Döden på cykel

By Bruno Netzell

Hur drivs alldeles vanliga människor, sådana man träffar på gatan eller på jobbet, sådana man kanske växlar ord med på bussen eller krogen, till mord?Bengt och Eva har levt ett lyckligt och stillsamt liv tillsammans som lärare på den närliggande grundskolan och det är äntligen dags för en välförtjänt pension. Saker går inte som planerat när Bengts nya åttondeklassare visar sig vara de värsta eleverna han någonsin haft. Särskilt sex av pojkarna är ovanligt ohyfsade och börjar spela spratt på Bengt som blir allt elakare och farligare under årets gång. När Eva blir skadad av ett av spratten börjar en spiral av svåra år för Bengt. Vredgad över sin olycka förvandlas Bengt långsamt från en entusiastisk högstadielärare till en hämndlysten lögnare som vill ta öga för öga och lite till...-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Dec 28, 2021
• ISBN: 9788728060759

Book preview

Rättvisans skörd

Begreppet mobbing kan få oanade konsekvenser i ett efterföljande läge. Offer kan betala igen, både barn och vuxna och hämnden kan bli fruktansvärd, som i den här historien.

Men lyder man 3:e Mosebok 24:20 och följer påbudet Öga för Öga är ju hämnden sanktionerad av Gud och därför förlåten. Och därmed måste det ju vara fritt fram att ta lagen i egna händer och framkalla rättvisa även om skörden blir missfärgad av mobbarens blod.

Om de anat den värsta av alla tänkbara följder innan alla utförda påhopp och elakheter ägt rum och därför låtit bli, hade antalet mobbingoffer varit lätt räknade.

För vem vill ha hämndens ängel i dödens skepnad efter sig. I varje fall inte de översittare som möter sin bödel Öga för Öga.

Gott och ont

Bengt Holmström hade varit lärare i hela sitt vuxna liv och trivdes under alla år utmärkt med detta värdefulla uppdrag med att ge barn och ungdomar kunskap inom de områden han själv ansåg sig vara expert. Och det gällde så gott som alla de grundläggande ämnen som skolundervisningen byggde på.

Hustrun Eva hade också följt lärarbanan men var bara inriktad på ett fåtal ämnen och det var musik, teckning och mot slutet av sin tjänst även hembygdskunskap.

De två hade träffats samma år båda fyllde trettio och det var på en lärarkonferens där olika typer av ombildningar inom skolväsendet diskuterades. Båda fick omedelbart kontakt på ett sätt de aldrig kunnat ana redan innan de presenterat sig för varandra. I hotellets foajé utanför lokalen där konferensen skulle genomföras möttes deras ögon vid ett par tillfällen och på ett egendomligt sätt sade dessa blickar mer än ord.

Vid den efterföljande stora middagen där tre långbord var dukade såg de till att få sitta bredvid varandra trots att de inte tillhörde samma skoldistrikt och omedelbart framkom att de båda hade så gott som samma personkemi, samma uppfattning om olika saker och i stort samma intressen.

Eva var en fullkomligt förtrollande uppenbarelse i Bengts ögon med sitt gyllenblonda självlockiga hårsvall lysande som en gloria. En riktig blondin hade han först tänkt men förkastade omedelbart ordet blondin som alltför vulgärt och påminnande om lättklädda flickor som vek ut sig i olika tidskrifter. En kategori kvinnor som inte var i hans smak och som var oändligt långt ifrån den änglalika Eva. De glittrande blå ögonen och en mun som nästan hela tiden log bidrog också till att hon hamnade överst på hans lista då det handlade om skönhet.

En lista som var ganska kort, ja nästan obefintlig då han tänkte efter. De kortvariga trevande förhållanden han haft i sitt liv kunde han bortse ifrån helt och försvann därför från den korta listan där nu bara Evas namn lyste klart i imaginär neonbelysning.

Evas liv hade också varit ganska enahanda och männen hade lyst med sin frånvaro. Manliga arbetskamrater som uppskattade henne hade hon många men ingen som hon ansåg sig kunna dela livet med. Ett par gånger hade hon trott det men de satsningarna hade visat sig helt galna. Den ene visade sig vara gift och levde ett egendomligt dubbelliv och en andre hade alltför vidlyftiga alkoholvanor. Därför bestämde hon sig för att singellivet var det bästa.

