Karolina : Jag vill också ha ett husdjur!

By Carina Blid

Det är så mycket som är roligt när man är åtta år. Att vara med bästa kompisen, fylla år och ha disco, leta ödlor, leka pussjage och åka på campingsemester. Lillebror Anton kan vara irriterande men oftast är han kul och påhittig och får Karolina att skratta. Inte så sällan får han hjälp till påhitten av storasyster.
Det Karolina inte förstår är varför hon inte kan få en egen mobil? När hon så ofta behöver ringa till kompisar. Dessutom ringer hon mer än mamma och pappa. Men den största orättvisan av alla är detta med husdjur. Alla kompisar har husdjur, ja nästan alla. Karolina längtar alldeles otroligt efter ett eget husdjur, det är nästan så att det gör ont. Men en dag.

I denna underhållande och vardagsnära feelgoodbok för barn får vi följa Karolina och hennes funderingar över livet och de vuxnas beteende. Här blir det roande igenkänning för såväl barn som vuxna och härliga skratt tillsammans.

• Language: Svenska
• Publisher: Books on Demand
• Release date: Jan 16, 2023
• ISBN: 9789180802321

Carina Blid

CARINA BLID bor i Göteborg. Hon skriver för både barn och vuxna och sedan år 2020 på heltid. Detta är andra barnboken om Karolina. Den första boken handlar om när Karolina är åtta år. Inspiration till barnböckerna kommer bland annat från de tre egna barnen som nu är vuxna. Sedan våren 2021 finns fem utgivna romaner för vuxna och två barnböcker. Mer om Carina Blid finns på www.carinablid.se.

Book preview

Innehållsförteckning

KAPITEL ETT

KAPITEL TVÅ

KAPITEL TRE

KAPITEL FYRA

KAPITEL FEM

KAPITEL SEX

KAPITEL SJU

KAPITEL ÅTTA

KAPITEL NIO

KAPITEL TIO

KAPITEL ELVA

KAPITEL TOLV

KAPITEL TRETTON

KAPITEL FJORTON

KAPITEL FEMTON

KAPITEL SEXTON

ETT

Karolina smög försiktigt och sakta nerför trappan till hallen, stannade till och lyssnade, men hörde inget annat än de vanliga ljuden från kök och vardagsrum. Hon andades ut och tog ner den blå jackan från kroken.

Det var då hon hörde det välbekanta ljudet av små snabba fötter. Anton, hennes lillebror, kom utrusande från vardagsrummet. Hur kunde han höra henne när hon hade varit så tyst? Anton som alltid ville vara med Karolina när han trodde att hon skulle göra något spännande. Karolina som aldrig ville ha med lillebror när hon skulle vara med kompisar. Leka med Anton, det kunde hon göra när ingen annan kompis fanns att vara med och hon inte ville vara ensam. Men det inträffade mycket sällan.

Vad ska du göra? sa Anton nyfiket och spände ögonen i Karolina.

Han ville inte riskera att missa något spännande.

Jag ska inte göra något särskilt. Jag ska bara träffa Ylva och vi ska inte göra något. Ska inte du leka med Petter idag? sa Karolina.

Idag var det helt nödvändigt att inte ha Anton hängande efter sig. För en gångs skull trodde Anton på henne utan att det behövde bli något bråk. Anton lommade i väg med surfplattan i ena handen för att fortsätta spela. Precis när hon öppnade ytterdörren kom mamma från köket. Karolina suckade och tänkte att idag var det svårt att komma i väg utan att någon skulle märka det.

Men vad har du på fötterna? sa mamma. Du kan inte ha de nya fina tygskorna när det är blött ute! Du måste ha gummistövlar.

Hon hörde på mammas röst att det inte var läge att säga emot och nu ville Karolina ut. Efter att ha satt på sig de röda gummistövlarna kom hon äntligen ut i trädgården. Där spatserade hon runt, runt och väntade. Och fick vänta.

Det hade varit en regnig vår och hela gräsmattan var sank och alldeles blöt. Vart hon än gick på gräsmattan sjönk hon ner med de röda gummistövlarna. Det var kul att se de djupa hålen efter varje steg och höra det lustiga klafsljudet som bildades varje gång hon fick ta i för att dra upp stöveln. Efter ett tag kom hon på det. Om hon satte ner stövlarna extra kraftigt i den blöta gräsmattan kunde hon göra spår runt huset precis som Nalle Puh hade gjort.

Det var bra ändå att hon hade gummistövlar på fötterna. Inte bara med tanke på gräsmattan utan för att det var bra för det stora äventyret vid dammen som var dagens mål.

Plötsligt, när hon trampade runt som bäst på gräsmattan, hörde hon en röst. Pappa hängde ut genom fönstret med tidningen flaxande i ena handen. Han var inte arg, det brukade han sällan vara. Han var oftast lugn, inte som mamma som plötsligt kunde bli upprörd. Mamma var helt enkelt inte lika tålig, tänkte Karolina. Annars var mamma bra –i stort sett.

