Kalla hjärtan

By Tess Gerritsen

Den unga, ambitiösa läkaren Abby DiMatteo har med en kombination av skicklighet och järnhård vilja lyckats få fast anställning som kirurg på det ansedda Bayside Hospital i Boston. Och hon är nära att nå sina drömmars mål – att få ingå i sjukhusets berömda transplantationsteam. Men så inträffar något som äventyrar hennes utnämning, hela hennes karriär.
Ett trafikoffer, en hjärndöd kvinna, kommer en kväll in till sjukhuset, där en sjuttonårig pojke väntar på hjärttransplantation. Då beslutar ledningen i alla hast att hjärtat i stället ska gå till hustrun till en förmögen affärsman. Abby blir förtvivlad och rasande och tillsammans med avdelningsläkaren genomför hon mot givna order transplantationen på pojken. Bestraffningen blir effektiv ock omedelbar: Abbys chef avgår, själv hotas hon med avsked om hon inte håller tyst.
Så kommer plötsligt ett nytt hjärta och operationen på kvinnan genomförs. Då gör Abby en skrämmande upptäckt – organet har inte kommit via de vanliga kanalerna. Uppgifterna om donatorn är förfalskade …

• Language: Svenska
• Publisher: Skinnbok
• Release date: Mar 17, 2023
• ISBN: 9789979645238

Book preview

SE-Kalla-hjartan_ebook

Kalla hjärtan

Tess Gerritsen

Kalla hjärtan

Originalets titel: Harvest

Copyright © Tess Gerritsen, 1996

Copyright © Skinnbok, 2023

ISBN 978-9979-64-523-8

Mångfaldigande av innehållet i denna bok, helt eller delvis, är enligt lagen om upphovsrätt förbjudet utan medgivande av förlaget. Förbudet gäller varje form av mångfaldigande genom tryckning, kopiering, bandinspelning, elektronisk lagring och spridning etc.

–––

Till Jacob, min man

och min allra bästa vän

Ett

Han var liten för sin ålder, mindre än de andra pojkarna som tiggde i gångtunneln vid Arbats-Kaya, men han var elva år och hade redan gjort allt. Han hade rökt i fyra år, stulit i tre och ett halvt, lurat pengar av folk i två. Den sista sysselsättningen tyckte Yakov inte särskilt mycket om, men onkel Misha tvingade honom till det. Hur skulle de annars kunna köpa bröd och cigaretter? Yakov, som var den minsta och blondaste av onkel Mishas pojkar fick dra det tyngsta lasset. Kunderna föredrog alltid de yngre, de blondare. De verkade inte bry sig om att Yakov saknade vänster hand; de flesta verkade inte ens lägga märke till den förtvinade stumpen. De var alldeles för betagna av hans spädhet, hans blondhet, hans klara, blå ögon.

Yakov längtade efter att växa ifrån den här sysslan, så att han kunde förtjäna sitt uppehälle som ficktjuv, som de större pojkarna. Varje morgon när han vaknade i Mishas lägenhet och varje kväll innan han somnade brukade han sträcka upp sin friska hand över huvudet och ta tag i sänggaveln. Han tänjde och tänjde, i hopp om att bli en aning längre. Ett meningslöst försök, hade onkel Misha sagt. Yakov var liten till växten därför att han kom från en kortvuxen släkt. Kvinnan som hade övergivit honom i Moskva åtta år tidigare hade också varit kortvuxen. Yakov kom knappt ihåg henne, och han mindes inte heller särskilt mycket av sitt liv innan han kom till staden. Han visste bara vad onkel Misha hade berättat för honom, och han trodde inte på mer än hälften. Vid den späda åldern av elva var Yakov både söt och klok.

Så det var med sin naturliga misstänksamhet som han nu betraktade mannen och kvinnan som satt vid matbordet och pratade affärer med onkel Misha.

Paret hade kommit körande i en stor svart bil med mörktonade vindrutor. Mannen, som hette Gregor, hade kostym och slips och skor av äkta läder. Kvinnan Nadiya var blond och klädd i en elegant ylledräkt och hon hade med sig en hård liten resväska. Hon var inte ryska — det hade de fyra pojkarna i lägenheten sett med en gång. Hon var amerikanska, kanske, eller engelska. Hon talade flytande ryska, men med brytning.

Medan de två männen diskuterade affarer över ett glas vodka satt kvinnan och tittade sig omkring i det lilla rummet och registrerade de gamla militärsängarna vid ena väggen, högarna av smutsiga lakan och de fyra pojkarna som tryckte sig intill varandra i ängslig tystnad. Hon hade ljusgrå ögon, vackra ögon, och hon studerade pojkarna i tur och ordning. Först tittade hon på Pyotr, den äldsta, som var femton. Sedan tittade hon på Stepan, tretton, och Aleksei, tio.

Och till sist fäste hon blicken på Yakov.

Yakov var van vid vuxnas granskande blickar och han tittade lugnt tillbaka. Men han var inte van vid att så snabbt bli förbigången. För det mesta ignorerade vuxna de andra pojkarna. Den här gången var det den gänglige, finnige Pyotr som drog till sig kvinnans uppmärksamhet.

