Nattfjärilen: Maleficiumtrilogin, #1

By Saskia Walker

Det är en mörk tid, och en stark kvinna gör vad hon kan för att överleva.
Även om det innebär att låna ut sin kropp för en handfull mynt …
Jessica Taskill lever med det plågsamma minnet av att bevittnat hur hennes mor brändes på bål, anklagad för häxeri. Och precis som sin mor har Jessica gåvan - en kraftfull magisk förmåga som hon måste hålla dold. Ändå beskylls hon för att vara häxa av en rival. Jessica hamnar bakom galler i väntan på en säker död när en dubiös präst dyker upp i den mörka fängelsecellen och begär tjänster hon aldrig hört någon i prästkläder uttala.
Gregor Ramsay är emellertid lika helig som djävulen själv, men hans löfte om frihet i utbyte mot de speciella tjänsterna kan bli hennes räddning. Snart finner hon sig vara fast i en överenskommelse där hon ska förföra och förgöra Gregors dödsfiende. Ett avtal som blir alltmer motbjudande att genomföra då Gregors åtrå till henne blir starkare – och svårare att motstå. Kanske bör Jessica trots allt gå med på hans plan ... för på samma sätt som han använder henne för sina behov kan hon utnyttja honom för sina egna.

• Language: Svenska
• Publisher: Saskia Walker
• Release date: Mar 25, 2018
• ISBN: 9781386935704

Saskia Walker

Award-winning British author Saskia Walker first dreamed of writing her own stories when she discovered a handful of romance novels stashed away in her school library. An avid reader, she lapped up the adventures and the life-affirming emotion she found there. As well as fantasy and romance, Saskia writes paranormal, historical and contemporary fiction, with a special interest in witchcraft. Saskia's short stories have now been published in over one hundred international anthologies and magazines. Her novels have been published by two New York publishing houses as well as several smaller publishing houses. To her absolute delight two of her novels won Passionate Plume awards, and her work has twice been nominated for a Romantic Times Magazine Reviewers' Choice Award. Her Witches of Scotland series was widely translated and became a Scandinavian bestseller. In 2015 she became a USA TODAY bestselling author. It's been an amazing journey. Saskia is now a full time author and she has many more stories to tell. Saskia is happily settled in Yorkshire in the north of England, with her real-life hero, Mark, and a houseful of felines. 

Book preview

Nattfjärilen

Det är en mörk tid, och en stark kvinna gör vad hon kan för att överleva.

Även om det innebär att låna ut sin kropp för en handfull mynt ...

Jessica Taskill lever med det plågsamma minnet av att bevittnat hur hennes mor brändes på bål, anklagad för häxeri. Och precis som sin mor har Jessica gåvan - en kraftfull magisk förmåga som hon måste hålla dold. Ändå beskylls hon för att vara häxa av en rival. Jessica hamnar bakom galler i väntan på en säker död när en dubiös präst dyker upp i den mörka fängelsecellen och begär tjänster hon aldrig hört någon i prästkläder uttala.

Gregor Ramsay är emellertid lika helig som djävulen själv, men hans löfte om frihet i utbyte mot de speciella tjänsterna kan bli hennes räddning. Snart finner hon sig vara fast i en överenskommelse där hon ska förföra och förgöra Gregors dödsfiende. Ett avtal som blir alltmer motbjudande att genomföra då Gregors åtrå till henne blir starkare – och svårare att motstå. Kanske bör Jessica trots allt gå med på hans plan ... för på samma sätt som han använder henne för sina behov kan hon utnyttja honom för sina egna.

1

Dundee, 1715

Det första Gregor Ramsay lade märke till med skökan var hennes härliga skinkor. Det var svårt att undvika synen, eftersom de var blottade när hon slogs våldsamt med en annan jänta på det sågspånstäckta golvet på ett smutsigt värdshus i Dundee. Det var emellertid inte åsynen av hennes attraktiva bakdel som fick honom att tänka på henne som den idealiska medbrottslingen för hans uppgift. Den insikten kom till honom senare, men synen fångade sannerligen hans uppmärksamhet och hindrade honom från att gå därifrån.