Tills Bengt dök upp som gubben ur en trollerilåda. Bengt med sitt alldagliga men på ett oförklarligt sätt tilldragande ansikte. De varma bruna ögonen och skrattgroparna i kinderna var en starkt bidragande orsak. Och givetvis hans sätt att tala med en mjuk behaglig stämma och det smittande skrattet som verkligen smittade i ordets riktiga bemärkelse.

Det blev ett långt och trevligt samtal under den långa middagen där tre rätter serverades med tillhörande olika drycker. Kanske uppfattades Bengt och Eva som alltför upptagna av varandra eftersom de inte ägnade de som satt omkring och mitt emot något intresse.

På samma sätt blev det i hotellets stora bar dit så gott som alla konferensdeltagare sökte sig frampå kvällen. De satte sig ensamma vid ett litet bord med var sin drink och pratade om alldagliga ting ända tills dansen började i en intilliggande salong och den skräniga musiken därifrån gjorde att samtal i normalhöjd var svårt att föra.

Eftersom varken Bengt eller Eva var speciellt danskunniga avstod de från att besöka dansgolvet och båda verkade villrådiga inför fortsättningen. Eftersom Bengt förhöll sig tyst och avstod från sin svada bestämde sig Eva för att avsluta kvällen framför teven på hotellrummet i väntan på hemfärden morgonen därpå till grannstaden där hon bodde.

- Jaha, sa Bengt och drog lite på ordet.

Han hade i tankarna funderat på att bjuda med sig själv upp till hennes rum men var alldeles för blyg trots sin ålder och ville dessutom inte verka fräck och påträngande på något sätt och höll därför inne med förslaget.

- Ja, jag känner mig lite trött efter det vi har druckit, sa Eva förklarande, är inte van vid starka drycker.

I själva verket hade hon samma typ av tankar i huvudet som Bengt i sitt men sa ingenting om det eftersom hon inte ville att Bengt skulle missuppfatta på något sätt.

- Jag förstår, sa Bengt med ett leende, jag är också lite trött, ska väl gå hemåt, jag bor alldeles i närheten.

Kan ju komma tillbaka i morgon bitti och äta frukost tillsammans med dig tänkte han men klädde inte tankarna i ord. Det skulle han med all säkerhet ha gjort om han vetat att Evas tankar nästan var identiska.

Istället bytte båda telefonnummer och lovade att hålla kontakten vilket de också gjorde. Redan kvällen efter ringde Eva och bjöd hem Bengt på lördagsmiddag, en inbjudan han glädjestrålande tackade ja till.

Nästkommande lördag var det Bengt som bjöd tillbaka och båda dessa lördagar med efterföljande nätter blev oförglömliga och etsade sig fast i deras minnen.

Därmed var förhållandet förseglat och inom ett par månader hade Eva lämnat den stad hon bott i hela livet och flyttade in i Bengts lilla tvåa alldeles i närheten av där han arbetade som lärare. Eva fick snart anställning som lågstadielärare i samma skola och båda levde i lyckans rus. Ett rus som kulminerade i ett kyrkbröllop där vänner och arbetskamrater slöt upp i mängd och hyllade brudparet.

De år som följde pratade de ofta om barn och en liten villa någonstans i stadens utkant men det blev ingenting av med vare sig det ena eller andra. Inte heller med att skaffa bil för att göra trevliga turer på landsbygden. Det hade varit allt för besvärligt eftersom ingen av dem hade något körkort och det skulle bli alltför tidskrävande att skaffa. Och tid var en vara som de hade ont om eftersom de engagerade sig djupt i sina arbetsuppgifter som lärare. Allt för djupt ansåg en del kollegor som uppskattade fritiden mer än plikten. Men de sa ingenting för att varna om effekterna av för stor arbetsbörda eftersom de då själva hade fått göra mer än det lilla de gjorde.

