Vinterglädje och drömmar på Kanelholmen

By Yvonne Ehn

Följ med till ett vinterklätt Kanelholmen i Stockholms pittoreska skärgård, där kärleken gnistrar och drömmar går i uppfyllelse. Ofelia är en av Sveriges mest lästa deckarförfattare med flera försäljningssuccéer i bagaget. När hon ska påbörja sin tionde bok är dokumentet i datorn emellertid lika blankt som skrivhjärnan. Så snart orsaken till skrivblockeringen går upp för henne beslutar hon sig för att ta en paus från allt. Att hitta tillbaka till skrivlusten visar sig vara lättare sagt än gjort, men med hjälp av nya vänner och rogivande stunder på klipporna börjar hon sakta ta sig igenom det hon lagt åt sidan. Samtidigt kommer upplevelser från hennes förflutna upp till ytan, händelser hon länge försökt trycka undan. Ska Ofelia hitta tillbaka till skrivglädjen och kan hon bli kvitt minnena från förr en gång för alla? "Vinterglädje och drömmar på Kanelholmen" är den tredje fristående delen i Yvonne Ehns härliga Kanelholmen serie, en tröstefull feelgoodroman med nya favoritkaraktärer att komma nära.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Dec 19, 2023
• ISBN: 9788728030417

Book preview

Yvonne Ehn

Vinterglädje och drömmar på Kanelholmen

SAGA Egmont

Vinterglädje och drömmar på Kanelholmen

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright © 2023 Yvonne Ehn och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728030417

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Till mamma

Tack för all kärlek du gav

Jag saknar dig varje dag

Kapitel 1

Ofelia stirrade på datorskärmen. Markören blinkade mot henne. Kom igen, skriv något då! Har du inte fler mordgåtor inom dig? Va?

Hade hon inte det?

Skulle det ta stopp där? Var hennes karriär över nu? Hade hon fått någon sorts låsning?

Ofelia sökte på nätet och fann att hon tycktes ha drabbats av skrivblockering, då hjärnan hindrade henne från att dansa med fingrarna över tangentbordet som hon brukade.

Två månader hade passerat sedan hennes senaste bok Sångsvanen släppts. Ur marknadssynpunkt var en bok med hösttema inte så lönsamt. Livscykeln varade endast under september, oktober och november månad, hade förlaget förklarat. Till råga på allt hade Ofelia insisterat på att Sångsvanen skulle släppas på halloween, den sista oktober. Med andra ord hade den bara haft en månads förväntad livslängd. Dessutom släpptes alla julböcker i oktober vilket medförde risken att hennes höstbok skulle drunkna i flödet.

Å andra sidan var det vanligare med julböcker inom genren feelgood och eftersom hon skrev deckare skulle boken kanske klara sig bra ändå. Så hade i alla fall förlaget resonerat. För övrigt var Sångsvanen hennes åttonde bok och hon hade redan en trogen läsarskara. För dem spelade det ingen roll när boken kom ut. Oavsett tid på året skickade de trevliga meddelanden till henne och frågade när nästa bok skulle släppas.

Vem skulle hon vara utan sina läsare? Ingen. Hon var så tacksam. Utan dem skulle hon inte få göra det roligaste hon visste: att sitta och skriva hela dagarna.

Visserligen var det en del troll som kommenterade i hennes nystartade kanaler i sociala medier, eftersom hon endast hade ihjäl män i sina berättelser. Men det var ett medvetet val hon gjort. Den positiva återkoppling hon fick från dem som älskade serien om kriminalinspektör Love Lidström vägde upp för de personer som envisades med att ta ut missnöjet över sina egna liv på andra.

Skärmsläckaren gick igång på hennes dator. Såpbubblor. Hon visste inte hur länge hon haft dem. Men hon gillade hur vackra bubblorna var i sina transparenta regnbågsfärger.

Laptoppen var gammal. Märket fanns nog inte ens längre. Men hon kunde inte med att skiljas från sin tegelsten. Hon satt ändå bara hemma och skrev så det spelade inte så stor roll att den var tung och otymplig.

När hon reste runt på signeringsturnéer bar hon med sig en lättare dator. Det var den hon mejlade och surfade på, medan hon använde tegelstenen till själva skrivandet.