Till att börja med hade Gregor bara varit ute efter ett stop öl i all hast. Oväsendet inifrån värdshuset tydde på att det var bråk där inne och det var nära att han vände i dörren. När han fick syn på den utsökt rundade kvinnliga stjärten med dess lockande springa beslöt han sig dock för att gå in och banade sig väg framåt bland de vilda åskådarna.

– Se upp! varnade någon när de två kvinnorna rullade över golvet. De rev och slet ursinnigt i varandra. Kjolarna virvlade och klänningsliven slets sönder så att deras bröst var nästan helt blottade för publiken.

Folk överlämnade mynt till en man som stod på andra sidan av lokalen, av allt att döma för att slå vad om vilken av kvinnorna som skulle vinna. Under tiden haglade förolämpningar från båda sidor. Jäntan med den intagande stjärten tycktes njuta av kampen och smädade sin motståndare.

– Din magra hora! anklagade hon och kastade med sitt ostyriga svarta hår för att få det ur ansiktet. Karlar vill ha kvinnor som är något att ta i!

Hon daskade till sig själv på höften och skrattade.

Den rödhåriga kvinnan väste ilsket. Gregor var inte alls lika fascinerad av henne.

Hans blick drogs hela tiden till kvinnan med det korpsvarta håret. Hon tycktes vara fast besluten att få ner sin motståndare på rygg och hålla henne kvar där. Det lyckades hon också med. Hon naglade fast den vilt sparkande rödtotten med sin kropp. Sedan satte hon ner knäna på vardera sidan om den andra kvinnans lår, böjde sig ner och bet henne i axeln. När hon gjorde det flög kjolen och underkjolen upp igen. Åsynen av hennes nakna lår och bak – liksom hennes fylliga lilla kulle och fuktiga springa där inne – fick åskådarna att jubla högt. Det var verkligen en eggande syn. Gregor kunde inte låta bli att undra hur det skulle vara att plöja hennes lockande fåra och trycka in staken i den. En blick på de andra männen som hade samlats runt skådespelet övertygade honom om att han inte var ensam om den tanken. De stirrade lystet och dreglade praktiskt taget.

– Varför slåss de? frågade Gregor mannen som stod närmast honom. Det var en tandlös man med smutsig skjorta och trasiga byxor.

– Eliza ... sa han och nickade mot den rödhåriga. Hon anklagade Jessie för att locka bort en kund från henne, förklarade han och pekade på den svarthåriga kvinnan. Den där Jessie är en riktig vildhjärna, tillade han och sänkte rösten. Hon kallas Glädjeflickan från Dundee. Den tandlöse mannen nickade menande och var tyst en liten stund innan han fortsatte med sin förklaring. – Hon sa att hon skulle slåss med Eliza om kunden.

– Glädjeflickan från Dundee ... upprepade Gregor. Och vad har hon gjort för att förtjäna en sådan elegant titel?

Mannen skrattade. – Hon har fått den för att hon är så livlig och munter. Hon är inte den som bara ligger där och tar emot pengarna, om ni förstår vad jag menar.

En livlig och munter glädjeflicka ... Intressant, tänkte Gregor. Det var kanske ödet som hade fört honom till detta etablissemang? Här i hamnen myllrade det av värdshus och han kunde lätt ha valt något av de andra. Resan till Dundee hade varit nödvändig. Han hade sett sitt skepp Libertas avsegla utan honom. Det var en märklig uppgift som han aldrig förr hade utfört. Det riskabla göromål som låg framför honom, och det faktum att han befann sig långt ifrån sin välbekanta värld, gjorde honom spänd. Han hade känt behov av att stärka sig med en öl innan han korsade floden Tay och återvände till Fife.