Men för Bengt och Eva var det ingen börda att hålla täta föräldramöten i gemenskapens tecken, undervisa en del barn med inlärningssvårigheter på egna lediga tider och hålla gemensamma informationsmöten med andra lärare vid behov. Tvärtom uppfattade de allt de gjorde som stimulerande och roligt. Dessutom representerade de skolans alla lärare vid ofta förekommande kontakter med skolstyrelsen i fråga om nya reformer av olika slag vilka sedan skulle analyseras och presenteras för berörda lärare.

Allt detta påverkade givetvis deras fritid men gott om tid hade de eftersom det efterlängtade barnet till deras besvikelse uteblev trots envisa försök. Efter kontakt med en kvinnlig gynekolog som rekommenderat tillfällen då Eva borde var som mest mottaglig för befruktning väcktes ett hopp som så småningom ebbade ut. Att själva genomförandet var otroliga höjdpunkter för båda två var givetvis ett plus eftersom de inte var nämnvärt bortskämda av tidigare erotiska erfarenheter.

Men trägen vinner tänkte Bengt och använde samma typ av ordspråk som hans far alltid tröstade sig med vid tillfällen han misslyckades med något. Och han hade för det mesta rätt.

I det här speciella fallet hade Bengt det också och samma år som Eva fyllde fyrtio blev hon gravid till bådas enorma glädje. De började planera för ett riktigt familjeliv med tomt och egen villa men då Bengt föreslog att hon skulle ta ett sabbatsår för att vila och ta det lugnt och inte arbeta och stressa protesterade hon skrattande och sa att det var alldeles för tidigt med den typen av förberedelse. Och hur skulle de få råd med en dyr villa om hon inte arbetade och tjänade pengar in i det sista. Nej, en längre ledighet skulle hon ta ut senare i samband med födseln. Bengt förstod på sätt och vis och då han inte ville motarbeta hustruns starka vilja och envishet insåg han att han fick vika sig och att det var meningslöst med invändningar.

Därför fortsatte livet som vanligt en kortare tid men då Eva var i tredje månaden inträffade en katastrof som skulle kasta en skugga över deras tillvara, en skugga som aldrig helt skulle lätta.

Det var en vårdag i april och solen lyste från en molnfri himmel. Det var under en kortare rast strax före lunchtid som det hände. De allra flesta av skolans elever hade sökt sig ut i vårsolen och förenade sig i ystra lekar av olika slag. Till och med de äldre angreps av barnslig leklust med både hopprep och rockringar som utrustning. Ett antal elever i lågstadiet hade fått fatt på en fotboll som de med gälla rop och skratt sparkade mellan sig alldeles för nära skolans vägg och fönster.

Varje rast övervakades av ett par rastvakter, en syssla som lärarna delade på, och denna dag var Eva Holmström en av dessa vakter. Då hon ansåg att pojkarna med fotbollen skulle hålla till lite längre bort så att inga missriktade sparkar skulle orsaka ett krossat fönster gick hon rakt in bland dem och höjde rösten för att höras.

- Ni får flytta på er ett stycke bort så det inte händer en olycka, sa hon tillrättavisande och vände sig till den pojke som just då hade bollen.

- Vad då olycka, skrattade pojken och sparkade lätt iväg bollen några meter mot en kamrat.

- Gör som jag säger nu, sa Eva med något mer bestämd röst, flytta er bort härifrån.

- Okej, vi slutar och lägger av, du kan ta bollen.

- Dra på en hård kula nu Dogge för fan, hördes någon ropa med gäll röst.

Pojken som just då hade bollen framför fötterna tog sats och sparkade till. Det var säkert inte meningen att kraften bakom skulle vara så stor då bollen drog iväg efter en hård vristspark. Och definitivt var det inte meningen att bollen skulle träffa där den gjorde. Rakt över magen träffade den Eva som inte hade en chans att vika åt sidan. Det dova stumma ljudet från den omilda kontakten förenades med ett gällt skrik från Evas läppar samtidigt som hon föll till marken utan att hinna ta emot sin tyngd annat än med vänster hand som med ett lätt krasande vek sig i en omöjlig vinkel.

Den andra rastvakten som var en yngre kvinnlig lärare hörde omedelbart det skärande skriket och såg Eva falla till marken. Hon skyndade genast fram till henne där hon stönande låg hopkrupen i fosterställning.

