Sams sång

By Hannah Howe

Kärlek gör ont. För Derwena de Caro, sångerska, kvinnlig ikon och tonårsdröm, medförde framgången droger, alkohol och en otrogen pojkvän. Den medförde även rikedom, berömmelse och en stalkare (påstod hon i alla fall). Jag anlitades för att utreda stalkarens identitet, intet ont anande att spåret skulle leda till mord och en skandal som skulle skapa tidningsrubriker under många månader framåt.

Kärlek gör ont. För mig, Samantha Smith, privatdetektiv, kom kärlek i form av en knuten näve. Först fick jag kämpa mot en mor som var alkoholist och tog ut sina frustrationer på mig under hela min barndom, sedan mot min make, Dan, som såg hustrumisshandel som en naturlig del av äktenskapet. Men jag överlevde. Jag skilde mig, behöll mitt sinne för humor och en känsla av optimism. Jag grundade mitt företag och vann mina jämlikars respekt. Men jag var inte beredd på att Dan skulle komma in i mitt liv igen, eller för tillgivenheten som dr Alan Storey, en medkännande och ganska stilig psykolog, överöste mig med.

Sams sång. Det här är berättelsen om en vecka som förändrade mitt liv för alltid.

• Language: Svenska
• Publisher: Goylake Publishing
• Release date: Feb 21, 2019
• ISBN: 9781547572960

Hannah Howe

Hannah Howe is the bestselling author of the Sam Smith Mystery Series (Sam's Song, book one in the series, has reached number one on the amazon.com private detective chart on seven separate occasions and the number one position in Australia). Hannah lives in the picturesque county of Glamorgan with her partner and their two children. She has a university degree and a background in psychology, which she uses as a basis for her novels.Hannah began her writing career at school when her teacher asked her to write the school play. She has been writing ever since. When not writing or researching Hannah enjoys reading, genealogy, music, chess and classic black and white movies. She has a deep knowledge of nineteenth and twentieth century popular culture and is a keen student of the private detective novel and its history.Hannah's books are available in print, as audio books and eBooks from all major retailers: Amazon, Barnes and Noble, Google Play, Kobo, iBooks, etc. For more details please visit https://hannah-howe.comThe Sam Smith Mystery Series in book order:Sam's SongLove and BulletsThe Big ChillRipperThe Hermit of HisaryaSecrets and LiesFamily HonourSins of the FatherSmoke and MirrorsStardustMind GamesDigging in the DirtA Parcel of RoguesBostonThe Devil and Ms DevlinSnow in AugustLooking for Rosanna MeeStormy WeatherDamagedEve’s War: Heroines of SOEOperation ZigzagOperation LocksmithOperation BroadswordOperation TreasureOperation SherlockOperation CameoOperation RoseOperation WatchmakerOperation OverlordOperation Jedburgh (to follow)Operation Butterfly (to follow)Operation Liberty (to follow)The Golden Age of HollywoodTula: A 1920s Novel (to follow)The Olive Tree: A Spanish Civil War SagaRootsBranchesLeavesFruitFlowersThe Ann's War Mystery Series in book order:BetrayalInvasionBlackmailEscapeVictoryStandalone NovelsSaving Grace: A Victorian MysteryColette: A Schoolteacher’s War (to follow)What readers have been saying about the Sam Smith Mystery Series and Hannah Howe..."Hannah Howe is a very talented writer.""A gem of a read.""Sam Smith is the most interesting female sleuth in detective fiction. She leaves all the others standing.""Hannah Howe's writing style reminds you of the Grandmasters of private detective fiction - Dashiell Hammett, Raymond Chandler and Robert B. Parker.""Sam is an endearing character. Her assessments of some of the people she encounters will make you laugh at her wicked mind. At other times, you'll cry at the pain she's suffered.""Sam is the kind of non-assuming heroine that I couldn't help but love.""Sam's Song was a wonderful find and a thoroughly engaging read. The first book in the Sam Smith mystery series, this book starts off as a winner!""Sam is an interesting and very believable character.""Gripping and believable at the same time, very well written.""Sam is a great heroine who challenges stereotypes.""Hannah Howe is a fabulous writer.""I can't wait to read the next in the series!""The Big Chill is light reading, but packs powerful messages.""This series just gets better and better.""What makes this book stand well above the rest of detective thrillers is the attention to the little details that makes everything so real.""Sam is a rounded and very real character.""Howe is an author to watch, able to change the tone from light hearted to more thoughtful, making this an easy and yet very rewarding read. Cracking!""Fabulous book by a fabulous author-I highly recommended this series!""Howe writes her characters with depth and makes them very engaging.""I loved the easy conversational style the author used throughout. Some of the colourful ways that the main character expressed herself actually made me laugh!""I loved Hannah Howe's writing style -- poignant one moment, terrifying the next, funny the next moment. I would be on the edge of my seat praying Sam wouldn't get hurt, and then she'd say a one-liner or think something funny, and I'd chuckle and catch my breath. Love it!""Sam's Song is no lightweight suspense book. Howe deals with drugs, spousal abuse, child abuse, and more. While the topics she writes about are heavy, Howe does a fantastic job of giving the reader the brutal truth while showing us there is still good in life and hope for better days to come."

