Stå vid sitt ord

By William Marvin Jr and Clay Allison

Clay Allison vaknar upp på ett sjukhus och har ingen aning om vart eller varför han är där. Då dyker plötsligt den läskige doktor Varnay upp ... -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Oct 17, 2016
• ISBN: 9788711661284

Book preview

Dag ett

– Mr Allison?

En kvinnoröst, vänlig men uppfordrande, trängde in i det intensiva mörker han befunnit sig i. Evighetens tystnad stördes, och han tyckte inte om det. Ögonlocken vägde tre ton vardera, och för övrigt hade han ingen större lust att se människan.

– Dags att vakna, mr Allison.

En smula irriterad? Det var inte hans sak. Vad hade hon med honom att göra?

– Ni måste ta er medicin! Se så, öppna ögonen nu. Jag vet att ni är vaken.

Tjat, tjat, tjat.

Motvilligt slog Allison upp sina ögon och jämrade sig när bländande vitt ljus plågade näthinnan efter lång tids mörker.

– Det går snart över. Ta det här som en duktig gosse nu.

Hon böjde sig ner över honom, en oformlig gestalt i svart och vitt, doftlös och främmande. Han gapade, kände en sval sked mot läpparna och svalde, svalde, svalde en vedervärdig, simmig vätska med en obestämbar smak som han definitivt inte tyckte om.

– Vad fan var det där? grymtade han.

– Inte svära. Behöver ni bäckenet, mr Allison?

– Tänker ni skruva bort det annars?

Kvinnan fnissade, daskade honom på kinden och var borta, innan hans ögon vant sig vid dagsljuset. En kylig vindil nådde hans näsborrar med en omisskännlig tallbarrsdoft. Clay Allison lät fingertopparna glida över sängens frasande lakan och tänkte: Var är jag någonstans?

En oväntad hostattack vek honom dubbel. Bröstet sved som om det stod i brand, och han spottade slem och skulle ha kräkts om han haft något i sin mage. Så matt han var, svag som en kattunge.

Flämtande gled han in i dvalan igen.

---

Ett skarpt och välbekant ljud väckte honom på nytt, men då han blivit vaken mindes han inte vilket ljud det rört sig om. Hans gröna ögon granskade det kala rum där han befann sig.

Vitkalkade väggar med en anskrämligt ful Kristusgestalt på en tavla rakt framför honom. En bastant länstol vid fönstret, ett gallerfönster. Under den fåraktigt leende Jesus en färgflagande ljusblå byrå bredvid en pinnstol. På byrån handfat och kanna i vitt porslin med blå blommor. I övrigt ingenting.

Han tvingade tillbaka en ny hostattack och satte sig upp med möda. Rummet var utkylt och han frös. Utanför den stängda dörren hörde han snabba klapprande steg och irriterade röster.

Ett sjukhus?

Men han var inte sjuk, åtminstone hade han inte sökt hjälp på egen hand.

– Hallå? ropade han och förvånades över hur underligt svag och ynklig hans röst lät. Ingen brydde sig om honom och Allison tröttnade snart, lät huvudet sjunka tillbaka mot kuddarna och bestämde sig för att försöka komma ihåg hur han hade hamnat här, var nu det kunde vara.

Hans minne var blankt som ett oskrivet blad. I själva verket mindes han inte en enda detalj. Det skrämde honom.

Han hade sett till synes fullt friska män förvandlas helt efter att ha drabbats av slaget. Somliga blev förlamade eller förlorade talförmågan, andra blev lallande vrak, ur stånd att överleva utan hjälp resten av sina liv. Men han kunde både tala och röra sig, även om det kostade på bara att lyfta en arm någon decimeter.

– Varför kommer ingen hit? vrålade han och drabbades genast av en ny plågsam hostattack.

---

Jag heter Clay Allison, föddes för 38 år sedan i Washita, New Mexico. Jag är yrkesspelare, men somliga påstår att jag också är revolverman, vilket är helt fel även om en och annan har fått bita i gräset för mina kulor.

Utan kvinnor kan jag inte leva, men mina få försök att binda mig vid någon har blivit fiaskon. Jag har också försökt att slå mig ner någonstans, men redan efter någon månad drabbas jag av rastlöshet och måste dra vidare till nya platser.

Många läkare har sagt att jag röker och dricker för mycket, men det brydde jag mig aldrig om. Är det därför jag ligger här som ett kolli nu? Borde jag ha lyssnat mer till de snusförnumstiga medicinmännen och dragit in på rökandet och drickandet?

Varför minns jag inte hur eller varför jag kom hit?

