Miraklet på 17:e greenen

By James Patterson

James Pattersons "Miraklet på 17:e greenen" är en berättelse om julens mirakel och drömmar som åter väcks till liv hos en till synes vanlig man.
Travis McKinley är en medelmåttig man med ett medelmåttigt liv. Hans äktenskap har tappat sin glöd, relationen till barnen är nästintill icke-existerande och känslan av att aldrig ha uppnått något av värde är ständigt närvarande. Men på juldagen åker han ut till golfbanan och går ensam en runda, och för första gången på flera år tänds något inom honom. Han har alltid varit en hyfsad golfare, men detta blir hans livs runda. Aldrig tidigare har han spelat som ett proffs, och det som sker är nästintill ett mirakel. Den fantastiska rundan blir startskottet på ett nytt liv, där hans relationer ställs på sin spets och dörrarna till länge vilande drömmar öppnas.

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Dec 20, 2023
• ISBN: 9788728553015

James Patterson

James Patterson is the CEO of J. Walter Thompson, an advertising agency in New York. He has written several successful fiction and nonfiction books, including The New York Times best seller The Day America Told the Truth.

Book preview

James Patterson

Miraklet på 17:e greenen

Översättning Hans Pettersson

SAGA Egmont

Miraklet på 17:e greenen

Översatt av Hans Pettersson

Originaltitel: Miracle on the 17th Green

Originalspråk: engelska

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright ©1998, 2023 James Patterson och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728553015

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Till Matthew och Joseph.

Till alla fina människor i Tom’s River

och Sleepy Hollow

Kapitel 1

Det var juldagsmorgon och hela fyra grader varmt. Med andra ord en perfekt dag för golf och där stod jag på den halvfrusna lerjorden på 17:e tee på Creekview Country Club i Winnetka i Illinois.

Mitt äktenskap var i upplösning. Mina tre barn, som jag älskade över allt annat, visste inte vad de skulle tro om mig på sista tiden, och jag hade en förfärande känsla av att i januari skulle jag få sparken från jobbet på Leo Burnett. I allra värsta fall var utsikterna stora att jag skulle bli hemlös efter det.

God jul!

Jag böjde mig ner, peggade upp en gammal skamfilad Titleist och kisade genom vinden ut mot det långa, smala par 5-hålet som på båda sidor omgavs av mäktiga och mörka, avlövade almar.

Det som sedan händer är en sådan där mystisk, i stort oförklarlig, överjordisk upplevelse, så ha fördrag med mig. Eller som Vin Scully brukade säga i början av sina golfsändningar på TV: Sätt er bekvämt till rätta i fåtöljen. Jag erkänner att det verkar minst lika osannolikt som att Truman slog Dewey i presidentvalet och att John Daly vann British Open.

Vad mer kan jag säga? Saker och ting händer människor. Tragedier drabbar helgon. Lyckan ler mot idioter. Ovanliga saker händer vanliga människor. Och detta hände mig.

Eftersom det är ett så centralt tal i den här berättelsen, borde jag påpeka att jag började min runda på 17:e hålet. Trots det ovanliga tövädret var det faktiskt jul, banan var tom och 17:e tee råkade bara ligga närmast det ställe där jag parkerade. Hur som helst fick jag ett kanonslag med drivern.

Inget ovanligt med det. Jag slår längre än pron här på Creekview. Jag slår till och med längre än den regerande klubbmästaren, Mark Duffel, som är tjugo år.

Jag lunkade ner längs fairway, föste bort bollen från ett sprinklerhuvud och träffade mitt andraslag, drygt 165 meter, perfekt med järnfemman. Plötsligt kände jag mig bättre. Åt helvete med alla problem. Golf kan ha den effekten.

Nu kommer det besynnerliga. Det är här som allt blir lite spöklikt och jag tog det första steget på den här vägen – antingen mot räddning eller undergång.

Jag smekte iväg putten så klockrent och stadigt.

Egendomligt.

Jag satte bollen så mjukt i rullning att den rann fram över gräset som en kvicksilverpärla rullar fram över golvet när man haft sönder en termometer.

Början av ett mirakel. Ett förebud. Ett tecken.

Den lilla vita bollen föll ner i den lilla vita koppen för en eagle.

Jag var fast.

Jag var upprymd.

Jag var dömd.

Jag måste emellertid berätta med en gång att detta inte är det så kallade miraklet på 17:e hålet. Inte ens i närheten av det.

Jag skyndade iväg till nästa tee.

Kapitel 2

Jag vet vad du tänker. Vad är det för märkvärdigt med en tvåochenhalvmetersputt under en träningsrunda på en övergiven golfbana mitt i vintern när det enda ögonvittnet är en utmärglad ekorre som hoppat ut på green för att få tag på ett par ekollon?

