Röda Yxan

By Torgny Wiking

En spännande skildring om ett internationellt läkemedelsbolag samt en Kinesisk triad – som bägge har världsomspännande planer.
Kan en ensam polis stoppa dem?

• Language: Svenska
• Publisher: Books on Demand
• Release date: May 10, 2022
• ISBN: 9789180579957

Torgny Wiking

Egen företagare inom internationell logistik med många strängar på lyran. ”Att skriva är att leva i fantasin” Intresset för att skriva har funnits sedan tidiga år. Men nu när barnen har flyttat ut, så börjar tiden att räcka till – även för detta intresse!

Book preview

Kapitel 1

»A lice, kom får du höra!«

Edvard, som arbetar som bilförsäljare för Toyota i Watford, har som sin vana trogen, slagit sig ned i soffan framför TV’n, slagit upp en kall öl och satt på nyheterna. När man nu är runt femtio, behöver man en stund efter jobbet för att komma ned i varv, brukar Edvard försvara sig med när Alice ibland ber honom att hjälpa till med något.

»Vad är det Edvard?« frågar Alice under tiden som hon rör om i grytorna i vad som snart skall bli till dagens middag. Trots att barnen inte är så förtjusta i ugnsbakad Lax med pressad potatis – så är det vad som vankas. Köttet blir bara dyrare och dyrare, medan den odlade fisken, främst Lax, håller sig fortfarande på en hyfsat billig nivå.

»Nu har ett läkemedelsbolag funnit Den Heliga Graal!« ropar Edvard till svar ifrån vardagsrummet.

»Skynda dig får du höra!«

Alice tvättar snabbt av händerna och går in i TV rummet. Hon sätter sig vid Edvard och tittar på nyheten.

Med sitt arbete som socialassistent på socialkontoret i Luton, så slutar hon en timma före sin man Edvard.

Hon har dessutom nästan tjugo minuter kortare resväg till och från jobbet – så under veckorna brukar hon ta hand om matlagningen. Helgerna brukar i och för sig inte skilja sig nämnvärt på den punkten.

Men hon brukar trösta sig med att Edvard tar hand om trädgården och det mesta praktiska.

De bor i ett radhus strax utanför Luton, så det är i och för sig inte mycket till gräsmatta. Rabatterna är väl inte heller allt för stora – men de skall ändå tas om hand. Skall sanningen fram så är det Alice som brukar sköta även dessa.

Nu för tiden, när barnen blivit så pass stora, brukar även de hjälpa till med gräsmattan.

Philip är nu tolv och Christopher femton, så lite kan de ju faktiskt hjälpa till med – även om man får säga till både två och tre gånger innan något händer.

» Oj! Det låter helt fantastiskt! Men hur mycket kostar det?« frågar Alice.

»Etthundraåttio tusen EUR per person och behandling« svarar Edvard och ser på Alice med rynkad panna och munnen som ett smalt sträck.

»Jösses! Det var inga småpengar!« utbrister Alice.

Edvard sitter tyst och funderar. Alice står tyst och tittar på honom.

»Tänk om det verkligen fungerar!« säger hon efter en lång stund.

»Då slipper du ju att oroa dig för dina små söta rynkor i ansiktet« skämtar Edvard.

»Du då – med ditt tunna och gråa hår!« snäser Alice tillbaks.

Alice sätter sig bredvid Edvard i soffan, tar hans hand och utbrister igen; »Tänk om det verkligen fungerar!«

Dagen efter är det förstasidesstoff i alla morgon och kvällstidningar – såväl i England som resten av hela världen. Rubriker som; drömmen om evigt liv, ungdomens källa och lev så länge du vill står på varenda löpsedel.

Rubrikerna är på allas mun överallt. En eufori av sällan skådat mått formligen exploderar. Det firas i varenda bar och restaurang. Alla talar om hur de planerar att boka sin behandling.

GAMO – KÖLN

»Victoria – kom in till mig så snart du kan!« Arnold Krantz trycker av interntelefonen och sjunker åter igen in i det senaste PM’et han fått från sin forskningschef, Wolfgang Müller.

Från sitt kontor på GAMO’s huvudkontor på tjugonionde våningen på Riehler Strasse i centrala Köln har Arnold en bedårande utsikt. Hans kontor ligger i ena hörnet på byggnaden med stora fönster åt både öster och söder. På Rhen tar sig pråmarna sig fram i sakta mak. På andra sidan floden kan han tydligt se Rheinpark och Jugenpark, med dess serveringar, barn som springer med föräldrar i hälarna, folk som flanerar, tittar på några av parkens alla statyer eller allmänt bara har det bra.

