Säg något Nijinskij!

By Hans Tovoté

Han inledde sina dagboksanteckningar med en naggande känsla av att vara förföljd. Han var oroväckande övertygad om att hans personliga säkerhet var hotad. Han satt på sprängstoff och ifall anteckningarna hamnade i fel händer skulle han vara en jagad man. Exfrun Cecilia hade säkert lyckats snoka fram känslig information som hon förmedlade direkt till fienden. Som tur var visste hon inte hur pass inblandad han faktiskt var. Hon hade ingen aning om att han var insyltad hela vägen till toppen och KGB. "Säg något Nijinskij!" är en nervkittlande och paranoid ingång till ett sinne med en svårhanterlig hatkärlek till auktoritära instanser. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Apr 23, 2021
• ISBN: 9788726774757

Book preview

författaren.

23.1

Min datering skall inte vara hemlig!

Men det är viktigt att ingen obehörig kan komma över mina papper nu när jag tänker systematisera. Jag har tagit fram alla skisser och skrivna dokument från gömställena och är därför mera utsatt. Vissa dokument är naturligtvis redan kända. Trots mina försiktighetsåtgärder. Cecilia lyckades säkert på sin tid snoka reda på en del, som hon överlämnade till fienden. Inte så att hon gick direkt till KGB med dem. Hon visste inte att denna organisation var involverad. Men hon visade och berättade det mesta för doktor Lindström och han har av allt att döma fört informationen vidare. Bevisen för att så är fallet rycker alla på axlarna åt nu. De kommer att skratta lagom när allting bli uppenbarat.

Det var när jag såg Cecilias bröllopsporträtt i tidningen som jag beslöt mig för att skriva ner allt. Det har ingenting med Barbro Erlandssons uppmaning att göra. Att hon sa, att skriva är terapi för själen. Jag hade tänkt göra det i alla fall.

Jämför jag med bröllopsfotot taget av Cecilia och mig, ser man att hon har blivit en smula bedagad. Hon ser hårdare ut. Hennes nye man tycker jag mig känna igen men kan för ögonblicket inte placera honom. Kanske har han skuggat mig? Jag har i varje fall sett hans simpla ansikte. Det är möjligt att han tillhör någon hemlig organisation som slagit klorna i Cecilia för att lättare kunna ta reda på hur mycket jag egentligen vet om den subversiva verksamhet som bedrivs i landet. Jag har noga antecknat allting och mitt viktigaste gömställe har fortfarande undgått upptäckt trots två inbrott. I pärmen med historiestencilerna trodde även Cecilia att jag endast bevarade undervisningsmaterial, men här och där satte jag in mina hemliga noteringar och olika bevis.

Nu skall jag berätta allting från början med stöd av mina dokument. Vissa är felaktiga. Inte så att jag har skrivit saker som inte är sanna, men jag trodde alla om gott. Jag har aldrig trott en enda människa om ont, därför kan somliga påståenden verka ovanligt naiva. Jag har varit alldeles för godtrogen. Inte misstänker man en person som man betraktar som vän för allsköns ränksmideri. Jag såg nyss att jag hade skrivit: Sixten Larsson är den enda av mina kollegor som jag kan lita på.

Detta är en osanning som bottnar i min godtrogenhet.

Han visade sig sedermera vara en ovanligt stor fähund som gick bakom ryggen på mig och förtalade mig inför föräldrar till elever som vi båda undervisade. Man misstänker inte att någon går och bär på så lömska planer. I varje fall gör inte jag det. Jag gjorde det inte då. Men man blir luttrad. Nu vet jag att jag inte kan lita på en enda människa mer än på mig själv och min egen logik.

Det finns flera sorters logik.

Jag talar inte om den logik som utgår från resonemang om att si och så leder till så och si. Nej, jag talar om känslans logik. Jag vet precis vad Nijinskij menar, när han med förakt talar om Djaghilev som alltid letade efter logik i tankegångar istället för efter den logik som inte kan existera utan känslor.

Alla tyckte att Nijinskij var galen. Främst Bleuler och Nijinskijs fru Romola och människorna i S:t Moritz, som han anklagade för att inte ha gått till kyrkan. Även jag anser honom vara galen. Men bara delvis. Han talar ständigt om Gud. Alla galna människor talar om Gud och anser att de är Gud på ett eller annat vis. Men jag talar inte om Gud. Därför ska inte folk komma och beskylla mig för att vara galen.

