Rånarna

By Börje R P Carlsson

Efter att ha rånat en värdetransport drar sig gärningsmännen tillbaka, i tron om att de aldrig mer kommer att vara i behov av pengar. Men pengarna tar slut fortare än vad de beräknat och snart anser de att de inte har något annat val än att ge sig in på brottets bana igen. Vad de inte vet är att privatdetektiv Roland Korp är dem på spåren och kommer att göra allt i sin makt för att sätta dit dem ... "Rånaren" är den tredje boken i serien om detektiven Roland Korp. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Nov 30, 2020
• ISBN: 9788726636031

Book preview

Förord

I nådens år, den 29 juni 1993, inträffade ett postbilsrån i Eskilstuna. Rånarna kom över ett antal miljoner. Detta rån klarades upp av Eskilstunapolisens spaningsrotel och var då Sveriges största uppklarade värdetransportrån.

Detta rån hade föregåtts av en planering mellan flera personer som hela tiden övervakades av Stockholmspolisens spanare. Genom att två av dessa presumtiva rånarna var osedvanligt aktiva i brott blev de spanande poliserna tvingade att gripa de två.

Den tredje blev anhållen i sin utevaro. Genom detta trodde Stockholmspoliserna att det planerade rånet var förhindrat. Därför kontaktades inte Eskilstunapolisen som således var helt ovetande om att ett rån hade planerats.

Den som var anhållen i sin utevaro greps i Varberg den 29 juni 1993. Samtidigt som ditresta poliser delgav honom att han var misstänkt för att ha planerat ett grovt rån mot den värdetransport som gick mellan Eskilstuna och Västerås gick rikslarm ut från Eskilstuna om att just den värdetransporten rånats. Detta rån ligger till grund för den berättelse som följer. Här har alla inblandades namn ändrats dock inte värre än att de initierade troligen tror sig kunna identifiera personerna. De initierade kan troligen identifiera de inblandade personerna och deras roller oberoende vad jag kallar dem. Däremot är personernas karaktärer och egenskaper påhittade och på olika plan är de flesta egenskaperna dessutom överdrivna, både de onda och de goda egenskaperna.

Polisernas namn och egenskaper är också ett hopplock och ingen, eller alla, existerar i verkligheten. Verkar någon bekant är detta helt oavsiktligt.

Jag skulle naturligtvis kunnat använda alla de inblandade polisernas riktiga namn men då hade jag inte kunnat skapa de karaktärer jag eftersträvade.

Om läsaren tror sig känna igen någon bandit eller någon polis så har denna läsare mer fantasi än vad jag har.

När jag skrev denna bok funderade jag samtidigt på om det går att skriva en deckare/polisroman utan ett enda mord. Utöver våldet vid rånet innehåller boken bara ett vållande till annans död i samband med ett sexköp.

Går det att skriva en deckare med så minimalt lite våld?

1

Rolf Nilsson var inte nöjd med tingens ordning. Han hade ställt upp i moderaternas lokala partigrupp för att försöka bli invald som politiker i Malmö. Han förfäktade idén att han lättare skulle bli invald om han bytte efternamn. Nilsson var ju knappast ett namn utan mer betäckningen på en folkgrupp. Han tog namnet Nilsonne och, under över alla under, han blev invald i partigruppen. Om detta berodde på namnbytet eller på hans framtoning är inte känt. Han hade stora planer, ambitioner och idéer om hur han nu skulle förändra världen.

Han hade nyss startat ett litet företag i Malmö. I hälsobranschen eller kanske skojarbranschen om man var lite klarsynt. Man skulle kunna säga att han försökte förädla vatten, inte till vin, utan till något ännu ädlare.

Eftersom starten var trög för företaget så var politikerarvodet mer än välkommet. Han försökte närvara vid så många möten som möjligt och tackade inte nej till något uppdrag vad det än må handla om. Han engagerade sig i politiken men ändå räckte inte arvodet till mer än det allra nödvändigaste. Han hade fru och en dotter och båda kostade mer än vad han tjänade. Företaget gick back och det mesta var således skit.