I slutet av Rheinpark ser han Fair Tower, som för sex år sedan firade sin 100-års dag med pompa och ståt.

Söderut syns Hohenzollernbruecke med dess järnvägsspår som ser ut att löpa rakt in i Domen, Köln’s beryktade domkyrka.

Men idag är den myckna utsikten inte mycket värd – eftersom dimman ligger tät.

»Allt pekar i rätt riktning!«, säger Arnold högt till sig själv och lägger belåtet ned PM’et på skrivbordet.

Det knackar lätt på dörren. Victoria öppnar dörren, först efter att hon fått Arnolds tillåtelse.

»Ja – vad kan jag göra för Er, herr Krantz?« frågar hon från den öppnade dörren.

»Styrelsemötet börjar om en halvtimma. Gå upp och kontrollera så att allt är förberett. Se till att dricka, kaffe och det vanliga tilltugget finns på plats.«

»Det är redan ordnat, Herr Krantz.« svarar Victoria, utan att ha tagit blicken ifrån den verkställande direktören.

»Bra! När receptionen aviserar första personen. Säger du till mig som vanligt.«

Efter ytterligare en kvart anmäler receptionen att den första styrelsemedlemmen har kommit.

»Tack. Be Herr Zwickert att ta hissen upp till konferensrummet på plan 30«, svarar Victoria.

Sekunden senare aviserar hon Herr Krantz att de är på ingång.

»Tack«, svarar han och reser sig från stolen, tar sina förberedda dokument och går in i konferensrummet. Arnold vill alltid vara först på plats för att välkomna sina styrelsemedlemmar när de anländer.

Konferensrummet är nästan trettio meter långt. Ett enormt ovalformat mahognybord upptar större delen av rummet. Både bordet och fåtöljerna runt om är utskurna i massiv Mahogny i det moderna lite futuristiska snittet. I mitten av bordet finns den senaste hologram-tekniken som samtliga runt bordet både lätt kan följa och även styra. De som inte fysiskt kan närvara, får sin tredimensionella hologrambild på sin plats – så det ser nästan ut som om de verkligen är där och kan närvara fullt ut.

Rummet är på två sidor omgärdat med fönster från golv till tak. Med samma – ännu mer imponerande utsikt än Arnolds rum. Här känner man sig som gudar – eller kungar av Köln. De övriga två väggarna är smyckade av mahogny av samma typ som konferensbordet. Väggarna pryds av porträtt av GAMO’s tidigare verkställande direktörer, styrelseordförande och vissa som suttit med i styrelsen under en längre period. Även taket följer samma stil, med tre stora kristallkronor som fulländar rummet. Golvet är täckt av svart granit från Norge.

»Välkomna allesammans!« säger Stuart Clemence, styrelsens ordförande, samtidigt som han för blicken sakta runt bordet och välkomnar samtliga med en kort nick.

Åtta av de fjorton övriga styrelsemedlemmarna är fysiskt på plats. De övriga sitter med via sina hologrambilder. Samtliga av de sex som inte fysiskt är på plats, befinner sig utanför Europa och representerar GAMO’s bolag i Amerika, Sydamerika, Asien, Mellan Östern samt Australien.

Efter uppföljningspunkterna från föregående möte, kommer punkten som alla är spända på.

»Nästa punkt gäller vår nya produkt, Telemas«, anför Stuart Clemence kort.

Här lämnar jag ordet till vår VD – Arnold Krantz.

Arnold ser på samtliga med ett stort leende på läpparna.

»Jag tänkte först göra en kort uppdatering, för att sedan komma in på förslaget till strategi, som vi tidigare diskuterat.

Som ni vet fick vi klartecken även från FDA för en dryg månad sedan – så vi har nu klartecken för en världsomspännande lansering. De tre aktiva ämnena påverkar Telomererna, förlänger och stabiliserar kromosomernas ändar till gynnsam längd samt vitaliserar dem. Vi har även löst problemet med den höjda risken för tumörbildning.

