte för alltid. Du är tillbaka innan du vet ordet av. Jane såg på Belinda. Du har i alla fall inte kommit med en vettig anledning till att inte åka.

Jag vet att det finns mer i Frankrike än de stora turistorterna, men jag har aldrig haft en längtan efter att besöka Bretagne. Belinda ryckte på axlarna. Jag gillar inte att gå utanför min bekvämlighetszon längre. Och ärligt talat, vad vet jag om campingplatser? Jag har aldrig bott på någon. Jag gillar femstjärniga hotell, var den enda ursäkt hon kunde komma på utan att ljuga för sin vän.

Hur skulle hon kunna berätta den verkliga anledningen för Jane? Den som gjorde att hon inte ville åka till Bretagne? Om löftet hon gav till sin mamma när hon var så sjuk? Att hon skulle åka tillbaka till Bretagne, avsluta det hela och lägga allt bakom sig. Men det var ett löfte som gavs under tvång. Sedan mammans död hade Belinda skamset placerat tanken någonstans i bakhuvudet. Hennes mamma skulle trots allt aldrig veta om hon höll löftet eller bröt det. För en kort stund lekte hon med tanken på att berätta för Jane om den riktiga anledningen till att hon inte ville åka till Bretagne, men det fanns saker i hennes förflutna som hon aldrig hade pratat om med någon utanför familjen. Till och med Peter hade bara känt till små detaljer ur hennes tidigare liv, det hon levt innan hon träffade honom.

Belinda suckade. Jane hade rätt. Det var inte för alltid. Hon skulle gå med på att resa dit, undvika problem, koncentrera sig på arbetet, hålla sig på området och strunta i allt annat. Om det blev tillfälle kanske hon skulle försöka göra något åt de där gamla spökena. Och det bästa var att hon skulle vara hemma igen för att fortsätta med det vanliga arbetet med hotellen lagom till högsäsongen och sommaren.

3

Till Belindas lättnad sköts hennes avresa till Frankrike upp till slutet av februari av två anledningar. Den första var det faktum att färjan Plymouth-Roscoff togs ur trafik under nyårshelgen för sex veckors underhåll. Det andra var ordnandet av BV:s pass med alla nödvändiga vaccinationer och ifyllda blanketter.

Så fort hon hade bestämt när hon skulle åka googlade Belinda fram den by som låg närmast campingen och bokade in sig för ett par nätter på Auberge de Campagne. På så sätt kunde hon kolla in skicket på stugorna innan hon flyttade in på området. Hon var inte alls sugen på att hänga där mer än nödvändigt.

Trots att det var lugnt på hotellen under de första veckorna på det nya året var Belindas dagar på jobbet fullspäckade. Då hon var fast besluten om att lämna allt i bästa ordning till Nigel och Molly som skulle ta hand om det medan hon var borta, tillbringade hon timmar vid datorn och organiserade saker.

På kvällarna under veckan fram till avresedagen städade hon lägenheten tills alla ytor glänste, tömde kylen på det torftiga innehållet och torkade av alla hyllor innan hon stängde av den. Allt för att få henne att tänka på annat än den stundande resan.

Hon hade tvättat, strukit och vikt ihop sina kläder så att de var klara att läggas ner i resväskan. Innan hon kunde nå den stora resväskan som hon hade förvarat i skåpet under trappen sedan hon flyttade in i lägenheten, var hon tvungen att i stort sett tömma skåpet på allt hon hade stoppat in där: dammsugare, strykbräda, gummistövlar, en liten värmefläkt och en stor kartong med lock.

Hon hade hittat lådan längst in i sin mammas garderob för två år sedan när hon tömde hennes hus inför försäljningen. Belinda hade tagit en snabb titt inuti då och konstaterat att det bara var brev, foton, gamla pass, officiella brev och enstaka minnessaker från hennes barndom, så hon lade allt åt sidan tills hon skulle få tid att gå igenom det. Hon hade inte haft tid än.

När hon drog fram resväskan, tryckte hon in lådan längst in i skåpet och ställde tillbaka allt annat framför den, och lovade att hon skulle gå igenom allt när hon kom tillbaka från Bretagne.

Belinda lade resväskan på sängen och började systematiskt ordna saker i den. BV gnällde och hoppade upp på sängen och satte sig i det öppna locket och såg förebrående på henne. Hon lyfte upp hunden och kramade om honom. Oroa dig inte, älskade BV, du följer med mig. Hunden slickade henne på handen och protesterade inte när hon satte ner honom på golvet.

***

Två kvällar innan hon åkte tog Nigel och Molly med henne på en middag på Dartmouth-hotellet för att presentera henne för Alain Salvin, campingens chef, via ett videosamtal. Trots sin oro inför allt det här med campingen kunde Belinda inte låta bli att vara nyfiken på mannen som skulle bli hennes medarbetare i Bretagne.

Vad har han för kompetens, den här Alain Salvin? Är han en erfaren campingchef?

Nigel ryckte på axlarna. Jag frågade inte. Våra vänners rekommendationer räckte för oss.

Belinda stirrade på honom. Det var inte likt Nigel.

Han kommer därifrån så han känner till området, han pratar lite engelska, är en duglig friluftstyp och fungerar bra i nödlägen, enligt dem. Du kan fråga honom själv senare.

Men Belinda, som var fast besluten att göra just det, fick aldrig chansen.

När middagen väl var över plockades surfplattor fram, siffror slogs in och de väntade på att den franska uppkopplingen skulle ansluta till dem.

När Alain Salvin dök upp på skärmen var han inte alls den unge man hon hade väntat sig. Den här mannen som Nigel presenterade för henne var närmare sextio, med något gaeliskt spjuveraktigt över sig.

Hej, Alain. Jag ser fram emot att träffa dig på Camping dans La Fôret senare i veckan, sa Belinda, och försökte hitta den rätta tonen innan hon började fråga ut honom.

Bonjour.

Därefter försvann Alain från skärmen och anslutningen bröts. Nigel svor tyst och tillbringade en stund med att försöka återfå kontakten innan han irriterat höll upp händerna i luften och muttrade något oförskämt om tekniken.

Belinda suckade frustrerat. Men nu hade hon åtminstone ett ansikte till namnet Alain Salvin. Hon fick vänta tills hon kom dit, då kunde hon ta reda på mer om honom.

Dagen efter, sista helgen i februari, var det dags att åka. Men inte förrän hon hade träffat Chloe, Max och tvillingarna. Belinda läste flera godnattsagor för tvillingarna och kysste dem godnatt efter att ha lovat att ge dem varsin present när hon kom tillbaka från Frankrike. Hon gick nerför trappan och njöt av en tidig middag tillsammans med Chloe och Max innan hon kramade om dem och körde till Plymouth för att ta nattfärjan över kanalen till Roscoff.

Tack och lov var överfarten lugn, men hon kunde inte sova utan vred och vände sig hela natten. Det hjälpte inte ens att veta att hon skulle komma tillbaka om en vecka för att hjälpa till under påsklovet när hotellen var fullbokade. Hon var ju tvungen