De onda åren

By Björn Fontander

Mellan 1940-1945 genomled hela mänskligheten några av de värsta åren den någonsin upplevt. När kriget härjade hejvilt utanför Sveriges gränser så "lyckades" man hålla sig utanför världskriget. I "De onda åren" visar Björn Fontander hur nära det var att Sverige drogs in i kriget gång efter gång. Det berättas om episoder när Sverige var en hårsmån från att hamna i stridshandlingar med Storbritannien och jakten på den norske kungen. Sverige ha må varit utanför kriget, men man var inte passiva eller neutrala för det.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Mar 17, 2021
• ISBN: 9788726784916

Book preview

författaren.

Inledning

"Den 9 april anföll tyskarna Danmark och Norge.

Huvuddelen av de svenska arméförbanden befann sig då

i övre Norrland på grund av vinterkriget mellan Sovjet

och Finland. En stor del av det svenska luftvärnet

hade sänts till Finland. Södra Sverige var praktiskt

taget blottlagt på militära förband."

(Flyggeneralen Björn Bjuggren i minnesboken Attack)

K ortare och klarare kan knappast Sveriges situation i april 1940 beskrivas. Det besatta Danmark inbjöd till fortsatt kort tysk färd rätt in i vårt land.

Befolkningen i Sverige var starkt oroad; det är knappast överord att tala om en gastkramad nation. Skulle tyskarna gå in också i Sverige? Deras ord om att låta oss vara i fred förmodades vara enbart ord. Hitler var mannen som totalt struntade i givna löften och skriftliga överenskommelser. Han hade sådana också med Danmark och Norge. Han hade sådana med en rad länder i Europa.

I sin bok om Tredje riket inifrån berättar Hitlers rustningsminister Albert Speer om sådana avtal. Den tyske utrikesministern Ribbentrop skulle fira sin 50-årsdag, och hans närmaste medarbetare hade beslutat att ge honom ett vackert skrin innehållande fotokopior av alla de traktater och avtal som utrikesministern hade avslutat.

Ribbentrops förbindelseman i högkvarteret berättade för Hitler, som inte varit närvarande, att medarbetarna blivit villrådiga. När man skulle fylla skrinet fanns det bara ett litet fåtal avtal som inte brutits. Hitler lär ha skrattat så tårarna rann.

Då tyskarna anföll också Danmark och Norge våren 1940 var Sveriges försvar ett världskrig för gammalt, vårt flygvapen var ett skämt. Försvarsstaben i Stockholm gick igång på högtryck, inkallelseorder dunsade i brevlådorna i hela landet. SJ:s vagnpark sände dag och natt militärer till gränsbevakningar. Vilka avsnitt kunde vänta anfall västerifrån? Den tyska toppmoderna krigsmaskinen manglade obönhörligt sin väg norrut i Norge. Den svenske soldaten putsade och oljade sitt mausergevär av 1896 års modell.

Utanför tidningarnas depeschkontor stod allvarliga folkhopar och läste de handtextade löpsedlarna som hängdes ut i skyltfönstren. Där stod också denne författare, då en skolpojke, som nu i efterhand kan svara på samma sätt som den estniske författaren Vladimir Beekman, en gång tillfrågad om de spår kriget satt i hans författarskap. "Jag var för ung för att riktigt vara med, men jag var tillräckligt gammal för att inte slippa undan."

Då Gunnar Hägglöf – en man som förekommer ofta i denna bok – vid andra världskrigets utbrott i september 1939 sändes till Köpenhamn som delegat vid ett nordiskt stats- och utrikesministermöte dagarna 18–19 samma månad, fann han hela historien gagnlös. Dessa nordiska massmöten gjorde mig nervös. Det rådde en sådan motsats mellan fasad och innehåll, skrev han i sin dagbok.