Jag förstår hur Nijinskij hade det, när ingen begrep vad han menade. Jag fattar precis vad han menar och känner att jag nästan kan kommunicera med honom och genom honom. Det är inget konstigt. Det är bara en lycka för mig, men det är tragiskt för Nijinskij att bli förstådd först långt efter sin död. Jag kan ju inte utesluta att det finns andra som har förstått honom. En del av hans levnadstecknare har gjort vissa ansträngningar i den vägen. Men det är ändå en tragedi att inte bli förstådd under sin livstid.

Jag håller på att drabbas av samma öde.

Därför tänker jag ordna mina dokument och skriva ner allt jag vet, så att man så småningom skall fatta vilka oförrätter jag har blivit utsatt för. Romola, som redigerade Nijinskijs dagbok, ändrade i dateringen och strök saker som hon ogillade.

Detta är skamligt!

Därför är jag noga med datering. Jag använder mig av karbonpapper när jag skriver rent på maskin vad jag har noterat för hand i min anteckningsbok. Jag vill ha en kopia att kunna deponera på säker plats så småningom.

Nu drogs persiennen ner i radhuset mitt emot!

Jag är satt under ständig observation. Framförallt när jag skriver maskin. Det är då man vill komma åt mina anteckningar. De kan gärna få hållas! Det bekymrar mig inte så mycket längre. Man blir van. Dessutom har jag kommit på ett motvapen, fast mina fiender är så listiga. De har oändligt smala objektiv numera och fotograferar med hjälp av laserstrålar. Innan jag kom på motvapnet, kunde de läsa min text genom avsökning med strålobjektivet. Men jag var listigare. Aluminiumfolie reflekterar strålningen. Jag har en pärm framför skrivmaskinen, i vilken insidorna är klädda med folie. På så vis är jag skyddad. Jag har placerat ett antal maskinskrivna sidor som handlar om merkantilismen bakom pärmen åt mitt håll. Så fort jag har skrivit ett ark, byter jag ut det mot en av de där stencilsidorna och lägger åt sidan. Synlig! Den informationen kan de gärna få. De tror att jag sitter och arbetar med ett historiskt material.

Med hänsyn till min uppfinning har jag i varje fall en egenskap gemensam med den store Vaslav Nijinskij. Vi är båda tekniska. Han konstruerade en reservoarpenna som han skrev ner sina tankar med. Den uppfinningen fick han ingen ekonomisk vinning av. Någon annan tog patentet och tjänade miljonerna. Han gjorde sin uppfinning mest av estetiska skäl. En stålpenna har en viss likhet med en balettfot. Den fjädrar till och gör sina språng och utför en säregen balett över pappersarket. Att då och då göra ett sådant gigantiskt språng som den klassiska stålpennan måste göra – från arket ända bort till bläckhornet – fann Nijinskij oestetiskt. Det var som om dansören med jämna mellanrum lämnade scenen med ett jätteskutt för att hoppa ut i kulisserna och hämta inspiration. Därför gjorde han en penna som kunde utföra en kontinuerlig dans utan dessa störande avbrott.

Jag kommer inte heller att få någon ekonomisk vinning av min uppfinning mot laser, eftersom jag är klok nog att inte avslöja min upptäckt. Då skulle de snart begripa att jag använder mig av denna skyddsmetod och fundera ut något annat djävulskt för att komma åt hemligheterna på mina papper. De är inte dumma. Det är naivt att inbilla sig att man har att göra med en obegåvad fiende.

Nu har jag tagit en lång paus. Det är tröttsamt att skriva, eftersom jag hela tiden måste vinnlägga mig om att bara skriva sådant som är av yttersta vikt och oupphörligt försöka hålla mig till den objektiva sanningen. För att kunna orka med detta, måste jag se till att kroppsligen hålla mig i form. För ett par timmar sedan dansade jag ett långt avsnitt till Debussys l’Après-midi d’un faune eller En fauns eftermiddag som man säger på svenska. Jag gör naturligtvis min egen tolkning av denna Nijinskijs första egna stora balett, då ingen längre vet hur han dansade den i detalj. Efteråt är jag alldeles slut. Men på ett behagligt sätt. Jag måste alltid duscha och vila mig i minst en timme. Sen känner jag mig upprymd och mogen för arbete. Nu skulle jag kunna skriva hela natten. Så känns det. Men det gäller att vara metodisk och inte rusa iväg.

Cecilia – min fru, som övergav mig för drygt tre år sedan – trodde att jag var galen, när hon oförhappandes kom hem en eftermiddag och fann mig dansa i vardagsrummet.

Detta är mycket märkligt!

Överallt ger sig människor ut och joggar eller motionerar på alla möjliga sätt, men när jag dansar och uppfylls av Vaslav Nijinskijs ande, då anser man att jag inte är riktigt klok!

