Midnatt råder över Kullahalvön

By Helena Stjernström

Det är något som inte stämmer på Kullahalvön ...Kyrkoherden Ylva Ullman har fått nog av folk och drar sig undan från Tunneberga. Hon flyttar in i en ödslig gammal skånegård för att äntligen få vara ifred, men på granngården sker det underliga saker. En kriminell grupp med kopplingar till ryska maffian har bestämt sig för att flytta delar av sin organisation från stekheta Dubai till pittoreska Kullahalvön, och Ylva hamnar av misstag i vägen för deras planer. När hennes granne, jazzpianisten Jacob, spårlöst försvinner tvingas Ylva bli djärvare än någonsin för att rädda sin nyfunne vän. Och med hjälp av den gamle kriminalkommissarien Walter tar hon till nya metoder för att nysta upp mysteriet om vad som lurar under ytan på den skånska landsbygden. "Midnatt råder på Kullahalvön" är den spännande fristående fortsättningen om kyrkoherden Ylva Ullman.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Nov 23, 2022
• ISBN: 9788728247693

Book preview

Helena Stjernström

Midnatt råder över Kullahalvön

SAGA Egmont

Midnatt råder över Kullahalvön

Copyright © 2022 Helena Stjernström och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728247693

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Märk väl att den här historien skulle kunna bli sann

inom en inte alltför avlägsen framtid.

Kom då ihåg var ni hörde det först.

Under slutet av andra världskriget fick hamnarna längs Kullahalvöns kust vid Öresund en allt större betydelse för mottagandet av flyktingar och för att skeppa vapen och förnödenheter till den danska motståndsrörelsen. Vissa av hamnarna var så hemliga att det inte ens fanns några skyltar, och bara några få personer kunde hitta dit. Men säg den hemlighet som inte kan röjas genom fri tillgång till smuggelvodka för en alkoholiserad gammal hemvärnsgubbe.

Kapitel 1

Om gamle Sven Karlsson hade kunnat se den oansenliga skaran utanför kyrkan, de få människor som hade kommit till hans begravning, hade han skakat på huvudet. Var det så här det blev till slut, var det alltså bara de här personerna som hade orkat komma för ett sista farväl?

Bara några få av dem hade verkligen känt gamle Sven. I den svartklädda klungan som långsamt masade sig mot kyrkporten fanns en genomfalsk vän, en halvkriminell advokat från begravningsbyrån och några gamla rynkiga tanter som antagligen var avlägsna släktingar till hans fru, som var död sedan länge. Och längst bak, kanske de mest oväntade: två bikers med skägg och skinnvästar, och med sina Harley Davidson-motorcyklar parkerade vid grusgången. De sistnämnda var de som Sven i så fall hade blivit gladast av att få se där, och han skulle gärna ha skickat dem en hälsning uppifrån sitt moln: Grabbar, ni är rätt ute. Det är obehagliga saker som händer här i trakten. Fortsätt snoka, det är er det hänger på, ingen annan har förstått.

Men då ska det sägas att Sven inte kände till vem som var hans nya granne. Och att han uppifrån sitt moln inte kunde se organisten, som redan satt på plats inne i kyrkan, med sitt stora rufsiga hår.

När kyrkklockorna ringde till begravning i Brunnby kyrka var det en gråmulen eftermiddag i början av december. En frisk nordlig vind drev på över Kullahalvöns höstkarga åkrar, letade sig in över kyrkogårdsmuren och piskade upp gamla torra löv i virvlar mellan gravstenarna.

Eftersom alla höll huvudet ödmjukt nedåt, som man gör på väg in till en begravning, var det ingen som i det ögonblicket såg upp mot himlen. Hade de gjort det, hade de sett hur ett privatplan flög i en vid båge över Öresund och påbörjade sin inflygning mot Ängelholms flygplats.