Nu gladde han sig åt att han hade valt just denna utskänkningslokal, för skådespelet var i högsta grad underhållande. Glädjeflickan kämpade med liv och lust, till synes utan oro för hur hon såg ut. Där hon satt grensle över sitt offers lår grep hon tag i en av hennes blottade bröstvårtor med den ena handen. Med den andra petade och kittlade hon hennes buske genom kjolarna och pillade mellan hennes lår. Hon gestikulerade med handen som om den vore en stake och rörde höfterna fram och tillbaka för att låtsas att hon kopulerade med kvinnan som hon hade fått ner på rygg. Hon var fullkomligt skamlös. En idé började ta form i Gregors huvud. En hora med ett vinnande leende skulle kunna vara ett perfekt lockbete i hans plan. Hans fiende kunde aldrig motstå en välskapt tös och det ryktades att han hade lägrat hälften av de unga kvinnorna i trakten.

När slagsmålet var slut skulle han kanske ge henne ett förslag.

Publiken skrålade och hojtade uppmuntrande. Kvinnan som låg på rygg blev allt argare. Med kloliknande fingrar försökte hon riva sin motståndare. Glädjeflickan duckade och kastade sig kvickt åt sidorna. Det tycktes inte vara svårt för henne att undvika den rödhårigas angrepp.

– Vem är vadhållare? frågade Gregor och stack ner handen i fickan, som om han gjorde sig redo att satsa.

Han hade redan sett mannen i fråga, men ville veta vad han hette. Det var viktigt att ta reda på vem som hade makten här. Livet hade lärt honom att det var lösningen i alla situationer. Enligt hans åsikt skulle den mörkhåriga kvinnan vinna. Jessie, Glädjeflickan från Dundee.

– Ranald Sweeney är vadhållare, sluddrade den tandlöse mannen bredvid honom och gestikulerade över den trånga lokalen.

Ranald Sweeney liknade en vessla och Gregor tyckte inte att han verkade ett dugg förtroendeingivande. Han hade ett girigt flin på läpparna och handflatan full av mynt. Medan han betraktade de två kvinnorna pratade han med mannen som stod bredvid honom. Gregor synade dem båda snabbt. Sutenören var smutsig och såg bakslug ut. Den andre mannen, som förmodligen var den som kvinnorna slogs om, hade kraftigt pudrad peruk. Rocken var gjord av broderat siden och kravatten av finaste bomull. Trots den iögonfallande och dyra klädseln tycktes han vara helt hemmastadd i hamnkvarteren. Tydligen var detta en rik man som tyckte om att roa sig i slumkvarteren när andan föll på. Om Gregor varit i samma position skulle han ha varit mer diskret med sin rikedom. Vissa män var dock inte så försiktiga, utan tyckte om att skylta med sina tillgångar.

Gregor tog sig fram genom trängseln till bardisken, men hans närvaro lyckades knappt stjäla värdshusvärdens uppmärksamhet från föreställningen.

– Öl, sa han och sköt fram ett mynt över trädisken.

Utan att ta blicken från de kämpande kvinnorna nickade värden och hällde upp öl i ett stop ur en kanna.

Det var en grumlig brygd och Gregor hostade ut bottensatsen ur munnen efter att ha släckt den värsta törsten. Ett tjut hördes bakom honom och någon stötte in i hans sida. Han sköt stopet över disken för att rädda det, vände sig om och såg rakt in i ögonen på kvinnan som hade farit in i honom. Det var Jessie, den svarthåriga kvinnan som hade fångat hans intresse.

– Ursäkta mig, sir, sa hon. Med händerna på höfterna synade hon honom från topp till tå. Det glimtade till av intresse i hennes ögon.

Gregor nickade åt kvinnan. Hennes hår såg ut som om det aldrig hade varit i närheten av en kam. Trots att hon var i behov av en rejäl renskrubbning undgick det honom inte att hennes läppar i allra högsta grad var kysstäcka. Bakom Jessie tornade hennes motståndare upp sig. Att döma av uttrycket i den rödhårigas ansikte var hon rasande.

Han nickade åt Jessie igen. – Din motståndare närmar sig.