En behandling med Telemas på fyra veckor föryngrar och bevarar kromosomerna i detta föryngrade skick i minst 20-25 år. Följs därefter behandling upp av ytterligare en behandling på fyra veckor – kommer detta att ge ytterligare en åldringsfri livscykel!«

Arnold ser sig runt i rummet – och finner att samtliga ser ut som om de just sett Jesus komma in genom dörren, trots att de redan hört denna information. Flera utav styrelsemedlemmarna har även redan genomgått Telemasbehandling. Deras ansikten är betydligt slätare. Hyn är fräschare. Deras hållning rakare. Spänstigare gång. De är yngre nu är innan behandlingen helt enkelt.

»Vi har, som ni vet – valt att bygga upp egna behandlingscenter, för att främst hindra våra konkurrenter att komma ifatt Telemas. Genom att hålla behandlingarna och de verksamma substanserna strikt internt kommer vi att minimera möjligheterna för dem att få tillgång till Telemas – för att försöka kopiera det.

Genom behandlingscentren håller vi även i hela kedjan och kan maximera vinsten.

Vi är övertygade att folk är beredda att betala 180.000 EUR för att hålla sig evigt unga!

Kostnaden för varje behandling beräknas till 24.000 EUR – så vi har en vinst på 156.000 EUR per behandling!

Vi beräknar att marknaden – enbart här i Europa är runt fem hundra miljoner människor.

Så marknaden för oss – enbart här i Europa ligger på runt nittiotusen miljarder EUR, med en vinst på sjuttioåtta tusen miljarder EUR.

Vi har investerat ett hundra miljarder EUR i projektet hittills, så vinstmarginalen är ganska god…

Vi håller för närvarande på att bygga upp tjugo olika behandlingscenter här i Europa; London, Manchester, Berlin, Köln, München, Paris, Marseille, Madrid, Barcelona, Milano, Köpenhamn, Moskva, Warszawa, Prag, Budapest, Wien, Zurich, Amsterdam, Stockholm och Aten.

Den första anläggningen att står färdig blir som sagt London, nu i Augusti. De övriga kommer att stå klara före årsskiftet.

I varje anläggning räknar vi med att kunna ta emot 2000 patienter per månad.

Från och med januari 2029 kommer vi att ha en kapacitet om fyrtiotusen patienter per månad.

Detta kommer då att generera en omsättning på sjutusentvåhundra miljarder EUR – med en vinst på sextusentvåhundrafyrtio miljarder EUR per månad.

Målsättningen är att öppna ytterligare fyrtio anläggningar i Europa under 2024.«

Arnold ser sig runt i rummet och möts av idel stumma, storögda personer.

»Om ett år mina herrar – kommer det inte att finnas några konkurrenter.

Vi kommer att äga världen!«

Efter en flera minuter lång tystnad avbryts den av Frank Statton, styrelsens amerikanska representant, som är med på mötet från sitt kontor i Chicago;

»Hur är det med biverkningar? Har du fått någon uppdaterad rapport ifrån Wolfgang?«

»Ja – jag fick den i morse. De testgrupper, totalt åttahundra personer, som nu genomgått behandlingen, mår alla mycket väl. Den äldsta testgruppen är nu tjugo veckor efter avslutad behandling. Ett par personer har nämnt att de under behandlingen haft en del huvudvärk, men detta kan inte med säkerhet belasta Telemas, då de även haft liknande problem före behandlingen.

Däremot bekräftar samtliga personer att medlet haft en positiv verkan – helt enligt prognos!

Även de kliniska testerna bekräftar att Telemeraset i kromosomerna förlängts och kromosomerna i sig vitaliserats. De tydligaste tecknen är på hud och hår.

Spänsten i huden har förbättrats ordentligt, med ordentlig retardation av rynkor.

Hårkvalitén – främst på männen – är redan betydligt bättre. Grånande personer har fått sin ursprungliga färg tillbaks, skalliga fått tillbaks ursprunglig bevuxenhet och kvaliteten på själva hårstråna har förbättrats. Blickarna går till de runt bordet som redan fått behandling – och alla nickar gillande.

De personer med scolios, reumatism och andra rörelsenedsättande sjukdomar känner sig redan betydligt bättre.

Både män och kvinnor i gruppen upplever att deras sexuella lust och kapacitet förbättrats remarkabelt.

Även synfel har rapporterats minska.«

»Men vårt stora initiala problem med ökad tumörbildning – hur är resultatet här?« frågar Jan Bengtsson, styrelsen skandinaviska representant.

»Hittills kan vi bara rapportera normal aktivitet. Inget – jag betonar inget indikerar på ökad risk för tumörbildningar!«

»Det är helt strålande! Helt fantastiskt!« utbrister Sir Blight.