Kunde han komma in i fullmäktige skulle allt bli så annorlunda. Gjorde allt för att synas och försökte hamna på allas läppar. Hans arbetsinsats för att synas var nog så omfattande att han, om han lagt ner samma möda i sitt företag, förmodligen skulle haft det betydligt bättre ställt.

Han hade lärt sig att det mesta såg lättare ut med ett eller två glas whiskey i kroppen. Han kände då också att hans inspiration tilltog och han fick nya friska idéer.

Sålunda satt han, något påverkad, på sitt lilla spartanska kontor och läste en gammal hittad kvällstidning. Den var från 1974 och således långt äldre än den 12-åriga whiskey som han använde som medicin för invärtes bruk.

Då, år 1974, var dagens namn Clark Olofsson och Janne Olsson. De hade under år 1973 varit inblandade i dramat på Norrmalmstorg och nyss fått sina domar. Han läste om dessa banditer och kom fram till att de kom alltför lindrigt undan. Insåg att det var ett djävla klemande med banditer i Sverige. Hela tiden skulle tingsrätter och hovrätter hålla sig i straffskalans lägsta fjärdedel.

Bestämde sig för att skriva en liten framställan till partiet där han ville att partiet skulle gå i bräschen för betydligt hårdare tag och längre straff. Han författade skrivelsen, som ett öppet brev, ställd till moderaternas lokala partigrupp men med publicering i Sydvästsvenskan. Sydvästsvenskan är enligt egen uppfattning en oberoende liberal tidning men enligt Nils-onne var det en ren populistisk högertidning som helt och hållet gick moderaternas ärende.

Nilsonne författade, under inspiration av den tolvåriga skotska whiskeyn, en framställan som var av den arten att han plötsligt var på allas läppar. Han fick många dunkar i ryggen och många glada och uppmuntrande tillrop. Han kände att han hade medvind och förväntade sig fler och mer uppmärksammade uppdrag inom politiken. Han fick uppmärksamhet i massmedia, ja till och med i de rikstäckande tidningarna och tv.

Hans partibröder var dock inte lika begeistrade över den uppmärksamhet som han rönte. Inte heller accepterades hans brev. Det var utformat, enligt deras tolkning, som att Sverige tycktes bestå av anhållna och ännu inte anhållna personer. De ansåg att det var onyanserat och lite infantilt ja, det såg ut som ett fyllo skrivit det.

Nilsonne insåg strax att han knappast hade kommit närmre fullmäktige och gick ner i aktivitet. Ägnade mer tid åt sitt företag vilket inte heller var upplyftande för med detta insåg han att företaget stod på ruinens brant. Han var i stort behov av likvida medel och det omgående.

Han sökte tröst i sin tolvåriga medicin och efter tre ordentliga glas insåg han plötsligt att hans bakgrundstudie av rån gjorde honom sällsynt väl lämpad att genomföra ett väpnat rån. Inte ett rån som de där normala klantarslena brukade genomföra utan ett rån med finess och lite elegans. Ett rån som knappast skulle uppmärksammas förrän han var långt borta med pengarna. Ett rån som skulle göra honom ekonomiskt oberoende.

Sagt och gjort. Styrkt till kropp och själ tog han sin halsduk och virade denna om halsen oaktat att det var sommarvarmt ute. Han tog fram de två vapnen, en pistol och en revolver, som han köpt i Amerika när han var där på besök för några år sedan. När han såg vapnen mindes han den vånda han känt när han vid hemkomsten till Sverige gått på grönt i tullen. Han hade tyckt att både medpassagerare och tullare hade iakttagit honom och sett misstänksamma ut. Ingen hade dock stoppat honom och väl hemma hade han gömt vapnen för fru och dotter. När han startade sitt företag tog han med vapnen och förvarade dessa i företagets lilla kassaskåp. Kassaskåpet var väl dolt bakom en falsk vägg.

