Kungarnas krig

By Jeffrey Archer

"Mediamoguler slåss för att rädda sina imperier!"

Så lyder kvällstidningarnas rubriker. Mogulerna är affärsmännen Keith Townsend och Richard Armstrong, som båda kämpar för att bli världens mäktigaste tidningsägare. De är beredda att göra vad som helst för att nå sitt mål och den hänsynslösa kampen mellan de maktlystna männen eskalerar allteftersom rivaliteten ökar ...
Men hur hamnade de där? Och vad har de tvingats offra för att uppnå sina mål?

Romanen "Kungarnas krig" är baserad på den sanna och dramatiska historien om de två mediebaronerna Robert Maxwell och Robert Murdoch som kämpade om kontrollen av den brittiska tidningsmarknaden under 1990-talet.

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Oct 14, 2020
• ISBN: 9788726466645

Jeffrey Archer

Jeffrey Archer, whose novels include the Clifton Chronicles, the William Warwick novels and Kane and Abel, has topped bestseller lists around the world, with sales of over 300 million copies. He is the only author ever to have been a #1 bestseller in fiction, short stories and non-fiction (The Prison Diaries). A member of the House of Lords for over a quarter of a century, the author is married to Dame Mary Archer, and they have two sons, two granddaughters and two grandsons.

Book preview

statsmakten".

Sen extra kvällsupplaga

Mediamoguler slåss för att rädda sina imperier

1

The Globe

5 november 1991

Armstrong nära konkurs

Han hade oddsen emot sig. Men några odds hade aldrig bekymrat Richard Armstrong tidigare.

Faites vos jeux, mesdames et messieurs. Gör era insatser.

Armstrong stirrade ner på det gröna filtklädda bordet. Berget av röda spelmarker som placerats framför honom för tjugo minuter sedan hade krympt till en enda hög. Han hade redan förlorat fyrtiotusen franc den kvällen – men vad var väl fyrtiotusen franc när man hade slösat bort en miljard dollar under de senaste tolv månaderna?

Han böjde sig fram och satsade alla sina återstående marker på noll.

Les jeux sont faits. Rien ne va plus, sa croupieren, medan han snärtade till med handleden och satte hjulet i rörelse. Den lilla vita kulan sköt iväg runt hjulet, innan den föll och hoppade ut och in ur de små svarta och röda facken.

Armstrong stirrade bort i fjärran. Till och med efter att kulan slutligen lagt sig till rätta vägrade han att sänka blicken.

Vingt-six, förkunnade croupieren och började genast att samla ihop de spelmarker som låg utspridda på alla nummer utom tjugosex.

Armstrong lämnade bordet utan att ens kasta en blick åt croupierens håll. Han gick långsamt förbi de överfulla backgammon- och roulettborden tills han kom fram till dubbeldörrarna som ledde ut till den riktiga världen. En lång man i lång blå rock öppnade den ena av dem för honom, log mot den välkände spelaren och trodde att han skulle få hundra franc i dricks som vanligt. Men något sådant var inte möjligt i kväll.

Armstrong körde handen genom det tjocka svarta håret, medan han gick ner genom kasinots grönskande terrasserade trädgård och vidare förbi fontänen. Det hade gått fjorton timmar sedan det extrainkallade styrelsemötet i London nu, och han började känna sig utmattad.

Trots sin stora kroppshydda – Armstrong hade inte vägt sig på flera år – höll han en jämn takt längs strandpromenaden och stannade först när han kom fram till sin favoritrestaurang med utsikt över bukten. Han visste att alla bord var bokade minst en vecka i förväg, och tanken på de problem han skulle komma att förorsaka fick honom att le för första gången den kvällen.

Han sköt upp restaurangdörren. En lång, smal kypare vände sig hastigt om och försökte dölja sin överraskning med en djup bugning.

God kväll, mr Armstrong, sa han. Så trevligt att se er igen. Kommer det någon mer?

Nej, Henri.

Hovmästaren förde snabbt sin oväntade gäst genom den fullsatta restaurangen till ett litet alkovbord. När Armstrong satt sig, gav han honom en stor matsedel med läderpärmar.

Armstrong skakade på huvudet. Bry er inte om det där, Henri. Ni vet precis vad jag tycker om.

Hovmästaren rynkade pannan. Varken europeiska kungligheter, Hollywoodstjärnor eller ens italienska fotbollsspelare kunde få honom att tappa koncepterna, men så fort Richard Armstrong befann sig på restaurangen var han ständigt på helspänn. Och nu var det meningen att han skulle välja mat åt Armstrong. Till sin lättnad hade han upptäckt att hans berömda gästs vanliga bord var ledigt. Om Armstrong hade kommit ett par minuter senare, skulle han ha blivit tvungen att vänta i baren medan de i all hast fått ställa fram ett bord mitt i lokalen.

När Henri lade en servett i Armstrongs knä, hade vinkyparen redan börjat hälla upp ett glas av dennes favoritchampagne. Armstrong stirrade bort i fjärran ut genom fönstret, men hans blick var inte riktad mot den stora lustjakten som låg förtöjd i norra änden av bukten. Han befann sig i tankarna flera hundra kilometer därifrån, hos sin fru och sina barn. Hur skulle de reagera när de fick höra nyheten?

En hummersoppa ställdes ner framför honom, och den hade sådan temperatur att han skulle kunna äta den genast. Armstrong avskydde att behöva vänta på att saker och ting skulle svalna. Då brände han sig hellre.

Till hovmästarens överraskning förblev hans gästs blick riktad bort mot horisonten, medan hans champagneglas fylldes på en andra gång. Hur snabbt, undrade Armstrong, skulle hans kollegor i styrelsen – de flesta av dem politiskt tillsatta statstjänstemän med titlar eller förbindelser – börja sopa igen spåren efter sig och ta avstånd från honom när bolagets ställning väl offentliggjorts? Bara sir Maitland, misstänkte han, skulle kunna rädda sitt rykte.

Armstrong tog upp dessertskeden framför sig, lät den sjunka ner i tallriken och började äta av soppan med snabba cykliska rörelser.

Gästerna vid de omgivande borden vände sig då och då om och tittade åt hans håll och viskade konspiratoriskt till sitt sällskap.

En av de rikaste i världen, berättade en bankman från orten för den unga kvinnan som han var ute med för första gången. Hon såg riktigt imponerad ut. Normalt brukade Armstrong njuta av tanken på hur känd han var. Men i kväll lade han inte ens märke till människorna vid de andra borden. Hans tankar hade sökt sig till styrelserummet hos en schweizisk bank, där beslutet fattats att låta ridån gå ner – och det bara för futtiga femtio miljoner dollars skull.

Den tomma sopptallriken togs snabbt bort medan Armstrong torkade sig om läpparna med linneservetten. Hovmästaren visste bara alltför väl att den här mannen inte tyckte om pauser mellan rätterna.

En filéad äkta sjötunga – Armstrong stod inte ut med onödiga aktiviteter – ställdes snabbt ner framför honom; bredvid den stod en tallrik med stora pommes frites som han älskade och en flaska HP-sås – den enda man hade i köket, för den enda gäst som någonsin ville ha sådant. Armstrong tog tankspritt av korken från flaskan, vände den upp och ner och skakade kraftigt. En stor brun klick hamnade mitt på fisken. Han tog upp en kniv och spred ut såsen över det vita fiskköttet.