Ofelia skickade en tacksam tanke till Cornelia som arbetade deltid som hennes marknadskoordinator. Det hade varit Robins förslag, han som ägde kaféet i Skattholmens hamn. Eller snarare hans kaféanställda Majas idé, som ett sätt för Robin att få Cornelia att förlåta honom efter ett missförstånd.

Eftersom Ofelia tillhörde ett litet förlag vars marknadsavdelning bestod av en person som delade sin tid mellan marknadsföring och korrekturläsning, hade Robins förslag om Cornelias hjälp varit precis vad hon behövt.

Cornelia, Robin och de andra hade anordnat boksläppsfirandet för Sångsvanen på Robins kafé. Med anledning av bokens halloweentema hade lokalen pyntats med spöken och spindlar från golv till tak, vilket hade tagits emot av förtjusta tillrop likväl från Ofelia som från gästerna.

Som tokiga hade besökarna lagt upp bilder i sociala medier. Maja som varit med och dekorerat fiket hade fått hur många lajks som helst på sina inlägg.

Ofelia var dem alla så tacksam. Hur lyckligt lottad var hon inte som hade engagerade skärgårdsbor som delade hennes glädje kring läsande och skrivande?

Tack vare dem hade Sångsvanen blivit den mest sålda julklappsboken detta år. En andra upplaga var precis under tryck. Det var ganska så sensationellt med tanke på att förlagen mer och mer drog sig för att ge ut böcker i tryckt upplaga. Ljudboken hade nästan tagit över och en del förlag gav bara ut inbundna böcker för att författarna inte skulle leta sig till något annat förlag.

Hur som helst fanns det fortfarande läsare som föredrog den fysiska boken och Ofelia var tacksam över att förlaget gav ut hennes romaner i alla format.

Men nu satt hon alltså där och tomstirrade på tegelstensdatorn. Såpbubblorna som flöt omkring på skärmen försökte muntra upp henne genom sina skira cirklar som virvlade runt i olika färger. Det fungerade inte.

De kändes mer som ett hån när de dansade runt där framför henne. På dem såg allt så simpelt ut. Men just nu var saker och ting långt ifrån enkla för Ofelia Hammarström.

Författarinnan flyttade blicken ut genom fönstret och tog in utsikten över kobbar och skär. Snöflingorna som oavbrutet fallit det senaste dygnet hade nu stannat upp och lämnat plats för en blå himmel. Hon slöt ögonen.

Tankarna for iväg.

Bröstkorgen värkte av skrivblockeringen.

Kapitel 2

Ofelia klädde på sig sin långa vinterkappa, fleecemössa med konstgjort ullegull och sina tjocka vantar. Hennes vana trogen gick allt i samma färg. Denna gång i vitt. Hennes känslostyrda själ mådde som allra bäst när hon klädde sig i samma ton från topp till tå. Denna dag matchade till och med seniorhunden Kritvit som hon adopterat från Hundhemmet Matte. Det gjorde henne extra lugn i sinnet.

Eftersom Kritvit hade fått artros bar Ofelia henne nerför trapporna och ut genom porten innan hon släppte ner henne på den snötäckta marken.

Vintersolens starka sken bländade i den nyfallna snön. Ofelia tog på sig ett par stora solglasögon.

Ofelia, hej!

Cornelia kom emot henne utanför Glada dagar. Hon hade Smulan i hundväska över axeln.

Hej. Har ni precis varit på promenad?

Ofelia såg hur Smulan var på väg ut ur väskan. Hon måste ha fått syn på Kritvit.

Ja, men Smulan vill säkert ta en sväng till. Hon är aldrig omöjlig.

Cornelia satte ner väskan på marken varpå den lilla beigevita hunden hoppade ut och sprang fram till sin kompis. Smulan var några år yngre än Kritvit. Det värmde Ofelias hjärta att se hur varsam hon var mot sin äldre vän.

Hej, lilla gumman, sa Ofelia.

Hon sjönk ner på huk framför Smulan som endast hade ögon för sin kompis. Båda hundarna tycktes även ointresserade av Krister och hans brorsbarn Emilia och Emma som var i full färd med att tillverka en snögubbe av kramsnön.

Trivs du bra i min gamla lya? ropade Krister.

Han lyfte upp den översta snöbollen som utgjorde snögubbens huvud.

Mycket, svarade Ofelia.

Efter de småjusteringar som fått lägenhetens olika rum att gå i varsin egen färgton trivdes hon mer än väl. Utsikten över skärgården var lika ljuvlig som hemma på Sockerön.