Han lämnade ett sammanträde i förväg och styrde stegen mot sitt hotell. Plötsligt fick han se en tung figur som passerade trafiken i all hast. »Jaså, du smet du också«, sa den tunge med ett grin då de gick in tillsammans. Herrarna som smitit från den nordiska tillställningen var Sveriges statsminister Per Albin Hansson och hans utrikesråd Gunnar Hägglöf, snart konsultativt statsråd.

»Det här nordiska pratet bryr jag mig inte så mycket om«, sa Per Albin över en Carlsberg. »Jag tror inte [statsminister] Stauning kommer att ändra Danmarks politik det allra minsta för att komma i takt med Sverige eller andra skandinaver. Nej, nej. Du och Boheman [kabinettssekreteraren] har ofta sagt att det kommer att bli världskrig igen. Söderblom [chef för UD:s politiska avdelning] har sagt mig motsatsen. Men ser du, jag har aldrig kunnat tro att de folk, som genomgått det första kriget någonsin skulle vilja dras in i ett nytt elände.«

Per Albin funderade och talade med lidelse.

»Det är ju fan«, sade han, »att allt vad jag och mina kamrater velat åstadkomma nu skall gå till spillo. Vi har velat social utjämning, säkerhet för sjuka och gamla och så mycket annat. Nu kommer vi att få satsa allt på militära företag, artilleri, kryssare och flygplan. Är det inte fan!«

Det var fan. Det nya storkriget var redan igång och snart också omedelbart in på Sveriges knutar.

Denna bok vill ge några bilder av Sverige under andra världskriget, allvarliga händelser för ett litet land som ständigt befann sig i farozonen. Där fanns tillfällen då regeringen tvingades till diplomatiska aktioner mot krigförande. Ur svensk synpunkt uppstod en av krigets farligaste och mest dramatiska situationer då brittiska jagare midsommaren 1940 kapade svenska krigsfartyg vid Färöarna sedan man hotat att beskjuta dem. 600 svenskar – ett 100-tal civila – svävade därmed i livsfara. Ordern om den brittiska aktionen kom direkt från Churchill. Historien frestade hårt på förbindelserna Sverige-England och kunde ha lett till att Sverige dragits in i kriget. Spänt var det också vid de långvariga svensk-tysk-brittiska diplomatiska förvecklingarna omkring de norska kvarstadsbåtarna i Göteborg, fartygen som gick mot sin katastrof våren 1942.

Sverige gjorde en vådlig resa under dessa onda år med en regering som styrdes av huvudambitionen att hålla landet utanför kriget. Att man under resans gång kolliderade med stormakterna och den egna moralen kunde inte undvikas. Frän kritik kom, inte minst efter kriget, men målet uppnåddes.

Så illa rustat som Sverige var vid krigsutbrottet hade det betytt nationellt självmord att utmana Hitler. Regeringen fick böja sig för tyska krav och fortsätta sin vanskliga kryssning i minerade vatten. Den ömtåliga frågan om Sveriges neutralitet exponerades tydligare då de så kallade permittenttågen började rulla genom landet. Med en förtrupp redan i juni 1940 hade vid trafikens upphörande i augusti 1943 två miljoner tyska soldater transporterats på svenska järnvägar.

Det var en trafik som sågs med harm av svenskarna. Per Albin Hansson var dämpad i frågan utåt, men i en riksdagsdebatt i augusti 1940 medgav han vissa transporter genom vårt land. Han nämnde inte Tyskland och inte heller Norge.

Sveriges hållning var en proklamerad, men inte definierad neutralitet, enligt historikern Wilhelm Carlgren. I likhet med Schweiz utövade Sverige en tillmötesgående politik mot makter som hotade landet. Vi hankar oss fram från dag till dag, skrev UD-diplomaten Sven Grafström i sina Anteckningar 1938–1944 och än tydligare var UD:s kabinettssekreterare Erik Boheman, som frankt förklarade som sin mening att vi inte var neutrala, vi var icke krigförande.