Book preview

SAMS SÅNG

SAMS SÅNG

Hannah Howe

Goylake Publishing

Copyright © 2014 Hannah Howe

Med ensamrätt.

Författarens ideella rätt gör sig gällande.

Ingen del av denna publikation får reproduceras, överföras, laddas ner eller lagras i ett söksystem eller på annat sätt användas utan utgivarens skriftliga tillåtelse.

Goylake Publishing, Iscoed, 16A Meadow Street, North Cornelly, Bridgend, Glamorgan. CF33 4LL

ISBN: 978-0-9566909-5-1

Denna bok är ett skönlitterärt verk. Namn, personer, företag, organisationer, platser och händelser är antingen en produkt av författarens fantasi eller används fiktivt. Eventuella likheter med faktiska personer, levande eller döda, händelser eller platser är rent tillfälliga.

Till min familj, med kärlek

Kapitel ett

_______________________________________________

Jag satt på mitt kontor och trummade med fingrarna mot skrivbordet i väntan på att datorn skulle starta. Som vanligt var mina fingernaglar nedbitna – en irriterande ovana som jag försökte vänja mig av med – och som vanligt hade min dator ett av sina ögonblick. Som det mesta på mitt kontor var datorn en rekonditionerad modell, den bästa jag hade råd med. I dag hade jag tur och programmet öppnades. Jag valde fil och var på väg att skriva en rapport åt en klient när en man klev in. Han höll en käpp med en silverknopp i den ena handen och en filthatt i den andra.

Samantha Smith, privatdetektiv? frågade han.

Jag såg upp från tangentbordet och nickade. Vill du anlita mig? Det var en fråga jag ställde till alla som kom in på mitt kontor – det var ebb i kassan och jag behövde deras stöd. De första åren hade min röst en nästan desperat ton när jag ställde den frågan, en desperat ton som matchade min bedjande blick. Den senaste tiden hade jag anpassat både ton och blick, men lät fortfarande desperat i mina egna öron.

Får jag komma in först? frågade mannen med filthatten tålmodigt.

Jag viftade med handen mot stolen på andra sidan bordet och bad mumlande om ursäkt. Självklart. Slå dig ner.

Mannen med käppen och filthatten satte sig och såg sig omkring. Han såg intensivt på de ljust grågula väggarna, som jag nyligen hade målat, min tamburmajor, min gräddfärgade trenchcoat – jag gillar att klä mig för rollen – och mitt slitna skrivbord av ek som jag hade köpt i en secondhand-butik. Sanningen att säga fanns det inget annat att se på, förutom ett par stålgrå dokumentskåp, så hans blick landade på mig.

Trevligt kontor, sa han med ett artigt leende.

Jag nickade.

Han kastade en blick över min axel mot ett regndränkt fönster, den enda källan till naturligt ljus i mitt kontor här på första våningen. Utsikten tilltalade nog inte honom för han snörpte på överläppen likt Elvis Presley. Uselt område.

Jag ryckte på axlarna. Mitt kontor låg i Butetown i Cardiff, i närheten av hamnen. Det var inte ett blomstrande område. Mitt kontor låg faktiskt på en påtagligt sjaskig gata, men det var allt jag hade råd med.

Han skrapade med fötterna och sken sedan upp i ett leende, som avslöjade en guldplomb på hans högra framtand. Det är faktiskt så, unga dam, att jag vill anlita dig.

Vad heter du? frågade jag.

Milton, sa han och log brett. Milton Vaughan-Urquhart. Han lutade sig framåt och sträckte fram sin högra hand. Jag skakade den. Hans handslag var en aning slappt. Jag noterade att hans fingernaglar var prydligt manikyrerade och att hans händer var lika lena som en barnrumpa.

