Tre år av ett liv

By Anna Sparre

Det är maj månad år 1663 när Brita Leijonstierna på Söderö för första gången skriver i sin dagbok. Hon har precis fyllt sjutton år och är plötsligt en vuxen kvinna i omgivningens ögon. Ändå känner hon sig inte ett dugg annorlunda. Borde man inte göra det?Under tre år får vi följa Britas berättelser i den form hon själv skriver dem i sin bok. Hon delar med sig av familjens historia - av det hon fått lära sig av gamla Sara och sådant hon själv kommer ihåg. Som när mamma Anna dog i barnsäng tillsammans med sina tre nyfödda. Så småningom blir Brita kär, men mannen hon älskar är fel för henne. Vad gör man när ens kärlek är totalt förbjuden? Och vart i livet kommer Brita befinna sig när hon når sin tjugonde födelsedag? -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Jul 26, 2021
• ISBN: 9788711783023

Book preview

Företal

Hon levde för trehundra år sedan, Brita Leijonstierna, en adelig jungfru, som nyss fyllt sjutton år då hon börjar skriva om det som händer och sker runt omkring henne, om sitt oroliga hjärta, om sina upproriska tankar.

Hon bodde lika mycket i Norrköping som på Söderö, säteriet i Östergötland. Modern Anna Sparre dog i barnsäng då Brita var helt liten men Sara tog hand om henne och de fem syskonen. Gamla Sara, som var klokare än de flesta och kunnig i mångt och mycket, som kunde vara farligt att ens nämna i skrift i en tid då häxor ännu brändes på bål.

Vad hette örten som flickan fick den dagen då åskan gick och hon med sin käreste sökte skydd i kvarnen? Och vad hade den för följder?

Tre år av ett liv är ingenting då man ser tillbaka men för den unga flickan är varje skeende betydelsefullt. Hon skildrar sin otillåtna kärlek till ofrälse man, hon beskriver Pastorskans örtagård så att man förnimmer doften av mynta och lavendel, av trolldom och magi.

Tre år av ett liv, tre korta år i krigets skugga, då Brita utvecklas till kvinna och hinner genomleva ångest och hjärtesorg men till sist också kärleksfröjd och moderslycka.

Åtvidaberg 29 maj 1972

Anna Sparre

Söderö Maj 1663

Året är 1663, månaden maj, och jag, Brita Leijonstierna har nyss fyllt sjutton år.

Plötsligen säger först den ene, sedan den andre att jag är vorden fullvuxen, en mogen kvinna, giftasfärdig, och mera sådant. Och jag själv märker ingen skillnad i dag från i går. Inte är jag gladare, kanske snarare det motsatta.

Söderö heter gården. Den ligger i Östergötland i de djupa skogarna, men vi ser ut över den stora sjön Ämmern och ner över den ljusa dalen och Uvberget. Det är vackert och det är mitť hem och jag vill bara vara här och ändå vill jag härifrån och se världen och råka andra människor.

Farkär är borgmästare i Norrköping och vi bor för det mesta där, men nu vill han helst vara här. Han är sig inte mera lik, han är tyst och glömsk och har visst blivit gammal. Nu, när jag är giftasvuxen, som alla säger, skulle jag intet ha emot att oftare få vara i Norrköping. Här lärer jag inte möta den man, som passar mig.

Min äldsta syster Elisabet är just bleven gift och det var en lång historia innan det vart gjort, för hon förlorade helt sitt hjärta åt vår kusin Nils Figrelius, av ofrälse börd, så hon måste gå till Kungs för att få tillstånd att förena sitt öde med sådan en tarfvelig man och kusin därtill.

Kanske hjälpte det något att Farkärs systerson är informator hos den lille Kungen Carl XI.