»Det vill till att vi har väl på fötterna i denna fråga. Vi vet alla vad detta kan kosta, främst i USA,« anmärker Frank, som tydligt har skandalen och alla stämningar för fem år sedan i minnet.

Alla runt bordet minns tydligt skandalen där deras B-Block orsakat hjärtinfarkter med flera dödsfall.

Målen var relativt luddiga – och GAMO lyckades komma till förlikning med samtliga inblandade parter. De hade fått betala enorma belopp – men lyckades till slut komma ur situationen med bägge fötterna på jorden.

»Ja – det var en dyr historia.« kommenterar Stuart Clemence.

» Vi kommer att fortsätta att följa testgrupperna ytterst noga. Wolfgang har dem under luppen och alla åtta hundra personerna undersöks varje månad. Beslutet är att detta skall fortsätta under de närmaste tjugofyra månaderna,« betonar Arnold.

»Vad gör vi för att minimera risken att någon av våra anställda – främst de i utvecklingsteamet, men även de i produktionen – inte säljer information till någon konkurrent, eller reporter?« frågar Jan Bengtsson.

Arnold trycker på en knapp och en holografisk bild på GAMO’s forskningscenter i Alpnach lyser upp framför varje deltagare.

»För personalen på labbet – forskningsteamet i Alpnach – har Herr Zwickert gett Wolfgang i uppdrag att anlita en mycket välrenommerad firma. De har ett team som följer upp samtlig personal. De har engagerat tjugo personer att minutiöst följa varje person i utvecklingsteamet.

Samtidigt har jag anlitat ett annat företag här i Köln, det största säkerhetsföretaget i Schweiz, att ta sig an personalen i produktionsanläggningen. Företaget jobbar annars främst med säkerhetsfrågor inom bank och finanssektorn.

Detta ligger ovanpå vår interna säkerhetstjänst, som är fyrdubblad sedan strax för produktionsstart av Telemas.«

»Det låter tryggt. Men vi måste se till att vara på tå hela tiden.« svarar Jan Bengtsson.

Jag föreslår att vi även anlitar ett företag för spionage direkt mot våra fem största konkurrenter« påpekar Frank.

Stuart Clemence ser sig runt i rummet.

»Ja – det kanske inte är fel. Vad tycker ni andra?«

Herr Zwickert ber att få ordet; »Vi har diskuterat att istället för att köpa säkerhetstjänster från externa företag, så kan vi utveckla, bygga upp och bolagisera vår egen säkerhetsavdelning.

När samtliga anläggningar är på plats så har vi ett enormt behov av säkerhetstjänster. Att driva detta i egen regi kommer att ge oss mer detaljstyrning och även större möjlighet till kontroll och uppföljning. Detta bolag kan då även ta hand om konkurrentinformation.«

Efter en stunds samråd röstas förslaget igenom.

»Vem skall då ansvara för detta projekt« frågar Stuart.

»Som vår säkerhetsansvarige är det väl naturligt att Herr Zwickert tar hand om detta«, svarar Stuart Clemence. Vad tror du – kan du ta dig an detta?« frågar Stuart.

Efter en kort stunds betänketid, nickar Herr Zwickert kort. »Visst.«

Efter en snabb votering enas man att engagera Herr Zwickert att låta han ansvara även för detta mycket speciella projekt.

Herr Zwickert, med en lång bakgrund i det forna Stasi, är detta inte något främmande uppdrag. Det är nu några år sedan hans långa karriär inom den före detta östtyska underrättelseorganisationen fick ett abrupt avslut. Det var strax efter att både muren och landets författning kollapsade, men steget över till privat verksamhet inom samma nisch hade inte varit svår. Under det följande decenniet hade han periodvis hyrts in av Österrikiska underrättelsetjänsten HNA, när de var i behov av hans speciella kunskaper.

Därefter följde en tioårs-period som ingen vet vad han sysslade med.

Herr Zwickert kom till GAMO strax före millennieskiftet. Han hade då med sig grundforskningen kring Telemas. Han hade sagt att han köpt forskningen från ett bolag som inte hade resurser att utveckla det själva, utan sålt det på royalty basis. Ett av hans krav hade varit att sitta med i GAMO’s styrelse.

I samband med köpet av rättigheterna till Telemas, hade GAMO’s styrelse beslutat att satsa på en ny forskningsanläggning och utvecklingscenter i Alpnach i Schweiz.