Jessie steg kvickt åt sidan.

Den andra kvinnan missade sitt mål och for in i honom i stället. Han gav henne ett ögonblick att återfå balansen. Sedan vände han på henne och gav henne en liten puff i ryggen. Jessie skrattade hjärtligt och fladdrade med ögonfransarna mot honom på ett mycket charmerande sätt innan hon ivrigt återupptog kampen.

Gregor svepte med blicken över gästerna i lokalen medan han hällde i sig det lilla som var kvar av ölen. I elva år hade han varit borta från Skottland. Han hade rest vida omkring och kommit hem för tre veckor sedan till ett land som mot folkets vilja förenats med England. Stämningen var dålig på grund av unionen, men på många sätt kändes det inte särskilt olikt den plats han mindes. Folket i Dundee hade överlevt årtionden av krig och svåra tider. Trots det frodades staden runt hamnen där världens fartyg kom och gick på floden Tay, inklusive hans fartyg. För elva år sedan hade han givit sig av från Fife som en bitter pojke utan pengar. Tack vare sitt liv som sjöfarare hade han kunnat återvända stadd vid kassa. Han ägde nu en andel i fartyget som han arbetade på.

En av kvinnorna som slogs gav till ett skrik. Åskådarna trängdes med varandra i sin brådska att backa undan från dem. Gregor undrade nyfiket vad som stod på. Det visade sig att han borde ha satsat pengar, för Jessie stod i triumf med sin motståndare hopsjunken på golvet.

Eliza återhämtade sig dock kvickt och var slug nog att tillgripa andra metoder. Med en knuten hand som hon dramatiskt skakade, förbannade hon sin motståndare och pekade på henne.

– Häxeri! Hon använde häxeri för att vinna.

– Tyst, Eliza! skrek den anklagade kvinnan och blev röd om kinderna av vrede. Det var jag som hjälpte dig att klara av vintern och jag vann det här slagsmålet rättvist. Det är sanningen.

– Häxeri! Det är häxeri! spottade Eliza ur sig. Hon kommer att förgifta oss alla med sina besynnerliga brygder och främmande ord.

Stämningen blev spänd och folk började viskade till varandra.

– Jag såg henne, bekräftade en av åskådarna. Hennes ögon rullade och sedan såg det ut som om Eliza höll på att kvävas. Jag bevittnade det!

Plötsligt störtade två män fram och grep tag i den anklagades armar. Spottande och svärande vred och ålade hon sig för att komma loss.

Gregor sneglade på kvinnan på golvet, den rödhåriga Eliza. Hon höll ena handen på halsen, som om hon inte fick tillräckligt med luft. Om det var sant berodde det troligen på att den andra kvinnan hade använt sig av ett listigt knep med en tunn tråd eller ett hårstrå. Gregor hade sett förslagna knep i hela världen och var alltid intresserad av att ta reda på hur de utfördes.

Någon hade redan sprungit ut på gatan och ropat att fogden skulle komma och gripa häxhoran Jessica Taskill. Händelseutvecklingen roade Gregor och han lutade sig mot bardisken medan han betraktade den svarthåriga kvinnan. Snart skulle säkert hälften av invånarna i staden samlas med facklor och ivrigt kräva att hon hängdes och brändes på bål. När han var pojke i Fife hade han då och då hört talas om häxor och deras synder. Prästerna predikade för barnen om de onda kvinnor som stod i förbund med djävulen och skrämde upp dem med historier om hur de blev hängda och brända på bål. Gregor hade inte trott ett ord av det, för han satte ingen tilltro till sådana befängda påståenden. Mycket hade förändrats i hans hemtrakter och ändå var vissa saker sig lika. Anklagelser om häxeri kunde fortfarande frambringa våldsamma reaktioner. Om fogden trodde på de som anklagade kvinnan skulle hon vara död inom en vecka.

