Ryssarna som åkte fel

By Bert Edbom

Två vänner på väg till systembolaget i Bergvalla fastnar framför en rysk stridsvagn. En rysk stridsvagn som är på väg till Ukraina men som av någon outgrundlig anledning råkat hamna i Sverige. Dessutom har stridsvagnen fått motorstopp. Det skapar problem för de båda vännerna. Det uppstår en del komiska situationer när de båda vännerna försöker lösa problemet med stridsvagnen. Stridsvagnen skapar dessutom en del diplomatiska förvecklingar.

• Language: Svenska
• Publisher: BoD - Books on Demand
• Release date: May 16, 2024
• ISBN: 9789180974264

Bert Edbom

Bert Edbom skrver korta lättlästa romaner för att roa sina läsare. Men det finns också tänkvärda inslag i hans texter. Så är det i denna berättelse liksom i hans tidigare skrift. "Fel man på rätt plats".

Book preview

Kapitel 1

Landsvägen var ganska smal, kurvig och faktiskt mindre bra underhållen. En svensk landsväg bortom de mer trafikerade landsvägarna. Alltså en ur vägunderhållsprioritering sett bortglömd vägsträcka.

Den röda lilla Skodan rullade trots det dåliga vägunderlaget fram i rätt bra fart.

I bilen satt de två vännerna Allan Kvick och Benny Svensson.

Allan som var änkling var också sedan några år tillbaka pensionär, vilket hade resulterat i ett grånande centimeterlångt skägg. En skäggväxt som han inte hade haft under sina arbetsföra år. Hans tunna, också grånande hår, spretade åt alla håll. Han var ganska liten och tanig. Han hade en redig prilla under läppen, som han sög lite lätt på och petade på med tungan.

Vid ratten satt Benny Svensson som fortfarande var i arbetsför ålder. Han var anställd av kommunen. Hans yrkesverksamhet innefattade diverse underhåll av parkanläggningar. Det innebar bland annat städning, skötsel av planteringar och tömning av utställda sopkorgar.

Benny som var något mer pratglad än vännen Allan var inte heller han speciellt lång. Men han var inte smal och tanig som Allan. Han bar istället på en riktig ölmage. Så han vägde därmed också några kilo mer än vännen Allan. Eller de facto ganska mycket mer än vännen Allan.

Det var lördag. Systembolaget i Bergvalla stängde inte förrän klockan tre. Så det var gott om tid för de två vännerna att ta sig till bolaget för inköp av helgens behov av alkoholhaltiga drycker.

Den här lördagen hade de valt att ta den kortare, men betydligt sämre vägen mellan

Runforsa och Bergvalla.

De hade precis passerat vägen som gick in mot Olssons gård och körde nu in i den långa högersvängen som gick upp mot den trädbeklädda kullen som låg på höger sida och där det också fanns en runsten uppställd. Hade det kanske varit en vikingagravplats eller en samlingsplats för vikingar? Det hade man inte så mycket koll på ute på bygden. Men det fanns naturligtvis riktig kunskap om runstenen och dess historia hos forskare. Men de boende i regionen visste inte så mycket om den.

Det trädbeklädda kullen gjorde att man inte kunde se vad som fanns runt kröken. Det till skillnad mot landskapet på den andra, vänstra sidan av vägen som var öppen åkermark som sträckte sig flera hundra meter i alla riktningar fram till andra trädbeklädda kullar. Just när Benny svängde runt uppför kullen så såg de den. Det var ett järnmonster.

Ett enormt monster av järn och plåt och med ett långt rör som pekade åt deras håll, men mera upp i luften. Järnmonstret blockerade hela vägen framför dem.

Benny trampade på bromsen så gruset sprutade.

- Men va fan e de där?

Allan böjde sig fram och spanade ut genom vindrutan mot järnmonstret på vägen framför dem.

- Ser ut som en stridsvagn, konstaterade han.

Benny stirrade på Allan.

- Vad då! En stridsvagn?

- Jo, absolut. Det är en stridsvagn, konstaterade Allan.

- Men fan. Det ser jag väl att det är en stridsvagn. Men vad gör den här?

Allan rykte på axlarna.

- Bra fråga.

Allan petade på sin prilla med tungan. Så konstaterade han.

- Den ser faktiskt ut att vara rysk.

Benny såg granskande ut genom vindrutan.

- Vad då, rysk? Det kan väl inte vara en rysk stridsvagn? Här! Det kan det väl inte va?

Allan nickade lätt. Så tryckte han ner sidorutan med dörrknappen på dörrens insida. Så spottade han ut genom det öppnade fönstret. Han drog fingret under läppen och spottade igen.

- Jodå, konstaterade han. Så är det faktiskt. Det ser ut att vara en rysk T-72:a.

- T-72:a? Vad är en T-72:a?

- Det är en sån som står där. Mitt framför oss.

- Hur kan du veta det?

Allan ryckte på axlarna.

- Jag byggde en modell av en sån för en tid sedan. Och den där ser ut ungefär som den som jag byggde. Långt kanonrör och en lutande front som liknar den som jag byggde.