Det kringrända Sverige blev tillflyktsort för ett par hundra tusen flyktingar, för nödlandade tyska och engelska flygare. Också engelska u-båtsbesättningar på uppdrag i norska fjordar var utrustade med svenska pengar och kartor och direktiv om Sverige som nödutgång.

Jag har haft förmånen att fånga upp många röster, att samtala med personer som deltog i skeendet. De flesta har nu gått ur tiden. Upprepade gånger träffade jag Erik Boheman och Gunnar Hägglöf, två av de många diplomater och förhandlare som satte sina liv på spel för att klara Sverige undan stormarna de onda åren.

Under några dagar besökte jag med ett tv-team Gunnar Hägglöf i makarnas hem i Sydfrankrike. Jag hade till SVT utlovat en 25 minuter lång intervju. Det blev en serie om tre uppmärksammade program – vardera 45 minuter. Sådan var Hägglöf.

Min tillbakablickande bok och mina dokumentärfilmer om beredskapsåren som sänts i Sveriges Television har också andra uppsåt än berättandet. De vill vara påminnelser för dem som kanske glömt, eller visserligen var med men just ingenting fick veta, och för yngre generationer med skolans beklagansvärt frånvarande undervisning om beredskapstidens riskfyllda balansgång under andra världskriget. Vår egen tids svenska historia är för viktig för att förträngas, vad än uppsåtet kan gälla. Vet man inte vad som hände igår blir dagens händelser ofta svårförståeliga.

Författaren Lars Gyllensten har skrivit att det förflutna är utlämnat åt vår barmhärtighet.

Det vore tragiskt om utlämnandet skulle svepas in i glömskans dimmor.

Björn Fontander

Diplomaten i bombluckan

" U nder kriget skickades jag många gånger till England och London för att förhandla med engelsmän och amerikaner. Det skedde på ett ovanligt sätt.

Engelsmännen hade konstruerat små mycket snabba flygplan, så kallade Mosquitoplan, som vi for i från Stockholm och ibland Göteborg. Planen hade plats för bara en enda bomb i en lucka undertill, och när man fraktades över Nordsjön fick man sitta där istället för bomben. Första gången tyckte jag det var ganska ruskigt, i synnerhet som flygaren hade en knapp som han skulle trycka på för att bomben skulle falla ned. Jag tänkte ofta på om han skulle råka knuffa till knappen så faller jag ned ett par tusen meter ned i Nordsjön.

Men engelsmännen hade tänkt också på det, för jag fick med mej en visselpipa och det förvånade mej alltid. Vad ska jag med den till, hade jag frågat. Jo, sa dom, om vi blir nödsakade att nödlanda i Nordsjön så är det väldigt bra att ha en visselpipa. Hamnar man i närheten av ett fartyg kan man vissla så att dom hör var man är någonstans. Men jag tänkte att det kan vara en chans på miljonen att en båt skulle passera just där man låg och simmade den korta stund man orkade. Men visselpipan måste vi ha.

Istället för pipan, när vi hade landat i Skottland, var dom så förståndiga att dom kom springande med ett glas whisky som serverades mej. Första gången jag var med tittade jag på mitt glas och undrade om jag inte kunde få lite vatten till. Men då fick jag svaret att det var en mycket bra whisky som inte behövde spädas ut med vatten. Mannen som kom med glaset var en äkta skotte som inte kunde tänka sig vatten i en god whisky."

Mannen i bombluckan var Gunnar Hägglöf, en av våra utrikespolitiska nyckelfigurer under andra världskriget. Hans berättelse ger en bild av de förhållanden som svensk diplomati ofta hade att fungera under. Ett utsatt läge och en svag visselpipa att ge chansartade signaler med kan stå som en definition för Sverige under andra världskriget. Den svenska regeringen och männen i Arvfurstens palats i Stockholm (utrikesdepartementet) tvingades ta itu med en rad svåra ställningstaganden som vållade politiska huvudvärkar. Periodvis kom de mer att påminna om migrän.