Okej, Milton, så du vill anlita mig.

För Derwena de Caros räkning.

Han pausade för dramatisk effekt.

Jag kastade håret över axeln, plockade upp en penna och lutade mig tillbaka i min stol av konstläder. Samtidigt som jag snurrade pennan mellan fingrarna gav jag Milton ett artigt leende. Jag hade is i magen, som om managers till popstjärnor värda mångmiljoner klev in på mitt kontor varenda dag.

Du har väl hört talas om Derwena de Caro? frågade han med rynkad panna.

Visst. Jag hade hört talas om Derwena. Det sas att hon kunde vara en riktig plåga, en popdiva som fick sina musiker och fans att klättra på väggarna. Jag behövde verkligen pengarna, men behövde jag det känslomässiga bagage som Derwena de Caro skulle medföra? Knappast.

Hade inte hon en hit för några år sedan? Jag sökte i minnet efter namnet på låten. Love Bullet, eller hur?

Come up to me, baby, hold me real close, you know I’m the one who loves you the most, and I wanna shoot all my love bullets into you, sjöng Milton. Han hade en usel röst; det lät som krita mot svarta tavlan.

De skriver inte sådana där texter längre, suckade jag.

Det gör de faktiskt, rättade Milton mig. "Woody, Derwenas gitarrist och älskare, skrev den där texten och han har samlat ihop en serie med klassiska låtar till hennes kommande skiva, Midas Melange. Okej, Derwena har gått igenom en lugn period – det handlar bara om hip-hop och rap numera, taktslag per minut, och det är svårt för en vokalist som Derwena att slå igenom – men med Midas Melange kommer hon att vara tillbaka på topp."

Milton lutade sig tillbaka i stolen och lutade käppen med silverknoppen nedåt på mitt kontorsgolv. Trägolvet var kalt; jag sparade pengar för att köpa mattor. Han vred på käppens lökformade krona med sina slappa fingrar och såg på mig med mjuka, bruna, förväntansfulla ögon. Då hoppade en katt plötsligt in genom mitt sidofönster och landade på mitt skrivbord.

Jävlar! Milton lade en hand mot halsen och smekte sin kravatt i ett försök att ta sig samman. Vad i helvete är det där?

Jag klappade katten, som spann och gnuggade sitt fuktiga huvud mot baksidan av min hand. Det här är Marlowe. Skrik inte sådär, du gör honom nervös. Marlowe, en ärrig strykarkatt med ett elakt ansikte, hade adopterat mig. Jag gick in på mitt kontor en morgon och där var han. Han hade hoppat in genom mitt öppna sidofönster via taket på ett skjul på nedre botten. Jag gav honom ett fat med mjölk och nästa dag kom han tillbaka och krävde mat, jamandes likt en dåligt stämd fiol. Tre månader senare var vi fortfarande tillsammans, vilket var ett rekord för mig i fråga om relationer med män den senaste tiden.

Marlowe satt på kanten av mitt skrivbord. Han särade på benen, lutade sig framåt och slickade sina pungkulor. Gör inte så där, Marlowe, stönade jag invändigt. Åtminstone inte framför potentiella klienter. Men Marlowe fortsatte slicka. Måste man så måste man, även om man är en katt.

Jag kastade en blick på Milton och såg att han nyfiket höjde sitt högra ögonbryn. Han nickade gillande. Jag önskar att jag var så där smidig.

Jag rodnade. Det gjorde jag ofta. Det är en naturlig följd av att ha fräknar och kastanjebrunt hår.

Marlowe fortsatte slicka sina könsdelar. Sedan vandrade han runt på mitt skrivbord, hittade en lämplig plats och kurade ihop sig till en boll, för att sedan ta sig en tupplur.

Derwena tror att hon är förföljd. Milton hade kommit gång igen och lutade sig nu framåt med armarna vilande på käppen, som stod mellan hans ben.

Är hon det? frågade jag.

Milton ryckte på sina väl tilltagna axlar. Han var strax över fyrtio, blekfet och hade korta ben. Den bekväma dubbelhakan var renrakad och han hade mjuka fettvalkar på halsen. Hans vågiga bruna hår nådde till hans krage och var kammat i en snedbena, som avslöjade en hög panna. Han slog snobbigt bort håret från sin krage och gav mig sedan ett tunt leende. Derwena är en artist, förklarade han, och har livlig fantasi.