Morgonens styrelsemöte hade nästan gått över styr efter att sir Paul hade avgått som ordförande. När man avverkat Övriga ärenden hade Armstrong snabbt lämnat styrelserummet och tagit hissen till taket där hans helikopter väntade på honom.

Hans pilot stod lutad mot räcket och rökte en cigarrett när Armstrong dök upp. Heathrow, röt han utan en tanke på att de måste ha klartecken från flygtrafikledningen eller om det fanns några lediga startfickor. Piloten fimpade snabbt cigarretten och sprang mot helikopterplattan. Då de flög över Londons city, började Armstrong fundera över den följd av händelser som skulle inträffa inom de närmaste timmarna om inte de femtio miljoner dollarna som genom ett under skulle dyka upp.

En kvart senare landade helikoptern på den privata plattan som bland dem som hade råd att använda den var känd som Terminal Fem. Han hävde sig ner på marken och gick långsamt bort mot sitt privata jetplan.

Ännu en pilot, som den här gången väntade på hans order, tog emot honom ovanför trappan.

Nice, sa Armstrong innan han fortsatte till bakre delen av kabinen. Piloten försvann in i cockpiten i den tron att Kapten Dick skulle till sin lustjakt i Monte Carlo och koppla av ett par dagar.

Gulfstreamen satte kurs söderut. Under den två timmar långa flygturen ringde Armstrong bara ett samtal, till Jacques Lacroix i Genève. Men hur mycket han än bönföll denne, förblev svaret detsamma: Mr Armstrong, ni har fram till stängningsdags i dag på er att betala tillbaka de femtio miljoner dollarna, annars har jag inget annat val än att överlämna ärendet till vår juridiska avdelning.

Det enda han gjorde, utöver att ringa det samtalet, medan de befann sig i luften var att riva sönder innehållet i de akter som sir Paul hade lämnat kvar på bordet i styrelserummet. Sedan försvann han in på toaletten och spolade ner de små bitarna.

När planet taxade och slutligen stannade vid flygplatsen i Nice, körde en Mercedes med en chaufför bakom ratten fram till trappan. Inte ett ord yttrades medan Armstrong klev in i baksätet: chauffören behövde inte fråga vart hans chef ville bli skjutsad. Armstrong sa faktiskt inte ett ord under hela färden från Nice till Monte Carlo; chauffören befann sig ändå inte i den positionen att han kunnat låna honom femtio miljoner dollar.

Då bilen svängde in i småbåtshamnen, ställde sig kaptenen på Armstrongs lustjakt i givakt och väntade på att få välkomna honom ombord. Trots att Armstrong inte förvarnat någon om sina avsikter, hade andra ringt i förväg och varskott den tretton man starka besättningen på Sir Lancelot om att chefen var på väg. Men Gud vet vart, hade varit hans sekreterares sista kommentar.

Så fort Armstrong beslutat att tiden var inne för honom att bege sig tillbaka till flygplatsen skulle hans sekreterare omedelbart informeras. Det var det enda sättet som någon av hans personal runt omkring i världen kunde hoppas att överleva på i mer än en vecka.

Kaptenen var orolig. Man hade inte väntat att chefen skulle komma ombord på ytterligare tre veckor, då det var meningen att han skulle ta två veckors semester tillsammans med resten av familjen. När samtalet hade kommit från London på morgonen, hade skepparen befunnit sig vid det lokala skeppsvarvet för att övervaka några mindre reparationer på Sir Lancelot. Ingen hade en aning om vart Armstrong skulle, men han ville inte ta några risker. Han hade till avsevärda kostnader lyckats få lustjakten klar vid varvet och förtöjd vid kajen bara några minuter innan chefen satt sin fot i Frankrike.

Armstrong gick uppför landgången och förbi fyra män i prydliga vita uniformer, som allesammans stod i givakt och gjorde honnör. Han tog av sig skorna och gick ner till sin privata avdelning. När han sköt upp dörren till hytten upptäckte han att andra måste ha vetat om att han skulle komma: det låg flera fax i en trave på bordet bredvid hans säng.

Kunde Jacques Lacroix möjligen ha ändrat sig? Han avfärdade genast den tanken. Efter alla år som han haft med schweizarna att göra, kände han dem bara alltför väl. De förblev en fantasilös, endimensionell nation vars bankkonton alltid måste stå på plus och i vars ordbok ordet risk inte gick att finna.

Han började bläddra igenom arken av hopringlade faxpapper. Det första var från hans bank i New York, som meddelade att priset på aktierna i Armstrong Communications hade fortsatt att gå ner då marknaden öppnat på morgonen. Han skummade igenom sidan tills blicken stannade vid den rad som han fruktat skulle finnas där. Inga köpare, bara säljare, konstaterades det kyligt. Om denna trend fortsätter mycket längre, kommer banken inte att ha något annat val än att ta situationen under övervägande.

Han sopade ner alla faxen på golvet och styrde stegen mot det lilla kassaskåpet som fanns gömt bakom ett stort inramat fotografi av honom själv där han skakade hand med drottningen. Han snurrade skivan fram och tillbaka, tills den stannade vid 10-06-23. Den tunga dörren gled upp och Armstrong stack in bägge händerna och tog snabbt ut alla de tjocka sedelbuntarna. Tretusen dollar, tjugotvåtusen franska franc, sjutusen drachmer och en tjock bunt med italienska lire. Så fort han stoppat på sig pengarna, lämnade han lustjakten och begav sig raka vägen till kasinot, utan att tala om för någon vart han skulle, hur länge han skulle vara borta eller när han skulle komma tillbaka. Kaptenen gav order om att en ung matros skulle skugga honom, så att de inte skulle bli överraskade när han återvände till hamnen.

En stor tallrik vaniljglass placerades framför honom. Hovmästaren började hälla varm chokladsås över den; eftersom Armstrong aldrig sa åt honom att sluta, fortsatte han tills såssnipan av silver var tom. De cykliska skedrörelserna började igen och upphörde inte förrän den sista droppen choklad hade skrapats upp från sidan av tallriken.

En kopp ångande hett kaffe ställdes ner på den tomma tallrikens plats. Armstrong fortsatte att stirra ut över bukten. Så fort det blev känt att han inte kunde få fram en så liten summa som femtio miljoner dollar, skulle det inte finnas en bank på jorden som skulle överväga att göra affärer med honom.

Hovmästaren återvände ett par minuter senare och fann till sin överraskning att kaffet var orört. Ska vi hämta en ny kopp, mr Armstrong? frågade han i hänsynsfullt viskande ton.

Armstrong skakade på huvudet. Ge mig notan bara, Henri. Han tömde champagneglaset i botten för sista gången. Hovmästaren skyndade bort och kom genast tillbaka med ett hopvikt vitt papper på en silverbricka. Detta var en gäst som inte stod ut med att vänta på någonting, inte ens på notan.

Armstrong öppnade det hopvikta papperet med en snärt men visade inget intresse för dess innehåll. Sjuhundratolv franc, service non compris. Han undertecknade det och avrundade summan uppåt till tusen franc. Hovmästaren log för första gången den kvällen – ett leende som skulle försvinna när han upptäckte att restaurangen var den sista i en lång rad av kreditorer.