Låt mig ge dig lite bakgrund.

Förutom givna bollar man knackar i och vanliga betydelselösa enmetersputtar sänker jag aldrig puttar som är kortare än tre och en halv meter. Mitt smeknamn, som lånats på ett synnerligen osmickrande sätt från den tidigare welterviktvärldsmästaren Roberto Duran, är Stenhand. Trots det har jag varit klubbmästare här på Creekview Country Club i Winnetka fem gånger de senaste tolv åren.

Men det var inte bara det att putten på 17:e hålet gick i. Alla har tur ibland.

Det var hur putten gick i.

Den smög inte i köksvägen eller droppade i över framkanten eller började ur linje och rättades till av ett spikmärke. Den var mitt i från det ögonblick den lämnade bladet tills den dunsade i lika subtilt som ett knockoutslag.

Men till och med ännu viktigare var känslan jag hade när jag stod över putten. Jag visste att den skulle gå i.

Visste det i händerna, axlarna, benen och varenda knota.

Visste det med en sådan stark övertygelse att det nästan var kusligt.

Det var som något som redan hänt och allt jag hade att göra var att tålmodigt vänta att verkligheten skulle komma i kapp.

För första gången på fyrtio år kunde jag faktiskt se linjen. Trots mitt smeknamn berodde mina puttningsproblem egentligen inte på bollträffen. Det var något i ögonen eller någonstans bakom dem i hjärnans konstruktion. Faller den åtta eller fem centimeter? Faller den i början eller i slutet? Ingen aning.

Men den morgonen när jag stod med ögonen rakt över Titleistmärket var min puttningsdyslexi botad. Det var som om någon från Vägverket i Winnetka målat en streckad linje mellan bollen och hålet. Eller ännu bättre, hade lagt en bit spår ungefär av samma storlek som min yngste sons, Noahs, modelljärnväg, och allt jag hade att göra var att sätta igång bollen och sedan se den rulla som om den gick på räls mitt i koppen.

Men som jag sa tidigare är det här inte det mirakel jag försöker berätta om.

Kapitel 3

Som en medelålders man som plötsligt upptäcker att jultomten faktiskt existerar skyndade jag bort till nästa tee. Jag tryckte ner en peg i den kalla marken och klappade iväg en gedigen drive ut över den övergivna banan.

Under de följande timmarna rusade jag runt i den vinternakna naturen i en ursinnig birdiejakt.

Efter att ha rullat i en fyraochenhalvmetersputt på 18:e hålet skumpade jag tillbaka till ettan och gick arton hål, sedan nio till och sedan ytterligare nio. På trettioåtta hål enputtade jag tjugonio greener, hade tjugo birdies och på fyra niohålare hade jag ingen score över 33. Tiden verkade stå still.

Under en sanslös period, då jag gjorde fyra birdies på raken, började hjärtat bulta så snabbt att jag var tvungen att luta mig mot ett träd och tvinga mig till att ta några djupa andetag.

Jag var rädd att jag skulle rasa ihop och kola av direkt, ryckas bort – som det verkade – i min krafts dagar. Och jag vet inte vilket som skulle ha retat mig mest – att dö eller att dö utan att ha haft chansen att berätta för någon om mina scorer.

Men drömmerierna avbröts plötsligt.

När jag stod på 16:e green för tredje gången den dagen råkade jag titta ut över buskaget bredvid fairway. Ovanför trädtopparna fick jag syn på en svävande, heliumfylld julballong fastspänd vid ett närbeläget hus.

I panik fiskade jag upp klockan ur bagen. Det visade sig att tiden inte alls stått still. Den hade tickat på.

När jag stod där lämnad åt mitt öde mitt på banan, en rask femtonminuterspromenad från jeepen, en våldsam femtonminuterskörning från mitt hem, var jag redan två timmar och tjugo minuter sen till min egen julmiddag. Jag kastade upp bagen på axeln och rusade iväg över den tomma banan som en vildmarkscampare som förföljs av en otäck björn på jakt efter sin julmiddag.

Eller en man som just hade sett ett spöke. Spöket av gångna jular.

Kapitel 4

Min familj är inte av det slaget att en karl vid sunda vätskor missar julmiddagen – eller någon annan måltid eller begivenhet heller för den delen. Men vems familj är egentligen det?

Sarah, min hustru, är generös, humoristisk, förfärligt bildad och jättesnygg och jag har varit hopplöst kär i henne i trettio år. Hon är den ledande obstetrikern i Winnetka och har de senaste åtta åren varit biträdande professor vid University of Chicago Medical School. Hon har alltid tjänat mer än jag gjort som medelmåttig reklamtextförfattare hos Leo Burnett, men åtminstone till helt nyligen verkade ingen av oss bry sig om det.

Våra