UD:s starke man var Erik Boheman, kabinettssekretaren. Han kom att i hög grad spela rollen av mellanhand mellan de allierade och den svenska regeringen. Han har själv medgivit att han kom att medverka över hela fältet mer än någon annan person utom de ledande inom regeringen Per Albin Hansson och utrikesministern Christian Günther. Boheman var en av de få som utformade vår utrikespolitik tillsammans med regeringen. Dessutom var han ofta ute på resor och förhandlade om Sveriges intressen i London och Washington.

Boheman var en man vars åsikter lyssnades till med respekt, och han hade privilegiet att delta direkt i regeringens utrikespolitiska överläggningar. Själv gjorde han inga anteckningar under eller efter diskussionerna. Pressen på deltagarna var stor och orken fattades ofta. Det fanns ytterligare en anledning till det knapphändiga skrivna materialet; om tyskarna överfallit också Sverige hade risken varit uppenbar att de lagt beslag på arkivmaterial som sedan använts i utpressningssyfte. Så hade skett i flera tyskockuperade länder.

Erik Boheman möttes också av respekt från de allierade som hårt kritiserade vår eftergiftspolitik och järnmalmsexport till de tyska vapensmedjorna. Peter Tennant, som var brittisk pressattaché i Stockholm under krigsåren, har skrivit om sin uppskattning av Boheman trots att denne ville utvisa honom.

Utrikespolitiken sköttes i själva verket av kabinettssekreteraren Erik Boheman, en stark och intelligent man som väl kunde mäta sig med de högsta statstjänstemän var som helst i världen. Han hade en livlig humor och stor charm och en förmåga att övertyga, som kunde få den fegaste eftergiftspolitik mot tyskarna att framstå som ett machiavelliskt (cyniskt) kraftprov. Han blev god vän med den engelske ministern Victor Mallet och gjorde uppenbarligen ett starkt intryck på Churchill som träffade honom i London och inbjöd honom till premiärministerns lantställe Chequers.

Boheman var från sitt håll uppskattande av UD-kollegan Gunnar Hägglöf. Redan från början hade denne betraktats som något av ett underbarn med rekordsnabb karriär, och vid 35 års ålder hade han anförtrotts chefskapet för handelsavdelningen.

Jag undrar ibland om hans [Hägglöfs] mycket starka ambition blivit helt tillfredsställd av den i och för sig lysande karriär han gjort. Så många år som beskickningschef kanske inte ger fullt utbyte för en personlighet som hans.

Det omdömet gav Boheman i sin bok På vakt – kabinettssekreterare under andra världskriget.

Efter krigsåren kom de båda UD-kollegerna att anförtros ambassadörsposter, Boheman i Paris, London och Washington, Hägglöf i Moskva, London och Paris. Möjligen kom Bohemans undran om Hägglöfs hejdade ambitioner att tillfredsställas av dennes omfattande författarskap.

Även engelsmannen Peter Tennant, som ju såg Sveriges ledning ur en annan synvinkel, har goda ord om Hägglöf.

"Han var en av de tre viktigaste personerna i Sverige under kriget jämte Erik Boheman och Marcus Wallenberg. Han gjorde en oerhört viktig insats för att landets försvar skulle fungera med bränsle och sådant, och han såg till att handeln med viktiga råvaror hölls igång. Han hade ansvaret för handelsavtalen med Tyskland och England. Dessutom for Hägglöf i skytteltrafik tillsammans med Jacob Wallenberg till Tyskland för de ofta tidsödande förhandlingarna.

Det var för övrigt i detta sammanhang som dessa båda var i kontakt med den tyska motståndsrörelsen via general Goerdeler, en av ledarna av motståndet mot Hitler. Vi ska inte heller glömma Hägglöfs alla kontakter – tillsammans med den svenske amiralen Tamm – med den skränande och narkotikaberoende Göring. Gunnar Hägglöf gjorde sannerligen mycket för Sverige", erkände Tennant.

Även utanför utrikesförvaltningen, UD, fanns goda krafter. Erik Boheman berättade att det som en integrerande del av UD främst räknades tre personer.