Nadiya sa till Misha: »Du gör helt rätt, Mikhail Isayevich. De här barnen har ingen framtid här. Vi kan ge dem en fantastisk chans!« Hon log mot pojkarna.

Stepan, den efterblivne, log tillbaka som en förälskad idiot

»Ni förstår, de kan inte engelska«, sa onkel Misha. »Bara några enstaka ord.«

»Barn lär sig snabbt. Det är lätt för dem.«

»De behöver tid på sig för att lära sig. Språket, maten —«

»Vår förmedling vet vad som krävs för att omställningen ska gå så lätt som möjligt. Vi tar hand om så många ryska barn. Föräldralösa barn, som de här. De kommer att inkvarteras i en specialskola under en tid för att förbereda dem.«

»Och om de inte klarar omställningen?«

Nadiya gjorde en paus. »Det händer då och då. Såna med psykiska problem.« Hennes blick svepte över de fyra. »Ar det nån speciell som du bekymrar dig för?«

Yakov visste att det var honom de pratade om. Den som sällan skrattade och aldrig grät, den som onkel Misha kallade »lille stenpojken«. Yakov visste inte varför han aldrig grät. De andra pojkarna grät strida tårar när de var ledsna. Yakov gjorde sig i stället helt tom inombords, på samma sätt som TV-skärmen blev vit och tom sent på kvällen när sändningarna upphörde. Ingen sändning, inga program, bara det där lugnande vita flimret.

Onkel Misha sa: »De är bra pojkar allihop. Utmärkta pojkar.«

Yakov tittade på de andra tre pojkarna. Pyotr hade en kraftigt framskjutande panna och gick framåtböjd som en gorilla. Stepan hade underliga öron, små och hopknycklade, och mellan dem fanns en valnötsstor hjärna. Aleksei sög på tummen.

Och jag, tänkte Yakov och tittade ner på sin missbildade underarm, jag har bara en hand. Varför säger de att vi är utmärkta? Och ändå var det just det som onkel Misha hela tiden upprepade. Och kvinnan nickade gång på gång. Det här var bra pojkar, friska pojkar.

»De har till och med bra tänder!« påpekade Misha. »Inte några hål. Och titta så lång Pyotr är.«

»Den där ser undernärd ut.« Gregor pekade på Yakov. »Och vad har hänt med hans hand?«

»Han är född sån.«

»Strålningen?«

»Den har inte påverkat honom på nåt annat sätt. Det är bara handen som saknas.«

»Det bör inte bli några problem«, sa Nadiya. Hon reste sig. »Vi måste ge oss iväg. Det är hög tid.«

»Så snart?«

»Vi har tider att passa.«

»Men — deras kläder —«

»Förmedlingen förser dem med kläder. Bättre än vad de har på sig nu.«

»Varför måste det gå så snabbt? Har vi inte ens tid att säga adjö?«

Kvinnan gav honom en irriterad blick. »En liten stund. Vi vill inte missa båten.«

Onkel Misha vände sig mot sina pojkar. Det som förenade honom och dessa fyra pojkar var varken släktband eller kärleksband utan bara ett ömsesidigt beroende. Ömsesidigt behov. Han kramade pojkarna i tur och ordning. När han kom till Yakov kramade han honom lite längre, lite hårdare. Onkel Misha luktade lök och cigaretter, välbekanta dofter. Goda dofter. Men Yakov värjde sig instinktivt mot närheten. Han tyckte inte om att någon höll om honom eller rörde vid honom, inte någon.

»Glöm inte din onkel«, viskade Misha. »När du har blivit rik i Amerika. Glöm inte hur jag tog hand om dig.«

»Jag vill inte åka till Amerika«, sa Yakov.

»Det blir bäst så. För er alla.«

»Jag vill stanna hos dig, onkel! Jag vill stanna här.«

»Du måste åka.«

»Varför?«

»Därför att jag har bestämt det.« Onkel Misha tog tag i hans axlar och ruskade om honom. »Jag har bestämt det.«

Yakov tittade på de andra pojkarna som flinade mot varandra. Och han tänkte: de är lyckliga över det här. Varför är det bara jag som tvekar?

Kvinnan tog Yakov i handen. »Jag tar ner dem till bilen. Gregor kan göra i ordning papperna under tiden.«

»Onkel?« ropade Yakov.

Men Misha hade redan vänt sig om och stod och stirrade ut genom fönstret.

Nadiya föste ut de fyra pojkarna i hallen och nerför trapporna. Det var tre trappor ner till bottenvåningen. Klampandet och oväsendet från de fyra livliga pojkarna ekade högt i det tomma trapphuset.

De var redan nere på bottenvåningen när Aleksei plötsligt stannade. »Vänta! Jag glömde Shu-Shu!« skrek han och rusade uppför trapporna igen.