Han laddade revolvern. Att valet föll på revolvern berodde på att han läst att många rånare åkt fast för att de känt sig tvingade att skjuta och att patronhylsan därefter avslöjat dem. Han hade inga planer på att skjuta men försiktighet var en dygd.

Han gick ut till bilen. Han var stolt över sin bil, en Mercedes, som var en av de större och lyxigare modellerna. Sin förresten? Bilen var leasad på företaget men han hade missat de två-tre senaste månadsavgifterna och kunde således bli fråntagen bilen när som helst. Han räknade dock att komma på grön kvist när han utfört sitt rån.

Utan att väcka alltför stor uppmärksamhet lyckades han styra sin dyra Mercedes till ett postkontor i Vellinge. Där virade han halsduken om huvudet, drog sitt vapen och gick in. Han hade lite svårigheter med balansen men lyckades trots det framföra sitt ärende. Hade han inte haft vapnet hade han nog knappast blivit tagen på allvar men revolvern skämtade inte och postpersonalen fyllde en plastkasse med pengar. Han tog kassen med pengarna och lämnade postkontoret.

Väl utanför började han gå raka vägen mot sin bil och samtidigt tog han av sig halsduken och stoppade ner både vapen och halsduk ovanpå pengarna i kassen. Han var säker på att ingen varken följde efter eller ens tittade efter honom. Allt hade gått precis lika enkelt som han planerat. Han skrockade försiktigt för sig själv.

Efter en stund började han bli svettig för han hittade inte sin bil. Han stannade till för att se sig om och orientera sig. Då ser han bilen stå i en helt annan riktning varför han lurvar iväg till den. Nu började han bli både nervös och svettig och nu tycktes också tolvåringens verkan öka. Han lyckades låsa upp bilen med fjärrkontrollen och hittade efter stor vånda och mycket besvär nyckelhålet till bilens tändningslås och hörde samtidigt hur sirener från polisbilar närmar sig.

Han drar ett djupt andetag och försöker bemästra sin nervositet. Han lyfter över kassen med pengar, halsduk och vapen till golvet bakom förarstolen. Där var deras närvaro mindre framträdande. Han lyckas starta bilen och tar sig med stor försiktighet från parkeringsplatsen. Han förstår att han är illa ute men vill inte utmärka sig genom körningen. Vill inte köra för försiktigt men inte heller som en bankeller postrånare. Det går bra nästan ända tillbaka till företaget.

Precis när han åker in genom grindarna kör en polisbil upp bakom honom och tänder blåljusen. Han fortsätter dock fram till sin parkeringsplats innan han stannar och kliver ur bilen. Han låser bilen och går fram till poliserna med en ursäktande min.

– Jag ber om ursäkt för att jag körde fram till parkeringen, trots att jag vet att jag tyvärr inte är helt nykter. Jag förstod att jag måste följa med på blodprovsundersökning och då tyckte jag det var bättre att bilen stod på sin plats. Trots att han svettades kopiöst och var sjukt nervös försökte han på alla sätt, genom att vara artig, förbindlig och tillmötesgående, förhindra att polisen intresserade sig för bilen.

– Jaha, svarade polisen barskt, men vad har du här att göra, för här bor du väl knappast?

– Jag har mitt företag här. Jag satt och höll på med bokföring. Den var inte uppmuntrande så jag tog ett glas whiskey till tröst.

– Visa mig ditt företag! polisen var uppenbarligen misstänksam.

Nilsonne började svettas än mer för han kom inte ihåg i vilket skick kontoret lämnades men gick före poliserna till sitt företag. Där visade han in poliserna till sitt lilla kontor. Där stod ett tomt glas på skrivbordet och en halvfull, eller beroende på humöret, en halvtom flaska whiskey. Det såg ut precis som Nilsonne antytt och poliserna tog spritflaskan i beslag.

– "Var kom du ifrån när vi stoppade dig?

– Härifrån. Jag skulle precis åka hem och jag hoppades slippa möta några poliser. När jag kom genom grinden såg jag er polisbil på långt håll så jag vände så fort jag kunde och återvände hit. Nilsonnes historia lät ju inte alltför osannolik och det verkade som poliserna trodde på den.

