Diktatorns blick

By Stig Holmqvist

Robert Mugabe var 93 år när han genom en militärkupp 2017 avsattes som ledare för Zimbabwe. Han hade då styrt landet i 30 år. Historien om Mugabe tar sin början under 1970-talet, då han som frihetskämpe satt fängslad i det land som kallades Rhodesia. Efter självständighetsförklaringen av Zimbabwe utsågs han till landets premiärminister, och till en början betraktades han som en upplyst och pragmatisk ledare. Trots det kom Mugabes styre att präglas av korruption och hänsynslöst våld mot folket.Det här är berättelsen om hur en frihetskämpe blev till en grym diktator som satte skräck i sin befolkning. Med hjälp av intervjuer med de människor som levt och verkat kring Mugabe har dokumentärfilmaren och journalisten Stig Holmqvist skildrat diktatorns liv. Själv har Holmqvist bara mött Mugabe en gång, men han glömmer aldrig diktatorns blick.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Feb 22, 2023
• ISBN: 9788728543993

Book preview

Stig Holmqvist

Diktatorns blick

SAGA Egmont

Diktatorns blick

Omslagsfoto: Herbie Knott/Shutterstock/Ritzau Scanpix

Copyright © 2018, 2023 Stig Holmqvist och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788728543993

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Kapitel 1

BLICKEN

Öga mot öga har jag bara mött honom en enda gång. Men hans blick fortsätter följa mig. Det har den gjort under många år nu. Och ofta har jag undrat över hur detta tillfälliga möte, denna hastiga blick, så djupt kunnat bränna sig fast i mitt minne. Hur ett ögonblick kan fortsätta bära med sig många års historia.

Det var när jag öppnade rumsdörren för att ta hissen ner till frukostmatsalen på Hotell Intercontinental i Lusaka, som jag i bortre änden av korridoren såg honom komma gående tillsammans med två av sina livvakter. Jag hade aldrig tidigare sett eller mött honom personligen. Men det var ingen tvekan om att det var han, Zimbabwes president, Robert Gabriel Mugabe, som kom därborta.

Jag drog försiktigt igen dörren och väntade tills sällskapet var i jämnhöjd med mitt rum. Då öppnade jag raskt dörren igen så att jag som av en tillfällighet steg ut i korridoren just bredvid presidenten och hans följe.

De två livvakterna ryckte till, stannade i steget och stirrade på mig med tydlig panik i blicken. Om de eventuellt bar vapen innanför kavajen, blev de så överrumplade att de inte ens kom sig för att treva efter dem. Jag kan i varje fall inte minnas att jag såg något. Eller att jag hade en tanke på att de kunde skjuta.

Den ende som inte reagerade på mitt plötsliga uppdykande var presidenten själv. Inte en rörelse i hans ansikte så vitt jag kunde se. Med blicken stadigt fäst mot något mål i fjärran fortsatte han lugnt men bestämt att gå genom korridoren bort mot hissen. Hans livvakter var ett ögonblick förvirrade och osäkra. Ingripa eller inte? Eftersom deras skyddsobjekt föreföll ta allt med yttersta lugn, nästan som om han över huvud taget inte brydde sig om att en potentiell livsfara hastigt dykt fram ur dörren, bestämde de sig för att avvakta. Kanske bedömde de också med tränad blick att jag inte såg ut som en attentatsman.

Fortfarande halvvägs vända mot mig skyndade de båda livvakterna med några snabba steg ikapp sin president.

Jag slöt upp strax bakom dem. Och i en liten väl sammanhållen grupp gick vi mot hissen.

Presidenten såg liten och späd ut där han gick framför oss. Han var klädd i en marinblå kostym och jag hade hunnit se att han bar en matchande ljusblå slips. Ur kavajens bröstficka stack snibben av en välvikt näsduk upp. Skjortkragen var bländande vit mot hans mörka hy. Trots att han närmade sig åttioårsåldern gick han med spänst i stegen. Korta bestämda steg. Det var ingen tvekan om vem i vårt sällskap som var van att härska.