På andra våningen i skolbyggnaden befann sig Bengt inne i sitt tomma klassrum och hade stått framför fönstret varifrån han tittat ut över den stora skolgården och alla barnen. Han hade bevittnat hela händelseförloppet, hört ropen och skriken och sett Eva mitt ibland pojkarna som sparkade boll. Sett bollen som sparkades iväg och med hög fart träffade rakt i hustruns mage och hur hon segnade till marken och blev liggande.

Innan den andra rastvakten hunnit fram till henne var han själv redan på väg ut ur skolsalen, rusade som en galning genom korridoren utanför, ner för de stenlagda trapporna där han mötte ett par kollegor som häpet tittade efter honom och ut på skolgården. Flämtande snubblade han fram till sin hustru och föll ner på knä i gruset bredvid henne

- Eva, hur är det.

Bengt lutade sitt huvud mot hennes mun som sakta rörde sig.

- Mitt barn.

De lågmälda orden fick Bengt att frysa till is och han vände sina tårade ögon upp mot rastvakten som stod alldeles bredvid. Det tiotal skolbarn som stod tysta på respektfullt avstånd såg han inte, omgivningen uppfattade han som ett vibrerande rött töcken.

- Kalla på ambulans, var de enda ord han fick fram genom en värkande strupe.

- Redan gjort, sa rastvakten med tillkämpat lugn och lade en lugnande hand på Bengts axel medan hon stoppade på sig mobiltelefonen.

Tre timmar senare efter att läkare på kvinnokliniken gjort allt de kunnat förändrades Bengts och Evas liv i grunden då det definitiva beskedet kom. Den hårda stöten mot Evas mage hade medfört ett missfall och efter ett mindre operativt ingrepp konstaterades livmodern allvarligt skadad på så sätt att hon aldrig mer skulle kunna få några barn.

Detta fruktansvärda besked försatte båda två i ett traumaliknande tillstånd som skulle komma att finnas där en lång tid. Eva fick stanna kvar över natten för observation och Bengt som vägrade lämna hennes sida fick stanna kvar. Han vakade över henne hela natten. Iakttog hennes likbleka ansikte, följde hennes andning och baddade hennes panna när små svettdroppar då och då trängde fram. Den brutna gipsade vänsterhanden som vilade på hennes bröst ansåg han var en bagatell i sammanhanget men bidrog ändå till att fördjupa medkänslan.

De följande åren förflöt trots allt nästan som vanligt. Uttrycket att tiden läker alla sår stämde däremot inte, något de fick erfara då de någon gång av olika orsaker pratade om det som hänt. Arbetet på skolan flöt på men utan de tidigare omfattande engagemang vid sidan av de obligatoriska arbetsuppgifterna som de tidigare ägnat sig åt.

Den gamla tvåan i ett större hyreshus de bott i sedan de gift sig tjugo år tidigare tröttnade de på och beslutade att leva upp till tidigare föresats att skaffa sig en villa av något slag. Det var Eva som först började diskutera saken och Bengt nappade omedelbart. En äldre mindre fristående villa i utkanten av staden strax bortom där kedjorna av de stora hyreshusen upphörde och alldeles i närheten av där en av stadsbussarna hade sin ändhållplats blev objektet de slutligen föll för.

Det var en liten enplansvilla med brutet tak uppförd i gråvitt fasadtegel med en stor terrass med lågt räcke utefter hela framsidan. Omgiven av en mindre trädgård med en låg häck som tomtgräns och med en grusad gång ut till vägen. Det bästa med den öppna terrassen var den lilla murade spisen vid sidan av ytterdörren som var en utmärkt grillplats vilket speciellt Bengt gillade. De tre små rummen och det välplanerade köket föll båda i smaken. Det som var speciellt lockande fört ögat var den lilla vackra insjön ett knappt hundratal meter på andra sidan vägen inbäddad i ett tätt skogsbestånd. En badvänlig sjö sades det som var försedd med ett antal små bryggor där man kunde sitta och meta om man kände för det.

