Lita på mig

By Willow Rose

Vad gör vi när sanningen gör för ont? När tvåbarnsmamman Arlene Wood kraschar med bilen mot ett träd klockan fyra på morgonen tycks fallet vara rätt okomplicerat. Men bevisen i bilvraket får utredarna att undra om det verkligen var en olycka.

Inte långt efter grips hennes man och döms senare för mordet på sin fru. Trots det är många frågor obesvarade. Varför körde Arlene bil mitt i natten? Varför lämnade hon huset, sin man och de sovande barnen för att sätta sig i bilen och köra iväg? Träffade hon någon? En vän? En älskare? En mördare?

Sex år senare är Eva Rae Thomas ny på jobbet som FBI-agent och snubblar över något som får henne att titta närmare på fallet. Men kan hon övertala någon att öppna fallet igen trots att maken har erkänt sig skyldig till mordet? Och kommer hon hinna göra det innan mördaren slår till igen? Hennes första uppdrag visar sig bli en riktig utmaning.

Flera av Willow Roses böcker har nått topplistan på Amazon i USA, Storbritannien och Kanada. Hon har sålt mer än tre miljoner böcker och skrivit över 70 romaner i olika genrer. Fansen kallar henne “The Queen of Scream”.

• Language: Svenska
• Publisher: Word Audio Publishing
• Release date: Jul 14, 2023
• ISBN: 9789180006934

Book preview

LITA PÅ MIG

Willow Rose

Svensk översättning av Sandra Gustafsson

Copyright © Willow Rose 2021 & Word Audio Publishing Intl. AB, 2023

Originalets titel: So we lie

Översättning: Sandra Gustafsson

Omslag: Marcin Słociński

ISBN: 978-91-8000-693-4

Utgiven av: Word Audio Publishing Intl. AB

www.wordaudio.se

[e-mail]

Faktum är att lögnen är ofrånkomlig. Vi ljuger för oss själva eftersom sanningen, sanningen gör så sjukt ont. Oavsett hur mycket vi försöker ignorera eller förneka det så försvinner lögnerna till slut, vare sig vi vill det eller inte. Men här kommer sanningen om sanningen: Den gör ont. Så vi ljuger.

Ur Greys Anatomy

Prolog

Washington, D.C.

De bråkade bara när de var fulla. Mindy Lynn och Tuck Bowman hade varit tillsammans i lite mer än sju år och var bland sina vänner kända som det stabila paret, de som aldrig bråkade, som var överens om det mesta. Och det var nog sant, oftast – tills båda hade druckit mer än de borde. Då behövdes det inte mycket för att dra igång båda två, och när de körde hem från Grillfish, där de hade suttit och druckit i baren flera timmar efter middagen, rök de ihop.

Lägg av, sa Tuck och gasade för att hinna förbi ett gult ljus. Jag såg hur du tittade på honom när han kom fram till dig.

Jag vet för i helvete inte ens vem du pratar om, sa Mindy och slog ut med armarna.

Tuck vred på huvudet och stirrade på henne, de blå ögonen var smala och hotfulla. Mindy störde sig på att han inte tittade på vägen framför sig.

Älskar du mig?

Snälla, titta på vägen, sa hon och satte nervöst händerna mot instrumentbrädan.

Jag tittar på vad fan jag vill, väste han och blängde snabbt framåt innan han såg på henne igen. Han nöp till hårt om hennes lår. Smärtan sköt upp genom kroppen. Tuck hade aldrig rört vid henne på det sättet förut. Hans ögon var blanka och stirrade tomt på henne, läpparna smalnade till ett streck. Mindy kände sig yr. Hon borde verkligen inte ha tagit de två sista shotsen. Hon kunde fortfarande känna smaken av tequilan och skulle må så dåligt imorgon. Det var hennes problem. När de nådde en viss nivå av berusning var det som att hon inte kunde sluta. Hon ville ha mer och mer. Det var inte ofta hon drog det så här långt, och vanligtvis skulle hon ha slutat långt innan det var för sent. Men sedan Tuck blev uppsagd från byggjobbet hade det inte varit bra. Det var tufft ekonomiskt och Tuck tyckte att det var jobbigt att inte kunna bidra på samma sätt. De hade inga barn än, så det var inte det, men de ville ha det. De hade försökt i flera år och det var jobbigt att de inte hade lyckats än. Mindy pratade ofta om att träffa någon – någon professionell – för det, men hade inte vågat nämna det för Tuck än. Om det var något fel med honom skulle han bryta ihop. Det skulle göra honom helt förkrossad.

