Ingen rea på paraplyer

By Olof Nordling

A collection of short stories from Belgium, in Swedish. Most of these stories have appeared over the years in Bladet, a magazine issued by Svenska Klubben in Brussels.

• Language: Svenska
• Publisher: Olof Nordling
• Release date: Sep 19, 2020
• ISBN: 9781005747251

Book preview

Ingen rea på paraplyer...

av Olof Nordling

Cpyright 2020 Olof Nordling

Smashwords Edition

TILL ATT BÖRJA MED...

..kan man alltid skriva om vädret i allmänhet och det belgiska i synnerhet. Så får det bli men först till Sverige under min uppväxttid, då den här krönikören ibland lyssnade till väderleksrapporten på radio och ondgjorde sig över ett visst inslag – så småningom kom nämligen rapporten till något som lät som mellersta Norrlands inland och feltrakter i krönikörens öron. Vad var det för fel där då? undrades över denna förolämpning mot förfädernas ursprung i västra Jämtland. Förklaringen att det var fjälltrakter som avsågs var en lindring även om de var lika feluttalade som när väder blir vedur på grov stockholmska.

Nu ett raskt skutt till Belgien – när krönikören med familj flyttade till Overijse utanför Bryssel sommaren 1990 rådde regnväder och paraply behövdes, så raskt till varuhuset INNO där det dessutom var sommarrea. Var finns paraplyerna?, undrade krönikören och en servil expedit visade att där borta finns de, i alla prislägen, från några tiotal francs upp till flera tusen. Sedan kom det sekundsnabbt en extra förklaring med tanke på rådande rea: ..och det är väl onödigt att tillägga, min herre, att vi aldrig har rea på paraplyer i Belgien!. Javisst, det är självklart för varje belgare och inses rätt snart även av immigranter!

Ett sådant uppriktigt och informativt välkomnande till det nya hemlandet glömmer man inte i första taget, så det får faktiskt duga som e-boktitel dessutom.

Vadå e-bok? Jo, det här är en samling kåserier som publicerats genom åren i Bladet, en eminent tidskrift utgiven av Svenska Klubben i Bryssel. Detta under åtskilliga år, faktiskt ett par decennier, så vänta er inget sammanhang mellan styckena. De kan med fördel läsas i lösvikt och krönikören hoppas de kan bidra till ett och annat leende.

Overijse, hösten 2020

Olof Nordling

VINBONDEN

Att bli vinodlare på äldre da’r.... Den tanken har nog slagit många - i varje fall författaren av dessa rader. För en vinintresserad på tidigt 70-tal - när Systemets dyraste var Mouton Rothschild 1945 för 80 kronor! - hägrade i andanom en pensionärstillvaro som vinodlare i Frankrike. Så långt var allt självklart! Problemet var bara vad man skulle hitta på under drygt 40 år fram till dess? Den aspekten löstes genom ett kringflackande liv i blandade länder och verksamheter som så småningom ledde till just Belgien sommaren 1990. Vi - jo det hade blivit vi, en familj på fyra - bosatte oss i Overijse, i ett tegelhus med en trädgård som bara framstår som imponerande när man ska till att klippa gräsmattan eller rensa ogräs. Genom behagligt kostnadsminskande omständigheter tillföll oss dessutom, alldeles gratis, en oumbärlig tingest för en liten familj med en fem- och en sjuåring - en gungställning! I blålackerat stål, mäkta stabil och förmodligen tysk, men avgjort ful. Ha! Det här eländet borde förskönas med vinrankor!, tänkte författaren och satte två plantor av den ädla rasen Pinat Noir, som ombads slingra sig runt alltihop snarast möjligt. Pliktskyldigast gjorde de just det och ställningen liknar numera närmast en julgran, betraktad på håll och med dåliga glasögon. Planenligt gav de också frukt andra året efter planteringen - belevade vinstockar plägar göra så - med tre små larviga klasar som vi gjorde vårt bästa för att äta upp. De som till äventyrs har tuggat på Pinat Noir-druvor vet att man blir rätt nöjd redan efter ett fåtal - sträva, syrliga, kärnbemängda och med motståndskraftigt skal. Inte ens koltrastarna bryr sig om dem, vilket har den fördelen att man kan dra in på kontot för nät och fågelskrämmor!