Dörren slogs upp och en frodig nunna marscherade in, smällde igen fönstret och såg orolig ut.

– Doktor Varnay, sa hon dovt.

En kortväxt man med spretande mustasch och ögonbryn, kolsvarta små ögon och ilsken liten mun trippade in, omgiven av tre män och tre kvinnor i vita rockar. I kön ilade fyra ängsliga nunnor.

– Ni har vaknat, konstaterade doktor Varnay, som om Allison gjort det omöjliga. Hur känner ni er?

– Jag tänkte just stiga upp och gå härifrån, svarade Allison ovänligt.

Varnay höjde uggleögonbrynen, smackade med läpparna och skakade på huvudet.

– Om ni mot förmodan skulle lämna oss nu är ni död inom en vecka, försäkrade han. Inte för att det gör mig något, men det kan ge vårt aktade sjukhus dåligt rykte.

– Vad är det för fel på mig?

Läkaren samtalade viskande med sina vitrockade assistenter, nickade ivrigt och gav patienten en snabb, otålig blick.

– Så skönt att ni har piggnat till, sa han. Vi får talas vid mer i morgon.

Innan Allison kommit sig för att protestera var den jäktade gruppen försvunnen. Nunnan som stängde dörren sa hastigt:

– Försök att sova en stund, det behöver ni.

Overksamheten fick det att krypa i Allisons ben. Han spände musklerna och slappnade av, lyfte först vänster och sedan höger ben – hans kropp tycktes fungera oklanderligt, även om den var hopplöst svag. Några timmars vila så skulle han orka mer. Att få sova riktigt, riktigt länge…

En het liten hand snuddade vid hans kropp under filtarna. Det var mörkt i rummet och han kunde inte urskilja några anletsdrag men förstod ändå att besökaren var en kvinna. Med en kraftansträngning lyckades Allison gripa tag om kvinnans handled.

– Vem är du? frågade han.

Hon gjorde sig fri utan någon större kraftansträngning.

– Var är jag? grymtade han. Har du förlorat talförmågan, kvinna?

Hon försvann utan att ha yttrat ett ord och efterlämnade en stretande styv erektion.

– Vad fan är det med dig? muttrade Allison misslynt och såg ner mot den olydiga kroppsdelen. Det här är varken rätt tid eller plats, kamrat.

---

Orgelmusik och gäll kvinnosång trängde in i sjukrummet och omöjliggjorde Allisons försök att sova. Han svor över sitt strejkande minne och kraftlösheten, medan han försökte utestänga den jämmerliga körsången med en kudde.

En hel dag hade gått utan att han hade fått något att äta eller dricka. Hungern förstärkte hans ilska, och han laddade upp för att ge den första som vågade sig in en riktigt ordentlig utskällning. Först när sången tystnat dök en tigande nunna upp med en skål soppa på sönderkokta grönsaker och rotfrukter.

– Ska det här vara mat? fräste han och glufsade i sig för att snabbare återvinna sin forna styrka. Efter maten bad han att få en cigarr eller tobak och cigarrettpapper.

– Så länge ni är hos oss blir det inget rökande, svarade hon ovänligt. Lägg er och vila nu.

– Hur kom jag hit? frågade Allison.

– Med häst och vagn som de flesta av våra patienter. Det var en besvärlig resa.

– Vem ska jag tacka för besväret?

– Fråga inte mig. Jag bara arbetar här.

Kvinnan lämnade sjuksalen, och när Allison blivit ensam tog han sin soppskål och slungade den med all kraft i väggen, så att porslinet splittrades i tusen vassa skärvor. Han gladdes mycket åt att den sista soppskvätten efterlämnade smetiga stänk och rännilar på den vitmålade väggen.

Allison hann knappt sluta ögonen förrän han hamnade i en förvirrande och obehaglig skuggvärld, där underliga varelser irrade omkring bland förvridna och förtorkade växter som han aldrig sett maken till någonstans.

De flesta individerna tycktes vara dreglande gamlingar, och de upprepade i korus att han aldrig kunde räkna med att bli fri igen. Aldrig, aldrig, aldrig.

Inga fler mediciner, tänkte han och borrade in naglarna så hårt i handen att det började blöda.

Plötsligt stod hans far framför honom, fadern som han inte träffat på många år. Han såg förunderligt vital och ungdomlig ut.

Någon ruskade honom häftigt ur drömmen och ville att han skulle stiga upp.

– Jag är trött, klagade Allison och tog snedsteg. Han var spik nykter, men kände sig mer berusad än någonsin förr i hela sitt liv.

Golvet gungade under hans fötter, sedan började också väggar och tak att bölja fram och tillbaka.