– Nu får du i alla fall följa med oss för blodprovsundersökning.

Nilsonne följde med och efter en undersökning där han tappats på blod och fått genomgå några fysiska tester släpptes han. Det var dock inte förrän han lämnat polisstation och var halvvägs hemma som han vågade andas ut och slappna av. Då började han i stället att bli lite övermodig och skrattade för sig själv medan han i tankarna hånade dumma snutdjävlar som inte kunde sköta sitt jobb. Han tänkte på sitt brev om strängare straff och insåg att det bara kunde vara ett fåtal av de mest klantiga rånarna som åkte fast med en så inkompetent poliskår. Kanske skulle han skriva en motion om detta och kräva att poliserna utbildades bättre.

Efter att ha sovit ruset av sig var Nilsonne nästan febrig av iver att komma ut till sitt företag för att räkna rånbytet.

När han kommer dit kollar han först att bilen stod på plats. Hämtade påsen i bilens baksäte och gick in på sitt kontor. Låste om sig och drog för persiennerna. Tog därefter upp revolvern och halsduken. Vek ihop halsduken och stoppade ner den i en skrivbordslåda. Revolvern återbördades till kamraten i kassaskåpet och låstes in. Rensade skrivbordet och tömde påsen på det. Tittade med välbehag på sedlarna. Sorterade och räknade.

147 990 kronor.

Inget dåligt byte om än inte så stort som det kunde ha varit. Han buntade sedlarna och lade in det mesta i kassaskåpet medan resten hamnade i hans plånbok. Beslutade sig för att, dagen till ära, ta ledigt.

Han låste kontoret och gick ut till sin bil. Kom på sig själv med att nervöst se sig om. När han lämnade området tittade han till i backspegeln och fick en smärre chock när han såg sin ansiktsbild. Håret på ända, käkarna hårt sammanbitna och ögonen stirrande rätt in i backspegeln. Först nu började han förstå att han fortfarande inte kommit över den ångest som rånet och de efterföljande händelserna skapat. Bestämde sig för att så här kunde han inte åka omkring och se ut. Stannade vid första systembolag som han fick syn på. Unnade sig en flaska 12-årig japansk whiskey.

På första bästa parkering klämde han in sig mellan två större fordon så han kände ett visst insyns-skydd. Tog en rejäl klunk, lutade sig bakåt och för-sökte koppla av. Andades ut och tog en klunk till. Äntligen började han känna sig som folk. Stoppade flaskan i handskfacket. Kammade sig och som tur var hade han lite brylkräm i handskfacket. Satte på sina solglasögon och kände sig mogen för att fånga dagen.

Nilsonne kände sig som en annan människa när han, efter att ha stoppat en Tenor i munnen, lämnade parkeringsplatsen. Nu började hans naturliga sorglöshet återvända. Bestämde sig för att ta en sväng på landet och valde att åka mot Lund.

Hans sorglöshet höll i sig ända tills han i backspegeln fick syn på en polisbil som i hög hastighet kom efter honom. Hans första instinkt var att trycka på gasen och köra ifrån snutarna. Hans Mercedes var väl rustad för att köra ifrån snutarnas gamla trötta Volvo. Han besinnade sig dock innan gaspedalen nått botten. Höll sina stadiga 90 kilometer och fick uppleva hur polisbilen bara svischade förbi honom utan att bry sig eller sakta farten.

Han andades återigen ut, en tung utandning som tömde hans lungor. Förstod att han måste lugna ner sig. Han sträckte sig efter flaskan och tog ytterligare en klunk. Kände spritens lugnande verkan. Några kilometer längre bort hade det tydligen hänt något för här var massor av bilar, polisbilar, ambulanser och brandbilar. Började återigen svettas och känna av ångesten. Kunde inte vända eftersom det fanns bilar både bakom honom och vid sidan av. Fordonssamlingen rörde sig långsamt.