Inuti planet satt en liten skara affärsmän med ryskt ursprung, med det gemensamt att de antingen bodde eller drev företag i Dubai. På rad tre satt de två mest förväntansfulla, och de som skulle bli avsläppta först. Närmast fönstret satt en stram medelålders kvinna med höknäsa, hopsnörpta läppar och långa blanka naglar, lackerade i brunt. Bredvid satt hennes yngre bror, en kompakt man med bister käklinje och mörk blick, som man förstod kunde bli hård och sträng. Men just nu var han yster som en liten pojke och sträckte sig så långt han kunde över sin syster, mot det runda flygplansfönstret. Han försökte få en glimt av Öresund, kanske till och med få skymta Kullahalvön, som var målet för deras resa, trakten som skulle vara så full av framtidsmöjligheter. En av de få platser på jorden som enligt en ny och hemligstämplad rapport, skulle dra vinstlotten i klimatlotteriet de närmaste decennierna, till skillnad från den gudsförgätna och skållheta platsen Dubai.

En kilometer från kyrkan stod kyrkoherde Ylva Ullman alldeles stilla på stentrappan utanför sitt hus. Hon strök håret från ansiktet, lyssnade på de avlägsna kyrkklockorna och drog en suck av befrielse. Hon var inte inblandad i något sådant längre, hon skulle faktiskt slippa hålla i en enda begravning till. Efter trettiofem år i kyrkans tjänst hade Ylva till slut pensionerat sig i förtid. Hon hade flyttat ut från prästgården i Tunneberga och köpt sig ett eget hem, av en av de åldringar i trakten som faktiskt hade känt Sven Karlsson på riktigt. Det var en gammal smedja med anor från 1700-talet, med en liten vitkalkad korsvirkesstuga i vinkel intill själva smedjan omkring en stenlagd gårdsplan, och några uthus bredvid.

Tidigt en morgon för ett par månader sedan hade stunden kommit när hon hade satt sig i bilen, låst ytterdörren och lagt nyckeln i brevlådan. Så hade hon svängt ut på vägen, kört före den fullastade flyttbilen den knappa milen norrut längs landsvägen, från byn Tunneberga och upp mot Brunnby. På passagerarsätet bredvid henne stod en blå Ikea-kasse med de allra sista ägodelarna: något litet klädombyte från torktumlaren, innehållet i kylskåpet och hennes necessär.

Sedan dess hade hon inte pratat med en enda människa. Hon hade knappt lämnat huset och de enda kläderna hon hade använt var de som hade legat i den blå Ikea-kassen. I hallen hade hon hittat en sliten lodenrock och ett par träskor som hängt kvar tillsammans med en gammal kofta. De drog hon på sig när hon behövde gå utomhus. Gubben som hade sålt huset hade frågat om hon ville ha lösöret. Ylva hade sagt ja, hon hade sett flera möbler som hon gärna ville överta. Nu struntade hon fullständigt i möblerna. Det var kläderna, veden, de gamla konserverna och potatisen i matkällaren som hon var tacksam över.

Hon satte sällan på mobiltelefonen och det enda intryck hon fick från omvärlden var det som hände borta på granngården. Den låg ett par hundra meter bort och när luften var klar såg hon gården väl, särskilt om nätterna när husen avtecknade sig i månljuset. På den upplysta gårdsplanen rörde sig människor och bilar, ibland tills långt in på natten. Hon antog att det som hände där borta så dags, att saker lastades och lossades och att folk ropade till varandra, varken var vanliga gårdssysslor eller någon privat fest. Det var säkert sådant som mådde bäst av att skötas i skydd av mörkret. Men hon brydde sig inte för ett ögonblick. Hon hade flyttat till den här platsen för att få vara ifred, och nu hade hon ingen önskan om att störa någon annan.

Kyrkklockorna tystnade. Ylva huttrade till på trappan och drog lodenrocken om sig. Hon visste inte att den som begravdes i Brunnby kyrka den här dagen var just den gamle Sven som hade bott borta i granngården ända tills han dog för ett par veckor sedan.