"Vi hade bröderna Wallenberg, där Jacob med stor skicklighet skötte förhandlingarna med tyskarna samtidigt som han hade täta och hemliga förbindelser med den tyska motståndsrörelsen. I Sverige anförtrodde han sig till en mycket snäv krets. Hans bror Marcus förde huvudförhandlingar med England, först som min medarbetare och senare tillsammans med Gunnar Hägglöf.

Jag kan inte nog betona vilka utomordentliga tjänster dessa bröder gjorde Sverige under kriget. Det fanns inga andra svenskar som hade sådana gamla och goda förbindelser, såväl politiska som finansiella, som dessa båda. De ägnade sig under nästan hela kriget helt osjälviskt åt detta arbete. Det var ingenting som Enskilda Banken, vilket många påstod, förtjänade något på. De drevs av ren fosterlandskärlek och omsorg om vårt fädernesland. Det var deras motivering. Förresten, tillade Boheman, var detta något som alltid gällde i deras verksamhet. Den tacksamhetsskuld som vi står i till dem båda är stor.

Den tredje kraften utanför UD var skeppsredaren och generalkonsuln Gunnar Carlsson i Göteborg. Han skötte den svenska handelsflottan som till stor del hyrdes ut till de allierade på de villkor som Marcus Wallenberg lyckades genomdriva. Vi fick betalning i guld, vilket gjorde att vi hade en utomordentligt god valutareserv när kriget var slut, en reserv som systematiskt förskingrades under de närmaste åren efter kriget", kommenterade Erik Boheman med ett beskt leende vid vårt sista samtal.

Han var tärd av sjukdom då vi en sommardag 1979 satt på verandan till hans gård Anneberg utanför Gränna.

Erik Boheman hade inte mycket till övers för Sveriges konsekventa nedrustningspolitik, som märkligt nog pågick medan orosmolnen flockades i Europa sedan Hitler tagit makten 1933. När sedan det stora kriget kom hade Sverige föga att ställa upp med. UD-folk sändes ständigt ut på inköpsresor för att försöka förbättra läget för ett snart nog avspärrat Sverige. Kabinettssekreteraren var själv ute på vädjobanan och förhandlade för vårt försvar och vår folkförsörjning, främst i London och Washington.

Statsminister Per Albin Hanssons klassiska ord om vår goda beredskap var snarast en offentliglögn. Men han var självfallettvungen att säga något i den stilen, kommenterade Erik Boheman.

Det var ju så att inom de neutrala länderna Sverige, Norge, Danmark, Holland och Belgien var försvaren eftersatta, mycket svaga till och med. Vid krigsutbrottet hösten 1939 blev det rusning från alla håll för att försöka köpa krigsmateriel som fattades i de olika länderna.

Trots allt hade varningar nått neutrala länder. Tidiga och tydliga signaler hade förts till Sverige, Danmark och Norge även av Jacob Wallenberg, en man som enligt Boheman anförtrodde sig till en mycket snäv krets. I Sveriges Radios ljudarkiv finns en inspelning med Wallenberg, där denne berättar om vad som var att vänta.

"Jag var ute och åt middag med tre tyskar. Den ene av dom hade en sådan position att han absolut visste vad han talade om, och han berättade – detta var före jul 1939 – att Hitler hade bestämt sig för att ockupera Danmark och Norge. När jag kom hem [från Tyskland] dagarna före jul berättade jag detta för [utrikesministern] Günther och Boheman.

