Nivå 1000

By KG Johansson

Uppföljaren till "Nivå 13", där hjälten Jims hjärna kidnappades till och profiterades på i spelet OdyZeus. Jims erfarenheter och vilda äventyr i OdyZeus gör att företaget Schyssta Spel kontaktar honom. Han ska testa spel för att garantera att de inte är farliga att spela. Brist på risk gör spelen dödstråkiga och Jim hatar spel efter spel. Till dess att han får händerna på det blodiga vikingaspelet Valhall. Han blir helt uppslukad av spelet. Till den grad att han börjar tappa begreppet om var spelet slutar och verkligheten börjar ...'Nivå 1000' är den andra delen i Nivå-serien.Nivå-serien följer Jim och hans äventyr i virtuella spelvärldar. I dessa världar blir gränsen mellan spelets verklighet och den egna upplevda verkligheten allt suddigare och suddigare.

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Dec 23, 2020
• ISBN: 9788726741537

KG Johansson

KG Johansson was born in the fifties and grew up with rock music which became an important part of his life; he is Sweden’s first tenured professor in rock and roll. Since 2006 he’s been writing and playing full-time: science fiction, young adult novels, film scripts, opera libretti and music books. He has translated works by authors such as Arthur C Clarke, Samuel R Delany, Ursula K Le Guin, Joanna Russ, Dan Simmons and Neal Stephenson into Swedish. The winner of several awards and short story contests, KG Johansson is one of the foremost authors of speculative fiction in Scandinavia.

Book preview

författaren.

1. KillMurderSlayer

Spelet hette KillMurderSlayer. På svenska blev det ungefär DödsMordSlaktare.

Inte särskilt sympatiskt, tänkte Jim.

Jim visste sen länge att många spel gick ut på att skjuta och döda. Firman som gjorde det här spelet hette Digital Death – Digital Död – och skapade bara sådana spel.

Den typen av spel gav inte Jim så mycket. Men han hade ju betalt.

Han klickade på Start och kom in i spelet. Det var verkligen som att gå in där – han kände hur han reste sig upp, öppnade dörren till sitt rum, och hamnade i en annan värld.

Han hade en virtual reality-hjälm på sig.

För några år sen hade han tagit sig till högsta nivån i ett spel som hette OdyZeus. Där hade det också funnits virtuell verklighet, men han hade varit tvungen att ligga i ett slags låda för att det skulle fungera.

Med de senaste spelen behövde han bara ta på sig en hjälm. Hjälmen påverkade hjärnan direkt. Egentligen visste han att han satt i en fåtölj. Numera hade han en fåtölj på sitt rum. Han måste ha det, hade han fått veta, för den som stod upp eller satt på en vanlig stol kunde ramla och göra sig illa. I fåtöljen satt man tryggt.

Alltså satte han sig i sin fåtölj och tog på sig hjälmen. Han kände hur han reste sig upp. Om han såg efter riktigt noga kunde han märka att rummet förändrades en aning när hjälmen kom på. Det gick att se att det var simulerat.

Om han bara gick mot dörren märkte han inget sådant.

Han öppnade dörren. Normalt gick den till hallen på övervåningen. Men inte nu.

Nu ledde dörren rakt ut i världen efter kärnvapenkriget. Världen efter miljökatastrofen. Världen där zombier hade tagit över, där en asteroid hade slagit ned och där haven hade stigit samtidigt som nästan hela jordytan hade blivit öken.

Kort sagt: en värld som hade gått under på alla möjliga sätt. En postapokalyptisk värld, som speltillverkarna kallade det.

Spelet byggde på foton från Google Maps och han kunde känna igen sitt eget kvarter. Från fönstret i sitt rum hade han sett vanliga villor och gräsmattor och folk som gick omkring. Det var i augusti, en varm och fin dag. Solen lyste.

Allt sådant var borta nu.