Hon skyndade sig bort mot boden för att hämta in en korg med ved, och när hon reflexmässigt lyfte blicken mot himlen för att se hur det såg ut att bli med vädret, lade hon märke till flygplanet som verkade göra en extra sväng över trakten.

Men hon kunde inte ana att där uppe satt två ryssar som kom resande från Dubai, och sökte ivrigt med blicken genom det lilla runda fönstret, just efter fälten som sträckte ut sig framför hennes stuga.

Kapitel 2

Ända sedan Ylva flyttat in i början av oktober hade dagarna förflutit efter samma mönster. Hon gjorde eld i öppna spisen för att hålla värmen och lagade sig gammaldags konserver som hon åt med kokt potatis. När hon hade ätit hällde hon upp rykande kaffe i en blåblommig porslinskopp, satte sig i den gamla fåtöljen framför brasan och bäddade om sig med filtar. Hon hade dragit sig undan världen helt och hållet. Det passade henne perfekt att leva i en parentes nu: värma sig i någon annans ytterrock, dricka kaffe ur en främmande porslinskopp och leva på lapskojs och konserverad frukt i spad.

Den plötsliga folkskyggheten förvånade henne egentligen inte, det var något som hon hade känt komma smygande ett tag, och som hon accepterade. När mobiltelefonen ringde då hon någon gång ibland satte på den, lät hon den ligga kvar på bordet och surra. När hon hörde bildäck knastra mot grusvägen utanför, eller såg några friluftsklädda och överdrivet muntra stavgångare närma sig på stigen över fältet, gömde hon sig snabbt som en vessla på något säkert ställe i huset, där inte ens de som hade fräckheten att titta in genom ett fönster kunde se henne. Fälten var öppna så hon såg för det mesta annalkande gäster på långt håll. Det var oftast bekanta som säkert ville väl och tänkte gratulera till huset – de bar ofta på presenter. Men hon öppnade inte. Bilen var inkörd i ett av skjulen på baksidan för att ingen skulle förstå att hon var hemma.

Hon gissade själv att hon helt enkelt hade fått en överdos. Av folk, men framför allt av alla deras bekymmer, som så ofta hade blivit östa över henne under så lång tid, med en förväntan att hon skulle lösa dem eller åtminstone mildra plågan. Hon visste efter alla dessa år så mycket underligheter om människor, att hon hade kommit till en punkt där hon inte ville veta en enda sak till.

Det var inte heller bara folk i trakten. Ylvas välkända radioröst som hade strömmat ur de svenska radioapparaterna i många år, i alla sorters program om livsåskådning och livskriser, hade under långa perioder resulterat i drivor av post från helt okända människor, som också ville suga ur henne några droppar barmhärtighet. En präst som drar sig tillbaka tar med sig en last av onämnbara hemligheter, som en tung ryggsäck. Nu var den en del av bördan som Ylva höll på att befria sig ifrån. Ännu hade det inte slagit henne att hon kunde få nytta av den, att den i själva verket var en skatt, om man orkade ta vara på den. Nu tänkte hon, när hon såg på sitt liv i backspegeln, att det inte var konstigt att hon ville vara ifred. Det fick vara nog nu.

De hade förstås ringt från radion. De hade hört talas om att hon hade slutat sin tjänst och hoppades att hon hade ännu mera tid att medverka i program från och med nu. Hon hade sneglat på mobilen och sett numret, men låtit den ligga och ringa. Först hade det hänt någon gång om dagen, men mer och mer enträget varefter advent hade närmat sig, själva högsäsongen för samtal om ensamhet och gemenskap. Nu var det snart andra advent och de hade äntligen slutat ringa.