Boheman kallade upp [till UD] den norske ministern och varnade honom. Danskarna fick också en varning. Det styrde jag själv om genom min vän prins Aksel i Danmark. Dom här tyskarna som jag åt med hade strukit under att jag fick vara mycket försiktig för – som dom sa – att det här gäller våra huvuden i fall det kommer ut att vi har berättat detta. När jag fick höra av Boheman att norska ministern skrev en promemoria som han tänkte skicka till Oslo sa jag »är du tokig! Har du ingen aning om att det är krig! Inte får man skicka några papper som tyskarna – när dom kommer dit om några månader – hittar.«

Men här i Sverige var det ingen som trodde mej. Jag lärde mej en sak, att man fick vara försiktig med Günther. Han ansåg sej vara skyldig att berätta sånt där i statsrådsberedningen, och kom det till statsrådsberedningen kunde man lika gärna ställa sej på Gustav Adolfs torg i stan och skrika ut det."

Så långt Jacob Wallenberg, i en bandad intervju sänd även 19 sept. 1979.

Erik Bohemans ännu tidigare varningar togs inte heller på allvar. Han berättade om en del av de politiska turerna.

"Jag hade varit med i samtliga försvarskommissioner före kriget, antingen som ledamot eller som utrikespolitisk expert. En av dom var den så kallade 1936 års försvarsberedning, som efter mycket sega förhandlingar utmynnade i att de deltagande delades i tre läger; den socialdemokratiska förordade 120 miljoner kronor till försvaret, mittenpartierna 140 miljoner och högern 160 miljoner, siffror som inte verkar särskilt avskräckande i våra öron.

Då försökte vi under den tiden som varade fram till krigsutbrottet 1939, och även därefter, att göra inköp från utlandet. Det var bland annat därför som prins Bertil och Gunnar Hägglöf reste till USA för att försöka köpa flygplan och annan materiel. Allt det där var egentligen dömt att misslyckas. Det var och är på det viset, att då en hotande situation inträder och länder känner att dom inte har tillräckliga försvarsresurser, så försöker dom köpa på alla möjliga håll, och det misslyckas i allmänhet.

Det går inte att komplettera sin försvarsutrustning just när det börjar bli oroligt, börjar brännas. Det är kanske nånting man skall tänka på i vår nuvarande situation när man talar om att lägga ned ett svenskbyggt jaktflygplan som ju skulle rusta upp vårt flygvapen. Det skulle vi kunna hålla för en ganska modest summa, istället för att man ska förlita sig på – om så behövs – kompletterande köp utifrån."

Lars-Torsten Olsson var den tiden projektledare för det planerade svenska Viggen-planet. Han berättar att just då – 1979 – avvecklades planerna på ett lätt svenskt skol- och attackflygplan med beteckningen B3 LA. Detta skedde samtidigt som tankar på ett annat litet vasst jaktflygplan började växa fram, det som blev Jas Gripen. Men Gripen-projektet ifrågasattes, och man talade istället om inköp av något utländskt flygplan. Året därpå (1980) övervägde dock sympatierna för det svenska alternativet. Det handlade ju också om att bibehålla svensk flygindustri. Erik Boheman återtog:

Jag glömmer aldrig vid ett tillfälle då jag i samband med 1936 års försvarskommissions arbete och de följande åren gjorde en föredragning om den hotande krigsfaran. Jag var mycket pessimistisk om möjligheterna att lösa krisen på fredlig väg. Statsminister Per Albin Hansson satt som ordförande, och när jag hade slutat så sa han att »Boheman har en benägenhet att måla fan på väggen«. Och jag svarade då att »herr statsminister, jag behöver inte måla dit honom för han sitter där redan«. Och det gjorde han.

Vid mitt samtal med Boheman ställde jag en fråga om man på UD redan före krigsutbrottet diskuterat hur man skulle agera inför det krig som alla visste skulle komma.

"Det är kanske lite överdrivet att säga att alla hade detta klart för sig. Inom en stor del av opinionen och även inom regeringen trodde man inte på ett krigsutbrott, men inom UD var vi alldeles övertygade om storkrig. Som ung attaché i UD hade jag varit med om svåra förhandlingar i slutet av första världskriget. Det gällde då att lätta lite på vår oerhört dåliga folkförsörjning. Huvudförhandlingarna fördes då av Marcus Wallenberg den äldre.