Gräsmattorna var torra och svarta. Alla träd hade förlorat sina löv och var svarta skelett. Bilarna var vrak och husen brinnande, eller nedbrunna, ruiner.

Världen såg död ut. Men levande varelser rörde sig där.

Om de nu var levande.

I spelet hade han på sig ett slags glasögon. Han kunde styra dem med tanken. De fungerade som kikare när han ville det, eller gjorde att han kunde se mitt i natten.

Det var skymning i spelet nu. Han ökade ljusstyrkan i glasögonen och zoomade in ett hus längre bort på gatan.

I verkligheten bodde paret Larsson där. Bengt och Maja. Två snälla och oförargliga pensionärer. De brukade ofta skoja lite med Jim när han gick förbi. När han var liten hade han tyckt väldigt bra om dem. Nu var han femton år gammal. Han skulle börja nian, och han kunde tycka att Larssons var lite töntiga.

I spelet var paret Larsson zombier.

De var klädda i trasor och något svart rann över hakan och bröstet på dem. Jim gissade att det svarta var blod. Olssons hade en hund och i spelet hade de helt enkelt ätit upp den.

En annan varelse kom haltande längs gatan. Något slags blandning mellan människa och skalbagge, med alldeles för många ben och armar.

Alla monstren var hämtade ur filmer och böcker. Jim visste inte vad skalbaggen var för något. Bara att den var motbjudande.

Han tog KillMurderSlayer-geväret i handen och gick ut för att ha ihjäl monster.

Skalbaggen kom emot honom. Den var två och en halv meter hög och stank som en hel gödselstack. Underligt nog hade den huggtänder.

De flesta varelser i det här spelet hade antagligen huggtänder.

Jim höjde geväret, siktade med lasersiktet och tryckte av. En stråle superhet plasma sprängde bort monstrets huvud.

Kroppen verkade inte förstå vad som hade hänt. Kroppen fortsatte oberört mot Jim. Fyra långa armar med mängder av klor viftade mot honom.

Han tryckte av igen.

Någon knackade honom på huvudet. Han snurrade runt. Det fanns ingen där. Knackningen kom tillbaka. Då förstod han vad den var.

Han släppte geväret och tog av sig hjälmen. Världen blev som vanligt igen. Hans mamma stod framför honom.

Jim, sa hon. Vi äter middag.

Oj. Han såg på väggklockan. Jag glömde visst …

Är spelet bra?

Knappast. Han suckade och lade ifrån sig hjälmen. Reste sig upp.

Det är som alla andra, sa han. Tusen monster från alla möjliga filmer och serier. Och världen är död och man måste ta sig till Vita huset och rädda Amerika. Jag skulle aldrig spela det frivilligt. Mamma sa: Kom nu. Vi kan prata medan vi äter.

När Jim var elva år gammal hade de bott en bit utanför stan. Jims pappa hette Villiam. På den tiden hade Villiam varit soldat åt FN. Han var ofta bortrest, i Afghanistan och andra ställen, och såg riktigt krig.

Han hade haft tur. Ingen av hans kompisar hade ens blivit skadad. Han hade mardrömmar om nätterna ibland, men det var inte farligt, sa han.

Inte när han tänkte på hur det kunde ha gått.

Villiam hade berättat en del om kriget. Kanske var det därför Jim inte var så förtjust i krigsspel.

Ändå var det medan hans pappa var borta som Jim hade börjat spela på allvar. Han hade upptäckt ett spel som hette OdyZeus och handlade om grekiska gudar och hjältar. Till slut hade han spelat så mycket att mamma blev orolig.

Han hade upptäckt en bluff med spelet. Den som spelade – och låg i den där lådan, som såg ut som en likkista – trodde att den upplevde grekiska sagor på riktigt. Men OdyZeus var ett skumt spel.

Det använde spelarens hjärna.