Hon var tilldragande, denna sluga tös som utan tvivel kunde ett och annat trick. Det vore synd att se en sådan begåvning gå till spillo. Tanken på att försöka rädda henne från den skränande folkmassan tog form i huvudet på honom. En gång hade han och hans gode vän, sjömannen Roderick Cameron, befriat en drucken kamrat från en cell i Cadiz genom vadslagning.

Gregor påminde sig om att han borde vara på väg hem vid det här laget, på väg till Fife där han hade hyrt en enkel svit på ett värdshus. Föreställningen var emellertid inte slut ännu. Kvinnan som hette Jessica Taskill slingrade sig som en ål medan hon svor och blängde vredgat på männen som höll fast henne. Hennes fylliga barm drog till sig hans blickar och han fann hennes livliga temperament underhållande.

Än en gång övervägde Gregor henne som kandidat till uppgiften som han hade föresatt sig att genomföra. Om han kunde rädda henne ur denna knipa skulle hon bli tacksam och dessutom stå i skuld till honom. Givetvis skulle han bli tvungen att lära henne att uppföra sig bättre. Han hyste dock förhoppningar om att hon skulle bli en riktig skönhet när hon väl hade badat och snyggat till sig. Dessutom hade han redan sett prov på hennes djärvhet. Det kunde bli mycket underhållande att lära upp henne för uppgiften, i synnerhet om det förebådade hans fiendes undergång.

Fogden anlände och samlade kvickt in den information han behövde. – För henne till stationen, instruerade han.

När hon protesterade och bedyrade sin oskuld skakade fogden bara på huvudet och kastade en beklagande blick på hennes blottade bröst.

Hon fördes bort och Gregor iakttog hennes ögon som blixtrade av vrede. Han föreställde sig henne på rygg och njöt av bilderna som han såg för sin inre syn. Det rådde inget tvivel om att hon skulle bli ett frestande lockbete för hans fiende. Om Gregor kunde befria henne skulle hon stå i skuld till honom och säkert glädja sig över att få betalt för ett uppdrag. Det var värt risken.

JESSIE TASKILL DROG händerna över ansiktet och stirrade argt på järngallret som stängde in henne i cellen. Det skulle vara tämligen enkelt för henne att använda sina magiska krafter för att dyrka upp låset och smyga i väg, men det var ju på grund av anklagelser om häxkonster som hon befann sig här. Det som förargade henne mest var att hon inte ens hade använt sina krafter i kväll. Dåraktigt nog hade hon kurerat Eliza med en brygd på betonika för att bota hennes förkylning när hon var sjuk i vintras. Därmed hade hon gjort sig sårbar. Som så ofta upptäckte Jessie att det var den lott i livet som hennes sort hade tilldelats.

– Till vilken nytta är denna gåva när den innebär en sådan börda? muttrade hon för sig själv.

Hennes humör hade pendlat våldsamt sedan hon slängdes in i cellen, från ilska till förtvivlan och tillbaka igen. Hur mycket hon än gick av och an i det lilla utrymmet, så hjälpte det inte. Det fanns ingen stol, inte ens en koj. Det enda ljus som nådde henne kom från vaxljusen som satt i ljushållare på väggen ett stycke bort i korridoren. Golvet täcktes av gammal halm och i ena hörnet stod en illaluktande spann.

Med händerna runt de kalla järnstängerna tryckte hon ansiktet mellan dem och kikade längs den smala korridoren till platsen där fångvaktaren satt. Han gnagde på ett kycklingben. När han upptäckte att hon tittade på honom slickade han sig om sina flottiga läppar för att reta henne.

Det knorrade i magen på henne. Om hon skulle använda sig av sina häxkonster nu kunde hon ta resterna av hans kyckling. Det var frestande, alltför frestande. För varje dag blev det allt svårare för henne att stå emot lusten att använda sin hemliga förmåga, men om en enda person till bevittnade då hon utförde sina häxkonster skulle fogden hänga henne före gryningen – utan rättegång. Ännu fanns det hopp, för hon kände till att fogden ofta besökte horhus. Han skulle inte vilja att det blev känt för allmänheten. Hon var tvungen att bida sin tid och vara klok.