Flyttkartongerna stod fortfarande orörda och fyllde upp ett och ett halvt rum. De gav henne krypningar där de stod, som ett monument över hennes tidigare liv. Hon kunde inte förmå sig till att öppna en enda av dem, innan hon i lugn och ro hade tänkt färdigt på vad hon ville nu. Listan på allt hon inte ville göra var lång, men hon kom inte på en enda sak hon ville. För första året på flera decennier hade hon ingen tanke på att sätta adventsstakar och julstjärnor i fönstren. Under alla år hade december varit en hektisk tid: adventskaffe, adventsglögg, adventskör, adventskonsert, adventsandakt. I år hade det varit helt blankt i almanackan, om hon nu hade haft någon kvar. Men hon slängde den i soptunnan samma dag som hon flyttade ut från prästgården.

Under veckorna som gått hade hon inte lyckats sova en enda hel natt. Slumrat till ibland, oftast i fåtöljen, men mest vakat. Under de långa sömnlösa nätterna hade hon suttit och tittat ut genom fönstren och låtit blicken vila över de öppna fälten som sluttade svagt neråt kusten, och som hade varit ett viktigt skäl till att hon hade fastnat just för det här stället. Hon hade gått sakta mellan rummen och lärt sig silhuetterna där ute. Inte sällan kom en katt förbi. Den promenerade lugnt över hennes kullerstensgård i ljuset från lampan som hängde och dinglade snett på väggen i en sista rostig skruv. En gång hade hon sett en räv stryka vid knuten och blivit orolig för katten.

I början hade hon varit bekymrad över sin sömnlöshet. Hon kunde inte få det ur sig, att det var något olämpligt. Men vid det här laget hade hon börjat se det som en fristad, en värld helt för sig själv. När folk äntligen gick och lade sig, andades Ylva ut. Hon satt nätterna igenom i fåtöljen, summerade åren som gått och gick igenom olika känslostadier: ömsom fly förbannad och ömsom självkritisk och ångerfull. Ofta läste hon högljutt lusen av någon idiot som hon hade stått ut med genom åren, någon som hon hade varit tvungen att hålla sitt milda prästlugn inför, trots att det var en person som verkligen borde ha fått lära sig veta hut. Det hände att hon reste sig och sparkade till någon av kartongerna i vredesmod och en gång hade hon kastat en gaffel rakt i väggen så att glaset sprack på en tavla med 50-talsmotiv från Mölle hamn. Men oftare hade hon suttit tyst i timmar och försökt begripa vem hon hade blivit där bakom prästkappan, den som nu låg nerpackad i en av flyttkartongerna. Det hände att hon fingrade på sin långa hårfläta och funderade på att ta fram den rostiga saxen och klippa av den som en symbolisk ritual för att markera att hon var en annan nu. Men hon kunde inte bestämma sig för det heller.

När det blå gryningsljuset nådde in genom fönstret om morgnarna föll hon för det mesta i en orolig slummer.

Kapitel 3

Några månader tidigare

Gamle Svens gård hade varit i dåligt skick länge. Han själv likaså, sjuklig och utan både ork och motivation att sköta om någonting alls. Hunden, som hade varit hans enda sällskap i många år, hade han råkat skjuta med hagelbössan i vintras, tagit den för en räv i mörkret. Varför han nu ens skulle skjuta en räv, han hade ju inga höns längre som behövde vaktas.

Sedan dess hade Sven gjort sitt bästa för att skölja ner både KOL-hostan och skuldkänslorna för den stackars hunden med renat brännvin, och mest suttit inne vid köksbordet och luktat illa.

En dag tidigt i våras hade det knackat på dörren. När Sven hasade ut i hallen och öppnade möttes han av en okänd man i femtioårsåldern.

Nämen Sven!

Sven stirrade på mannen som tog av sig handsken, räckte fram handen och hälsade.

Du känner väl inte igen mig, förstås, jag har inte varit här uppe sedan jag var tonåring. Men du kände min pappa förr i tiden. Fischer, honom minns du väl? Han var hemvärnsman, precis som du.