Det kommer. Ni behöver bara ge det tid, hade hennes mamma sagt. Vem vet? Du kanske oroar dig för mycket för det. Det kommer när du minst anar det. Gudarna ska veta att du var en stor överraskning för din far och mig. Det är lättare när man inte har några förväntningar.

Så det var vad Mindy försökte att inte ha. Förväntningar. Det var lättare sagt än gjort, helt klart. Efter att ha försökt i tre år var det svårt att ignorera fakta. Och dum som hon var hade hon tagit upp det ikväll, över den friterade fisken, samma rätt som hon alltid beställde på det där stället.

Det har gått tre år, Tuck. Tror du inte att det kanske är något fel?

Så sa hon. Det var allt hon hade sagt. Men det räckte. Tuck stirrade ut i ingenting, han blinkade knappt. Innan hon hann säga något mer hade han svept sin öl och bett om en till, som han drack utan att säga ett ord till henne. Mindy svor åt sig själv för att hon tagit upp det. De skulle ju fira den här kvällen, eftersom Tuck äntligen hade fått ett nytt jobb – ett som gav bra betalt för en gångs skull. De hade varit så glada fram till den sekund då hon ställt den där korkade frågan när det inte fanns någon anledning till det. Varför skulle hon förstöra allt?

Han hade fortsatt dricka i baren och hon hade följt efter honom, försökt få honom på bättre humör. Efter några shots hade han äntligen lugnat ner sig och de hade kunnat prata som vanligt igen. Det var inte förrän de kom fram till bilen som bråket började. Nu anklagade Tuck henne för att ha flirtat med någon kille som hon inte ens kom ihåg att hon pratat med. Som vanligt undvek de det verkliga problemet. De fortsatte att bråka när han svängde in på Wisconsin Avenue, och bilen girade längs vägen.

Jag tror inte det är sant, sa han. Men du älskar mig väl inte längre. Om du älskade mig skulle du inte vara otrogen mot mig.

Mindy fnös till. Vara otrogen mot dig? Var fick du det ifrån?

Lägg av! Tror du jag är dum? skrek Tuck och knackade med ett finger mot tinningen. Jag känner dig. Du har betett dig så konstigt på sistone, och häromdagen fick jag inte titta på din telefon. Du tror inte att jag lägger märke till alla tecken, va? Men det här är så typiskt dig. Du …

Snälla, titta på vägen, Tuck! skrek Mindy när en lastbil störtade mot dem, tutade och blinkade med strålkastarna. Tuck slet i ratten och svängde undan i sista stund. Mindy slog händerna för bröstet och andades tungt när lastbilen dundrade förbi dem.

Nu gör du så där igen, sa han och såg argt på henne. Du trodde att jag skulle köra på den där lastbilen, eller hur? Du litar inte på mig.

Det var det värsta Tuck visste – när Mindy inte litade på att han kunde ta hand om henne. Han drog alltid upp det när han var full. Han samlade på händelser och rabblade upp dem när han hade fått i sig för mycket. Det började den gången hon frågade om breven från skattemyndigheten som hela tiden kom med posten. Mindy suckade och blundade. Det snurrade i huvudet och hon kände huvudvärken lura bakom ögonen.

Självklart litar jag på dig, Tuck, ljög hon och försökte lugna honom för att han skulle må bättre. Hon hade gjort det en hel del de senaste åren när han blev så här. Det brukade fungera, men hon var inte säker på att det skulle göra det den här gången. Jag blev bara rädd. Du vet hur orolig jag blir av att köra efter …

Mindy tystnade när hon tänkte på sin bästa vän, Amy. Hon hade varit med om en bilolycka när de fortfarande gick i high school och en bil frontalkrockade med hennes. Hon dog direkt.

Mindy tittade framåt när ett par strålkastare träffade dem och nästan bländade henne.

Den där bilen kommer mot oss riktigt snabbt, sa hon och darrade på rösten.

Tuck vände sig om för att titta och såg bilen störta mot dem och gira från sida till sida.

Helvete, sa Tuck och vred hastigt på ratten medan bilen susade förbi dem.

Jäklar! utbrast Mindy och båda tittade i backspegeln, såg hur den fortsatte och kraschade in i ett träd vid sidan av vägen.