Armstrong sköt tillbaka stolen, slängde den hopknycklade servetten på bordet och lämnade restaurangen utan ett ord. Flera par ögon följde honom då han gick, ett annat såg på när han klev ut på trottoaren. Han märkte inte när den unge matrosen kilade iväg i riktning mot Sir Lancelot.

Armstrong rapade där han kom gående längs strandpromenaden, förbi dussintals båtar som låg tryckta tätt intill varandra, förtöjda för natten. Han brukade njuta av tanken på att Sir Lancelot nästen säkert var den största lustjakten i bukten, såvida inte förstås sultanen av Brunei eller kung Fahd hade kommit seglande dit under kvällen. Det enda han tänkte på i kväll var hur mycket han skulle kunna få för henne när han sålde henne på öppna marknaden. Men skulle någon när sanningen blev känd vilja köpa en lustjakt som hade ägts av Richard Armstrong?

Med repens hjälp drog sig Armstrong uppför landgången och fann att kaptenen och försteofficeren väntade på honom.

Vi seglar omedelbart.

Kaptenen blev inte förvånad. Han visste att Armstrong inte skulle vilja bli kvar i hamnen längre än nödvändigt: bara båtens stilla gungande kunde vagga honom till sömns, även då det var som mörkast. Kaptenen började ge order om att man skulle kasta loss, medan Armstrong tog av sig skorna och försvann ner under däck.

När han öppnade hyttdörren möttes han av ännu en trave fax. Han slet åt sig dem, alltjämt i hopp om att hitta en livlina. Det första var från Peter Wakeham, Armstrong Communications vice ordförande, som trots den sena timmen tydligen fortfarande befann sig vid sitt skrivbord i London. Var snäll och ring genast, löd meddelandet. Det andra var från New York. Bolagets aktier hade sjunkit kraftigt och nått en ny bottennotering, och hans bank hade motvilligt funnit det nödvändigt att placera sina egna aktier på marknaden. Det tredje var från Jacques Lacroix i Genève som bekräftade att banken, om den inte hade fått de femtio miljoner dollarna före stängningsdags, inte hade något annat val än att…

Klockan var tolv minuter över fem i New York, tolv minuter över tio i London och tolv minuter över elva i Genève. Klockan nio i morgon bitti skulle han inte längre ha någon kontroll över rubrikerna i sina egna tidningar, och ännu mindre i dem som ägdes av Keith Townsend.

Armstrong klädde långsamt av sig och lät kläderna falla ner i en hög på golvet. Sedan tog han fram en flaska konjak ur en byffé, hällde upp ett stort glas åt sig och sjönk ner på dubbelsängen. Han låg stilla medan motorerna dånade igång och strax hörde han skramlet då ankaret drogs upp från havsbottnen. Långsamt började fartyget manövrera sig ut från hamnen.

Timme efter timme gick, men Armstrong rörde sig inte, utom när han fyllde på konjakskupan då och då, tills han hörde hur den lilla klockan vid sidan av sängen slog fyra. Han makade sig upp, väntade en liten stund och sänkte sedan ner fötterna på den tjocka mattan. Han reste sig ostadigt upp och tog sig genom den oupplysta hytten mot badrummet. När han kom fram till den öppna dörren, tog han ner en stor gulvit morgonrock med orden Sir Lancelot broderade i guld på fickan från sin krok. Han traskade tillbaka mot hyttdörren, öppnade den försiktigt och klev barfota ut i den svagt upplysta korridoren. Han tvekade innan han låste dörren efter sig och stoppade nyckeln i fickan på morgonrocken. Han rörde sig inte igen förrän han var säker på att han inte hörde något annat än det välkända dånet från fartygets motor under sig.

Han vinglade från ena sidan till den andra då han snubblade fram genom den smala korridoren och stannade när han kom fram till trappan som ledde upp på däck. Sedan började han sakta ta sig uppför trappan med ett hårt grepp om repen på bägge sidor. När han kommit upp, steg han ut på däck och kastade en snabb blick åt båda hållen. Ingen syntes till någonstans. Det var en klar, sval natt, inte annorlunda än nittionio av hundra nätter vid den tiden på året.

Armstrong traskade tyst vidare tills han befann sig ovanför maskinrummet – den bullrigaste delen av fartyget.

Han väntade bara ett ögonblick innan han knöt upp skärpet om morgonrocken och lät den falla ner på däcket.

Naken i den varma natten stirrade han ut mot det stilla svarta havet och tänkte: är det inte meningen att ens liv ska flimra förbi framför en vid ett tillfälle som det här?

2

The Citizen

5 november 1991

Townsend på ruinens brant

Några meddelanden? var allt Keith Townsend sa då han passerade sin sekreterares skrivbord och styrde stegen mot sitt kontor.

Presidenten ringde från Camp David alldeles innan du steg på planet, sa Heather.

Vilken av mina tidningar har han retat sig på den här gången? frågade Townsend när han satte sig.

"New York Star. Han har hört ryktas att du tänker publicera hans banktillgodohavande på första sidan i morgon", svarade Heather.

Det är troligare att det blir mitt eget banktillgodohavande som hamnar på förstasidorna i morgon, sa Townsend, och hans australiska accent var nu mera tydlig än vanligt. Vem mer?

Margaret Thatcher har skickat ett fax från London. Hon har gått med på dina villkor för ett tvåbokskontrakt, trots att Armstrongs anbud var högre.

"Låt oss hoppas att någon erbjuder mig sex miljoner dollar när jag skriver mina memoarer."

Heather log matt mot honom.

Någon mer?

Gary Deakins har fått en ny stämning på halsen.

Vad gäller det den här gången?

"Han anklagade ärkebiskopen av Brisbane för våldtäkt på första sidan i gårdagens Truth."

Sanningen, hela sanningen och allt annat än sanningen, sa Townsend leende. Bara den säljer tidningar så.

Tyvärr visar det sig att kvinnan i fråga är välkänd lekmannapredikant, och hon har varit vän med ärkebiskopens familj i många år. Det verkar som om Gary kommit med antydningar om att de sysslat med andra lekar än rent kyrkliga.

Townsend lutade sig tillbaka i stolen och fortsatte att lyssna på de myriader av problem som andra människor hade runt om i världen: de vanliga klagomålen från politiker, affärsmän och så kallade mediapersonligheter som väntade sig att han genast skulle ingripa och rädda deras dyrbara karriärer från att gå i stöpet, Så här dags i morgon skulle de flesta av dem ha lugnat ner sig och ersatts av ett dussin andra lika ilskna och lika krävande primadonnor. Han visste att de allesammans bara skulle bli glada om de upptäckte att det var hans egen karriär som var på vippen att grusas – och det bara för att en direktör vid en liten bank i Cleveland hade krävt att ett lån på femtio miljoner dollar skulle betalas tillbaka innan man stängde i kväll.