Benny försökte greppa vad Allan sa.

- Men det kan väl inte va en rysk stridsvagn.

På riktigt. Här hos oss?

Allan tog en ny spaning ut mot monstret framför dem.

- Ser du Zorro-märket där i fram och på sidan?

- Jo, jo, konstaterade Benny.

- Det är ju det som ryssarna har på sina fordon.

De som har kört in i Ukraina.

Benny stirrade förundrat på Allan.

- Ukraina? Vad gör de då här Det här är väl för fan inte Ukraina?

Allan såg som vanligt rätt nollställd ut, men ryckte lätt på axlarna för att markera att han precis som Benny visste noll och ingenting.

- Vi får fråga vad de håller på med. De blockerar ju hela jävla vägen, muttrade Benny.

- Det kan ju vara en filminspelning, förklarade Allan.

De båda vännerna klev ut ur bilen. De närmade sig långsamt det blockerande gigantiska järnmonstret.

- Hallå där, ropade Benny. Hallå!

En lucka öppnades överst på stridsvagnen och ett huvud visade sig. Huvudet var försett med någon form av läderhjälm. Såg ut som en sådan där skinnhuva med öronlappar, som man hade när man körde moped på femtio- och sextiotalet. Mannen i stridsvagnsluckan såg ut att vara en soldat. Han hade ett automatvapen hängande över ena axeln. Han såg ut att vara ganska liten, ungefär som Allan.

Soldaten såg ilsket på de två männen på vägen. Han såg inte speciellt glad ut. Snarare verkade han vara oroväckande irriterad. I alla fall av hans ansiktsuttryck att döma.

- Ostavaysya tam, skrek han?

Allan och Benny tittade på varandra.

- Va sa han, undrade Benny?

- Inte vet jag.

- Men du har ju byggt en sån där rysk vagn sa du ju.

- Jo, jo. Men byggsatsen innehöll inte direkt någon rysk ordbok, svarade Allan.

Han drog ett finger in under överläppen. Sedan spottade på marken. Såg upp mot stridsvagnen och tog fram sin snusdosa för att baka till en ny prilla.

De båda kamraterna stod fortfarande stilla en bit från stridsvagnen och betraktade den. De undrande båda två hur i herrans namn den hade hamnat där.

- Alltså, ropade Benny. Ni står jävligt mycket i vägen. Vi behöver komma förbi här.

Den ryska soldaten muttrade nått och viftade med ena handen.

- Vi är liksom på väg till Bergvalla, fortsatte Benny. Så vi skulle uppskatta om ni kunde flytta på det där schabraket så vi kommer fram.

Mannen i stridsvagnstornet såg fortsatt mest irriterad ut och riktade nu sitt automatvapen mot de båda vännerna.

Så skrek han med ilsken röst.

- Govori tak, chtoby ya ponyal.

- Vafan säger han, undrade Benny?

- Ingen aning, svarade Allan. Men det låter som om han talar ryska.

- Jo, jo. Men va fan vill han?

- Vad vet jag?

- Synd att du inte lärde dig lite ryska när du byggde den där stridsvagnsmodellen.

- Jo, konstaterade Allan. Men jag har aldrig varit speciellt språkkunnig. Så även om byggsatsen hade innehållit ryska så hade jag nog ändå inte lärt mig det.

Plötsligt hörde de hur någon annan ropade inifrån stridsvagnen.

En ny lucka öppnades i den undre delen av stridsvagnen, precis framför och under själva kanontornet. Ett nytt huvud stack upp från den nyöppnade luckan.

- Svenska? Talar ni svenska?

Allan och Benny tittade förundrat på varandra.

Soldaten med automatvapnet tittade ner mot den främre luckan där det nya huvudet just hade visat sig. Så röt han, något på ryska till nykomlingen.

Den nya soldaten i det främre hålet svarade.

- Oni govoryat po-svedski!

Så klättrade han upp ur sitt hål och såg på Allan och Benny.

- Ni pratar svenska, konstaterade han undrande?

Ryssen talade svenska, men med en påtaglig östeuropeisk brytning.

Allan och Benny såg återigen på varandra.

- Jo, vi talar svenska. Skulle vi inte det, undrade Benny?

Den nya ryska soldaten log mot de båda vännerna. Han hade ingen läderhjälm på huvudet, utan var helt barhuvad. Han såg ut att vara yngre än ryssen som var på toppen av stridsvagnen. Nykomlingen hade ljus kalufs men var ganska smutsig i sitt ansikte. Men han hade ett trevligt utseende och han tittade med intresserad blick på de båda äldre gubbarna. Så slog han ut med armarna.

- Svenska, sa han frågande. Ni talar svenska?

- Ja, självklart, svarade Benny. Varför skulle vi inte tala svenska?

- Är vi nära Gammalsvenskbyn, undrade ryssen?

- Gammalsvenskbyn? Nä du, Du är i närheten av Runforsa.

- Runforsa?

-