Ofelia och Cornelia vinkade hej då till Krister och hans syskonbarn. Medan Kritvit och Smulan gick kors och tvärs längs den stig som slingrade sig runt Kanelholmen, undrade Cornelia hur det gick för henne.

Och då menar jag inte med skrivandet, förtydligade Cornelia. "Inlagan till Alla hjärtans mord är redan korrad och skickad till tryck."

Som Ofelia Hammarströms marknadskoordinator hade Cornelia full koll på var i processen böckerna befann sig. Det hörde till ovanligheterna att Ofelia gav ut två romaner så nära inpå varandra. Vanligtvis kom hon ut med en bok per år, men eftersom Sångsvanen hade halloweentema och efterföljande bok hade alla hjärtans dag-tema, var det naturligt att de kom ut i så tät följd. Dessutom utspelade sig böckerna på samma semesterort.

Förlaget hade föreslagit att de skulle vänta ett år till med februariboken, men Ofelia hade insisterat på att släppa dem med bara några månaders mellanrum eftersom de hängde ihop mer än de tidigare böckerna.

Allt det fuktskadade är bortrivet och fläktarna går för fullt, svarade Ofelia.

Som om inte sorgen som drabbat henne några veckor innan Sångsvanen släppts varit nog, hade hennes make Thomas och hon fått en vattenskada i sitt hus på Sockerön. Försäkringsbolaget hade varit tillmötesgående och likaså snickarna som Joakim Strömhed på brädgården hade rekommenderat. De hade slitit hårt med att riva ut allt det vattenskadade i väggar, övervåningens golv och undervåningens tak.

Det var även Joakim som föreslagit att hon skulle låna hans bror Kristers lägenhet i deras föräldrars hus Glada dagar. Krister hade förlovat sig med Louise på sin fyrtioårsfest i augusti och bodde numera tillsammans med sin fästmö på Skattholmen, i hennes kusins stuga som de köpt tillsammans. Därför befann sig nu Ofelia och Kritvit i Kristers gamla lägenhet i det solgula huset på Kanelholmen.

Du kollade väl mätarställningen i huset innan de satte igång fläktarna? försäkrade sig Cornelia. De drar en himla massa el de där.

Absolut, det gjorde vi. Thomas skrev upp det innan han åkte ner till sin mamma i Skåne.

Kritvit och Smulan stannade upp vid en bänk och undersökte nogsamt dess varje ben.

Hur är det med henne?

Thomas mamma hade drabbats av en stroke under en höftledsoperation. Hon återhämtade sig långsamt.

Bättre, tack. Men Thomas blir nog kvar där nere ett tag.

"Hur är det med dig då?"

Ofelia tittade ut över de snötäckta öarna. Det var inte ofta det var så där mycket snö i Stockholms ytterskärgård. Hon gillade det fridfullt vackra och även hur snön effektivt dämpade ljuden omkring dem. Just nu stämde det väl överens med hur bedövad hon själv kände sig.

Jag vet att man ska gå igenom olika stadier i sin sorg, men jag sitter fast i chocken.

Cornelia la sin arm om Ofelias axlar och kramade till. Det var inte ofta Ofelia träffade någon som var kortare än hon själv var med sina en och femtionio och en halv centimeter, men Cornelia hade två och en halv centimeter upp till henne.

Alla hanterar förlust olika. Ingen annan kan bestämma hur du tar dig igenom din sorg. Om du befinner dig i första fasen fortfarande, så behöver du göra det. Det är inte mer med det. Dessutom vore det väl konstigt om du inte gjorde det, så nära som du och din mamma stod varandra. Det måste vara så vansinnigt overkligt. Och obegripligt.

Cornelia hade rätt. De hade stått varandra nära, hennes mamma Henrietta och hon. Inte en dag hade passerat utan att de pratat i telefon. De senaste två åren hade Henrietta till och med bott hemma hos henne och Thomas på Sockerön. Då hade de pratat än mer och kommit varandra, om möjligt, ännu närmare.

Hemtjänsten hade varit ovärderliga. Att de kommit med båt hem till dem sex gånger om dagen hade inte varit något mindre än fantastiskt. Med hjälp av hemtjänstpersonalen hade Henrietta fått den fina omvårdnad hon alltmer varit i behov av, medan Ofelia kunnat fortsätta skriva sina spänningsromaner.