Medan Heather fortsatte att gå igenom listan av meddelanden – de flesta av dem från människor vars namn inte betydde något för honom – sökte sig Townsends tankar tillbaka till talet som han hållit kvällen innan. Ettusen av hans högsta chefer från alla världens hörn hade samlats i Honolulu för en tredagarskonferens. I sitt avslutningsanförande hade han berättat för dem att Global Corp inte kunde befinna sig i bättre skick att möta den nya mediarevolutionens utmaningar. Han hade slutat med att säga: Vi är det enda bolag som har förutsättningar att leda denna industri in i tjugohundratalet. De hade rest sig upp och jublat åt honom i flera minuter. Då han tittat ner på det fullpackade auditoriet med alla självsäkra ansikten, hade han undrat hur många av dem som misstänkte att Global faktiskt bara var några timmar ifrån konkurs.

Vad ska jag göra åt presidenten? frågade Heather för andra gången.

Townsend återvände med ett ryck till verkligheten igen. Vilken president då?

Förenta staternas.

Vänta tills han ringer igen, sa han. "Vid det laget har han kanske lugnat ner sig. Under tiden ska jag prata lite med Stars redaktör."

Och mrs Thatcher?

Skicka henne en stor bukett blommor och ett kort på vilket det står: ’Vi ska göra era memoarer till nummer ett från Moskva till New York’.

Borde jag inte lägga till London också?

Nej, hon vet att den kommer att bli nummer ett i London.

Och vad ska jag göra med Gary Deakins?

Ring upp ärkebiskopen och säg åt honom att jag tänker bygga det där nya taket till hans katedral som han så väl behöver. Vänta en månad och skicka honom sedan en check på tiotusen dollar.

Heather nickade, slog igen anteckningsboken och frågade: Tar du emot några samtal?

Bara från Austin Pierson. Han gjorde en paus. Koppla genast in honom när han ringer.

Heather vände sig om och lämnade rummet.

Townsend snurrade på stolen och stirrade ut genom fönstret. Han försökte erinra sig samtalet som han haft med sin ekonomiska rådgivare, när denna hade ringt honom till hans privata jetplan då han varit på väg tillbaka från Honolulu.

Jag kommer just från mötet med Pierson, hade hon sagt. Det varade i över en timme, men han hade fortfarande inte bestämt sig när jag lämnade honom.

Hade han inte bestämt sig?

Nej. Han måste fortfarande rådgöra med bankens ekonomiavdelning innan han kan fatta ett slutgiltigt beslut.

Men nu när alla de andra bankerna har fallit på plats kan väl Pierson inte –

Jo, det kan han och det kanske han gör också. Försök komma ihåg att han är chef för en liten bank i Ohio. Han är inte intresserad av vad andra banker gått med på. Och efter all dålig press som ni har fått de senaste veckorna, bryr han sig bara om en sak just nu.

Och vad är det? hade han frågat.

Att se till att han har ryggen fri, hade hon svarat.

Men inser han inte att alla de andra bankerna kommer att bryta sina löften, om han inte går med på helhetsplanen?

Jo, det gör han, men när jag förklarade det för honom, ryckte han bara på axlarna och sa: ’I så fall får jag väl lov att ta min chans tillsammans med alla de andra.’

Townsend hade börjat svära, när E.B. tillagt: Men han lovade mig en sak.

Vad då?

Att han skulle ringa så fort styrelsen hade fattat sitt beslut.

Det var ju storartat. Så vad förväntas jag göra om de går mig emot?

Skicka ut pressmeddelandet som vi kom överens om, hade hon sagt.

Townsend hade känt sig illamående. Finns det inget kvar som jag kan göra?

Nej, ingenting, hade ms Beresford svarat bestämt. Bara sitta och vänta tills Pierson ringer. Om jag ska hinna med nästa plan till New York är det bäst jag rusar nu. Jag bör vara hos er ungefär vid middagstiden. Sedan hade hon lagt på.

Townsend fortsatte att tänka på hennes ord medan han reste sig från stolen och började vandra av och an i rummet. Han stannade och kontrollerade slipsen i spegeln ovanför spiselkransen – han hade inte hunnit byta kläder sedan han steg av planet, och det syntes. För första gången kunde han inte låta bli att tänka att han såg äldre ut än sextiotre. Men det förvånade honom inte efter vad E.B. hade utsatt honom för under de gångna sex veckorna. Han skulle ha varit den första att medge att han, om han inhämtat hennes råd lite tidigare, kanske inte skulle varit så beroende av ett samtal från en direktör vid en liten bank i Ohio.

Han stirrade på telefonen och försökte förmå den att ringa. Men det gjorde den inte. Han gjorde inga ansatser att gå igenom traven av brev som Heather hade lämnat åt honom för undertecknande. Hans tankar avbröts när dörren öppnades och Heather kom in. Hon räckte honom ett ensamt pappersark; på det stod en lista av namn i bokstavsordning. Jag tänkte att du kanske kunde ha nytta av den här, sa hon. Efter trettiofem år hos honom visste hon att han var den siste mannen på jorden som kunde förväntas bara sitta och vänta.

Townsend lät fingret glida nerför namnlistan i ovanligt långsam takt. Inget av dem betydde något för honom. Tre hade en asterisk efter sig, vilket betydde att de hade arbetat åt Global Corp tidigare. Han hade för närvarande trettiosjutusen anställda, och trettiosextusen av dem hade han aldrig träffat. Men tre av dem som hade arbetat hos honom vid något skede av sina karriärer tillhörde nu personalen vid Cleveland Sentinel, en tidning som han aldrig hört talas om.

"Vem äger Sentinel?" frågade han i hopp om att han skulle kunna utöva någon form av utpressning mot ägaren.

Richard Armstrong, svarade Heather matt.

Precis vad jag behövde.

Faktum är att du inte har kontroll över någon tidning inom femton mils avstånd från Cleveland, fortsatte Heather. Bara en radiostation söder om stan som pumpar ut country-and-westernmusik.

I det ögonblicket skulle Townsend glatt ha bytt New York Star mot Cleveland Sentinel. Han kastade en ny blick på de asteriskförsedda namnen, men de sa honom alltjämt ingenting. Han tittade upp på Heather igen. Älskar någon av dem mig fortfarande? frågade han med ett ansträngt leende.

Barbara Bennett gör det då rakt inte, svarade Heather. "Hon är Sentinels moderedaktör. Fick sparken från sin lokaltidning i Seattle ett par dagar efter att du tagit över. Hon stämde tidningen för att hon blivit uppsagd utan saklig grund och påstod att hennes ersättare hade ett förhållande med redaktören. Det slutade med att det blev förlikning. Under förundersökningen beskrev hon dig som en ’simpel pornografinasare som bara är intresserad av att tjäna pengar.’ Du gav order om att hon aldrig skulle få anställning vid någon av dina tidningar igen."

Townsend visste att den listan förmodligen innehöll mer än tusen namn, vilka allesammans bara skulle vara alltför glada att få doppa sina pennor i blod, då de sammanställde hans dödsruna till morgondagens förstaupplagor.

Mark Kendall? frågade han.

Förste kriminalreporter, sa Heather. "Jobbade vid New York Star i några månader, men det finns inget antecknat om att du någonsin träffat på honom."

Townsends blick stannade vid ännu ett obekant namn, och han väntade på att Heather skulle berätta de närmare detaljerna. Han visste att hon skulle spara den bästa till sist: till och med hon tyckte om att ha något slags makt över honom.