»Kom tillbaka!« ropade Nadiya. »Du kan inte gå upp dit nu!«

»Jag kan inte lämna honom!« skrek Aleksei.

»Kom genast tillbaka!«

Aleksei klampade bara vidare uppför trapporna. Kvinnan var precis på väg att springa efter honom när Pyotr sa: »Han åker inte utan Shu-shu.«

»Vem i helvete är Shu-Shu?« fräste hon.

»Hans gosedjur, en hund. Han har alltid haft honom.«

Hon kikade upp i trapphuset mot fjärde våningen, och i det ögonblicket såg Yakov något i hennes ögon som han inte förstod.

Oro.

Det såg ut som hon stod och tvekade om hon skulle springa efter Aleksei eller bara strunta i honom. När pojken kom springande nerför trapporna igen med den slitna Shu-Shu i famnen lutade kvinnan sig mot trappräcket och verkade dra en suck av lättnad.

»Jag fick tag på honom!« ropade Aleksei förtjust och kramade gosedjuret.

»Kom nu«, sa kvinnan och ledde ut dem.

De fyra pojkarna pressade sig in i baksätet på bilen. Det var trångt och Yakov var tvungen att till hälften sitta i Pyotrs knä.

»Kan du inte ha ditt beniga arsle nån annanstans?« klagade Pyotr.

»Var ska jag ha det? I ditt tryne?«

Pyotr knuffade till honom. Han knuffade tillbaka.

»Sluta!« kommenderade kvinnan från framsätet. »Uppför er ordentligt.«

»Men vi får inte plats här bak«, klagade Pyotr.

»Ni får tränga ihop er. Och håll tyst!« Kvinnan tittade upp mot huset, upp mot fjärde våningen. Mot Mishas lägenhet.

»Vad väntar vi på?« frågade Aleksei.

»Gregor. Han ska skriva på kontraktet.«

»Hur lång tid tar det?«

Kvinnan satte sig till rätta och stirrade rakt framför sig. »Inte länge.«

Det var nära ögat, tänkte Gregor när pojken Aleksei gick ut genom dörren för andra gången och drämde igen den efter sig. Hade den lille satungen dykt upp bara ett ögonblick senare hade det tagit hus i helsike. Vad höll den där idiotiska Nadiya på med när hon lät ungen komma tillbaka upp? Men Reuben hade insisterat på att en kvinna skulle vara med. Folk litar på en kvinna.

Pojkens steg genljöd i trapphuset, ett ljudligt klampande följt av porten som slog igen.

Gregor vände sig mot hallicken igen.

Misha stod vid fönstret och stirrade ner på gatan, på bilen med hans fyra pojkar. Han pressade handen mot rutan och de feta fingrarna spretade i ett sista farväl. Han vände sig mot Gregor och hans ögon var faktiskt blanka av tårar.

Men hans första ord handlade om pengar.

»Är dom i väskan?«

»Ja«, sa Gregor.

»Alltihop?«

»Tjugotusen amerikanska dollar. Femtusen per barn. Det var det priset vi kom överens om.«

»Ja.« Misha suckade och drog med handen över ansiktet. Ett ansikte vars rynkor bara alltför väl visade följderna av för mycket vodka, för många cigaretter. »Kommer de att adopteras av bra familjer?«

»Det kommer Nadiya att se till. Hon älskar barn. Det är därför hon har valt att arbeta med sånt här.«

Misha log blekt. »Kanske hon kunde hitta en amerikansk familj åt mig.«

Gregor visste att han var tvungen att få bort honom från fönstret. Han pekade på väskan som låg på ett litet soffbord. »Ta en titt. Räkna dem om du vill.«

Misha gick fram till väskan och öppnade den. Där låg högar med amerikanska sedlar, i prydliga buntar. Tjugotusen dollar, det skulle räcka till så mycket vodka att levern skulle skrumpna ihop helt. Tänk så billigt det är nuförtiden att köpa en människas själ, tänkte Gregor. På gatorna i det nya Ryssland kunde man byta till sig vad som helst. En låda israeliska apelsiner, en amerikansk TV, en kvinnas kropp. Det fanns möjligheter överallt, för dem som förstod att ta vara på dem.

Misha stod och betraktade pengarna, hans pengar, men han såg inte glad ut. Snarare äcklad. Han stängde väskan och stod med nerböjt huvud och händerna vilande på den hårda svarta plasten.

Gregor tog ett steg närmare Misha, höjde en automatpistol med ljuddämpare mot hans skalliga huvud och sköt två skott mot mannens huvud.

Blod och grå substans stänkte ner väggen mittemot. Misha sjönk ihop med ansiktet neråt och välte bordet i fallet. Väskan föll med en duns i golvet.

Gregor ryckte till sig väskan innan blodet nådde fram till den. Det hade fastnat det blodiga köttslamsor på dessa ena sida. Han gick in i badrummet, torkade av stänken med toalettpapper och spolade ner det. När han kom tillbaka in i rummet där Misha låg hade blodet redan bildat en pöl på golvet och börjat sugas upp av mattan intill.