Cecilia berättade alltihop för doktor Lindström som är psykiatriker och som hon besökte med jämna mellanrum under flera års tid, eftersom hon led av allvarliga ångestneurotiska bevär. En behandling som jag var mycket positiv inför i början, ända tills jag förstod att den i första hand gick ut på att förtala mig. Nu berättade hon för honom att jag höll på att mista förståndet. Precis som Romola, som drog iväg med Nijinskij till professor Bleuler, fick hon mig att besöka doktor Lindström. Hon tvingade mig till det genom hot. Annars skulle hon lämna mig för gott.

Mig sätter man sig vanligen inte på utan att jag försvarar mig. Jag låter mig sannerligen inte behandlas hur som helst utan kamp, men jag minns att jag grät, när hon satte mig i denna utpressningssituation. Jag grät därför att jag kände mig både förnedrad och missförstådd. Men hon hävdade att jag höll på att bli allvarligt sjuk och att hon bara ville mig och oss väl. Hon hade naturligtvis fel, men jag ville göra allt för att rädda vårt äktenskap.

Cecilia påstod att doktor Lindström var en sådan utmärkt läkare. Hur kan man påstå att någon är en utmärkt läkare? Jo, om man själv har blivit botad, annars går man bara efter hörsägen. Om hon nu hade blivit botad, varför gick hon då fortfarande i behandling hos honom? Tydligen för att hon inte var riktigt frisk. Alltså var det hon som var sjuk och inte jag. Detta är Djaghilevs logik som alla brukar använda mot mig. Jag behärskar den lika bra som andra. Men när jag begagnar mig av den, då kallas den struntprat. Vilken logik jag än försökte tillämpa var i hennes öron – struntprat. Hon tvingade mig till doktor Lindström med hot.

Så här står det i min dagbok efter mitt första besök hos honom:

Idag har jag varit hos en dårdoktor. Dithän har det nu gått med mig. Han såg visserligen vänlig ut och började med att säga:

Er fru är orolig för er.

Han var lite gammaldags och sa inte ’du’, vilket jag uppskattade.

Hon är orolig för att ni inte mår bra, fortsatte han.

Men jag påstod att jag mådde utmärkt. Jag visste att han skulle ta upp det där med dansen och därför föregrep jag det hela genom att säga:

Tydligen är man att betrakta som sinnessjuk om man motionerar till musik?

Han log inställsamt. Sedan avslöjades omedelbart deras komplott när han sa:

Men er fru påstod att ni hade klätt er i trikåer och att ni var sminkad på kroppen och i ansiktet. Hon betraktade detta som mycket främmande.

Detta förlåter jag aldrig Cecilia.

Här måste jag förtydliga vad som står i dokumentet!

Dagens människor har otroligt svårt att förstå vad det innebär att besjälas totalt. Skall man helt och fullt kunna uppfyllas av andlighet måste man vidtaga extraordinära åtgärder. Inte nödvändigtvis alltid, men ibland. Detta vet varenda barn. Om ett barn skall föreställa ett troll, klär barnet ut sig till ett troll och målar sig som ett troll. Detta är inget konstigt. Men om en vuxen gör så, blir det genast konstigt. Det handlar helt enkelt om att öka sin lyhördhet och det räcker inte att bara göra som ungdomen exempelvis gör – öka volymstyrkan på discomusiken.

Det har aldrig funnits en dansör sådan som Nijinskij och kommer aldrig att finnas hans like. Tragiken är att skapelserna som utfördes av ryska baletten inte finns bevarade. Tvärtemot vad som är fallet med något som är skrivet. Strindbergs storhet kan man gång på gång uppleva. Hans böcker står där. Åtkomliga. Man bara lyfter ner honom från bokhyllan och uppfylls av hans brinnande ande. Men Anna Pavlova, Tamara Karsavina och Vaslav Nijinskij är borta. Allt är borta. Av Nijinskij finns endast några få danssteg bevarade i ett par raspiga filmsekvenser, ett litet antal rutor som inte kan förmedla någonting av hans storhet. Det krävs ansträngning att kunna återuppleva honom och att fyllas av hans ande. Man måste läsa om honom och lyssna till vad han säger och till musiken han dansade efter, för att eventuellt märka hur han kommer till en och genomsyrar hela ens jag. Utan att det känns som jag ljuger, kan jag säga att jag har sett Nijinskij dansa genom att jag har känt honom inom mig. När jag rör mig till tonerna av l’Après-midi d’un faune, kan jag faktiskt se honom. Jag har honom inom mig och ser honom samtidigt framför mig.

Detta är inte galenskap!

Detta är enkelt och självklart. Det handlar om inlevelse som man efter mödosam träning kan nå fram till. Ingen skrattar åt en skådespelare som