Del I

SEX ÅR SENARE

Kapitel 1

Jag stannade till en sekund medan jag visade min bricka för den uniformerade kvinnan bakom rutan. Brickan glänste fortfarande, så det var svårt att dölja hur ny den var.

Eva Rae Wilson? Agent Wilson?

Hon höjde blicken och mötte min genom glaset. När jag hörde mitt namn hajade jag till lite. Trots att jag varit gift i fem år och bytt mitt flicknamn Thomas till Wilson, hade jag fortfarande inte vant mig vid att kallas för det. Jag hade verkligen diskuterat det med min man, Chad. Jag ville behålla Thomas eftersom jag älskade namnet, men han blev oerhört förolämpad över att jag inte ville bära hans namn, så till slut gav jag med mig. Jag tyckte att agent Thomas lät bättre än agent Wilson. Fråga mig inte varför. Jag var nog inte beredd på att förlora min identitet på det sättet. Jag tänker fortfarande på mig själv som Eva Rae Thomas, som jag har gjort hela livet.

Jag tror inte att vi har träffats förut. Är du ny?

Jag nickade och rodnade lite. Ja. Har precis börjat på byrån.

Hon såg förargat på mig och höjde på ögonbrynen. Och du är här för att träffa Frank Woods?

Ja. Jag har fyllt i alla papper.

Okej, det ser bra ut …, sa hon och tittade på pappren jag hade gett henne när jag kom dit. Du har skrivit på där och på baksidan också … och dina initialer på sidan tre, ja. Då är allt i sin ordning.

Hon lutade sig fram och tryckte på knappen för att öppna låsen till dubbeldörrarna som ledde in i fängelset. I den här bunkerliknande byggnaden satt bara de värsta av brottslingarna i Washington. Det var första gången jag var där, och jag var lite nervös. Jag gick igenom och visade brickan en gång till, bara höll upp den så att vakten kunde se den. Jag njöt fortfarande av att visa den eftersom det var något jag hade jobbat riktigt hårt för att uppnå. Att bli FBI-profilerare på BAU, Behavioral Analysis Unit, var något jag hade drömt om hela livet, och det hade äntligen blivit verklighet. Jag hade läst psykologi i fyra år på college och sedan utbildat mig vid FBI Academy innan jag blev stationerad på ett fältkontor i Washington i tre år innan jag ansökte till BAU. Jag kunde inte fatta att jag hade blivit utvald till utbildningen, och efter två och ett halvt år var jag färdig profilerare på FBI. Nu var det dags att visa vad jag kunde. Och jag visste precis hur jag skulle imponera på dem. Svaret stod framför mig några sekunder senare när jag hade satt mig i intervjurummet och dörren öppnades.

Frank Woods, sa jag till killen i den orange overallen. Hans händer och fötter satt fast i en kedja när han fördes in av två bistra vakter. Han var inte lika snygg som på bilderna jag hade i mappen framför mig, men han såg fortfarande bra ut. Det gråsprängda på sidorna av håret passade honom, och det var tydligt att han hade tillbringat de senaste sex åren här inne med att träna. Han var mycket muskulösare nu än han hade varit när han dömdes för att ha mördat sin fru.

Jag pekade på stolen framför mig, log artigt och försökte dölja hur nervös jag var.

Sätt dig. Du och jag har mycket att prata om.

Kapitel 2

DÅ

Nätdejting var knepigare än hon hade trott att det skulle vara. Mary Ellen Garton skummade igenom ännu en profil på millionairesmatch.com. Hon kunde höra sin syster Frances röst i bakhuvudet som sa att det var en bluff, att det inte faktiskt fanns miljonärer på den här dejtingsajten.

Jag menar, om man var miljonär på riktigt, skulle man verkligen behöva leta efter en tjej på en hemsida? Man skulle bara få tag i golddiggers.

Mary Ellen höll inte med. Det var sant att de flesta av killarna som hade skrivit till henne hade visat sig inte vara värda tiden, men hon var säker på att hon skulle hitta mr Right någon gång. Det var inte som att han behövde vara miljonär, men det skulle vara något extra – som en bonus. Även om Mary Ellen var ensamstående mamma med fyra barn hade hon det inte precis knapert. Hon klarade sig bra och hade tagit hand om dem själv i tre år nu medan hon utvecklade sitt företag. Hon var faktiskt en rätt duktig affärskvinna, fast visst var det skralt med pengar vissa månader, men det var inte så allvarligt. Och hon hade äntligen kunnat köpa huset som hon hade hyrt de senaste fem åren, och eftersom husets värde skjutit i höjden senaste året visste hon att det fanns ett positivt nettovärde.