Redan föregående dag hade jag fått besked om att fotografen Eric Börjeson och jag skulle få sova med Robert Mugabe som granne.

När vi igår på eftermiddagen steg ur hissen på våningsplan sex, möttes vi av en beväpnad vakt. Han blev lika överrumplad som vi där vi dök upp med vår filmutrustning. Ett ögonblick höjde han vapnet, men sänkte det snabbt igen och blev stående att iaktta oss medan vi lyfte utrustningen ur hissen och bar in den på våra rum. Korridoren låg helt öde bortsett från ytterligare en beväpnad vakt som stod längst bort till höger. Även han följde oss vaksamt med blicken.

Jag tog hissen tillbaka ner för att undersöka vad som stod på. Den vänligt pratglade mannen i receptionen skrattade: »Du behöver inte vara orolig. Inget oroväckande har hänt. Det är presidenterna som skall ha ett möte här i Lusaka imorgon. Och du kommer att ha His Excellency, Robert Mugabe, Zimbabwes president, till granne i natt. Du kan sova tryggt. Jag vet inte hur många säkerhetsvakter han har med sig …«

Receptionisten nickade menande ut över foajén och först nu lade jag märke till de välskräddade män som stod utposterade runt om i lokalen. Flera av dem bar stora mörka solglasögon.

Med sitt glada leende förklarade receptionisten att hela vårt våningsplan var utrymt på övriga gäster till förmån för presidenten, men att Eric och jag givetvis fick stanna kvar eftersom vi redan bott där flera nätter och dessutom var incheckade av Unicef och därmed hade diplomatisk status.

Eric och jag bedömdes således som ofarliga för presidentens säkerhet. Om det däremot var tryggt för oss att sova granne med honom, undrade jag då jag tog hissen tillbaka upp i sällskap med en av hans livvakter. En tyst man med blicken dold bakom speglande glas.

Och nu, på väg till morgonens möte med sina afrikanska presidentkollegor, gick han alltså där bara några meter framför mig. Helt nyligen hade han återigen vunnit ett val och av sina kollegor gratulerats och hyllats som en stor statsman.

Den dåvarande Afrikanska unionen, OAU, hade som observatör förklarat att presidentvalet i Zimbabwe 2002 varit transparent, fritt och rättvist. Och man hade uttalat sitt fulla stöd för Mugabes seger.

Andra valobservatörer, och inte minst den zimbabwiska oppositionen med dess presidentkandidat, Morgan Tsvangirai, dömde ut hela valproceduren och menade att det förekommit ett omfattande fusk. Och brutalt våld.

Uppfattningarna om Mugabe gick vitt isär. Åtskilliga av dem som en gång hyllat honom som en av Afrikas stora frihetskämpar såg nu honom som ytterligare en av dessa gamla män som med alla medel klamrade sig fast vid makten. Som sedan länge förlorat visionen om den framtid för sina länder som de en gång kämpat för.

Själv hade jag också en gång betraktat Mugabe som en upplyst och pragmatisk ledare. Genast efter självständigheten 1980 talade han om försoning mellan svarta och vita i det sönderslitna nya Zimbabwe. Det bittra befrielsekriget, som pågått i mer än tio år och kostat över 30000 människoliv, var slut. Alla måste hjälpas åt att återuppbygga landet.

»Låt oss förenas i en gemensam strävan som inte är beroende av ras, färg eller religion«, förklarade Mugabe genast efter det att hans ZANU-parti vunnit valet i februari 1980.

Han bad sin forne fiende, de vitas ledare Ian Smith, att komma till sitt hem och inbjöd honom att sitta ner i vardagsrummets lilla soffa. Mugabe satte sig bredvid honom. Han tog Smiths hand i sin. En gest av försoning män emellan. Nu skulle de bygga landet tillsammans.