Mittemot varandra hade mor och dotter suttit vid det vitmålade bordet i det ljusa köket. Henrietta hade klivit in i veckotidningarnas och korsordens land medan Ofelia försvunnit in i sin brottsliga låtsasvärld. Frukost, lunch och middag hade de ätit tillsammans och på kvällarna hade de tittat på filmer och serier ihop med Thomas i det blå vardagsrummet.

Kritvit hade gått från att vara författarinnans hund till att ty sig mer och mer till hennes mamma. Det hade varit så fint att se att den lilla hunden inte lämnat Henriettas sida sedan hon klivit innanför dörren till deras hem. Thomas hade till och med byggt en ramp upp till Henriettas säng eftersom Kritvit sovit där redan första natten och sedan vägrat sluta med det. Det var som om den lilla hunden uppfattat signalerna om vem som behövt henne mest.

Kunde det bli vackrare än så?

Nu sörjde Kritvit Henrietta lika mycket som hon själv gjorde. De var så smarta de lurviga små liven, tänkte Ofelia medan hon såg hur Smulan och Kritvit kommunicerade kring den intressanta, snötäckta bänken.

Tack, Cornelia. Vad fint sagt. Tårarna kommer kanske när jag har tagit mig igenom chocken.

Det gör de säkert. Glöm inte bort att du la sorgen åt sidan ett bra tag för att ta dig igenom boksläpp och signeringar. Det som behöver komma, kommer. Cornelia släppte greppet om Ofelias axlar. "Vi har fått några förfrågningar om författarbesök när Alla hjärtans mord släpps i februari. Om det funkar med din kalender, ska jag tacka ja då?"

När Sångsvanen släppts under hösten hade endast tre veckor passerat sedan hennes mamma oväntat gått bort. Då hade Ofelia varit tacksam över att få sysselsätta sig med boksläppsmingel, signeringar och biblioteksbesök, allt medan Thomas tagit hand om det praktiska kring begravning, minnesstund och juridiska papper.

Cornelia och Robin hade inte vetat om någonting då. Ofelia hade föredragit att ha det på det viset. Hon hade haft fullt upp med att överleva minut för minut, timme för timme och hade inte haft kraft att ta emot deltagande ord.

Absolut, boka upp allt, tack. Men hela januari och halva februari är fortfarande tomt, eller hur?

Hundarna hade på nytt satt fart längs den snötäckta stigen. Ofelia och Cornelia följde efter.

Ja.

Vad bra, sa Ofelia.

Hon behövde en fortsatt paus från allt.

Kapitel 3

Ofelia hade plockat bort de snökockor som fastnat i Kritvits päls och torkat henne torr med en fluffig handduk. Nu låg den lilla hunden som en kringla under fleecefilten i sin savannfärgade korg. Mer och mer hade hon letat sig bort från boendets kyligare områden. Denna gång hade hon sökt sig till värmen från den beigemönstrade kakelugnen. Medan den lilla hunden snarkade i sin korg satt hennes matte i Kristers gamla soffa och funderade.

I stället för att försöka sig på att skriva på sin tionde roman öppnade Ofelia sitt konto i sociala medier. Där tog hon god tid på sig att läsa de inlägg som dök upp i hennes flöde. Hon lajkade och kommenterade. Sociala medier var en fantastisk plats att marknadsföra sig själv och sina böcker på. Cornelia hade hjälpt henne att starta ett konto. När hon väl visat hur allt fungerade hade Ofelia insett att det inte var lika svårt som hon först trott att det skulle vara.

I sitt senaste inlägg hade hon för första gången lagt upp omslaget till Alla hjärtans mord. När sorgen kramade om hennes hjärta fann hon tröst i att ta till sig av uppskattningen hon fick i sitt författarskap.

Många av de som kommenterat var andra skrivande människor. De gladdes åt varandras framgång och peppade när tvivlen på det de skrev började komma. Bokstagram var en trevlig plats för stöd och uppmuntran bland bokälskare.

Ofelia skrollade och läste. Både författare och läsare skrev att de längtade till alla hjärtans dag-boken.

Fina människor.

En hel del av de skrivande personer som följde henne var aspirerande författare. När hon hade tid brukade hon gå in på deras konton och gilla någon bild eller skriva något uppmuntrande ord om att inte ge upp.