"Malcolm McCreedy. Featureredaktör vid Sentinel. Han arbetade åt bolaget vid Melbourne Courier mellan 1979 och 1984. På den tiden brukade han berätta för alla på tidningen att långt tillbaka hade du och han varit suparkompisar. Han fick sparken för att han ideligen misslyckades med att få sina artiklar klara i tid. Det verkar som om maltwhisky var det första han var intresserad av efter morgongenomgången och vad som helst i kjoltyg efter lunch. Trots vad han påstår, kan jag inte finna några bevis för att du någonsin har träffat honom."

Townsend förundrade sig över hur mycket Heather hade lyckats få fram på så kort tid. Men han accepterade att hon efter att ha arbetat hos honom så länge hade nästan lika bra kontakter som han själv.

McCreedy har varit gift två gånger, fortsatte hon. "Bägge gångerna slutade det med skilsmässa. Han har två barn i första äktenskapet: Jill som är tjugosju och Alan som är tjugofyra. Alan arbetar åt bolaget vid Dallas Comet, på annonsavdelningen."

Kunde inte vara bättre, sa Townsend. McCreedy är vår man. Han ska strax få ett samtal från sin gamle före detta kompis.

Heather log. Jag ringer honom på en gång. Hoppas att han är nykter.

Townsend nickade och Heather återvände till sitt kontor. Ägaren till tvåhundranittiosju tidningar, med en sammanlagd läsekrets på över en miljard runt om i hela världen, väntade på att bli kopplad till en featureredaktör vid en lokaltidning i Ohio med en upplaga på mindre än trettiofemtusen.

Townsend reste sig upp och började vanka omkring på kontoret, och samtidigt gick han igenom vilka frågor han behövde ställa till McCreedy och i vilken ordning han skulle ta dem. Medan han gick runt i rummet passerade hans blick över de inramade exemplaren av hans tidningar som satt på väggarna med sina mest berömda rubriker.

New York Star, 23 november 1963: Kennedy mördad i Dallas.

Continent, 30 juli 1981: Lyckliga i alla sina dagar, ovanför en bild av Charles och Diana på deras bröllopsdag.

Globe, 17 maj 1991: Richard Branson tog min mödom, hävdar oskuld.

Han skulle glatt ha betalat en halv miljon dollar för att få läsa rubrikerna i morgondagens tidningar.

Telefonen på hans skrivbord gav ifrån sig en gäll signal, och Townsend återvände snabbt till sin stol och slet åt sig luren.

Malcolm McCreedy på linje ett, sa Heather och kopplade in honom.

Så fort Townsend hörde klicket sa han: Är det du, Malcolm?

Ja, det är det, mr Townsend, sa en förvånad röst med omisskännlig australisk accent.

Det var länge sedan, Malcolm. Alltför länge sedan faktiskt. Hur mår du?

Bara bra, Keith. Bara bra, hördes det, mera självsäkert nu.

Och hur mår barnen? frågade Townsend och tittade ner på papperet som Heather hade lämnat kvar på hans skrivbord. Jill och Alan var det, inte sant? Jobbar inte Alan åt bolaget borta i Dallas, förresten?

Det blev tyst en lång stund, och Townsend började undra om samtalet hade brutits. Till slut sa McCreedy: Ja, just det, Keith. Det går mycket bra för dem båda två. Hur är det med dina egna då? Han kunde tydligen inte minnas hur många de var, eller vad de hette för något.

Det går mycket bra för dem med, tack ska du ha, Malcolm, sa Townsend och härmade med flit den andre. Och hur trivs du i Cleveland?

Det är okej, sa McCreedy. Men jag skulle hellre vilja vara tillbaka i Oz. Jag saknar Tigers matcher på lördagseftermiddagarna.

Tja, det var bland annat därför som jag ringde dig, sa Townsend. Men först måste jag be dig om ett råd.

Självklart, Keith. Mig kan du alltid lita på, sa McCreedy. Men jag borde kanske stänga dörren till mitt kontor, tillade han, nu när han var säker på att alla andra journalister på våningen förstod vem som fanns i andra änden av tråden.

Townsend väntade otåligt.

Nå, vad kan jag göra för dig, Keith? frågade en lätt andfådd röst.

Säger namnet Austin Pierson dig någonting?

Det blev tyst en lång stund. Han är någon höjdare inom finansvärlden, eller hur? Jag tror han är chef för en av våra banker eller försäkringsbolag. Ett ögonblick så ska jag kolla upp honom på min dator.

Townsend väntade igen, medveten om att om hans far skulle ha ställt samma fråga för fyrtio år sedan, så skulle det ha tagit timmar, kanske till och med dagar, innan någon kunnat få fram ett svar.

Här har vi honom, sa mannen från Cleveland ett kort ögonblick senare. Han gjorde en paus. Nu minns jag varför jag kände igen namnet. Vi gjorde en grej om honom för ungefär fyra år sedan, när han tog över chefsstolen vid Manufacturers Cleveland.

Vad kan du berätta om honom? frågade Townsend, ovillig att slösa någon mer tid på banaliteter.

Inte särskilt mycket, svarade McCreedy medan han studerade bildskärmen framför sig och emellanåt tryckte in några fler tangenter.

Han tycks vara en exemplarisk medborgare. Har arbetat sig upp vid banken och är kassör vid den lokala rotaryklubben. Lekmannapredikant hos metodisterna, gift med samma kvinna i trettioett år. Tre barn, allesammans bor i stan.

Är det något känt om barnen?

McCreedy tryckte in några fler tangenter innan han svarade. Ja. Ett är biologilärare vid gymnasiet i Cleveland. Det andra är sjuksköterska vid Cleveland Metropolitan, och det yngsta har just blivit delägare vid en av statens mest ansedda advokatbyråer. Om du hoppas göra affärer med mr Austin Pierson, Keith, kan du glädja dig åt att han tycks ha ett helt fläckfritt rykte.

Detta gladde inte Townsend det minsta. Så det finns inget i hans förflutna som…

Inte vad jag vet, Keith, sa McCreedy. Han läste snabbt igenom sina fem år gamla anteckningar i hopp om att hitta någon godbit som kunde tillfredsställa hans förre chef. Jo, nu minns jag. Han var snål som bara den. Jag fick inte intervjua honom under arbetstid, och när jag kom hem till honom på kvällen, blev jag bara bjuden på lite vattnig ananasjuice.

Townsend förstod att det inte gick att komma längre med Pierson eller McCreedy och att det var meningslöst att fortsätta samtalet. Tack ska du ha, Malcolm, sa han. Du har varit mig till stor hjälp. Ring mig om du kommer på något mer om Pierson.

Han skulle just till att lägga på när hans före detta anställde frågade: "Vad var det för något annat du ville diskutera, Keith? Du förstår, jag hade hoppats att det kanske fanns en möjlighet i Oz, kanske till och med vid Courier. Han gjorde en paus. Vet du vad, Keith, jag skulle gärna gå ner i lön, bara jag fick jobba åt dig igen."

Det ska jag komma ihåg, sa Townsend, och du kan vara förvissad om att jag genast kommer att höra av mig till dig, om det skulle dyka upp något passande.