Året därpå blev klasarna fler, tillräckligt för att göra gele - att ha till vilt eller så. Författaren var dock den ende som tyckte det var gott och i sanningens namn har vi några burkar kvar än idag. Med gele på lager så det kunde räcka för en normalstor indianby i flera år fanns det bara ett sätt att hantera nästa skörd, som blev än större. Att göra vin förstås, även om pensionen fortfarande var avlägsen! Bara att köra på med samma metoder som förr, tänkte författaren och skördade, mosade, värmde till 30 grader, tillsatte vinjäst och allt annat grejs som hörde till från egna försök att göra rödvin av svarta vinbär m.m. under Flower Power-epoken. Det hela skakades om flitigt på traditionellt maner och jäste föralldel, men slutresultatet blev en grisskär, bulldoftande brygd med påträngande syra, för att uttrycka det milt. Väl kylt gick det an som aperitif en riktigt varm sommardag, men vetskapen om att det inte kunde bli mycket sämre födde också en ambition! Dags att läsa på hur man borde göra! Rudimentära kunskaper från slit och släp på en vingård i Bourgogne 1978 blandades med boklig lärdom och vinstockarna, som dittills fått växa som de ville, utsattes för en allt mer hårdhänt behandling. Vinterbeskära fjolårsskotten över två ögon, bort med onödiga skott, väck med överflödiga blomställningar, knipsa av fruktbärande skott tre blad över blomställningarna, nypa undan alla tjuvskott - vinstockarna teg och led, allt medan vinbonden höjde sin pysselfaktor.

Lägg därtill att en genuin vinbonde skall sörja för återväxten genom att ta en bunt grenar från vinterbeskärningen och stoppa ned i fuktig sand i något mörkt förråd. I början av juni visar en handfull av dem livstecken och kan planteras i små krukor. De som överlever kan sedan befordras till ett någorlunda självständigt liv i den belgiska leran och samtidigt bidra till att gräsmattan reduceras en aning. - Men vad är det här för dumheter! Alla vet ju att man skall ympa skotten på amerikanska vinstockar som tål den fruktade vinlusen, också den en emigrant från USA! Dock, vinlössen måtte inte ha upptäckt Overijses regniga charm än, för stockarna lever och frodas alldeles utmärkt - i originalversion, på helt egna rötter. Nu har vinstockarna blivit 30 stycken och är fullt kapabla att åstadkomma femton gånger fler tjuvskott än de båda urplantorna Dagmar och Ture. Därmed har också pysselfaktorn ökat lika mycket och snart är väl just pension vad som behövs för att hinna med. Inga vinlöss må ha hälsat på än, peppar, peppar, men det finns annat otyg att bekymra sig över - sjukdomar, spindlar, kvalster och andra snyltande organismer - särskilt mjöldagg, som slaktade hälften av fjolårets skörd. Odlingen är nämligen biodynamisk, vilket just i det här fallet är en eufemism för att vinbonden är för snål för att köpa dyra bekämpningsmedel och för lat för att springa runt och bespruta ideligen. Det kan ha sina konsekvenser, men i gynnsamma fall blir det ändå fyra jäskärl om 30 liter must som till sist ger drygt 60 liter vin efter alla omtappningar när skalen gjort sitt. Färg och mycket annat sitter i skalen på Pinot Noir och vill man göra rödvin måste skalen vara med i jäsningen även om de tar utrymme. Skalfördelar är med andra ord inget entydigt begrepp i vinbranschen och befriade från skal duger bevisligen Pinot Noir till att göra champagne av i Champagne, för det är just så det går till där.

Efter den lilla utvikningen till ett mer respektabelt vindistrikt är vi osökt inne på kvalitetsaspekten. Efterhand som åren gick blev det litet bättre med både färg och bouquet. Beskärandet gjorde väl sitt till, likaså andra jästsorter och färre tillsatser, men den höga syrahalten bestod. Inte så konstigt, för konventionellt sett ligger Belgien litet för långt norrut för att det ska bli vettigt rödvin. Man kan emellertid göra något åt landets vissna latitud utan att behöva rucka på jordklotet eller ens invänta växthuseffekten. Knepet kallas för malolaktisk jäsning och innebär att ett gäng klyftiga bakterier gör om de mest ilskna syramolekylerna i musten till en mer fridsam variant. Exakt när man ska sätta igång denna andra jäsning finns det olika syn på - alltifrån samtidigt som alkoholjäsningen till aldrig. Den sistnämnda är en vanlig åsikt bland odlare på långt varmare breddgrader, där vinet kan behöva ha kvar den lilla syra som bjuds. Här i Belgien gör dock den andra jäsningen underverk och slutresultatet blir numera en riktigt njutbar rubinröd dryck med bra balans.

Om jag trampar vinet själv? Nej, jag trampar inte, men närapå. Försök att maskinellt krossa druvorna kom tidigt på skam. Den första metoden bestod i att anlita hushållets matberedare. Visst krossade den rätt hyfsat, men redan efter tre laddningar hade den sockerrika druvsaften lyckats få beredaren att stanna helt. Beredaren gick att plocka isär och allt kladd på diverse drev