Ofelia la ifrån sig mobilen och placerade den sandfärgade filten över benen. Sedan hasade hon ner i soffan och lutade sidan av huvudet mot soffans ryggdyna.

Hur mådde hon? Hon försökte känna inåt men fann ingenting. Varken skrivlust eller livsmening.

Vad hade hennes mamma Henrietta sagt till henne om hon sett henne nu?

Kom igen, Ofelia! Sitt inte där och tyck synd om dig själv. Upp och gör nytta.

Hennes mamma hade tillhört den gamla stammen som varken klagade eller gav upp.

Jag levde ett långt och innehållsrikt liv. Det bästa sättet du kan hedra mig på är att fortsätta leva ditt liv. Fullt ut.

Ofelia kunde höra sin mammas röst som om hon satt där i andra änden av den krämfärgade soffan och samtalade med henne över en kopp te.

Åh, som hon önskade att hon befann sig där, livs levande.

Skulle hon någonsin vänja sig vid att hon inte längre fanns?

Knappt tre månader hade passerat sedan Henrietta somnat in. Efter boksläppet av Sångsvanen och allt det roliga som följt i dess kölvatten, hade det mesta i Ofelias liv satts på paus. Men kanske var det så det skulle vara. Måhända var det meningen att man skulle stanna upp när man förlorade någon man älskat så innerligt. Någon man beundrat och sett upp till i hela sitt liv.

Ofelia hasade ner ytterligare i soffan. Om skrivblockeringen hindrade henne från att sätta ord på de tomma sidorna, måste hon hitta ett annat sätt att ta vara på dagarna. Det hade hennes mamma som sagt velat att hon skulle göra.

Men hur skulle hon hitta det? Vad gjorde man om man inte skrev?

Hon krånglade sig upp i sittande ställning. För att finna svar såg hon sig omkring i vardagsrummet. När hon flyttat in hade färgerna varit fler på den inredning Krister lämnat kvar. Det hade inte tagit lång stund för Ofelia att utgå från den krämfärgade kakelugnen och få till allt i samma färgskala.

De lugnande tonerna omkring henne fick hennes tankar att röra sig fritt. Hur skulle hon finna mening i dagarna utan författande?

Kanske kunde hon hjälpa någon. Om inte det var att göra nytta så visste hon inte vad. Hennes namn betydde faktiskt just hjälp, så bättre kunde det väl inte bli.

Ofelia tänkte på anledningen till att hennes mamma hade gett henne just det namnet. Henrietta hade arbetat som sjuksköterska och gjort allt från att lägga om stora sår till att lugna ledsna barn som fått vaccinationssprutor. Även om dagarna kunde vara stressiga, speciellt under den varma säsongen då även skärgårdens sommargäster sökte sig till ytterskärgårdens vårdcentral, hade hon alltid sagt att det finaste man kunde göra var att hjälpa sina medmänniskor. När hon sedan fött sin dotter och det varit dags att bestämma vad hon skulle heta, hade valet av namn inte varit särskilt svårt.

Henrietta hade även berättat vilken glädje det gett henne att få finnas där för andra människor. Och var det något Ofelia behövde just nu, så var det att hitta tillbaka till något som liknade just glädje.

Tanken på att få hjälpa en annan människa gjorde något med Ofelia. Det började spira i kroppen.

Frågan var bara vem hon skulle kunna hjälpa. Och med vad.

Med nyfunnen entusiasm återvände hon till sociala medier. Hon började gå in på sina följares profiler, de personer som hon inte visste så mycket om. Kanske fanns det någon där som behövde hjälp med något.

Det första kontot hon stannade till på hette Madde Marängs skrivresa. Namnet kändes bekant på något sätt. Ofelia blev nyfiken.

Profilen avslöjade att Madeleine befann sig på Kanelholmen av alla ställen. Vad var oddsen för det? Hur var det ens möjligt att de huserade på samma ö utan att Ofelia visste om det? Å andra sidan hade hon inte varit på holmen särskilt länge. Det var sällan hon lämnade Sockerön. Om hon inte skulle på signeringar eller författarkvällar, naturligtvis. Eller som nu, när huset drabbats av en vattenläcka.

När hon läste inläggen såg hon att Madeleine verkade bo i Enebyberg norr om Stockholm, men att hon av någon anledning befann sig på Kanelholmen för tillfället. Ofelia synade fotona av Madeleine, men kunde inte påstå att hon kände igen henne.