Kan tänka, för tjugo år sedan hade Farkär samma namn men så vart han adlad. Och att det var en sådan faselig affär den gången han skulle gifta sig, har jag inte fått veta förrän dessa sista dagar, då gamla Sara i Kvarntorp tyckte att jag nu var så till åren kommen, att jag borde få veta litet om min familj. För den skull, menade hon, behövde jag inte tala vitt och brett om vad jag visste. Den som styr sin tunga, han skall leva utan strid, sa hon och pratade på.

Det tycktes mig som många i familjen följt sitt enkla hjärtas röst, men låt mig börja från början.

Det var så vårljumt i luften, jag följde Noret, bäcken som leder till kvarnen. Hostörten lyste gul och björken slog ut och vid kvarndammen låg Sara och sköljde några gamla paltor. Vi satte oss på bänken invid väggen och solen värmde.

Hon snöt sig i näven och sa, som så många numera, att jag var en avbild av min salig mor, men att när mor var i min ålder, då hade hon minsann skänkt bort både hjärtat och mera till. Vad menade hon? Det skulle jag snart bli varse.

Min salig mor hette Anna Sparre, hon var yngst i en syskonskara på åtta. Hon föddes på Rossvik vid Hjälmarens strand. Morkär var bara fem år, då hennes far Bengt Sparre av en släkting för några hemman bytte till sig Söderö. Han ville visst inte bo på Rossvik sedan hans hustru Kerstin Bååt dött i barnsäng. Stackars Morkär, hon visste inte vad det ville säga att ha en mor. Det kom främmande kvinnor i huset, den ena efter den andra.

Men på Söderö fanns Sara, och Morkär och hon blev lekkamrater och redan vid fjorton års ålder blev Sara Anna Sparres lilla kammarpiga, hennes vän och med tiden hennes enda förtrogna.

De äldre bröderna fick, då Anna var tolv år, en informator. Han var prästson från Landeryd utanför Linköping. Sara målade ut hur Daniel Figrelius såg ut, då han första gången kom till Söderö.

Som en gud så skön i kroppen, sa hon, bredaxlad och smalhöftad med tjockt nötbrunt hår, som hängde ner till axlarna. Ful i nyllet men med ögon så kloka och djupa, att man bara såg dem och glömde den breda näsan och den stora munnen. Vad hade de gjort de arma ungarna om inte han kommit? För Sparren, han togs ifrån dem han med. När han kände att slutet var nära, skrev han att familjens praeceptor skulle få nyttja Söderö som sitt boställe. Han visste att det var en bra karl som tyckte om barnen och han ville väl låsa fast honom genom att binda honom till Söderö.

Ack, ack, skrockade Sara och gungade med överkroppen. Då Anna vart så där femton-sexton blev hon som förhäxad av honom. Hon grät om nätterna och hon bad och bevekte att jag skulle hjälpa henne att få vara ensam med honom, för hon visste, hon kände det, sa hon, att han var lika betagen som hon, fast han inte tordes visa det.

Och så träffades de båda ofta i lönndom och Sara hjälpte dem så gott hon kunde, men hon var rädd för Göran, Annas äldsta bror. Fick han veta att systern levde i synd med en ofrälse, nästan dubbelt så gammal som hon och prästson till råga, så vart väl hon själv bränd på bålet.

"Ja, det är sanning, skratta inte hon Brita, bränd på bål, det har andra blivit före mig. Jag kände hur lågorna slickade kroppen och jag kunde vakna vid att jag skrek.

Så blev det en dag uppdagat. Figrelius, kraken, han gav sig iväg till utlandet och flickstackarn ho vart fåordiger och blek."

Till följd av detta otillåtliga förhållande till ofrälse man togs farsarvet ifrån henne.

Det är så, förstår Brita, är man födder till en adelig jungfru så får en inte ens titta på en ofrälse. Då tar fan en, hållt jag på att säga, men så galet är det väl inte. Fast näranpå. Hon får inget ärva, släkten ser snett på’na, om inte Kungen ger sin nådiga tillåtelse, förstås.