Jim märkte det när han inte kunde låta bli att räkna. Vad han än höll på med inne i spelet så hörde han, långt bak i huvudet, hur han räknade ut olika tal. Tretton gånger sex är sjuttioåtta. Tretton gånger sju …

I själva verket var det inte så enkla tal hans hjärna höll på med. Men det hans hjärna egentligen gjorde läckte ut till hans medvetande på det sättet.

Han förstod snart vad som hände: spelet OdyZeus behövde så mycket datorkraft att det måste använda spelarnas hjärnor.

Spelet blev förbjudet. Den som höll på för mycket med det kunde bli påverkad.

Så hade det blivit för Jim. Han slutade spela en dag, klev ur spelet och gick till skolan. Trodde han.

Men allt han gjorde hände inne i spelet. Han hade fastnat inne i en simulerad värld.

Sådant fick inte hända.

Jim blev lite berömd efter det. Han kom i tidningar och i tv, men det var som mamma hade sagt – en vecka senare var alltsammans bortglömt. Hans familj mindes det, och hans klass. Det var allt.

Trodde han och hans familj. Men sen ringde någon till honom.

Den som ringde var en kvinna. Hon hette Lisa och sa att hon arbetade på Schysta Spel.

Jim sa att han inte ville köpa något.

Nej nej, sa Lisa, det var inte det hon ville. Schysta Spel var ingen spelfirma. Schysta Spel var en grupp som höll ögonen på spel som kunde vara farliga, eller otäcka, eller innehålla för mycket våld och mord. Jim var ju expert på spel.

Nåja, sa Jim.

Jo, det är du, förklarade Lisa för honom. Vi skulle bli jätteglada om du hjälpte oss. Vi skickar nya spel till dig. Du kollar spelen i någon vecka. Du får fyra tusen kronor för varje spel.

Jim sa: Va?

Lisa fnittrade till. Hon sa: Tycker du att det låter bra?

Det gjorde han.

Jim hade pratat med mamma och pappa.

Fyra tusen kronor! sa mamma. Det är ju massor med pengar.

Villiam räknade. Anta att du får kolla ett spel i månaden … Då blir det fyrtioåtta tusen kronor varje år.

Jim sa: Hon sa att det skulle bli ungefär två eller tre spel i månaden.

Men det tar ju så mycket tid, sa mamma. Hinner du med läxorna? Hinner du röra på dig?

Hinner du vara med Annika? sa pappa.

Annika var Jims tjej.

Jim tänkte. Sen sa han: Det är ju ganska enkelt. Om jag inte hinner med allt det där så får jag väl sluta. Jag spelar ungefär en timme om dan nu. Det här ska inte behöva ta mer tid. Är du säker? Pappa såg allvarligt på honom.

Och jag gör något viktigt, sa Jim. Om det finns spel som är otäcka eller farliga på något sätt så får folk veta om det.

Precis när han sa det ångrade han sig. Hade han sagt något dumt nu?

Om mamma och pappa tänkte efter … så skulle de kunna förstå att det skulle bli Jim som tog riskerna med farliga spel.

Som han hade gjort med OdyZeus. Men andra spel kunde kanske vara ännu farligare.

Är det inte farligt? sa mamma.

Jim skakade på huvudet. Jag ska ju inte spela på riktigt? Jag ska gå in i spelen och titta. Jag kommer inte att glömma verkligheten och tro att jag skjuter ihjäl monster på allvar.

Han tänkte igen och sa: Det är inte värre än att se en deckare på tv. Tycker ni att ni har blivit skadade? Nej då, sa pappa.

Inte alls, sa mamma.

Han fick som han ville. Spelen började komma.

KillMurderSlayer var det elfte han hade kollat. Och ett av de mest obehagliga. Han skickade tillbaka det och skrev att han avskydde det.

Det var söndag. I morgon skulle mamma och pappa börja arbeta. Pappa var säkerhetschef på kommunen. Mamma hade slutat jobba som kassörska. Hon var kontorist på biblioteket nu.

Jim hade en lillebror också. Han hette Martin. Han var tolv år gammal nu och Jim började tycka