Ja, Mary Ellen kunde ta hand om sig själv och barnen utan problem även om hennes syster inte trodde det. Mary Ellen var kapabel till mycket mer än hennes syster trodde.

Jag kommer att hitta den perfekta killen och du kommer bli så avundsjuk, Frances, du ska få se, mumlade hon och bläddrade igenom profilerna och tittade på bilderna. Mary Ellen stannade till vid en och klickade på profilen. Den här killens foto visade när han spelade golf i sådana där hemska byxorna de alltid hade på sig. Han var söt, men hon klarade inte riktigt att han spelade golf. Det tog ofta mycket av en mans tid och hon skulle aldrig träffa honom när han var ledig från jobbet. Det kunde både vara bra och dåligt. Det var bra att vara ifrån varandra – att sakna varandra och inte nöta på varandra hela tiden – men det skulle bara sluta med att hon satt ensam med barnen hela helgen och fick köra dem till alla deras aktiviteter medan hon klagade på att han var på golfbanan igen. Mary Ellens kompis Jennifer hade det problemet med sin man och det gjorde henne galen. Nej, nej, inte en chans att hon tänkte hamna där. Mary Ellen skakade på huvudet och raderade killens begäran om kontakt. Hon tänkte inte chansa. Den här gången måste killen vara helt perfekt, och hon bara visste att han skulle bli det. Han fanns där någonstans och väntade på att hon skulle hitta honom. Hon kände det på sig.

Var är du, blivande man? sa hon med ett förväntansfullt leende medan hon skrollade längre ner, tittade på bilder och raderade man efter man. Jag vet att du är här någonstans.

Hon suckade när hon tittade närmare på en kille hon gillade, men insåg att han bodde i Frankrike. Hon var inte sugen på ett långdistansförhållande. Inte för att han behövde bo på hennes bakgata eller ens samma ort. Hon hade inget emot att köra några timmar, men ett annat land var ointressant. Hon ville helt enkelt inte.

Nähä, sa hon, lämnade hans profil och tyckte det var trist att det inte var han, eftersom hon verkligen gillade hans djupblå ögon.

Det måste bli rätt. Och jag vet att det blir det när jag …

Mary Ellen tystnade när hon såg bilden av en man som redan hade bett om att få kontakta henne. Hon stirrade på bilden, samlade sig, klickade på hans profil och förväntade sig att hitta något fel vid första anblicken, som hon hade gjort med alla andra. Men till hennes förvåning blev det inte så den här gången. Den här killen bodde bara tre timmar bort och han var ungefär i samma ålder som Mary Ellen, två år äldre, vilket var perfekt. Han hade inga barn och hade inte varit gift tidigare, bara haft ett långvarigt förhållande med en kvinna som inte ville gifta sig. De gjorde slut på grund av olika intressen.

Och han var faktiskt miljonär. Han skrev att han hade ett eget hus med pool och hade tjänat pengar på investeringar som gjort det möjligt för honom att gå i pension året innan, redan vid fyrtioåtta års ålder.

Det betyder att jag kommer att ha gott om tid för en ny partner i mitt liv. Och jag ska göra allt jag kan för att du ska bli lycklig.

Mary Ellen stirrade på bilden där han stod lutad mot ett pilträd i svarta jeans och blå skjorta och ett vackert leende.

Hon lutade sig bakåt i stolen, suckade nöjt och kände hur det började pirra i magen.

Där är du ju, mr Perfekt. Jag undrade precis när du tänkte dyka upp.

Kapitel 3

Har jag fattat rätt, du vill ta upp mitt fall igen? Frank Woods såg på mig bakom den långa luggen som hängde framför ögonen. Eftersom han var i femtioårsåldern var han nästan tjugofem år äldre än jag, men jag kunde inte låta bli att tycka att han var tilldragande. Hans leende och ögon bar på en hemlighet, och det lockade mig. Han hade beskrivits som kvinnokarl och gambler i media, men det var inte det jag såg. Visst var han charmig, men inte på ett oangenämt sätt. Han flirtade inte och jag kände mig inte så obekväm av att sitta mittemot honom som jag hade förväntat mig. Media hade målat upp en ruskig bild av honom på den tiden, och jag började tycka att det var ganska orättvist.

Han lutade sig fram och kedjorna