GAMO, som då var ett medelstort läkemedelsbolag – var i behov av en stor anläggning av högsta säkerhetsnivå. Herr Zwickert fick först ansvaret för uppbyggnaden, men sedan även som platschef.

»Hur lång tid behöver du för att ha allt på plats?« frågar Stuart.

Ge mig sex veckor, sedan återkommer jag med första rapporten.«

»Utmärkt! Då kör vi på det.«

»Men om vi säljer huset och båten – vad får vi då kvar efter skatt?« frågar Alice.

»Tja, vi borde få femhundrafemtio tusen EUR för huset. Vi gav trehundraåttiofem tusen EUR för det. Vinstskatten borde bli ungefär femtiotretusen EUR. Vi har lån på trehundratjugo tusen EUR, så kvar blir ungefär tvåhundra tusen EUR efter mäklararvode, avgifter och skatt.

Båten borde vi få runt åttio tusen EUR för, så det saknas hundra tusen EUR.

Men var skall vi då bo någonstans?« svarar Edvard.

»Vi får hyra en lägenhet!« svarar Alice snabbt.

»Vi har ju en del sparat också!« tillägger Alice.

»På banken och i aktier har vi runt sextio tusen EUR« svarar Edvard och tittar djupt in i ögonen på Alice.

»Vi kommer ju att bli helt blottade.«

»Vad tror du Philip och Christopher kommer att säga?« frågar Edvard.

»Jag vet inte älskling – men den här chansen är ju som en dröm,» säger Alice med drömmande ögon. «Tänk att stoppa åldrandet! Att bli ung igen! Att alltid vara ung!

Vi måste försöka klara det!«

Inom forskningsteamet i Alpnach arbetar 80 personer enbart med utvecklingen av Telemas.

Alpnach är en liten by som ligger strax söder om Luzern i Schweiz. Trots sitt ensliga läge, når ledningen forskningscentret snabbt med sina privatplan till den lilla flygplatsen som ligger granne med forskningscentret.

Anläggningen byggdes för snart fjorton år sedan i slutet på Eichistrasse, precis mellan flygplatsen och bergsfoten. Anläggningen byggdes enbart för forskningen kring Telemas och är skräddarsydd för ändamålet. Med sina dubbla stängsel, vakttorn med strålkastare som ständigt belyser varje kvadratmeter av ytan mellan stängslen – påminner det snarare om en militäranläggning än ett forskningscenter.

Den egna vaktstyrkan består av 30 vakter som arbetar i tre-skift. Samtliga vakter är före detta elitsoldater och sköter bevakningen med samma hårda militära disciplin. All trafik in och ut ur anläggningen är hänvisad till den enda grinden som finns. Här kontrolleras samtliga fordon rigoröst innan de får passera. Även personsäkerheten ligger på högsta möjliga. Kroppsscanning, Iris och fingeravtryckskontroll för samtlig personal. De få gäster som får beträda anläggningen får genomgå samma kontroll. De måste godkännas av forskningsdirektören, Wolfgang Müller själv. Innan de godkänns har de kollats upp av ett privat säkerhetsföretag. De måste hela tiden ledsagas av dels den i personalen som bjudit in personen samt en från vaktstyrkan. De får dessutom enbart vistas i ett separat gästområde. Hela tiden övervakas de via säkerhetskamerorna.

Hela centret är indelat i olika områden, där personal från ett område inte har tillträde till något annat område. Även vaktstyrkan är indelad att täcka separata zoner.

Fabrice Thompson har arbetat på anläggningen sedan starten. Som en av fjorton som varit med från starten har han nu avancerat i graderna och titulerar sig numera vice forskningschef.

Dessa titlar får dock enbart användas internt och inom området. Ingen från utsidan får veta någons interna ställning.

Sedan två månader tillbaks ägnar sig Fabrice enbart att följa upp »gruppen« – de åtta hundra försökspersonerna. Till sitt förfogande har Fabrice trettio forskare som även de enbart arbetar med att följa upp gruppen.

I motsats till många andra testgrupper har samtliga i gruppen valts ut efter noggrann planering och selektering. Gruppen skall vara väl förankrad i olika blodgrupper, ras, ålder, kön, funktionshinder och sjukdomsbilder. Som ansvarig för gruppen känner han nu alla till namn och vet mer om deras fysiska status än de själva. Personerna, som erhåller god lön för mödan, har flyttats till en specialbyggd liten by inne i anläggningen. Den ligger alldeles vid Alpnachersee, på toppen av berget. De åtnjuter en underbar utsikt över sjön. I byn finns egen livsmedelsbutik, restauranger, bio, och motionsanläggning. Gruppen består av hetero och bisexuella par och singlar. De bor i antingen mindre villor eller lägenheter, val de själva fått göra.