Gregor tittade sig omkring i rummet för att försäkra sig om att hans arbete här var slutfört och att han inte lämnat några spår efter sig. Han var frestad att ta med sig vodkaflaskan men bestämde sig för att låta bli. Han skulle bli tvungen att förklara varför han hade Mishas älskade flaska med sig, och Gregor hade inget tålamod med barns frågor. Det var Nadiyas avdelning.

Han gick ut ur lägenheten och nerför trapporna.

Nadiya och hennes skyddslingar väntade i bilen. Hon tittade på honom när han sjönk ner bakom ratten, med tydligt frågande blick.

»Fick du alla papper underskrivna?« frågade hon.

»Ja. Allihop.«

Nadiya sjönk tillbaka i stolen och lät höra en djup suck av lättnad. Hennes nerver klarar inte sånt här, tänkte Gregor när han startade motorn. Det spelar ingen roll vad Reuben säger, kvinnan är en säkerhetsrisk.

Det hördes oväsen i baksätet Gregor kastade en blick i backspegeln och såg att pojkarna satt och knuffade på varandra. Alla utom den minste, Yakov, som satt och stirrade rakt framför sig. Deras blickar möttes i spegeln och Gregor fick den kusliga känslan att det var ett par vuxna ögon som tittade på honom.

Så vände sig Yakov om och slog till pojken bredvid på axeln. Plötsligt var baksätet ett enda virrvarr av snoende kroppar och fåktande armar och ben.

»Nu får ni skärpa er!« sa Nadiya. »Kan ni inte hålla er lugna? Vi har många timmars köming framför oss innan vi är i Riga.«

Pojkarna lugnade ner sig. Det var tyst en stund i baksätet. Så såg Gregor i backspegeln hur den lille pojken, han med den vuxna blicken, satte en armbåge i sidan på den som satt bredvid.

Det fick Gregor att le. Ingen anledning att oroa sig, tänkte han. De var ju ändå bara barn.

Två

Det var midnatt och Karen Terrio kämpade för att hålla ögonen öppna. Kämpade för att hålla sig kvar på vägen.

Hon hade kört i nästan två dagar nu. Hon hade åkt med en gång efter faster Georginas begravning, och hon hade inte stannat annat än för en snabb tupplur eller för att ta en hamburgare och en kopp kaffe. Massor av kaffe. Hennes fasters begravning var redan bara suddiga minnen. Slokande gladiolus. Namnlösa kusiner. Torra smörgåsar. Plikter, så förbannat många plikter.

Nu ville hon bara komma hem.

Hon visste att hon borde stanna till igen, att hon borde ta en snabb tupplur till innan hon körde vidare, men hon var ju så nära, bara sexton mil från Boston. Vid det senaste matstället hade hon hällt i sig ytterligare tre koppar kaffe. Det hade hjälpt, lite grann; det hade gett henne en precis lagom kick för att orka köra från Springfield till Sturbridge. Nu började effekten av koffeinet att avta, och även om hon trodde att hon var vaken nickade hon till alltsomoftast och hon förstod att hon hade somnat till, om än bara för någon sekund.

Hon såg en Burger King-skylt lysa i mörkret en bit framåt. Hon svängde av från motorvägen.

När hon kom in beställde hon kaffe och en blåbärsmuffin och satte sig ner vid ett bord. Så här dags på natten fanns det bara ett par matgäster, och alla såg lika bleka och utmattade ut. Vägspöken, tänkte Karen. Samma trötta själar som verkade hemsöka vartenda matställe längs vägarna. Det var kusligt tyst i lokalen och alla var bara inriktade på att hålla sig vakna och komma vidare.

Vid bordet bredvid satt en kvinna med ett deprimerat ansiktsuttryck. Hon hade två barn med sig, som båda två satt tysta och mumsade på kex. Barnen, så väluppfostrade och blonda, fick Karen att tänka på sina egna döttrar. Det var deras födelsedag i morgon. Nu ligger de och sover i sina sänger, tänkte Karen, och har bara en dag kvar som tolvåringar. Sedan är de ännu en dag längre bort från sin barndom.

När ni vaknar i morgon bitti, tänkte hon, är jag hemma igen.

Hon hällde upp mer kaffe, satte på plastlocket och gick ut till bilen.

Hon kände sig klar i huvudet nu. Hon skulle orka köra vidare. Två timmar till, sexton mil, så skulle hon vara hemma hos familjen. Hon startade motorn och svängde ut från parkeringen.

Sexton mil, tänkte hon. Bara sexton mil.

Tre mil bort stod Vince Lawry och Chuck Servis parkerade bakom en 7-Eleven-affär och tömde den sista sexpacken. De hade hållit på i fyra timmar, bara en liten tävling vänner emellan för att se vem som kunde hälla i sig flest öl utan att få upp allt igen. Chuck låg före med en burk. De hade tappat räkningen på totalantalet; de skulle bli tvungna att kontrollera det på morgonen när de räknade ölburkarna som låg i högar i baksätet.