Han kunde se att en buss låg i diket och det förklarade nog mängden av utryckningsfordon. En polis dirigerade från vartdera hållet och även om det gick långsamt var han plötsligt förbi olycksplatsen och farten trissades upp till det lagliga.

Han fortsatte sydost ut för nu hade han sitt mål klart. Han skulle köra till Kåseberga och ta en stärkande promenad till Ale stenar. Ale stenar hade alltid fascinerat honom och han deklamerade ofta för sig själv första versen av Anders Österlings epos om Ale stenar.

Där kusten stupar mellan hav och himmel

har Ale rest ett jätteskepp av stenar,

skönt på sin plats, när axens ljusa vimmel

med blockens mörka stillhet sig förenar,

en saga lagd i lönn

vid brus av Östersjön,

som ensam vet, vad minnesmärket menar.

Ett besök i Kåseberga och en stärkande promenad till Ale stenar framkallade det stora lugnet inom honom och han blev näst intill religiös till sinnet.

Efter besöket lämnade han Kåseberga och fortsatte sin skånska rundtur österut.

Besökte hamnen i Skillinge och fortsatte österut mot Brantevik. Hamnen i Brantevik var ingen stor eller storslagen hamn men trots det var den för blott hundra år sedan Sveriges största hemmahamn för handelsfartyg om man räknade antalet fartyg.

Dessförinnan kom han fram till Gislövs Stjärna och bestämde sig för att äta. Beställde in restaurangens specialitet, visentfilé. Den var inte billig men han kände sig solvent och tyckte att han kunde unna sig detta. Han var hungrig och åt därför fort. När han skulle betala tog kyparen betalt och tittade ogillande på honom och sa smakade det inte bra?

– Det var jättegott, svarade Nilsonne.

– Hur hann ni känna det?

Det var uppenbart att kyparen ogillade hans sätt att kasta i sig maten utan att njuta. Nilsonne kände hur det hettade till i honom och tänkte tala om att de skulle skita i hur han åt. Han besinnade sig dock och lämnade restaurangen när han betalat utan att lämna en enda krona i dricks.

Han fortsatte sin lilla rundtur genom att via Brantevik och Simrishamn åka till Kristianstad och hem till Malmö. Nu hade all ångest och all oro lagt sig och nu kände han sig avslappad på ett sätt som han inte gjort på många år.

Han var solvent igen och nu skulle han på heltid driva sitt lilla företag som enligt planerna skulle revolutionera marknaden för eksem och andra hudåkommor ja, kanske till och med malignt melanom. Han hade av en händelse upptäckt att vatten som filtrerats genom en blandning av tre specifika kemikalier fick fantastiska egenskaper. Hemligheten var de tre kemikalierna och proportionerna.

Tiden gick och framgångarna uteblev. Hans undermedicin blev klassad som humbug av framstegsfientliga läkare som inte alls förstod sig på alla de mediciner som naturen tillhandahöll. Nilsonne hade uppfattningen att alla krämpor gick att bota med naturliga läkemedel. Det gällde bara att hitta de helande örterna och upptäcka mot vad dom var verksamma.

Inte nog med detta för plötsligt en dag fick han ett brev om att hans körkort var återkallat. Detta brev hamnade direkt i papperskorgen.

Sedan kom ett strafföreläggande med posten.

Hans analysresultat av körningen när han togs av polisen var klart. Han skrattade för sig själv och kunde inte förstå hur det kunde vara så lågt som 0,49 promille. Det borde ha varit åtminstone det tredubbla. Straffet blev 40 dagsböter á 250 kronor eller totalt 10 000 kronor plus 800 kronor till brottsofferfonden.

Därefter kom ett nytt brev, med mottagningsbevis, där körkortsmyndigheten ville ha in körkortet eftersom detta var återkallat på tre månader. Rolf skickade inte in körkortet utan skrev ett brev till svar att han redan efter förra påstötningen skickat in körkortet. Han poängterade att han nu varit utan sitt körkort i över en månad och påpekade för körkortsmyndigheten vikten av noggrannhet när de omhändertog folks körkort. Han skrev vidare att han förväntade sig att få sitt körkort tillbaka om knappa två månader.