Jag hade noga studerat följderna av den tidens svåra situation och var övertygad om att vi inte fick upprepa samma misstag som under den Hammarskjöldska ministärens krishushållning (1914–1917).

Istället måste vi så fort som möjligt efter ett eventuellt krigsutbrott försöka åstadkomma ett krigshandelsavtal. Ett sådant handlade om att vi som neutral stat under kriget skulle fortsätta med normal handel åt båda håll, inte med någon ökad import utan med normal handel, och att vi redan från början skulle utfästa oss att inte återexportera importvaror som vi fick från den ena eller den andra krigförande parten.

Sedan var det vissa speciella frågor som vi på UD visste skulle bli besvärliga, främst malmexporten till Tyskland. Det visade sig att engelsmännen trodde sig kunna stoppa vår export via Narvik, medan vi visste att exporten kunde fortsätta via Luleå.

Gunnar Hägglöf [som på UD skötte utrikeshandeln] och jag med bistånd av handelsminister Herman Eriksson plus Marcus Wallenberg, som vi engagerade, lade upp en detaljerad plan om hur vi skulle agera i detta hänseende så fort kriget brutit ut. Detta skedde för säkerhets skull utan att några andra var inblandade, men vi drog naturligtvis våra planer för utrikesminister Sandler som gav oss sin fulla välsignelse.

Så kom mycket riktigt kriget, och en delegation utsågs och sändes snabbt till England. Detta var i september 1939. Då vi kom dit visade det sig att det kom upp en fråga som vi inte alls räknat med, och det gällde vårt exportförbud som vi lagt på all krigsmateriel. Engelsmännen hade beställt ett par luftvärnsbatterier från Bofors, och de ägnade denna fråga utomordentligt stor betydelse. Tydligen hade de mycket dåligt med sitt luftvärn. Det var i sammanhanget märkligt att en stormakt som England skulle fästa så stor vikt vid ett par kanoner, men så var det. Till slut fick dom foga sig i att vi inte kunde lämna tillstånd.

De väntade stora tvistefrågorna kom: utförseln av järnmalm från Sverige. För tyskarna hade detta mycket stor betydelse, och engelsmännen fäste ännu större betydelse vid sin förhoppning om att kunna inskränka vår export till Tyskland så mycket som möjligt. De talade som nämnts om blockad av Narvik medan vi hade Luleålinjen i bakfickan.

Efter långa och besvärliga förhandlingar var vi slutligen överens om ett handelsutbyte. Jag fick inte vara med om själva slutfasen i London, då jag blev hemkallad till Stockholm på grund av krigsutbrottet mellan Finland och Ryssland. Förhandlingarna avslutades med stor framgång för Marcus Wallenberg. Denna krigshandelsöverenskommelse upphävdes aldrig direkt under andra världskriget, utan bildade grund för våra fortsatta handelsförbindelser. De kunde så småningom äga rum framför allt med den så kallade lejdbåtstrafiken som ju med många avbrott varade under nästan hela världskriget.

Jag vill påstå att om vi inte gjort denna överenskommelse i tid, medan möjligheter ännu fanns, så hade hela vårt försörjningsläge varit oändligt mycket svårare. Först och främst så ägde i själva verket en avsevärt ökad import rum mellan avslutandet av vårt avtal och tyskarnas inmarsch i Norge och Danmark."

Vi kom i samtalet in på Sverige som fält för diplomatiska och odiplomatiska aktioner från krigförande länder.

Det är klart att vi var mycket intressanta. Sverige, Portugal och Schweiz var platser där underrättelsetjänster från de krigförande länderna hade sina täta kontakter. I Stockholm vimlade det av olika sorts agenter, men vi hade så småningom ganska god koll på dom, även om det från början var dåligt. Vi var ju inte alls beredda på sådana här saker. Statsrådet [socialministern] Möller som var chef för det här tyckte att det var otrevligt, men han lärde sig med tiden. Men någon riktigt effektiv kontroll på den här spiontrafiken skulle vi aldrig få.