Och 1982, i en park i Harare, slog jag vad med några oroliga och tvivlande vita farmare om att deras framtid var ljus. Jag var övertygad om att Mugabe hade för avsikt att de skulle få behålla sina egendomar. Att de skulle bidra till utvecklingen i landet.

Det vadet hade jag sedan länge förlorat där han nu gick framför mig i hotellkorridoren.

Vad hade hänt? Var hade den hyllade befrielseledaren gått vilse i sin maktutövning? När hade maktens rus mist all kontakt med verkligheten? Hade det varit en smygande övergång? Eller hade kanske maktens hybris legat latent redan hos den unge Robert Mugabe?

Jag minns inte exakt vad jag tänkte under vår vandring fram mot hissen. Om jag fick åka med. Hiss med Mugabe.

Kanske skulle jag då hinna berätta för honom om den gången för många år sedan då jag en bitande kall höstdag i den lilla staden Malmberget långt där uppe i norr åt middag med hans hustru Sally. Hon som i många bedömares ögon fungerade som sin makes enda varma sociala kontakt med omvärlden.

Hon var död sedan många år nu, men säkert skulle presidenten uppskatta att jag hade några vänliga ord att säga om henne.

Om jag fick åka med.

Framme vid hissen blev vi stående i en tyst, orörlig liten grupp och väntade. Den beväpnade vakten bredvid hissdörren hade redan tryckt på knappen.

Jag var övertygad om att Mugabe med en nick eller rörelse skulle markera åt sina livvakter att jag inte borde stå så tätt intill honom. Uppmana dem att avlägsna mig. Men det gjorde han inte. Varken han eller vakterna gjorde någon ansats att mota bort mig.

Genom åren hade han blivit utsatt för flera attentat och mordförsök. Där jag stod bara några meter bakom honom skulle jag kunna vara ytterligare en attentatsman, som villig att offra sitt liv för att röja en diktator ur världen skulle få en hedersam fotnot i världshistorien. Med ett lämpligt vapen skulle jag hinna avlossa några välplacerade skott i hans ryggtavla innan hans livvakter hann peppra mig. Fast antagligen bar han en skottsäker väst innanför den välsittande kavajen.

Det föreföll som om han var totalt oberörd. Oåtkomlig och osårbar. Inte den minsta kroppsrörelse eller ryckning i nackmusklerna antydde att han var medveten om att någon som absolut inte borde vara där stod just bakom honom.

Som i vår egen avskärmade värld stod vi under några långa sekunder och väntade.

Men sedan skedde allt väldigt fort. När hissen plingade till och dörrarna gled upp, gick president Robert Mugabe och hans två livvakter snabbt in. Vakten bredvid hissen tog samtidigt ett steg åt sidan mot mig. Effektivt hindrade han mig från att följa efter. Han gjorde dessutom en lätt rörelse med sitt vapen. Höjde det en aning.

Någon åktur tillsammans med presidenten var det inte tal om. Inte en chans att berätta om middagen med Sally. Om åren då vi trodde på honom.

Ett ögonblick blänkte det till i Mugabes glasögon när han vände sig om i hissen. Hans blick föreföll vara fixerad vid en punkt långt i fjärran. Eller kanske var den försjunken djupt inom honom själv. Mig tycktes han över huvud taget inte observera, trots att jag stod nästan rakt framför honom.

Hissdörrarna gled igen. Robert Mugabe försvann ner till mötet med sina afrikanska presidentkollegor.

Vakten vid hissen slappnade av, trampade lite med fötterna. Vi kunde le åt varandra. Den intensiva spänning som vi förut inte varit medvetna om släppte plötsligt.

Men blicken där i hissen – jag har aldrig glömt den. Kusligt intensivt närvarande, samtidigt som den tycktes leva långt borta i en egen verklighet. En blixt av svart stål. Genomträngande, men oseende.