Hon satte sig på huk och undrade om de hade kört hit halmen direkt från ladugården. Det dystra ruckel som hon delade med sex andra kvinnor var att föredra framför den här hemska platsen. Det var något som hon aldrig förr hade reflekterat över.

Eliza var en av kvinnorna som hon bodde med. De hade delat allt i vått och torrt. Trots det hade Eliza vänt sig emot henne och anklagat henne för häxeri. Det gjorde Jessie bedrövad. De hade grälat ofta, men inte på det här sättet. För det mesta blev de vänner igen efteråt. Kunden hade varit Elizas, men han hade visat tycke för Jessie också. Ranald hade tagit tillfället i akt att dra uppmärksamhet till sina flickor med ett slagsmål. Eliza hade kanske tagit illa upp. I så fall önskade Jessie att hon hade lagt märke till det, för då hade hon kunnat förhindra att det gick så långt.

Det var något som hade distraherat henne. Det var en man, erinrade hon sig. Någon som hon inte hade sett förut – en lång främling med ärr i ansiktet och mörka ögon. Dumt nog hade han fått henne att tappa koncentrationen.

Än en gång drog hon händerna över ansiktet. Ranald skulle inte bli glad åt det här. Hon kände honom tillräckligt väl för att gissa att han skulle vända henne ryggen. Han hade hand om hennes pengar. Om hon inte återvände snart skulle han lägga beslag på dem.

Det ska inte ske, lovade hon sig själv. Om hon så blev tvungen att använda sina häxkonster tänkte hon inte släppa taget om sitt enda hopp, sin dröm. Hon hade inte utnyttjat sin hemliga talang sedan Eliza var sjuk, vilket innebar att Jessie hade börjat sova bättre. Det var inte själva häxeriet som var fienden. Det var reaktionen det väckte hos omgivningen och spåren av förödelse efteråt som hon inte klarade av. De känslorna hade hon burit med sig i många år, för när hon var barn hade hon blivit visad hur farligt det var att ha gåvan. Trots det hade hon känt att hennes förmåga börjat spira och växa de senaste månaderna. Det var som om den längtade efter att bli omhuldad och utforskad. Förändringen liknade den som en flicka gick igenom när hon var på väg att bli kvinna.

Röster utifrån korridoren fångade hennes uppmärksamhet. Hon ställde sig på alla fyra och kröp mot gallret. Försiktigt sneglade hon åt fångvaktarens håll. En annan man var där med honom nu. En präst, att döma av hans klädedräkt. Med en suck satte Jessie sig ner. Utan tvivel var han här för att predika om fromhet och helighet och rädda hennes själ. Hon lutade armbågarna mot knäna och vilade hakan i ena handen. Hennes tro var en helt annan. Liksom alla på sin mors sida av släkten hörde hennes själ hemma i naturen, och inte i kyrkan.

Så snart hon hade sparat lite mer pengar skulle hon kunna resa norrut till Högländerna, där man hade en mildare syn på hennes sort. Där kunde hennes kunskaper få blomstra och växa, vilket hon längtade efter att låta dem göra. Magin växte inom henne. Det var ett kraftfullt arv som hon inte kunde förneka. Varje dag var hon tvungen att trycka ner kraften inom sig för att den inte skulle flöda över. I Högländerna skulle hon kunna leva utan rädsla. Hemma, tänkte hon längtansfullt. Det var hennes dröm.

Hon slöt ögonen. Minnen från hennes uppväxt hemsökte henne. Drömmen skulle kanske aldrig gå i uppfyllelse efter det som skett i kväll. Hon skulle möta samma öde som sin mor om hon inte slapp ut ur cellen snart. Det innebar att hon var tvungen att ta risken att använda sina häxkonster igen.

Fotsteg ljöd i korridoren och kom allt närmare.