Townsend lade på luren, säker på att han aldrig skulle behöva tala med mannen i andra änden mer i hela sitt liv igen. Allt McCreedy hade kunnat berätta för honom var att mr Austin Pierson var ett riktigt dygdemönster – inte av den sorten som Townsend hade mycket gemensamt med eller visste hur han skulle handskas med. Som vanligt visade sig E.B:s råd vara korrekta. Han kunde inte göra annat än att sitta och vänta. Han lutade sig tillbaka i stolen och stack ena benet under det andra.

Klockan var tolv minuter över elva i Cleveland, tolv minuter över fyra i London och tolv minuter över tre i Sydney. Klockan sex i kväll skulle han förmodligen inte kunna kontrollera rubrikerna i sina egna tidningar, och än mindre i Richard Armstrongs.

Telefonen på skrivbordet ringde igen – var det möjligt att McCreedy hade kommit på något intressant om Austin Pierson? Townsend trodde alltid att alla hade åtminstone ett lik som de ville ha kvar tryggt inlåst i garderoben.

Han slet åt sig luren.

Jag har Förenta staternas president på linje ett, sa Heather, och en mr Austin Pierson från Cleveland, Ohio på linje två. Vem av dem tar du först?

Första upplagan

Födda, gifta och döda

3

The Times

6 juli 1923

Kommuniststyrkor i arbete

Det finns några fördelar och många nackdelar med att vara född som rutensk jude, men det skulle dröja länge innan Lubji Hoch upptäckte några av fördelarna.

Lubji föddes i ett litet stenhus i utkanten av Douski, en stad intill gränsen mellan Tjeckoslovakien, Rumänien och Polen. Han kunde aldrig vara säker på sitt exakta födelsedatum, eftersom familjen inte hade det uppskrivet, men han var ungefär ett år äldre än sin bror och ett år yngre än sin syster.

Hans mor log då hon höll barnet i sin famn. Han var perfekt, hade till och med ett rött födelsemärke nedanför högra skulderbladet – precis som sin far.

Den lilla stugan som de bodde i ägdes av hans mors farbror, som var rabbin. Rabbinen hade upprepade gånger bönfallit Zelta att inte gifta sig med Sergej Hoch, vilken var son till en boskapshandlare från orten. Den unga flickan hade varit för generad för att våga erkänna för farbrodern att hon var med barn med Sergej. Trots att hon handlade mot hans vilja, gav rabbinen det nygifta paret den lilla stugan som bröllopsgåva.

När Lubji kom till världen var de två rummen redan trångbodda; då han lärt sig gå, hade han fått ännu en bror och en till syster.

Fadern, som familjen inte såg mycket av, lämnade huset varje morgon strax efter att solen hade gått upp och kom inte tillbaka förrän vid mörkrets inbrott.

Lubjis mor förklarade att han skulle till sitt arbete.

Och vad är det för arbete? frågade Lubji.

Han sköter om boskapen som din farfar lämnat åt honom. Hans mor försökte inte låtsas som om några kor och deras kalvar skulle utgöra någon hjord.

Och var arbetar far någonstans? frågade Lubji.

På fälten på andra sidan stan.

Vad är en stad? frågade Lubji.

Zelta fortsatte att besvara hans frågor, tills barnet slutligen somnade i hennes armar.

Rabbinen talade aldrig med Lubji om hans far, men han berättade vid många tillfällen för honom att modern i sin ungdom hade uppvaktats av otaliga beundrare, eftersom hon inte bara ansågs vara den vackraste utan också den klipskaste flickan i staden. Med en sådan start i livet borde hon ha blivit lärarinna vid ortens skola, sa rabbinen, men nu fick hon lov att nöja sig med att föra vidare sina kunskaper till sin ständigt växande familj.

Men av alla hennes barn var det bara hos Lubji som hennes ansträngningar fick någon genklang. Alltid satt han vid moderns fötter och sög åt sig vartenda ord och svaren på alla frågor som han ställde. Allt eftersom åren gick började rabbinen visa intresse för Lubjis framsteg – och att oroa sig för vilken sida av familjen som skulle bli den dominerande i pojkens karaktär.

Hans farhågor hade första gången väckts när Lubji börjat krypa och hade upptäckt ytterdörren: från det ögonblicket hade hans uppmärksamhet riktats bort från modern, som var bunden vid spisen, och i stället fokuserats vid fadern och vart denne gick när han lämnade huset varje morgon.

Så fort Lubji kunde stå upp, tryckte han ner dörrhandtaget, och så fort han kunde gå klev han ut på stigen utanför och in i den större värld som hans far befann sig i. Ett par veckor var han fullt nöjd med att få hålla denne i hand, medan de gick genom kullerstensgatorna i den sovande staden, tills de kom till fälten där pappan vaktade boskapen.

Men Lubji blev snart uttråkad av korna som bara stod där och först väntade på att bli mjölkade och senare på att föda. Han ville ta reda på vad som försiggick i staden som just höll på att vakna, då de passerade genom den varje morgon.

Att beskriva Douski som en stad är kanske att överdriva dess betydelse, ty den bestod bara av ett par rader av stenhus, ett halvt dussin butiker, ett värdshus, en liten synagoga – dit Lubjis mor tog familjen varje lördag – och ett rådhus som han aldrig hade varit inne i. Men för Lubji var det det mest spännande stället på jorden.

En morgon band hans far, utan att förklara något, två kor och började leda dem tillbaka mot staden. Lubji travade glatt bredvid honom och avfyrade fråga efter fråga om vad han skulle göra med boskapen. Men till skillnad från när han frågade sin mor fick han inte alltid svar, och de han fick var sällan särskilt upplysande.

Lubji slutade att ställa fler frågor, eftersom svaret alltid blev Vänta och se. När de hade nått utkanten av Douski, baxades boskapen genom gatorna mot marknadsplatsen.

Plötsligt stannade fadern vid ett mindre överfullt hörn. Lubji förstod att det inte tjänade något till att fråga honom varför han valt just det stället, eftersom han visste att han antagligen inte skulle få något svar. Far och son blev stående tysta. Det tog en bra stund innan någon visade något intresse för de bägge korna.

Lubji såg fascinerad på när folk började kretsa runt boskapen, somliga stötte till den, andra uttryckte bara åsikter om hur mycket de kunde vara värda, på språk som han aldrig hade hört tidigare. Han blev medveten om vilket underläge fadern befann sig i, som bara talade ett språk i denna stad som gränsade till tre länder. Han stirrade tomt på de flesta av dem som uttryckte någon åsikt, efter att de undersökt de magra djuren.

När hans far slutligen fick ett erbjudande på det enda språk han förstod, gick han genast med på det utan att försöka pruta. Flera bitar färgat papper bytte ägare, korna överlämnades till sin nya ägare, och hans far marscherade iväg över marknadsplatsen, där han köpte en säck spannmål, en låda potatis, några färsfyllda fiskar, olika klädesplagg, ett par begagnade skor som var i skriande behov av reparation och ett par andra saker, bland annat en släde och ett stort mässingsspänne som han måste ha känt på sig att någon i familjen behövde. Lubji tyckte det var underligt, att medan andra prutade med folk vid stånden, så lämnade hans far alltid över den begärda summan utan vidare.