Hade det då en gång i tiden funnits en annan blick? En blick som i fängelset skrev kärleksbrev till Sally i London? Som skrev till Amnestygruppen i Stockholm och tackade för pyjamasen? Som tittade upp från Graham Greene-boken där på State Houses veranda, höjde tekoppen och skrattade mot sin älskade hustru?

En blick som en gång lett med varm fadersstolthet mot sin förstfödde son?

Hade det alltså en gång funnits en annan Robert Mugabe – den Robert Mugabe som vi trodde oss stödja under befrielsekampens tid?

Jag tänkte säkert inte tanken just när jag stod där vid hissen i Lusaka – men när får diktatorn sin blick?

Kapitel 2

BREVET

Brevet är daterat den 12 april 1967. Det är skrivet på ljusblått flygpostpapper och försett med en kontrollstämpel från censurmyndigheten i Salisburys säkerhetsfängelse. Flygpostarket är frankerat med rhodesiska frimärken med motiv av en kudu med ståtliga horn samt ett infällt litet porträtt av drottning Elizabeth uppe till höger. Avsändare av brevet är:

Robert Mugabe,

P.O. Box, 8035, Causeway,

Salisbury, S. Rhodesia

Brevet är adresserat till:

Mr. Paul Rimmerfors,

Fölvägen 10,

Jakobsberg,

Sweden,

Scandinavia

Inledningsvis skriver Robert Mugabe:

»Käre Mr. Rimmerfors,

Tack för pyjamasen som ni sände i gåva. Den är verkligen utmärkt.«

Det framgår att Mugabe inte riktigt vet vem han skriver till när han fortsätter:

»Jag är övertygad om att ni ingår i den grupp vänner som inkluderar Margareta, Ulla, Judy och andra. Det är verkligen en välsignelse för en person i min nuvarande situation att ha vänner som er. Om det varit på samma sätt över hela världen, att alla människor sträckte ut sina händer i vänskap och undvek handlingar som skapar fiender, då kanske vår värld skulle vara en bättre plats att leva på. – Låt oss hoppas att andra som liksom ni gör detta i liten skala kommer att sprida ert budskap och utvidga ert antal.

Vi är nu i början av vår vinter som inte ens är en fjärdedel av er vinter. Vi har ingen snö, ingen alls. Nere i söder – i Sydafrika – har de en del. Solen fortsätter att skina och ge värme och temperaturen faller endast lite. Det blåser en kall vind från väster men utan något regn.

Hälsningar och högaktningsfullt.

Robert Mugabe.«

Robert Mugabe är 43 år gammal när han skriver detta brev. Han har redan suttit tre år i fängelse och skall sitta ytterligare sju år innan han 1975 lyckas ta sig till Moçambique och därifrån leda den fortsatta befrielsekampen.

49 år efter att brevet skrevs sitter jag med Paul Rimmerfors och studerar det spröda arket. Robert Mugabe har nyligen fyllt 92 år och har härskat över Zimbabwe i 36 år.

Paul och jag har känt varandra under många år, men det var först när Paul tog kontakt med mig för att visa sin stora samling av material från Robert Mugabes tidiga relation till Sverige som jag insåg hur bortglömd denna berättelse är.

Vilken är alltså historien bakom att Robert Mugabe den gången för många år sedan skrev till Paul och tackade för pyjamasen?

Paul berättar: »Hela engagemanget för paret Mugabe beror ju på Amnesty International i Sverige. Alldeles i början av 1960-talet frågade författaren Eva Moberg mig om vi inte skulle bilda en Amnestygrupp. Jag tror att vi båda redan var medlemmar i Amnesty, men vi hade ingen grupp. Det fungerar ju så att man är aktiv i en grupp som skriver brev till framför allt samvetsfångarnas familjer. När man har etablerat en grupp får man helt enkelt sig tilldelat fångar. På den tiden, på 60-talet, var det en från ett västorienterat land, en från ett östorienterat och en från ett neutralt land. Ofta lite oklara bestämmelser … Men hur som helst fick vi brev från Amnesty i London och vi fick oss tilldelat Robert Mugabe. Ingen visste ju vem det var då. Men det framgick ju snart att han var en ZANU-ledare som hade fängslats efter sin inledande kamp för självständighet.