Så stalkaren finns bara i hennes hjärna.

Milton ryckte på axlarna igen med ett stramt och artigt, men smärtfyllt leende. Han kan finnas på riktigt. Musikbranschen lockar till sig många dårar.

Som Derwena de Caro, tänkte jag elakt. Om mitt liv visades upp i söndagstidningarna skulle människor knappast se mig som Årets hemmafru, eller hur?

Varför anlita mig? frågade jag, ärligt nyfiken.

Milton Vaughan-Urquhart stirrade på sina fingernaglar. Han blåste på dem och polerade dem sedan på sin tweedväst. Det finns inte så många kvinnliga privatdetektiver.

Tack för förtroendet. Om jag lät sarkastisk berodde det på att jag hade haft det svårt den senaste tiden. Jag hade faktiskt haft det svårt de senaste trettiotvå åren, men man kämpar på, eller hur? I hopp om att solen kommer att skina en dag.

Och Derwena insisterade på att vi anlitar en kvinnlig privatdetektiv, fortsatte Milton. Dessutom hörde jag mig för om dig bland dina manliga jämlikar och de säger att du är den bästa.

Det måste vara Mickey Anthony, en deckarkollega. Han var alltid snabb att säga något snällt om mig, men han var en kvinnojägare och jag misstänkte att han hade en baktanke. Ta emot komplimangen, sa den lilla ängeln inuti mitt huvud. Du har arbetat förbaskat hårt, är samvetsgrann och slutar inte förrän din klient är nöjd. Men jag kunde inte ta emot komplimangen; jag har alltid haft svårt för att hantera beröm.

Jag arbetar mest med skilsmässor. Nu var jag defensiv igen; en strategi för att stå pall och som ensam kvinna i den här branschen behövde jag mängder av dem.

Vill du stanna i det här kyffet för alltid? sa Milton och såg sig om på kontoret. Sedan blängde han på mig. Hans röst var förvånansvärt skarp. Efter vad jag har hört har du ett bra rykte bland dina jämlikar. Du är pålitlig, noggrann och väldigt påhittig. Men det räcker inte med ett bra rykte för att köpa mattor till golvet eller gardiner till dina fönster. Så jag frågar dig igen: Vill du stanna i det här kyffet för alltid?

Det var ett kyffe. Men jag gillade mitt kontor. Jag gillade människorna i området. Trots detta var jag beskedligt ambitiös och visste att jag var tvungen att utmana mig själv och gå vidare. Dessutom hade jag en rad räkningar att betala i slutet av veckan – jag behövde pengarna. Man får inte vara nogräknad när man är fattig så jag ryckte på axlarna och sa: Jag tar tjugofem pund i timmen, plus övriga kostnader. Jag visste att jag undervärderade mig själv. Om jag hade haft en tvillingsyster, hade det säkert stått anlita en, få en på köpet i min reklamannons.

Milton stirrade på guldringarna och guldklockan på sin vänstra hand, och på identitetsarmbandet – även detta av guld – som dinglade på hans högra handled. Han log. Jag tror att vi kan sträcka oss till tjugofem pund i timmen. Vi har förskansat oss i Castle Gwyn, där vi bor och spelar in skivan på plats. Känner du till slottet?

Jag nickade.

"Kom vid lunchtid, Derwena borde vara uppe då.

Hon gillar sin säng.

Inspelningarna kan fortsätta långt in på natten. Hennes röst låter oftast bäst när mörkret har fallit.

Milton Vaughan-Urquhart reste sig upp. Han satte på sig filthatten och rättade sedan till sömmarna på sina byxor. Byxorna var bruna med ljusbruna kritstrecksränder. Jag såg också att han bar bruna och vita herrdamasker. Han såg på sitt fickur och lade sedan tillbaka det i västfickan. Både fickur och armbandsur – antingen hade den här mannen schweiziskt påbrå eller också var han besatt av tiden. Vi ses vid lunch.

Jag blängde på Marlowe. Han sov fortfarande, utan tvekan drömmandes om möss. Kanske skulle jag återfödas som katt i mitt nästa liv. Jag nickade. Vi ses vid lunch.