Men Chuck ledde helt klart, och han njöt hejdlöst av det, vilket gjorde Vince förbannad eftersom Chuck alltid var bäst på allting. Och det här var ingen rättvis tävling. Vince kunde ha klarat en omgång till men ölen hade tagit slut, och nu satt Chuck där med sitt försmädliga leende fastän han visste att det inte var rättvist.

Vince knuffade upp dörren och klev ur bilen.

»Vart ska du gå?« frågade Chuck.

»Jag ska hämta fler.«

»Du klarar inte mer.«

»Dra åt helvete«, sa Vince och vacklade iväg mot affaren.

Chuck skrattade. »Du kan ju inte ens stå på benen!« hojtade han ut genom fönstret.

Skitstövel, tänkte Vince. För fan, visst kunde han stå på benen. Titta bara, det går hur bra som helst. Han skulle bara promenera in i affären och köpa två sexpack till. Kanske tre. Jorå, han kunde klara av tre, lätt. Han hade plåtmage, och med undantag för att han var tvungen att pissa var och varannan minut kände han inte av något alls.

Han snubblade in genom dörren — förbannat höga trösklar, de skulle kunna bli stämda för det — men han lyckades behålla balansen. Han tog tre sexpack från kylen och raglade fram till kassan. Han slängde fram en tjugodollarsedel.

Expediten tittade på sedeln och skakade på huvudet »Jag kan inte ta emot den«, sa han.

»Vad menar du? Kan inte ta emot den?«

»Jag kan inte sälja öl till en påverkad kund.«

»Påstår du att jag är full?«

»Just precis.«

»Titta, det här är pengar, eller hur? Vill du inte ha mina jävla pengar?«

»Jag vill inte få polisen på halsen. Du får sätta tillbaka ölen, okej? Eller ännu bättre, varför inte köpa en kopp kaffe eller nåt? En varmkorv.«

»Jag vill inte ha nån jävla varmkorv.«

»Då får du helt enkelt gå härifrån, pojk. Seså, ut härifrån.«

Vince skjutsade iväg en sexpack längs disken. Den gled över kanten och slog i golvet. Han skulle just sätta fart på nästa sexpack när expediten tog fram en pistol. Vince blev stående blickstilla och stirrade på pistolen.

»Sätt fart, försvinn häriffån«, sa expediten.

»Okej.« Vince tog ett steg bakåt med båda händerna i luften, för att visa att han gav med sig. »Okej, jag ska gå.«

Han snubblade på den förbaskade tröskeln igen på vägen ut »Var är ölen?« frågade Chuck när Vince klev in i bilen.

»Den var slut.«

»Det kan inte vara slut på ölen.«

»Den var slut för i helvete, okej?« Vince startade bilen och tryckte gasen i botten. De körde ut från parkeringen med tjutande däck.

»Vart ska vi nu?« frågade Chuck.

»Vi måste hitta en annan affär.« Han kisade framåt i mörkret »Var är påfarten? Den måste vara här nånstans.«

»Lika bra att du ger upp, grabben. Du har inte en chans att klara en omgång till utan att spy.«

»Var är den där förbannade påfarten?«

»Jag tror att du körde förbi den.«

»Nä, där är den.« Vince svängde tvärt åt vänster och däcken skrek mot asfalten.

»Vänta«, sa Chuck. »Vänta, jag tror inte —«

»Jag har tjugo jävla dollar kvar att göra av med. De kommer att ta dom. Nån kommer att ta dom.«

»Vince, du kör åt fel håll!«

»Va?«

Chuck skrek: »Du kör åt fel håll!«

Vince ruskade på huvudet och försökte hålla ögonen på vägen. Men strålkastarna var för starka och bländade honom. De verkade bli starkare och starkare.

»Sväng åt höger!« skrek Chuck. »Det är en bil! Sväng åt höger!«

Vince svängde åt höger.

Strålkastarna gjorde detsamma.

Han hörde ett gällt skrik, obekant, fasaväckande.

Det var inte Chuck som skrek, utan han själv.

Doktor Abby DiMatteo var trött, tröttare än hon någonsin varit i hela sitt liv. Hon hade varit vaken i trettio timmar i sträck, om man undantar tuppluren på tio minuter på röntgenavdelningen, och hon visste att det syntes att hon var fullständigt utmattad. När hon tvättade händerna på intensiven hade hon kastat en blick i spegeln och blivit förfärad över de mörka ringarna under ögonen och håret som var i oordning och hängde som en rufsig svart man. Klockan var redan tio på förmiddagen och hon hade ännu inte duschat eller ens borstat tänderna. Frukosten hade bestått av ett hårdkokt ägg och en kopp sött kaffe; det var en omtänksam operationssköterska som hade gett henne den för en timme sedan. Abby skulle ha tur om hon harm få i sig någon lunch, och ännu mer tur om hon kunde lämna sjukhuset vid fem och vara hemma till sex. Att fa sjunka ner på en stol skulle vara rena lyxen just nu.