Mitt i byn finns även den mottagning där alla provtagningar utförs.

Även byn är strängt övervakad, men gruppen får röra sig fritt in och ut ur byn, men inom området.

De måste dock följa det schema för tester som företaget har satt upp.

All personal bor i företagets by alldeles bredvid gruppens, så vissa har nu även börjat prata med gruppen när de möts i affären, på gatan eller någon annan stans. Men företaget vill inte att de umgås privat med någon i gruppen.

Trots att GAMO själva inte sagt det, så känner Fabrice tydligt hur även personalen på anläggningen kontrolleras hårdare de senaste månaderna, efter att fas 3 testerna utförts och blivit godkända av både EU’s EMA och av USA’s FDA. Han vet inte säkert, men det känns som om de nu även kontrollerar dem privat. De måste använda företagets mobiltelefoner och datorer. All datatrafik slussas via företagets server. När han går ut någon kväll känner han sig skuggad. Han ser ingen – men känner att någon finns där.

Företaget har även anställt en coach, som hon tituleras, som håller privata samtal med samtlig personal en gång i veckan. Själv tycker Fabrice att det mer är fråga om inlindade utfrågningar.

Ingen bland de anställda har konfronterat ledningen, men han hör en del mummel på rasterna – så han vet att han inte är ensam att uppleva detta.

Med tanke på vad de sysslar med och även situationen, har Fabrice förståelse för hur företaget hanterar saken, men han tycker att de gott kunde varit rakryggade och informerat.

Fabrice slår sig ned på sin plats kring det ovala konferensbordet på första plan i huvudbyggnaden.

Morgonmötet, mötet de har varje morgon, skall just till att börja. Han går noga igenom listan på in och utgående bokade leveranser under dagen. På ett separat dokument finns listan med besökande – men den är Wolfgangs ansvar, så Fabrice bryr sig inte mycket om den. Han vet att Wolfgang redan har gjort all kontroll och uppföljning och kommer att redogöra för detta senare under mötet.

Däremot rynkar han pannan i djupa veck när han går igenom dagens sjuk och närvarolista för produktionspersonalen. Åtta stycken sjuka samma dag. Det var länge sedan senast. Under den senaste veckan har redan ett antal varit magsjuka – men det verkar sprida sig snabbt. Detta blir en viktig punkt på dagens möte.

Wolfgang öppnar dörren och stegar in i konferensrummet, tillsammans med de sista två deltagarna.

Runt bordet finns nu alla som skall vara med; Wolfgang, Fabrice, nattskiftets driftchef, dagskiftets driftschef, personalchefen samt förmannen för säkerhetsavdelningen.

När alla har satt sig, så tar Wolfgang ordet.

»God morgon. Vi börjar som vanligt en uppdatering hur natten fungerat – Thomas?«

Thomas tar en klunk kaffe innan han svarar.

»Vi har varit två man kort på grund av magsjukan som verkar hålla i sig. Av de som arbetade var det ingen som kände sig dålig, men det kan ju ändra sig snabbt.

Produktionen på L1 stod still under två timmar då sorteraren hakat upp sig igen. Den är igång igen – men något gör så att den bara får ungefär sjuttiofemprocentig fart. Vi har ringt till AEG, så deras tekniker skall vara här nu på morgonen.

På grund av strulet ligger vi cirka 5 procent efter. Hoppas att dagen kan få oss i fas igen – om bara L1 kommer upp i full produktion.«

»Ok. Vad tror du Michael, fixar ni det? Jag ser att du är hela åtta stycken kort idag. Vad fan sysslar dom med. Hånglar alla med varandra därute eller?«

Michael harklar sig en aning.

»Det blir nog tufft. När L1 hade samma problem i förra veckan – då tog det nästan tre timmar att fixa problemet. Vi får hoppas att han lärde sig och kan fixa det snabbare idag. Men vi måste se till att hitta kärnan i problemet – så att det inte uppstår i nästa vecka igen. Att komma ifatt nattens försening med åtta stycken kort och L1 stilla under några timmar kommer vi inte att fixa. I bästa fall kan vi lämna över med samma facit – men jag tror att vi kommer att halka efter ytterligare.«

»Fabrice, hur ser det ut för