När prästen hade gått tänkte hon fatta ett beslut om hur hon skulle gå till väga. Hon steg upp och gick till ena hörnet av cellen. Där stannade hon och stod med armarna i kors över bröstet. När fångvaktaren skramlade med nyckeln och stack in den i låset tittade hon längtansfullt på den. Hon skulle lätt kunna få den att falla från hans bälte när han gick sin väg, men hon kunde inte ta risken i det ögonblicket. De två männen iakttog henne.

– Du har turen på din sida, Jessica Taskill, sa fångvaktaren. Prästen har stigit upp ur sin säng för att be med dig en stund.

Jessie pressade samman läpparna och bekämpade lusten att berätta att hon inte delade deras tro. Om hon teg och uppförde sig ångerfullt skulle han nog snart lämna henne i fred.

Prästen steg in i cellen och fångvaktaren låste dörren om honom.

– Ropa om hon ställer till med något, sa fångvaktaren till prästen. Jag hör er och kommer direkt.

Jessie tittade på prästen för första gången. Han bar en bredbrättad hatt och blicken var nedslagen, så det var svårt att se hur han såg ut. Hon kisade i dunklet och böjde sig ner lite för att försöka se hans ansikte.

Fångvaktaren satte ljuset i en ljushållare utanför cellen. Cellen lystes upp och hon kunde bedöma besökarens kroppsbyggnad. Det var en stor man, lång och bredaxlad, till skillnad från alla präster hon någonsin hade sett. Visserligen bar han det slags långa dystra prästrock som kyrkans män använde och den var knäppt från kragen till fållen, men hon fick syn på en fin ring på hans lillfinger och dyra läderstövlar med silverspännen på fötterna.

– Tack, svarade prästen. Jag ska be några böner med den olycksaliga flickan. Jag ropar på dig när jag är redo att gå.

Fångvaktaren nickade och lufsade i väg.

Den andre mannen höll huvudet sänkt tills ljudet av fångvaktarens fotsteg tonade bort i korridoren. Det lilla ljus som föll in i cellen från korridoren gjorde det inte lättare för Jessie att se hans ansikte. Hon lutade sig närmare och blev allt nyfiknare. Hans käke var kraftig och när han vred på huvudet för att lyssna till fångvaktarens reträtt såg hon hans mun. Den var bred och såg lidelsefull ut. Ett ärr löpte från ena mungipan till hans kindben.

Plötsligt kände hon igen honom. – Den där fångvaktaren är en dåre, viskade hon. Ingen präst har så snygga stövlar som de där.

– Du har skarpa ögon och ett slugt sinne, sa mannen. Han lyfte på hatten och blottade sitt ansikte.

– Jag känner igen er. Ni var på värdshuset när de tog mig, sa Jessie.

– Ja, och jag kan få dig härifrån, i utbyte mot en liten tjänst.

– En räddare i nöden, sa Jessie och skrattade lågt. Sanningen var att hon inte behövde någons hjälp, men det passade hennes syften. Om han trodde att han kunde få ut henne härifrån, så skulle hon inte behöva använda sig av sina magiska krafter.

Han nickade sakta. – Men det har ett pris.

– Jag förstår.

Jessie skulle gärna erbjuda honom sina tjänster i utbyte mot hans hjälp. Dessutom var han ovanligt stilig, trots den hårda, bedömande glimten i ögonen och det ärrade ansiktet. Hans kropp var frisk och stark, och han hade god hållning. Han gav intryck av att vara en person som hade rest utomlands. Hon såg ofta det när fartygen kom in och besättningen steg i land. Kunden som hon hade slagits om tidigare var rik, men den här var även stilig och såg ut att kunna ge en kvinna vad hon ville ha.

Ändå var Jessie på sin vakt. Han hade pengar på sig – det var hon säker på – och snart skulle hon få reda på hur mycket. Varför gjorde han detta? Han behövde inte vara ridderlig och komma till en anklagad kvinnas räddning för att få hennes uppmärksamhet. Det fanns enklare sätt att få köttslig njutning, i synnerhet för en man med hans utseende. Varför ville han ha henne? Det var kanske omständigheten att hon satt i en cell som eggade honom. Han utsatte sig för fara genom att förklä sig till präst, i synnerhet som fångvaktaren kunde komma tillbaka när som helst för att fråga ut henne.