Bengt slog till direkt trots att summan de fick betala reducerade deras gemensamma kapital en hel del. Men det var det värt konstaterade de och en alldeles utomordentlig födelsedagspresent till dem båda då de strax efter inflytten firade sina femtioårsdagar som inträffade nästan samtidigt. I samband med dessa dagar firade de lite extra då de gjorde en extra lång cykeltur i vårvärmen med ett gammalt berömt värdshus de hört talas om som mål ett par mil utanför staden där de intog husets omtalade delikatesser.

- Det här måste vi göra om, sa Eva medan de åt av de välsmakande godsaker som lockade.

- Ja, flera gånger, instämde Bengt och sneglade lystet mot den långsträckta buffén där smårätternas mångfald försökte överträffa varandra.

Efter ett par timmars frossande med efterföljande kaffe och bakverk ute på en långsträckt välfylld altan där många nöjda gäster fyllde så gott som varje bord tackade de en vitklädd kypare och lovade återkomma.

Den långa cykelfärden tillbaka till deras nya villa avverkades under glatt småprat och ett heligt löfte om att göra om utflykten till värdshuset trots avståndet. Ett löfte de skulle hålla ett antal gånger.

Livet kändes nu lättare att leva då miljön runt den vackra villan upplevdes som betydligt mer behaglig än tillvaron i hyreshuset och den trånga tvåan de haft där i tjugo års tid. Mycket frisk luft, bad och simturer på somrarna och skridskoåkning på den lilla sjöns is vintertid. För att inte tala om fiske som Bengt ägnade sig åt och då den speciella form av pimpelfiske han hittat på och som han tyckte var perfekt då han kunde sitta ute på isen på en stol och meditera i väntan på napp.

Åren försvann snabbt och det var lyckliga år som fladdrade förbi. I relativ ensamhet eftersom deras umgänge på fritid inte var så stort, praktiskt taget lika med noll. Men de trivdes med varandra och det var det enda de eftersträvade. Och den lilla villan var deras borg. De lämnade den sällan bortsett från de regelbundna långa och korta cykelturer de underhöll sin kondition med men några resor till andra långt belägna orter var det inte frågan om, inte ens under semestertid. Med några få undantag och då gällde det begravningar. Under de två sista åren före sekelskiftet avled deras respektive föräldrar av olika orsaker. Varken Bengt eller Eva hade haft någon större kontakt med dem i vuxen ålder men ansåg att det var deras plikt att avlägga ett sista möte, även om det var andligt.

När sekelskiftet hade passerats insåg de att de närmade sig pensionsåldern. Då som först började intresset för resor att växa fram. Och då speciellt resor till främmande länder, varma och sköna platser med vajande palmer och blågröna hav. Något mer än ett år innan de skulle fylla sextiotvå, den ålder de tänkt pensionera sig, började de planera med stor iver och snart låg planen klar i väntan på att få sättas i verket. Meningen var att så fort deras sista år som lärare var till ända och vårterminen med de sista elevkullarna avklarade skulle deras första gemensamma långresa genomföras och målet var Gran Canaria som var en av Kanarieöarna. Det var Evas förslag, ett förslag som Bengt givetvis godkände utan längre betänkande.

Han var mer än förväntansfull redan innan den sista höstterminen började medan Eva var mer återhållsam eftersom hon tyckte att läsårets två sista terminer med lågstadieeleverna skulle bli en trevlig avslutning på hennes lärarbana.

Bengt däremot bytte ut ordet trevlig mot nödvändig eftersom han inte hade någon större förhoppning om att de nya eleverna i åttan, och då tänkte han speciellt på pojkarna, skulle vara mindre stökiga än de han haft tidigare. Men mindre stökiga var de definitivt inte och det skulle han bittert få erfara då ett antal pojkar skulle visa sig vara de värsta han någonsin råkat ut för.

Höstterminen med Bengts nya åtta avlöpte ändå relativt lugnt till en början. Nio pojkar och fem flickor som fått med sig ganska hyfsade betyg från sjuan, bortsett från sex av pojkarna som hade mindre bra, ett par rent av usla. De sex visade sig vara ganska svåra att handskas med och Bengt blev varnad av läraren som haft dem i sjuan och sa att han skulle vara på sin vakt eftersom de protesterade mot nästan allt och ofta hittade på en massa dumheter och jävlades med alla då de kände för det, både elever och lärare.