På hemvägen slank fadern in på stadens enda värdshus och lämnade Lubji sittande på marken utanför för att vakta det som de köpt. Det dröjde ända tills solen försvunnit bakom rådhuset innan fadern, efter att ha druckit flera flaskor slivovits, kom vinglande ut från värdshuset och glatt lät Lubji kämpa med släden full av varor med ena handen och leda honom med den andra.

När hans mor öppnade ytterdörren, raglade pappan förbi henne och föll ihop på madrassen. Strax därpå började han snarka.

Lubji hjälpte sin mor att släpa in varorna i stugan. Men hur entusiastisk hennes äldste son än var för dem, verkade hon inte alls nöjd med resultatet av ett års arbete. Hon skakade på huvudet, medan hon beslöt vad som måste göras med var och en av sakerna.

Spannmålssäcken ställdes i ett hörn av köket, potatisarna fick ligga kvar i sin trälåda och fisken lades i fönstret. Zelta kontrollerade sedan storleken på kläderna innan hon bestämde vilket av hennes barn som skulle få dem. Skorna lämnades vid dörren för den som ansåg sig behöva dem. Slutligen lades spännet i en liten pappkartong som Lubji såg sin mor gömma under en lös golvplanka på faderns sida av sängen.

Medan resten av familjen sov den kvällen, beslöt Lubji att han hade följt sin far till fälten för sista gången. När pappan steg upp nästa morgon, satte Lubji på sig skorna som stod vid dörren, bara för att upptäcka att de var alldeles för stora för honom. Han följde efter pappan ut ur huset, men den här gången gick han bara till utkanten av staden, där han gömde sig bakom ett träd. Han såg på hur pappan försvann utom synhåll, utan att en enda gång vända sig om och kontrollera om arvingen till hans kungadöme kom efter.

Lubji vände om och sprang tillbaka mot marknadsplatsen. Han ägnade resten av dagen åt att gå omkring bland stånden och ta reda på vad vart och ett av dem hade att erbjuda. En del sålde frukt och grönsaker, medan andra specialiserade sig på möbler och nödvändiga ting till hushållet. Men de flesta av dem var villiga att byta med vad som helst, om de trodde att de kunde göra någon vinst på det. Han tyckte om att studera alla olika tekniker som handelsmännen använde när de köpslog med sina kunder: somliga domderade, somliga lirkade, nästan allesammans ljög om sina varors ursprung. Det som gjorde det extra spännande för Lubji var de olika språken som man samtalade på. Han upptäckte snabbt att de flesta av kunderna liksom hans far till slut gjorde ett dåligt köp. Under eftermiddagen lyssnade han noggrannare på dem och började snappa upp några ord på andra språk än sitt eget.

När han återvände hem den kvällen, hade han hundra frågor till sin mor, och för första gången upptäckte han att det fanns en del som inte ens hon kunde svara på. Hennes sista kommentar den kvällen till ännu en obesvarad fråga var helt enkelt: Det är dags att du får börja i skolan, gossen min. Enda problemet var bara att det inte fanns någon skola i Douski för någon som var så liten. Zelta beslöt att tala med sin farbror om saken så fort tillfälle gavs. Vem vet, så begåvad som Lubji var, kanske han till och med kunde bli rabbin en vacker dag.

Morgonen därpå steg Lubji upp till och med innan fadern hade vaknat, satte på sig ett par skor och smög ut ur huset utan att väcka sina syskon. Han sprang hela vägen till marknadsplatsen och började än en gång att gå runt bland stånden och titta på köpmännen, då de lade fram sina varor inför den kommande dagen. Han hörde på hur de köpslog, och han började förstå mer och mer av vad de sa. Han började också förstå vad hans mor hade menat när hon talat om för honom att han var en naturlig språkbegåvning. Vad hon inte visste var att han också var mycket duktig på att köpslå.

Lubji såg fascinerad på hur någon bytte ett dussin ljus mot en höna, medan en annan skildes från en byrå i utbyte mot två säckar potatis. Han gick vidare och fick se en get erbjudas i stället för en utsliten matta och en kärra full med ved lämnas i utbyte mot en madrass. Vad han önskade att han hade haft råd med madrassen, som var bredare och tjockare än den enda som hela hans familj sov på.

Varje morgon återvände han till marknadsplatsen. Han lärde sig att en köpmans skicklighet inte bara var beroende av vilka varor han hade att sälja utan också av hans förmåga att övertyga kunden om att han behövde dem. Det tog honom bara ett par dagar att inse att de som handlade med färgade sedlar inte bara var bättre klädda utan otvivelaktigt också befann sig i en bättre position att göra en god affär.

När hans far beslöt att tiden var inne att släpa nästa två kor till marknadsplatsen, var den sexårige pojken mer än redo att ta över köpslåendet. Den kvällen ledde den unge köpmannen än en gång sin far hem. Men efter att den berusade mannen hade fallit ihop på madrassen, stod hans mor bara och stirrade på den stora högen av varor som hennes son placerade framför henne.

Lubji ägnade över en timme åt att hjälpa henne att dela ut varorna bland resten av familjen, men han talade inte om för henne att han fortfarande hade ett färgat papper med en tia på kvar. Han ville ta reda på vad han kunde köpa för något mer för den.

Morgonen därpå begav sig Lubji inte raka vägen till marknadsplatsen utan vågade sig för första gången in på Schullgatan för att se efter vad som såldes i butikerna som hans mammas farbror ibland brukade besöka. Han stannade utanför ett bageri, en slakteributik, en krukmakare, en klädaffär och slutligen en juvelerare – herr Lekski – det enda stället som hade ett namn tryckt med guld ovanför dörren. Han stirrade på en brosch som låg mitt i skyltfönstret. Den var ännu vackrare än den som hans mor hade på sig en gång om året vid Rosh Hashanah, och som hon en gång hade berättat var en släktklenod. När han kommit hem den kvällen, stod han bredvid spisen medan hans mor gjorde i ordning deras enkla måltid. Han talade om för henne att butiker inte var något annat än fasta stånd med skyltfönster framför, och att han när han hade tryckt näsan mot glasrutan hade sett att nästan alla kunder innanför betalade med bitar av papper och inte gjorde några försök att köpslå med affärsinnehavaren.

Dagen därpå återvände Lubji till Schullgatan. Han tog upp papperslappen ur fickan och studerade den en stund. Han hade ännu ingen aning om hur mycket någon skulle ge honom i utbyte för den. Efter att ha stirrat i fönster i en timme marscherade han självsäkert in på bageriet och räckte över sedeln till mannen bakom disken. Bagaren tog emot den och ryckte på axlarna. Lubji pekade förhoppningsfullt på en limpa på hyllan bakom honom, som affärsinnehavaren räckte över. Nöjd med transaktionen vände sig pojken om för att gå, men då ropade affärsinnehavaren efter honom: Glöm inte växeln.

Lubji vände tillbaka, osäker på vad bagaren menat. Sedan såg han på när affärsinnehavaren lade sedeln i ett plåtskrin och tog upp några mynt, som han räckte över disken.

Så fort sexåringen var tillbaka ute på gatan, studerade han mynten med stort intresse. De hade siffror präglade på ena sidan och på andra sidan fanns huvudet på en man som han inte kände igen.