Han fortsatte dock att köra sin bil i obegränsad utsträckning förvissad om att polisen inte skulle kolla en så fläskig Mercedes som den han färdades i. Körkortsindragningen hade alltså ingen avgörande betydelse för Rolf som fortsatte att köra sin fina Mercedes.

Trots försiktig hantering av ekonomin tog rånpengarna slut på bara ett par månader. Han kämpade mot sina envisa tankar om ett nytt rån. Han mindes som igår den ångest som ridit honom de närmaste dygnen efter rånet. Tankarna var dock envisa och påstod att det inte alls skulle bli så detta rån. Nu hade han ju rutin och visste vad han gjorde. Det var egentligen bara att gå in. Ställa sig vid en kassa, lämna fram en lapp om detta är ett rån, lägg pengarna i påsen samtidigt som han sköt in en påse. För säkerhets skull tänkte han denna gång ha pistolen med sig och framme så bankkassörskan såg vapnet. Att han denna gång skulle välja pistolen berodde på att signalementet på förra rånet säkerligen innefattade en revolver och han ville inte att polisen skulle koppla ihop rånen. Med påsen full med pengar skulle han lugnt och stilla lämna lokalen. Han såg egentligen inga problem.

Med några rejäla styrketårar var han redo att skrida till verket. Han tog, precis som förra gången, halsduken om halsen, pistolen i fickan tillsammans med en större plastkasse och satte sig i bilen. Han ställde bilen mitt i ett gytter av parkerade bilar och gick de sista hundra meterna fram till banken. Han kände att han nog fått några droppar för mycket men det skulle nog lösa sig. Han fick bara inte bli oförsiktig utan behålla den skärpa som han just nu kände.

Han ställer sig sist i kön till en kassa. När det blir hans tur räcker han fram sin lapp och påse och låter kassörskan se mynningen på pistolen. Hon tittar storögt på honom, börjar plocka pengar i påsen samtidigt som hon säger borde du inte ha dragit upp halsduken?

Han känner sig dum och ertappad, lägger ifrån sig pistolen för att dra upp halsduken.

Kassörskan nappar åt sig vapnet och trycker på alarmknappen samtidigt som hon skriker hjälp en rånare.

Nilsonne drabbas av panik, vänder sig om för att springa ut från banken. Vid den stora entrén står en storväxt man som bara verkar vänta på honom. Nilsonne springer till vänster och ut genom bankens sidodörr som leder till en tvärgata. Han orienterar sig och börjar springa mot sin bil. Än finns det ingen som springer efter honom. Han låser upp, sitter in och drar iväg med all den kraft en svullen Mercedes är kapabel till.

Ut från köpcentret och in i första rondellen. Där smäller det till och Nilsonne är prejad av en polisbil. Två bistra poliser finns redan vid hans sida med vapnen riktade mot honom.

Nilsonne kliver ur bilen och förstår innerst inne att det är slut, han är fast. Ett sista försök bara såg ni Mercan jag jagade, han, i den, hade rånat en bank. Poliserna tittar bara tomt på honom och han förstår att det är över.

Nilsonne anhölls och häktades. Han fick ta emot ett bevakat besök av hustrun och dottern. De två lovade plocka ihop hans prylar och transportera dessa till hans kontor om han lånade dem kontorsnyckeln. De lovade vidare att skriva honom på hans kontorsadress för i hemmet var han inte längre välkommen. Nilsonne försökte protestera men hans dotter spände blicken i honom och han tystnade. Dottern var nästan 190 cm lång, vältränad och stark och mycket duktig i kampsport. Trots sin storlek var hon både kvinnlig och osedvanligt vacker. Hon var som en dröm men för stor för de flesta män. Nilsonne förstod att hans bostad, från när han muckade efter det förväntade fängelsestraffet, skulle bli det lilla kontor