Sven studerade mannen på trappan i några ögonblick. Han tyckte sig se ett bekant drag hos honom, men det var svårt att minnas nuförtiden.

Vi bodde upp mot Mölle, fortsatte mannen, men vi var ofta här och hälsade på. Han gjorde en gest med handen, svepte över Svens skräpiga gårdsplan. Här har jag lekt mycket, ska du veta.

Sven mumlade något grötigt till svar. Det måste ha varit många år sedan, Sven hade inte haft något med hemvärnet att göra på länge. Han kände ett sting av skam när han förstod att mannen framför honom hade barndomsminnen av en välskött gård, och måste vara besviken när han såg den nu.

Jag ville inte störa, fortsatte mannen, men har du något emot att jag går ett varv och tittar? Det väcker många minnen, vet du. Min far finns inte mer.

Att gå med i hemvärnet hade varit en självklarhet när Sven växte upp. Han föddes under andra världskriget och båda hans föräldrar hade varit engagerade i motståndsrörelsen, hjälpt danskar att fly över Öresund, undan från tyskarna och minorna. Gården hade till och med använts som en informationscentral under krigsåren, eftersom den hade ett strategiskt läge uppe på höjden, och de hade haft ett duvslag med brevduvor som flugit runt trakten med hemlig information. När Danmark blev befriat på våren 1945, stod den femårige Sven nere på Storgatan i Höganäs och höll sin far i ena handen och viftade med en flagga i den andra. Det var ett av hans första minnen.

Han hade sedan följt föräldrarnas tradition och blivit en hemvärnsman, och dessutom gjort sin plikt och tagit emot studiebesök uppe på gården ibland, från grupper av veteraner som ville se den gamla sambandscentralen igen. Intresset för krigsåren och beredskapstiden blev så att säga nedärvt, och Sven hade under många år haft ansvaret för ett litet beredskapsmuseum, strax bakom Höganäs industrihamn. Där fanns ett par bunkrar och gamla byggnader där de hade förvarat militär utrustning, gamla kartor och fotografier, från den tiden när hans pappa hade varit aktiv. Men det var för länge sedan stängt och igenbommat.

Vad sa du att du hette?

Fischer. Kalla mig Fischer. Det brukar bli enklast så.

Fischer såg ut på gårdsplanen. Marssolen värmde och luften var klar. Sven fick en ingivelse.

Jamen va fan, Fischer. Han tog sin rutiga keps från kroken i hallen. Jag följer med en runda. Det är ju vår i luften.

Gården var visserligen nedgången, men den låg vackert på en höjd vid kanten av en skogsdunge och med fria fält framför. När sikten var god såg man havet från grindstolparna vid infarten, och på den tiden när det var ett lantbruk fyllt av liv och rörelse, stannade besökarna ofta upp just där och utbrast: Åh!

När Sven nu gick sida vid sida med Fischer i vårsolen kunde han förnimma en viss stolthet. Visst var det ett fint ställe. Öresund glittrade blått, i farleden gick båtar och man såg över till den danska kusten på andra sidan. Och Fischer lyssnade gärna på historierna från kriget, om de hemliga kurirerna som brukat komma dit för sina möten sent om kvällarna, om brevduvorna och om bunkrarna och hangaren nere i hamnen som gömde både det ena och det andra under beredskapstiden.

En timme senare satt de inne vid Svens röriga köksbord med varsin pilsner. Fischer berättade att han hade bott på annat håll i många år, och att han nu var på väg att flytta hem.

Jag måste få fråga dig, sa han och tittade Sven rakt i ögonen. Det är så att jag är mellan jobb, kan man säga. Jag fick gå från brädgården där jag jobbade, så … då tänkte jag att jag lika gärna kunde flytta hem till Skåne. Jag vill inte tränga mig på, men jag ser ju att du kunde behöva ett handtag här.