Bengt som sedan länge alltid varit misstänksam mot stökiga pojkar och alltid höll ett vakande öga på dem trodde på sin kollega men misstänkte samtidigt att han kanske överdrev eftersom han själv ännu inte haft några större besvär med någon av pojkarna i sin åtta. Men kollegans varning visade sig vara befogad och det skulle Bengt snart skulle bli medveten om.

Det var i skolans bespisning där lärare och elever åt gemensamt men vid skilda bord som han blev utsatt för en incident som outplånligt bet sig fast i hans minne då han förstod att han var ett direkt utvalt offer men utan att först förstå varför.

Det som bland annat serverades denna dag var sparrissoppa, en soppa som var hans favorit. Tjock och simmig med små välsmakande spröda sparrisbitar. Han hade försett sig med en stor tallrik proppfull med den begärliga grönsaken och satt sig vid ett mindre bord som för tillfället var tomt. Efter att ha provsmakat och funnit den mer än godkänd gick han bort till bröddisken och valde ut ett par skivor mörkt som han visste passade bra ihop med soppan. Då han återkom hade han fått sällskap av en annan lärare som tydligen hade samma smak som han av tallrikens innehåll att döma.

- Jag trodde någon som inte begriper sig på läckerheter hade lämnat sin tallrik och gått, sa han med ett skratt med skeden lyft till munnen, men då hade han absolut inte gett sig tid till att smaka och saknade tydligen luktsinne.

- En sådan här gudomlig upplevelse vill man inte missa, sa Bengt och satte sig, har bara hämtat lite bröd att suga upp resterna med så att inget går förlorat.

Just som han fattade skeden dök en kvinnlig kollega upp och sjönk ner i stolen mitt emot honom.

- Två riktiga finsmakare ser jag, sa hon glatt och ställde ner sin tallrik med samma innehåll som de andra två.

- Soppa för gourmeter, sa han bredvid Bengt och förde nästan högtidligt en breddfylld sked till munnen.

Bengt upplevde redan smaken och grävde ivrigt runt i sin tallrik för att få med så mycket sparrisbitar som möjligt. Det blev nästan topp på skeden han snabbt stoppade in i sin mun för att inte spilla något på vägen.

Och därmed försvann allt välbehag. Smaknerverna reagerade ögonblickligen då han med ett knastrande ljud bet i sparrisbitarna som var indränkta i ett berg av salt samtidigt som han med automatik svalde och fick ner hälften i strupen. Tillsammans med blod från det sår han bitit upp i tungan och som började svida som eld. Hjärtat hoppade över ett slag och signaler i hans spända hals skickade det han svalt i retur vilket tillsammans med det han inte hunnit svälja lämnade hans vidöppna mun och stänkte ut över bordet och ner i de andra bådas tallrikar.

- Salt, stönade han med hes röst medan de två lärarna hastigt kom på fötter och drog sig åt sidan med skrämda ansiktsdrag.

- Förlåt, fortsatte han med samma hesa röst i riktning mot de två ryggar som hastigt försvann lämnande sina tallrikar efter sig.

Istället dök lärarkollegan som varnat honom för sina tidigare sjuor upp vid hans sida.

- Vad fan hände?

- En jävla massa salt, stönade Bengt och torkade med en servett runt munnen där några droppar blod letade sig fram.

Kollegan tittade ner i tallriken med den osmakliga sörjan där resterna av blöta högar av salt nu syntes tydligt dekorerade med röda blodstänk.

- Jag kunde ju ha varnat dig, men jag var inte riktigt söker, sa kollegan medkännande, men nu förstår jag. Jag såg Viktor komma smygande med något i handen när du var borta vid bröddisken. Måste ha varit ett saltkar. Om jag bara anat så…

- Viktor, avbröt honom Bengt och tittade på honom med rödsprängda ögon.

- Ja, Viktor han som går i din klass, sitter där borta med sina kompisar och flinar.

- Jaså han.

Bengt reste sig från bordet och tittade med dimmig blick i riktning mot ett bord i salens bortre