Uppmuntrad av denna transaktion gick han vidare till krukmakeriet, där han i utbyte mot hälften av mynten köpte en skål som han hoppades att hans mor skulle få användning för.

Härnäst begav han sig till juveleraren herr Lekski, där hans blick stannade vid den vackra broschen som låg mitt i skyltfönstret. Han sköt upp dörren och marscherade fram till disken, varvid han hamnade öga mot öga med en gammal man som var klädd i kostym och slips.

Och vad kan jag hjälpa dig med, lille vän? frågade herr Lekski och böjde sig fram och tittade ner på honom.

Jag vill köpa den där broschen åt min mor, sa han och pekade bakåt mot fönstret och hoppades att han lät självsäker. Han öppnade knytnäven och visade fram de tre små mynten som fanns kvar efter morgonens inköp.

Den gamle skrattade inte utan förklarade bara vänligt för Lubji att han skulle behöva många fler mynt än så innan han kunde hoppas på att få köpa broschen. Lubji blev röd om kinderna, och han slöt näven och vände sig snabbt om för att gå.

Men du kan väl komma tillbaka i morgon, föreslog den gamle. Jag kanske kan hitta något åt dig. Lubji var så röd i ansiktet att han sprang ut på gatan utan att se sig om.

Lubji kunde inte sova den natten. Han upprepade bara orden som herr Lekski hade sagt om och om igen för sig själv. Nästa morgon stod han utanför butiken långt innan den gamle hade kommit och öppnat ytterdörren. Det första herr Lekski lärde honom var att folk som har råd att köpa juveler inte går upp tidigt om morgnarna.

Herr Lekski, som tillhörde stadens äldste, hade blivit så imponerad av sexåringens blotta chutzpah att våga sig in i hans butik med bara ett par värdelösa mynt, att han under de närmaste veckorna skämde bort boskapshandlarens son genom att besvara dennes ständiga ström av frågor. Det dröjde inte länge förrän Lubji började titta in i butiken några minuter varje eftermiddag. Men han brukade alltid vänta utanför, om den gamle höll på att expediera någon. Först efter att kunden gått brukade han marschera in, ställa sig vid disken och rabbla upp de frågor han tänkt ut kvällen innan.

Herr Lekski noterade gillande att Lubji aldrig ställde samma fråga två gånger, och så fort en kund kom in i butiken brukade han snabbt dra sig tillbaka i ett hörn och gömma sig bakom den gamles dagstidning. Trots att han vände sidor kunde inte juveleraren vara säker på om han läste orden eller om han bara tittade på bilderna.

En kväll efter att herr Lekski hade låst för natten, tog han med Lubji till baksidan av butiken för att visa denne sitt motorfordon. Lubjis ögon spärrades upp på vid gavel när han fick höra att detta fantastiska föremål kunde röra sig av sig själv utan att behöva dras av en häst. Men den har ju inga ben! skrek han misstroget. Han öppnade bildörren och klev in bredvid herr Lekski. När den gamle tryckte på en knapp och startade motorn, kände sig Lubji både illamående och rädd på samma gång. Men trots att han nätt och jämnt nådde upp över instrumentbrädan, ville han strax byta plats med herr Lekski och sitta på förarplatsen.

Herr Lekski körde Lubji genom staden och släppte av honom utanför dörren till stugan. Barnet sprang genast in i köket och ropade åt sin mor: En dag kommer jag att äga ett motorfordon. Zelta log åt tanken och nämnde inget om att till och med rabbinen bara hade en cykel. Hon fortsatte att mata sitt yngsta barn – och svor än en gång på att det skulle bli hennes sista. Detta nya tillskott till familjen betydde att den snabbt växande Lubji inte längre kunde klämma in sig på madrassen tillsammans med sina syskon. På sista tiden hade han fått nöja sig med att ligga på några av rabbinens gamla tidningar i öppna spisen.

Så fort det skymde brukade barnen slåss om platserna på madrassen: Hochs hade inte råd att slösa bort sitt lilla lager av ljus på att förlänga dagen. Natt efter natt brukade Lubji ligga i öppna spisen och tänka på herr Lekskis bil och försöka komma på hur han skulle kunna bevisa att modern hade fel. Sedan mindes han broschen som hon bara hade på sig vid Rosh Hashanah. Han började räkna på fingrarna och kom fram till att han skulle få lov att vänta sex veckor till innan han kunde sätta den plan i verket som han redan börjat tänka ut.

Lubji låg vaken större delen av natten före Rosh Hashanah. När modern klätt på sig nästa morgon, lämnade han henne inte med blicken för en sekund – eller rättare sagt broschen som hon bar. Efter gudstjänsten fann hon till sin förvåning, att han höll henne hårt i handen hela vägen hem från synagogan, något hon inte kunde minnas att han gjort sedan han fyllt tre år. Lubji satte sig med benen i kors i den öppna spisen och såg på hur hans mor tog loss det lilla smycket från klänningen. Ett ögonblick stirrade Zelta på släktklenoden innan hon föll på knä och lyfte upp den lösa plankan från golvet bredvid madrassen och omsorgsfullt lade ner broschen i den gamla pappkartongen innan hon satte tillbaka plankan.

Lubji satt så stilla medan han såg på henne att modern blev orolig och frågade honom om han inte mådde bra.

Jag mår fint, mor, sa han. Men eftersom det är Rosh Hashanah, tänkte jag på vad jag borde göra under det nya året. Hans mor log, för hon hoppades alltjämt att hon fått ett barn som kanske skulle komma att bli rabbin. Lubji sa inget mer utan fortsatte att grubbla över kartongen. Han kände ingen skuld för att han tänkte begå något som hans mor skulle beskrivit som en synd, eftersom han redan övertygat sig själv om att han långt innan året var slut skulle lägga tillbaka allting och ingen skulle komma att märka något.

Efter att resten av familjen hade klivit upp på madrassen den kvällen, kröp Lubji ihop i hörnet av öppna spisen och låtsades sova tills han var säker på att alla andra gjorde det. Han visste att för de sex rastlösa, hopträngda kropparna, varav två låg med huvudet upp och två med huvudet ner och modern och fadern i var sin ände, var sömnen en lyx som sällan räckte i mer än några minuter.

Så fort Lubji var säker på att ingen annan var vaken, började han försiktigt krypa längs med kanten av rummet, tills han nådde bortre sidan av madrassen. Fadern snarkade så högt att Lubji var rädd att något av syskonen när som helst skulle vakna och upptäcka honom.

Lubji höll andan medan han lät fingrarna glida över golvplankorna och försökte komma på vilken av dem han skulle bända upp.

Sekunderna blev till minuter, men plötsligt rörde sig en av plankorna en aning. Genom att trycka ner ena änden med handflatan på högra handen lyckades Lubji långsamt lirka upp den. Han sänkte ner vänstra handen i hålet och kände kanten på något. Han grep tag om det med fingrarna och drog sakta upp pappkartongen, sedan sänkte han ner plankan på plats.

Lubji satt alldeles stilla tills han var säker på att ingen hade sett vad han gjort. En av hans yngre bröder vände på sig och hans systrar stönade och gjorde likadant. Lubji utnyttjade förvirringen och oväsendet och kilade tillbaka längs med kanten av rummet och stannade först när han kom fram till ytterdörren.

Han drog sig upp på