Kabinettssekreteraren Erik Boheman i det neutrala Sverige under krigsåren valde att ifrågasätta den infekterade termen neutral.

"Vi ställdes ju inför problem som vi i en neutral stat aldrig hade föreställt oss skulle uppkomma. Låt mej påminna om transitotrafiken av tyska permittenter till och från Norge över svensk mark. Det var naturligtvis inte någon neutral handling. Man kan emellertid inte direkt säga att den stred mot neutraliteten, därför att det ju var en situation som ingen hade förutsett, men inte var den så som vi hade tänkt oss föra vår neutralitet.

När sedan Tyskland anföll Ryssland i juni 1941 och fick transitera en fullrustad division tyska trupper från Norge genom Sverige till Finland [Engelbrechtdivisionen] så var detta absolut inte någon neutral handling. Den försvarades då med att det var för Finlands skull och att det var en engångsföreteelse och så vidare, men jag föredrar därför att säga att vi under första hälften av världskriget var icke krigförande. Det anser jag vara en adekvat term.

Allt eftersom krigslyckan svängde efter El Alamein [november 1942] och Stalingrad [årsskiftet 1942–1943] och man kunde förutse att tyskarna gick mot ett nederlag – en lång och besvärlig procedur – så blev ju Sverige snarare till fördel för de allierade och till nackdel för tyskarna. Beteckningen icke krigförande passade ganska bra även då."

Vi svängde ganska bra efter vindarna?

Ja, och det var alldeles nödvändigt. Vårt huvudsyfte var ju att slippa att bli indragna i kriget och förlora vårt oberoende. Den relativt smidiga politik som vi förde och som visst inte var utan faror gjorde i alla fall att vi kunde rida ut andra världskrigets stormar med bevarat oberoende och behållen frihet och utan alltför stora uppoffringar.

Jag undrade hur Erik Boheman med snart trettiofem års distans med UD:s ögon såg på nazismens utbredning i Sverige. Fanns den t.ex. högt upp i den svenska förvaltningen?

"Nej, jag skulle inte påstå att det fanns någon utbredd nazism i Sverige. Självfallet fanns det folk som var övertygade om att Tyskland skulle vinna kriget och att det var nödvändigt att i god tid anpassa oss till det så kallade nya Europa, och att det också var nödvändigt med anpassning från den svenska regeringen. Jag skulle inte kalla detta en direkt nazism, utan mer en av fruktan betingad anpassningsvillighet och som var av större omfattning än vad folk i de djupa folklagren insåg.

Redan den grad av anpassningspolitik som regeringen i viss mån ansåg sig vara tvungen att föra väckte ju en hel del missnöje och misstro hos våra inkallade värnpliktiga. Men på det hela taget var den svenska militären, såväl officerare som manskap, kolossalt lojala. Det var aldrig någon riktig fara i den riktningen."

"Hela vår utrikespolitik under andra världskriget har betecknats som en balansgång på slak lina, och det är ingen dålig karakteristik. Man måste ta hänsyn till vårt utsatta läge; efter tyskt besättande av Danmark och Norge och med Finlands inträde i kriget mot Ryssland på tysk sida var vi på alla kanter omgivna av den tyska krigsmakten. Dessutom hade vi till Finland avstått en god tredjedel av våra resurser, och med den bakgrunden var det alldeles nödvändigt för oss att vinna tid för att reparera vår utrustningsnivå.

De eftergifter vi gjorde och som i själva verket inte efteråt har skadat oss alls var absolut nödvändiga och togs dessutom med stort jämnmod av de allierade, som visste att de inte på något sätt skulle kunna komma oss till hjälp om vi skulle bli föremål för tyskt anfall. Jag kommer mycket väl ihåg ett av mina samtal med Winston Churchill. Han sa då att ’Boheman, I quite understand the concessions you have given to Germanys transit traffic, and do it as long as you feel it absolutely necessary, but abolish as soon as you can.’ (Jag förstår era medgivanden till den tyska