Men man satt inte ner under storronden på måndagmorgnama. Speciellt inte om överläkaren var Colin Wettig, ansvarig för Bayside Hospitals kirurgutbildning. Doktor Wettig var pensionerad armégeneral, och han var känd för att kräva exakta svar på sina skoningslösa frågor. Abby var livrädd för Generalen. Liksom alla andra underläkare på kirurgen.

Elva underläkare stod nu samlade på intensiven och bildade en halvcirkel av vita rockar och gröna operationskläder. Deras blickar var riktade mot överläkaren. De visste att vem som helst av dem kunde bli påhoppad med en fråga. Om man inte hade något svar blev man utsatt för en lång offentlig förödmjukelse.

Gruppen hade redan avverkat fyra nyopererade patienter och hade diskuterat behandlingsplaner och prognoser. Nu stod de samlade runt säng nummer elva på intensiwårdsavdelningen. Den patient Abby lagt in. Det var hennes tur att redogöra för patienten.

Hon höll joumalpärmen mot bröstet, men hon tittade inte i den. Hon drog fallet ur minnet, med blicken riktad mot Generalens barska ansikte.

»Patienten är en trettiofyraårig vit kvinna, som togs in på akutmottagningen efter en kollision i hög hastighet på motorväg nummer 90. Hon intuberades på olycksplatsen och hennes tillstånd stabiliserades, och därefter flögs hon hit med helikopter. Vid ankomsten till akutmottagningen uppvisade hon multipla skador. Hon hade komplicerade skallffåkturer med intryckta benfragment. Jag kunde konstatera att hon var en välnärd vit kvinna av medellängd. Hon reagerade inte på några stimuli med undantag för några osäkra posturala sträckreflexer —«

»Osäkra?« frågade doktor Wettig. »Vad betyder det? Hade hon eller hade hon inte några sträckreflexer?«

Abby kände hur hjärtat bultade. Förbaskat, han gav sig redan på henne. Hon svalde och förklarade: »Extremitetema reagerade ibland på smärtstimulering med sträckning. Ibland gjorde de det inte.«

»Hur skulle du vilja tolka det? Utgående från Glasgow Coma Scale?«

»Tja. Eftersom ingen reaktion alls räknas som ett och sträckreflexer som två, antar jag att patienten skulle kunna anses vara... ett och ett halvt.«

Nervösa skratt hördes från de församlade underläkama.

»Det finns ingen sån poäng som en och en halv«, sa Wettig.

»Jag är medveten om det«, sa Abby. »Men den här patienten passar inte helt in i —«

»Fortsätt med undersökningsfynden«, avbröt han.

Abby gjorde en paus och lät blicken glida över de andras ansikten. Hade hon redan gjort bort sig? Hon visste inte. Hon tog ett djupt andetag och fortsatte. »Blodtrycket var nittio över sextio och pulsen hundra. Hon var redan intuberad. Hon uppvisade ingen spontanandning. Hon kopplades till en respirator med frekvensen tjugofem andetag per minut.«

»Varför valdes frekvensen tjugofem?«

»För att hålla henne hyperventilerad.«

»Varför?«

»För att sänka koldioxidhalten i blodet. För att minska hjärnödemet.«

»Fortsätt.«

»Undersökning av huvudet visade, som jag nämnde, både intryckta parietal- och temporalbensfrakturer på vänster sida. Kraftig svullnad och sårskador i ansiktet gjorde det svårt att bedöma förekomsten av ansiktsfrakturer. Hennes pupiller var normalvida men reagerade inte på ljus. Näsa och svalg —«

»Okulocefala reflexer?«

»Jag undersökte inte dem.«

»Inte?«

»Nej. Jag ville inte vrida på huvudet. Med tanke på eventuella nackskador.«

Hon såg, på hans knappt märkbara nickning, att han godkände hennes svar.

Hon beskrev vad hon funnit vid kroppsundersökningen. De normala andningsljuden. Hjärtat som det inte fanns något att anmärka på. Den normala buken. Doktor Wettig avbröt inte. När hon avslutade beskrivningen av de neurologiska fynden kände hon sig mer säker. Nästan stursk. Och varför skulle hon inte det? Hon visste ju för tusan vad hon gjorde.

»Så vad gjorde du för bedömning?« frågade doktor Wettig. »Innan du såg några röntgenbilder?«

»Med tanke på de ljusstela och normalvida pupillerna«, sa Abby, »ansåg jag att det förmodligen förelåg en kompression av mitthjärnan. Troligast utlöst av ett akut sub- eller epiduralhematom.« Hon gjorde ett uppehåll och tilläde med en viss säkerhet i tonen: »CT:n bekräftade det. Ett stort vänstersidigt subduralhematom med en kraftig medellinjeförskjutning. Hon remitterades till neurokirurgen. De utrymde hematomet akut.«

»Så du menar att din ursprungliga bedömning var helt korrekt, DiMatteo?«

Abby nickade.