Åren gick. Det kom brev från Figrelius och Anna skrev också och då han kom tillbaka, hade han en doktorsgrad på fickan och utnämndes till borgmästare i Norrköping.

Som en segerherre återvände han till Söderö och, trots Görans motstånd förde han sin Anna till altaret i Linköping, där hans bror kyrkoherden vigde dem.

Sara följde med till Norrköping och såg lyckan som bara ökade med år och barn. Fem döttrar blev det och en son.

När nu Figrelius, som det hette, vunnit en acceptabel position, erbjöds Anna av syskonen att behålla Söderö som sin egendom. Så blev han adlad och tog namnet Leijonstierna och på Söderö upprättade han säteri, som han vårdade och utvidgade också genom förläningar från Kronan.

Och Sara fortsatte: Elva år av den största lycka fick de uppleva, men så vart ho med barn för sjunde gången, den stackarn, hon hoppades på en pojke och han kom, liten och ynklig, men han skrek och hon såg honom och hon log. Han ska heta Daniel, Sara, sa hon och så kom en flicka – ho va dö och så en flicka till, dö ho me. Och så rann livet ur henne och pojken slutade gny och på en gång slutade båda att andas. Det var som ville hon ta honom med sig. Jesus Kristus, det var en sorgens dag. Där låg hon i kistan med sina tre barn. Det var i advent.

Sara grät. Jag också, för jag mindes den där dagen. Jag var fem år då och Farkär grät, jag hade aldrig sett honom gråta, jag visste inte att en stor karl hade tårar. Han skakade. Jag höll honom om benen. Han märkte mig inte. Det var väl att Sara fanns de där åren, men hon var inte Morkär och Sara var alltid mest upptagen av de två minsta barnen.

Det gick tre år, då gifte Far om sig med Christina von Scheiding från Norrö, vår granngård.

Jag tror att han gifte sig för att få en ersättare för Sara, hon hade troget stannat hos oss, men nu ville hon gifta sig med Janne mjölnare och hon flyttade till Kvarntorp.

Nu skulle Christina Scheiding vara både mor och Sara för oss och det kunde hon inte. Nu förstår jag att det var svårt för henne de första åren. Vi sa alltid: Så gjorde Morkär eller Det fick vi för Sara. Vi var ofta stygga emot henne. Vi sprang till kvarnen och fick tröst av Sara.

Och det gör jag ännu, fastän jag är giftasvuxen. Sara lovade berätta mera. Det är mycket jag inte vet, säger hon. Om morbror Göran Sparre t.ex., han som var landshövding i Södermanland.

Söderö Juni 1663

Det har blivit juni och det är så ljust om nätterna, att jag kan skriva länge. Det är roligt att skriva om vad Sara berättar.

Jag är glad att jag lärt mig läsa och skriva så ledigt. Och det har jag bror Bengt att tacka för. Han hade informator och vi systrar fick vara med på villkor att vi var uppmärksamma och tysta. Då vi inte kunde följa med i latinet eller matematiken, gav han oss skrivuppgifter. Och vi flickor tävlade med varandra om att skriva långt och detaljerat och vackert för att få beröm och för att i bästa fall få uppsatsen högläst för Far.

Jag ska få följa med Farkär till Norrköping, det är något han måste ordna mens tid är, sa han. Vad menar han? Det högg tag i mitt hjärta. Han tänker väl aldrig på döden? Det får inte ske. Han såg på mig länge och strök mig över håret: Anna, sa han bara. Anna – tänkte han på Mor?

Jag sprang till Sara: Ja, han är inte ung längre, han är redan mycket gammal, Brita, snart de sextio måste han vara, om jag räknar rätt. Hon måste bereda sig på att det värsta kan ske och då ska vi allt vara tacksamma att Christina Scheiding finns, som kan ta hand om er alla.

Hon har rätt. Jag måste bli snäll mot Christina. Hon måste ha längtat efter egna barn och det har hon inte fått. Redan imorgon ska jag börja, det