I just det ögonblicket kastade han en blick längs korridoren, som om han fruktade att mannen skulle återvända. Ändå tycktes han inte vara alltför oroad. När han såg på henne igen var det med humor i ansiktet. Var detta en man som tyckte om utmaningar? I så fall var hon rätt kvinna för honom.

Med händerna på höfterna svassade hon fram till honom. Skenet av det fladdrande ljuset rörde sig över hans ansikte och kastade delar av det i skugga.

– Jag betalar ert pris i utbyte mot min frihet, sa hon.

Innan han hann svara föll hon ner på knä och lade ena handen över utbuktningen i hans skrev. Han öppnade munnen som för att tala, men höjde i stället på ögonbrynen när han förstod vad hon hade för avsikt att göra. Hon kunde inte låta bli att le. Hans plan måste ha varit att få tumla om i sänghalmen efter att han räddat henne. Det skulle ha varit säkrare, men hennes blod pumpade upproriskt. Skulle han banna henne? Slå bort hennes hand och försöka tysta henne?

Han gjorde ingen ansats att stilla hennes hand, utan log i stället insinuant. Hon kände igen tecknen väl och det verkade som om denne man inte var avskräckt av omgivningen. Förväntan inför att få smaka på honom fick hennes blod att flöda ännu snabbare. Hon tänkte tillfredsställa honom här på själva stationen.

Jessie tog ett fastare grepp om hans bula och tittade upp på honom. – Fruktar ni inte att bli ertappad?

– Jag visste att det var riskabelt att komma hit, fast det var inte riktigt denna ordning för förfarandet som jag hade planerat, svarade han.

Hon hade haft rätt om hans avsikter. Nå, om han tyckte om fara, så skulle han säkerligen tycka om det hon tänkte göra. Hon knyckte på huvudet för att få håret ur ansiktet, lät händerna glida in under hans prästrock och förde dem uppåt utanpå byxorna. Hon vägde hastigt penningpungen i handen. Den var ännu tyngre än kvaliteten på stövlarna hade fått henne att tro.

– Du är en vild tös, kommenterade han.

– Ja, det är jag, bekräftade hon och drog åter handen över hans skrev. Det pirrade i hennes sköte när hon kände att hans bula hade vuxit. Nu var den hård och redo för henne innanför byxorna. – Ni är stor, sir, viskade hon med ett tonfall som var en smula retsamt.

– Och jag blir större för varje ögonblick tack vare dina skickliga fingrar, svarade han. Hans blick föll på hennes bröst och hans kropp blev spänd av lusta.

Hon skrattade mjukt och lade händerna runt hans lår. När hon klämde lätt på dem kände hon att musklerna var starka. Det skulle vara enkelt för honom att lyfta upp och bära henne. Snart arbetade hon sig uppåt igen och återvände till sitt mål innanför byxorna. Hans stake var nu lång och strävade hårt mot tyget för att bli utsläppt. Hon blev varm och våt mellan låren.

Med ett gillande ljud tog hon ett fast grepp om honom. – Så tillfredsställande det skulle vara att bestiga ett sådant fint vapen.

Han svor tyst och kastade ännu en hastig blick längs korridoren. Sedan blev hans mun spänd när han såg på medan hon knäppte upp prästrocken för att komma åt bättre.

Jessie lade märke till hur han tornade upp sig över henne och hur stolt han var. Denne virile, egensinnige och gåtfulle man var sannerligen frestande. Hon ville skänka honom njutning. Hon ville det och mer därtill. När hans lem sprang fri slöt hon ena handen om den och kände hur varm den var. Hennes andra hand gled längre ner och kupades om hans pung. Den hårda erektionen reagerade ögonblickligen och reste sig