»Låt oss se hur det ser ut idag«, sa doktor Wettig och gick fram till sängen. Han lyste med en ficklampa mot patientens ögon. »Ingen pupillreaktion«, sa han. Han tryckte hårt med knogama på bröstbenet. Hon låg helt slapp och orörlig. »Ingen reaktion på smärta. Vare sig med sträckreflexer eller andra reaktioner.«

Alla de andra underläkama drog sig närmare, men Abby stod kvar vid fotändan av sängen med blicken vilande på patientens bandagerade huvud. Medan Wettig fortsatte sin undersökning, slog på senor med reflexhammaren, böjde på armar och ben, kände Abby hur hennes uppmärksamhet sviktade på grund av tröttheten. Hon stod och stirrade på kvinnans huvud, som nyligen hade rakats. Hon hade haft tjockt, brunt hår, mindes Abby, nerkletat med blod och glassplitter. Det hade funnits glassplitter intryckt i kläderna också. På akutmottagningen hade Abby hjälpt till med att klippa upp blusen. Den hade varit en blå och vit sidenblus från Donna Karan. Det var just den detaljen som tycktes ha etsat sig fast i Abbys minne. Inte blodet eller frakturerna eller det sönderslagna ansiktet. Utan det där märket. Donna Karan. Ett märke som hon själv hade köpt en gång. Hon tänkte på hur denna kvinna någon gång, någonstans, hade stått i en affär och tittat på blusar och hört hängama skramla när de gled på klädstången ...

Doktor Wettig rätade på sig och tittade på intensiwårdssköterskan. »När utrymdes hematomet?«

»Hon kom från uppvakningsavdelningen ungefar klockan fyra i natt.«

»För sex timmar sedan?«

»Ja, det blir sex timmar.«

Wettig vände sig mot Abby. »Varför ser vi då ingen förändring av tillståndet?«

Abby vaknade upp ur sin halvdvala och upptäckte att alla tittade på henne. Hon tittade på sin patient. Hon såg hur bröstet höjdes och sänktes, höjdes och sänktes i takt med väsandet från respiratorn.

»Det ... kanske har uppstått ödem postoperativt«, sa hon och kastade en blick på monitorn. »Det intrakraniella trycket är något förhöjt, tjugo millimeter.«

»Anser du att det är tillräckligt högt för att orsaka pupillförändringarna?«

»Nej. Men —«

»Undersökte du henne omedelbart efter operationen?«

»Nej. Hon överfördes till neurokirurgen. Jag pratade med deras underläkare efter operationen, och han sa —«

»Men jag ställer inte frågan till neurokirurgen. Jag frågar dig, DiMatteo. Du diagnostiserade ett subduralhematom. Det har utrymts. Varför är då hennes pupiller fortfarande medelvida och ljusstela sex timmar efter operationen?«

Abby tvekade. Generalen betraktade henne. Liksom alla de andra. Den förödmjukande tystnaden stördes bara av väsandet från respiratorn.

Doktor Wettig betraktade högdraget cirkeln av underläkare. »Är det nån här som kan hjälpa DiMatteo att besvara frågan?«

Abby sträckte på sig. »Jag kan svara på frågan själv«, sa hon.

Doktor Wettig vände sig mot henne med höjda ögonbryn. »Ja?«

»Pupillförändringama — sträckreflexen — tydde på en hög skada av mitthjärnan. I natt antog jag att den berodde på ett subduralhematom som pressade mitthjärnan neråt. Men eftersom patientens tillstånd inte har förbättrats, antar jag... antar jag att det visar att jag hade fel.«

»Antar du?«

Hon undslapp sig en suck. »Jag hade fel.«

»Vad blir din diagnos nu?«

»En blödning i mitthjärnan. Den skulle kunna vara orsakad av ett skjuvtrauma. Eller kvarstående skador från subduralhematomet. Förändringarna kanske inte visar sig på en CT-bild.«

Doktor Wettig betraktade henne ett ögonblick med ett outgrundligt ansiktsuttryck. Sedan vände han sig mot de andra underläkarna. »En mitthjärneblödning är ett rimligt antagande. Med en sammanlagd Glasgow Coma Scale-poäng på tre ...«, han kastade en blick på Abby, »...och en halv«, rättade han sig, »är prognosen helt pessima. Patienten har ingen spontanandning, inga spontana rörelser och hon tycks ha förlorat alla hjärnstamsreflexer. För ögonblicket har jag inga andra förslag än att stödja vitala funktioner. Och sätt upp henne på listan över möjliga organdonatorer.« Han nickade kort åt Abby. Sedan fortsatte han till nästa patient.

En av de andra underläkarna kramade Abbys arm. »Du, DiMatteo«, viskade han. »Snyggt jobbat.«

Abby nickade trött. »Tack.«

Vivian Chao, avdelningsläkaren på kirurgen, var en legend bland de andra underläkarna på Bayside Hospital. Det berättades att hon efter två dagar som AT-läkare råkade ut för att hennes kollega blev psykotisk och högljutt gråtande fick skjutsas iväg till dårhuset Vivian blev tvungen att jobba dubbelt. Tjugonio dagar i sträck var hon den enda ortopedunderläkaren i tjänst och hon arbetade dygnet runt. Hon flyttade in sina ägodelar i jourrummet och gick snabbt ner tre kilo på den ständiga kafeteriakosten. Under tjugonio dagar gick hon inte utanför sjukhusportama en enda gång. På den trettionde dagen slutade hennes ortopedtjänstgöring. När hon kom ut från sjukhuset upptäckte hon att hennes bil hade bogserats bort. Parkeringsvakten hade trott att bilen var övergiven.