Det första man gör i en sådan här grupp är att man undersöker om det finns någon anhörig hustru som behöver hjälp och stöd. Och i samband med att Robert fängslades 1964 så for Sally, hans hustru, till London. Troligen med hjälp av Amnesty. Jag vet inte riktigt hur det gick till. Men hon blev sjukvårdsbiträde och bodde i en liten lägenhet. Och vi började skriva till varandra.

Vi fick genast god kontakt. Sally var utbildad lärare från Ghana. Hon hade studerat både i Ghana och i England. Robert var också lärare. Han var utbildad på en missionsskola. Han kom så småningom till Ghana för att arbeta och där träffade han Sally. 1960 for sedan båda tillbaka till Rhodesia och gifte sig. Där fick de några år tillsammans. De fick en son. Men han dog bara några år gammal. Sally drabbades av sjukdom och de kunde sedan inte få fler barn. Det var deras största olycka. Sally berättade att Robert aldrig glömde förlusten av deras förstfödde son.«

Minnet av sonen, han som de döpte till Nhamodzenyika, »Landet som lider«, och som dog bara tre år gammal, bar Robert Mugabe med sig genom livet. Han satt fängslad i Rhodesia då sonen skulle begravas i Ghana. Sally hade då tvingats fly till sitt hemland sedan även hon dömts till fängelse i Rhodesia.

Robert ansökte om permission för att tillfälligt få lämna fängelset och närvara vid sin förstföddes begravning i Ghana. På sitt hedersord lovade han att återvända till fängelset. Men Ian Smiths vita regim nekade honom tillstånd. Och brittiska myndigheter gjorde inget för att bistå honom.

Kanske var det då det slog rot – det bittra hat och den misstro mot allt vad brittisk politik representerar. Det som sedan ledsagar Robert Mugabe genom livet. Att inte tillåtas följa sin förstfödde son till graven förvägrade man enligt hans uppfostran och tro inte ens sin bittraste fiende.

Liksom flera andra av sin generations afrikanska befrielseledare hade Robert Mugabe fått sin utbildning på en kristen missionsskola.

Han föddes den 21 februari 1924 i byn Kutama, ett tiotal mil från dåvarande Salisbury, idag huvudstaden Harare.

Redan i början av 1900-talet hade en missionsstation etablerats i byn för att passivisera lokalbefolkningen. 1896 hade shonafolket i ett uppror gjort motstånd mot de vita nybyggare som trängde in i deras land från söder.

När Robert föddes hade föräldrarna redan två söner. Den äldste, Michael, var duktig i skolan, socialt utåtriktad och den som alla i familjen förväntade sig skulle få möjlighet att lämna det traditionella afrikanska bylivet. Kanske bli lärare eller präst. Som yngre bror var det ingen som till en början ställde några större krav eller förväntningar på Robert.

Men innan Robert hann fylla tio år hade båda hans äldre bröder dött under tragiska omständigheter. Michael dog efter att av misstag ha druckit växtgift och inte snabbt nog kommit till sjukstugan. Han var då 15 år gammal. Robert såg honom dö i svåra plågor.

Fadern, Gabriel, som var snickare i byn, övergav strax efter sonen Michaels död familjen och flyttade från byn. Robert förlät honom aldrig hans svek.

Robert växte därefter upp med sin mor, en yngre bror och tre systrar under magra materiella omständigheter. Modern, Bona, var djupt religiös. Hon hade ända sedan tonåren tytt sig till den kristna missionen och följt dess förkunnelse med djup övertygelse.

Efter sonen Michaels död projicerade Bona istället alla sina förhoppningar om att få en utbildad son i familjen på Robert.