Sven såg på honom. Han kände en slags samhörighet, och det var länge sedan.

När Fischer föreslog att han kunde komma förbi några dagar i veckan under våren och röja upp på gården, protesterade Sven till en början.

Jag har inga medel, Fischer. Jag kan inte ersätta dig. Det är bara jag här, och min pension, vet du. Jag kan inte ha någon anställd, inte.

Fischer skakade på huvudet.

Det var inte så jag menade, Sven. Du minns väl hur mycket du hjälpte farsan på den tiden. Det var ovärderligt. Jag vet inte hur vi hade klarat oss utan dig. Jag vill betala tillbaka, Sven. Att gå här och röja ett tag hade bara varit bra för mig. Jag menar det, landa lite i rötterna och så. Om du vill. Du kan ju hjälpa till när du orkar.

Kapitel 4

Så hade månaderna gått. Fischer hade blivit en del av gården under våren. Han kom och gick som han ville, och röjde som han hade lovat. Hur Sven än försökte minnas och leta i sina gamla brev och fotoalbum, hittade han ingen som hette Fischer. Men Sven gladde sig åt sällskapet ändå. Han orkade aldrig gå ut och hjälpa till, men det blev en och annan eftermiddagspilsner på trappan.

Men när våren övergick till sommar blev hostan sämre och lukten värre. Sven blev allt oftare liggande kvar i sängen. Fischer kom flera gånger i veckan, handlade mat och pratade mycket, ledde in honom på frågor om gårdens framtid.

Tradition, Sven, det är viktiga saker, tryckte Fischer på, det gamla ska leva vidare, det vill väl du också?

Efter ett tag var Sven med på noterna – Fischers noter. Att hans sympatiske nye vän ville driva gården vidare kändes bra för Sven, eftersom han själv började känna sig väldigt trött. Han gladde sig, rentav, och överlåtelseavtalet utformade de tillsammans, trodde Sven. I själva verket var han helt förd bakom ljuset. Han höll på att ge bort sin gård, med mark och allt, till en människa som han inte visste någonting om. Fischer själv tyckte att allt gick som på räls. Enklare än han hade hoppats hade Sven snällt fogat sig.

Max Fischer var känd av polisen sedan länge. Inte för sitt långa brottsregister, utan tvärtom för att han var så ovanligt hal, att de aldrig hade lyckats sätta dit honom, hur mycket indicier de än hade haft och hur många trovärdiga rykten de än hade hört. Otaliga gånger hade de trott sig ha tillräckliga bevis, men Max Fischer hade alltid lyckats glida ur nätet, just när det började brännas. För det mesta hade det haft med smuggling att göra och oftast handlade det antingen om kokain eller om rysk svartsprit som hade kommit till trakten med lastbil eller båt. Han hade under många år försett krogar, svartklubbar och även ungdomskretsar med rysk piratvodka som hämtades upp från lastbilsflak på hemliga platser runt omkring Höganäs, om nätterna. För två år sedan hade det varit nära att han åkt fast, och sedan dess hade han behövt ligga lågt ett tag.

I våras hade han hört ryktas om ett gammalt nedlagt hamnområde längs kustremsan, ett stycke bortom Höganäs hamn. Det skulle ha använts under andra världskriget och hade, som en hemlig hamn i krigstider borde ha, ett helt undanskymt läge. Han blev intresserad och tog sig dit för att undersöka hamnområdet. Det var inhägnat med höga staket och rejäla hänglås, så han kom inte in på själva området, men det gjorde saken ännu mer intressant. Här hade de kunnat verka utan att synas på fyrtiotalet, och just det gjorde den till en perfekt smugglingshamn i nutid. Efter ett par år som lastbilschaufför och diversearbetare hade Fischer börjat längta tillbaka till det andra livet, med stora pengar i omlopp och en ständigt närvarande spänning. Det här skulle kunna innebära en chans att starta upp