Efter fyra dagar på nästa avdelning, kärlkirurgen, blev Vivians AT-kollega påkörd av en buss och inlagd på sjukhus med brott på bäckenet. Återigen var någon tvungen att jobba extra.

Vivian Chao flyttade återigen in i sjukhusets jourrum.

I de andra underläkamas ögon hade hon i och med det uppnått hedersstatus som man, en upphöjd position som senare fick officiellt erkännande vid den årliga hedersmiddagen då hon fick motta en ask med ett par stålkulor.

När Abby första gången hörde historierna om Vivian Chao hade hon svårt att få denna tuffa image att gå ihop med vad hon såg: en fåordig kinesisk kvinna som var så liten och späd att hon var tvungen att stå på en pall när hon opererade. Trots att Vivian sällan sa något under storrondema kunde man alltid se henne stående orädd och kyligt iakttagande längst fram i gruppen.

Det var med sin vanliga reserverade min som Vivian närmade sig Abby på intensiwårdsavdelningen samma eftermiddag. Vid det laget var Abby nästan förbi av trötthet, och varje steg var en kamp, varje beslut en ren viljeakt. Hon märkte inte ens att Vivian stod bredvid henne förrän hon sa: »Jag hörde att du lagt in en AB-positiv skallskada.«

Abby tittade upp från patientdiagrammet där hon gjort några anteckningar. »Ja. I natt.«

»Är patienten fortfarande vid liv?«

Abby tittade bort mot säng elva. »Det beror på vad man menar med vid liv.«

»Hjärta och lungor i fullgott skick?«

»De fungerar normalt.«

»Hur gammal är hon?«

»Trettiofyra. Hurså?«

»Jag har en undervisningspatient på intensiwårdsavdelningen. Final hjärtsvikt. Blodgrupp AB-positiv. Han har väntat länge på ett nytt hjärta.« Vivian gick fram till joumalvagnen. »Vilken säng?«

»Elva.«

Vivian tog fram journalen och öppande den. Hennes ansikte var uttryckslöst när hon ögnade igenom papperen.

»Hon är inte min patient längre«, sa Abby. »Jag remitterade över henne till neurokirurgen. De utrymde ett subduralhematom.«

Vivian fortsatte att läsa i journalen.

»Det är bara tio timmar sedan hon opererades«, sa Abby. »Det verkar lite tidigt att prata om att ta organ.«

»Inga neurologiska förändringar hittills, ser jag.«

»Nej. Men det finns en chans ...«

»Med en Glasgow Scale på tre? Det tror jag knappast.« Vivian ställde tillbaka journalen på vagnen och gick bort mot säng elva.

Abby följde efter.

Hon stannade i dörröppningen och stod där och tittade på när Vivian gjorde en snabb undersökning. Hon gick till väga på samma sätt som när hon opererade, snabbt och effektivt. Under Abbys första år — under AT-tjänstgöringen — hade hon ofta stått och tittat på när Vivian opererade, och hon hade beundrat de små, flinka händerna och förundrat sett på när de späda fingrarna knöt perfekta knutar. Abby kände sig klumpig i jämförelse med henne. Hon övade i timmar och använde meter efter meter av tråd och lärde sig knyta kirurgknutar runt lådhandtagen på sin byrå. Även om hon var duktig nog visste hon att hon aldrig skulle få samma magiska händer som Vivian Chao.

Och nu, när hon stod och tittade på när Vivian undersökte Karen Terrio, var det något direkt otäckt över dessa händers effektivitet.

»Ingen reaktion på smärta«, noterade Vivian.

»Det är fortfarande lite väl tidigt.«

»Kanske. Kanske inte.« Vivian tog upp en reflexhammare ur rockfickan och började knacka på senor. »Är hon AB-positiv?«

»Ja.«

»Vilken tur.«

»Jag förstår inte hur du kan säga så.«

»Min patient på medicinintensiven är AB-positiv. Han har väntat ett år på ett hjärta. Det här är det bästa hittills.«

Abby tittade på Karen Terrio och kom ännu en gång att tänka på den blåvita blusen. Hon undrade vad kvinnan hade haft i tankarna när hon knäppte blusknapparna för sista gången. Vardagliga tankar, kanske. Säkert inga tankar på döden. Inga tankar på en sjukhussäng eller kanyler eller maskiner som pumpade luft i lungorna.

»Jag skulle vilja komma igång med lymfocytkorstestet. Förvissa mig om att de är kompatibla«, sa Vivian. »Och vi kan lika gärna sätta igång att HLA-typa för de andra