Milton lämnade mitt kontor. Jag stirrade på skrivbordet. Mitt skrivbord hade två lådor, en innehöll en flaska whisky och den andra en pistol. Jag hade en strikt regel: Whiskyn var enbart för medicinskt bruk och som med alla mediciner ska man aldrig överskrida den fastställda dosen. Min fastställda dos var två fingrar om dagen, max. Jag hade sett min mor dricka gin som om det vore vatten. Mitt tidigaste minne av henne var att se henne sitta hopsjunken i en stol, med en tom flaska gin i sin kraftlösa hand. Jag måste ha varit tre eller fyra år gammal då. Visserligen hade jag varit på en del mörka platser, men hade ingen önskan om att hamna där. Två fingrar, max. Det var min fastställda dos. I den andra skrivbordslådan låg en Smith & Wesson, kaliber 32. Jag hade avlossat pistolen i vredesmod, men aldrig dödat någon. Jag tänkte på pistolen. Jag tänkte på en potentiell stalkare. Sedan öppnade jag lådan och lade ner pistolen i min axelväska. Visst, den matchade inte makeupen, näsdukarna och trosskydden, men det var fanimej bäst att ta det säkra före det osäkra. Jag hade en timme på mig. Tillräckligt med tid att avsluta rapporten och leverera den till min klient. Så jag hukade mig över tangentbordet och med Marlowe utsträckt över skrivbordet arbetade jag för brödfödan.

Kapitel två

_______________________________________________

Jag reste åt nordost, till utkanten av Cardiff. Jag körde en modern Mini. Visst, jag var skuldsatt över öronen på grund av bilen, men jag behövde något driftsäkert ifall jag var tvungen att jaga skurkarna. Än viktigare var att jag behövde något driftsäkert ifall skurkarna bestämde sig för att jaga mig.

Det var en gråmulen dag med duggregn; en dag när hösten sakta gled över i vinter. Jag var på landet nu och såg genom vindrutetorkarna efter vägskylten som sa Den här vägen till Castle Gwyn. Jag hittade skylten och en avtagsväg som ledde till slottet. Vägen var smal, enfilig, men jämn och täckt av ett nytt lager asfalt. Jag hade kört nästan en kilometer längs vägen innan slottet dök upp framför mig och majestätiskt dök fram bland träden.

Castle Gwyn var en viktoriansk fåfänga, ett slott med vindbrygga, vallgrav och torn som väckte tanken på vita riddare, prinsessor och sagor. De runda tornen var vitmenade – gwyn är det walesiska ordet för vit – och lös likt fyrar mot den mörka skogen i bakgrunden. Numera använde gästerna slottet som en filmkuliss, som en plats för bröllopsmottagningar och fester, och som inspelningsstudio. Tanken på bröllopsmottagningar påminde mig om min egen speciella dag och min smekmånad som jag tillbringade på akuten, men det är en annan historia.

Jag parkerade Minin och klev ut ur bilen. Jag såg mig fortfarande omkring när Milton gick över vindbryggan, käppen utbytt mot ett paraply. Han höll något i vänster hand, en ID-bricka som gav mig åtkomst till alla områden på slottet.

Bäst att du sätter på dig det här. Milton gav mig brickan och jag hängde den runt min hals. Slottet patrulleras av sin egen säkerhetspersonal då och då, och vi vill ju inte att de hoppar på dig, eller hur?

När vi gick över vindbryggan och in på gårdsplanen såg jag på brickan och på fotot av mig. Var fick du tag på det här fotografiet? frågade jag.

På nätet. Kommer du ihåg fallet med Beatrice Black?

Jag nickade. Visst kom jag ihåg det. Beatrice var en prostituerad från Cardiff. Hon hade mördats och efter sex månader efterforskningar hade polisen inte lyckats hitta förövaren. Hennes släktingar kom till mig och undrade om jag kunde hjälpa dem. Jag snokade runt, hade tur och, för att göra en lång historia kort, säkerställde en fällande dom. I några dagar syntes mitt ansikte på alla lokala nyhetstidningar och på nätet. Jag njöt av att ha löst fallet, men stod inte ut med publiciteten. Sedan barndomen hade jag avskytt att bli fotograferad.

Gruset knastrade under våra fötter när vi gick över gårdsplanen och in i byggnaden. Inredningen var överväldigande, med dekorationer på varje centimeter vägg och tak. Scener från Artursagan böljade runt väggarna – Arthur på sin häst, Lancelot kyssandes Guinevere, Bedwyr som kastar Excalibur i sjön. Ovanför dem svepte bin, fåglar och fjärilar fram över taket i en uppvisning av energi och färg som fick mitt huvud att