Vad håller du på med? sa pappa. Måste du trampa upp hela gräsmattan? Den blir förstörd. Du kan väl hoppa i vattenpölarna borta vid infarten i stället.

Men … fattar du inte att jag håller på att göra spår, det går ju inte att göra spår på asfalten, sa Karolina.

Pappa suckade tungt och mumlade något om att gräset växer väl till sig i sommar och stängde fönstret. Karolina såg att han stod kvar i fönstret och tittade på henne. Hon gick till gungorna och satte sig i stället. Hon muttrade för sig själv, hoppa i vattenpölarna, hade pappa sagt, men hon var ingen småunge, hon var ju åtta år! Det kunde Anton göra, han som var sex år.

På morgonen hade Karolina ringt till Ylva, bästa kompisen, och de hade pratat om vad de skulle göra denna lördag. Det fanns två alternativ, ett tråkigt och ett roligt. Det tyckte i alla fall Karolina.

Det tråkiga hade Ylva föreslagit. Det var att plantera olika fruktkärnor hemma hos Ylva. Det hade Ylva precis gjort i skolan. Barnen hade fått varsin kruka med svart jord och däri låg frön eller kärnor som skulle växa till en hel växt. Ylva hade samlat kärnor hemma och hade nu en persikokärna, en avokadokärna och fyra apelsinkärnor som väntade. Spännande, tyckte Ylva. Jättetråkigt tyckte Karolina. Både att plantera och att behöva vänta så länge innan det blev färdiga växter.

Det roliga som Karolina ville göra var att gå till dammen för att fånga salamandrar, små söta ödlor som kvickt rörde sig i och runt dammen. Hon tänkte dystert att om hon hade fått ha ett husdjur så hade hon inte behövt hålla på med ödlor. Men mamma och pappa sa bara nej, hela tiden.

Ylva skulle bara äta sin frukost hade hon sagt och sedan komma till Karolina. Det blev en lång väntan i trädgården. Karolina hann tänka en hel del medan hon gungade. Hon tittade vaksamt efter kompisen och oroade sig för att Anton skulle komma ut.

Anton var jobbig, bråkade och störde henne. Han fick inte låna hennes saker, men gjorde det ändå när hon inte såg det. Ibland gick något sönder. Visserligen gjorde han det inte med flit, men han var inte försiktig utan vred och drog i hennes saker som för att se hur mycket de tålde.

Han ville leka boxning och slåss med hårda, snabba knytnävar, men Karolina var helt ointresserad, dessutom gjorde det ont.

Att spela spel med Anton var svårt för han ville inte följa reglerna. Han ville vinna. Då brukade Karolina säga till honom att han var korkad, för det var han! Då blev Anton sur och ledsen, och sprang till mamma och pappa som sov. De blev inte glada över att bli väckta tidigt på morgnarna.

Det fanns ändå tillfällen när det var bra att ha Anton. På lördags- eller söndagsmorgnarna, så där runt klockan sex, när mamma och pappa sov. Då var det för tidigt att ringa en kompis eller att gå hem till någon.

Karolina funderade vidare på hur roligt det skulle ha varit om hon i stället hade haft en storasyster? Eller en storebror som Ylva hade? De fick göra spännande saker och det var roligt att tjyvlyssna på kompisarnas storasyskon.

Trots att Karolina hade eget rum så var det ändå svårt att få vara i fred och göra hemliga saker med kompisar. Rätt som det var kom Anton och skulle absolut vara med. Mamma tyckte ibland synd om Anton och försökte få Karolina att låta honom vara med. Men det ville faktiskt inte Karolina. Varför kunde hon inte fått vara ett ensambarn och slippa en lillebror!

Tänk, så tråkigt du skulle haft det på semestrar, hade mamma sagt, eller när vi besöker vänner som inte har barn i din ålder.

Vad skönt, hade Karolina svarat, att få vara i fred.

Karolina tänkte på Tina i klassen som var ensambarn och som fick resa med sin mamma och pappa till Thailand. När hon hade föreslagit att de också skulle åka till Thailand hade mamma och pappa sagt att de inte hade råd, eftersom det kostar att ha hus, bil och två barn. Två barn! Varför skaffade de två barn då?

Vilken lång tid det tog för Ylva att bli färdig med frukosten! Karolina bestämde sig för att gå hem till Ylva i stället och vänta på henne där, då slapp hon riskera att Anton kom och hängde på. Hon sprang den korta vägen till Ylvas hus och ringde andfådd på ytterdörren och väntade.

TVÅ

Ylva öppnade med tandborsten i munnen och vitt skum låg löddrande runt läpparna.

Groom iin, sa Ylva.

Karolina gissade att Ylva sa kom in. Ylvas mamma kom i morgonrocken och hejade glatt.

Sover du inte ut när det är lördag och du är ledig från skolan?

Jag låg faktiskt till halv sju, förklarade Karolina påstridigt, "men sen blev det tråkigt. Anton var också vaken. Han vaknar nästan alltid