Och det visade sig snart att Robert hade läshuvud.

Missionen i Kutama leddes vid den här tiden av en irländsk missionär, Fader Jerome O’Hea. Till skillnad från sina företrädare ansåg han att deras nitiska förhållande till rigida trosläror inte skulle skapa en ny generation av afrikaner som kunde integreras i de vitas samhälle. Hans ambition var istället att ge en relevant utbildning till barnen i missionens skola. Både intellektuellt och praktiskt.

Han utvecklade bland annat en grundläggande utbildning för blivande lärare, ett hantverkscenter och lät bygga ett väl fungerande sjukhus.

Fader O’Hea observerade också snart att den unge Robert Mugabe var en helt speciell begåvning. Och för Robert kom Fader O’Hea att bli en viktig faderssymbol. Robert tillbringade nästan all sin tid i närheten av missionen och satt ofta på skolbiblioteket och läste allt han kom över.

Bland sina jämnåriga kamrater blev han betraktad som en kuf. Han deltog sällan i killarnas vanliga aktiviteter. Han var liten och späd och undvek fysisk närhet. Han mobbades.

Brodern, Donato, har berättat att byns killar skrattade åt Robert då denne samtidigt som han skulle vakta boskapen gick och läste en bok. Med följd att kossorna sprang iväg över fälten.

En skolkamrat från den tiden har berättat om hur barnen brukade reta Robert, göra honom arg och ledsen och sedan få se honom springa iväg. Man tyckte att han var en fegis.

De flesta som har minnen av Robert Mugabes barndom beskriver honom som en ensamvarg, en som hade svårt att samarbeta och smälta in i gruppen. Men han var smart och läsbegåvad och Fader O’Hea kunde till och med använda honom som lärare för de jämnåriga barnen.

Modern var ständigt ängslig för att något skulle hända hennes Robert. Hon var överbeskyddande. Han var ju den som skulle skapa en framtid för familjen. Genom sin begåvning skulle han bli någon i samhället. Andra bybor fick tycka vad de ville om honom.

Robert själv insåg också att det var genom kunskap han skulle kunna hävda sig i livet. Han var envis. Han kunde argumentera. Han höll alltid fast vid sina åsikter när han väl bestämt sig för något. Och vann ibland respekt för det.

Han lyssnade på Fader O’Hea, som med sin irländska bakgrund gärna berättade om frihetskampen på Irland. Om Storbritanniens förtryck och utsugning av det irländska folket. Om det väpnade upproret. Det som efter nederlag vändes till seger. Fader O’Hea var jesuit och patriot. Han hade respekt för den afrikanska kulturen. Med all sannolikhet påverkade han den unge Robert Mugabes syn på hur den lilla vita minoriteten i dåvarande Sydrhodesia förtryckte den stora svarta majoriteten.

»Vi uppfostrades in i ett samhälle som framhävde den vite mannen nästan som en gud«, sade Robert Mugabe i en intervju många år senare.

1945 lämnade Robert Mugabe Kutama. Han hade då avlagt en grundläggande lärarexamen och under några år arbetade han som lärare på olika missionsskolor. Samtidigt fortsatte han studera på egen hand. 1949 vann han ett stipendium till Fort Hare University College i Sydafrika. Detta var en elitskola för svarta studenter där bland andra Nelson Mandela studerat ett tiotal år tidigare.

Skolan blev en intellektuell uppenbarelse för Mugabe. Där förekom ständiga och heta samtal och diskussioner om politik, samhälle, ideologier och om tillståndet i världen efter andra världskrigets slut. En miljö av idéer och tankar som var totalt annorlunda än de missionsskolor där Mugabe tidigare vistats.

För första gången hamnade han i ivriga samtal om marxism, kommunism och alla folks rättmätiga kamp mot det fortsatta koloniala förtrycket. Senare förklarade Mugabe att det var Mahatma Gandhis tankar om passivt icke-våld som inspirerade honom mest under den här tiden.

När