De rättrådiga

By Vivian Stuart

Den sjunde boken i den spännande och dramatiska berättelsen om Australiens kolonisation - ett land av blod, passion och drömmar.

Omvälvningarna i den nye kolonin är täta och genomgripande. En guvernör har nyss avsatts, en rebellregering har tvingats till reträtt och en ny guvernör har kommit till Australien.

Kommer det att innebära upprättelse åt frigivna fångar i den engelska straffkolonin? Landet behöver sina trogna kämpar – och visst hör Jenny Hawley och hennes familj dit trots sitt förflutna.

Framför allt behöver den nye guvernören män av Andrew Hawleys och Justin Broomes kaliber för att kunna bygga upp landet till en blomstrande, självständig nation.

• Language: Svenska
• Publisher: Skinnbok
• Release date: Oct 28, 2022
• ISBN: 9789979642800

Book preview

De rättrådiga: Pionjärerna 7

De rättrådiga

Vivian Stuart

De rättrådiga – Pionjärerna 7

Originalets titel: The Explorers 1

Copyright © Vivian Stuart, 1982

Copyright © Jentas ehf. 2021

ISBN 978-9979-64-280-0

Mångfaldigande av innehållet i denna bok, helt eller delvis, är enligt lagen om upphovsrätt förbjudet utan medgivande av förlaget. Förbudet gäller varje form av mångfaldigande genom tryckning, kopiering, bandinspelning, elektronisk lagring och spridning etc.

Prolog

Det var hett och instängt i det tomma förrådsskåpet och dessutom dammigt nu, när packlårar och verktygslådor hade lyfts ut för att lastas ombord på de väntande transportfartyg, som låg förankrade i Yarmouth Roads.

Jessica India Maclaine låg hopkrupen i mörkret och lyssnade till det bråda stampet från stövelklädda fötter och till högljudda kommandon och andades ut en liten suck av lättnad. Förrådet låg under den stentrappa som ledde från de gifta familjernas bostäder på Colville Barracks övervåning till dem, som beboddes av regementets underofficerare på våningen nedanför. Jessica hade gömt sig sent föregående kväll, när hennes styvfar tillkännagav att det hade kommit order om embarkering och hon hade sovit där så gott det nu gick, tills reveljen hade ekat strax före gryningen.

Hon var säker på att de inte skulle leta efter henne där och snart, när alla männen hade skyndat ut till uppställningen på paradplatsen och upprop hade förrättats, skulle Hans Majestäts Sjuttiotredje Regemente marschera ner till hamnen och därmed skulle hennes skärseld vara över. Precis som sin bror, Murdo, skulle hon snart vara fri, när regementet var på väg till New South Wales och hennes styvfar var borta ur hennes liv.

Längre än fram till den punkten hade hon inte planerat. Det var tillräckligt för henne att hon skulle undkomma det eländiga livet under styvfaderns tak. Hon måste komma bort från honom och hans brutala misshandel och de outsinliga förödmjukelser han aldrig tröttnade på att överhopa henne med. Om hon så skulle svälta, om hon så skulle få lov att tigga sig till bröd på gatorna, skulle livet aldrig kunna bli värre än det hade varit hos honom, tänkte Jessica bittert.

Och det gällde både henne och Murdo, påminde hon sig. Murdo hade rymt för tre månader sedan, innan regementet lämnade Skottland för att gå ombord på fyra Berwick-smackar och seglas i storm till Gravesend och sedan till Yarmouth på Isle of Wight och där invänta de transporter, som skulle ta dem över tjugotusen kilometer till andra sidan världen. Till landsförvisning.

Det var så hela regementet tänkte på den ovälkomna posteringen. Till och med officerarna talade om den som det, som landsförvisning. Sjuttiotredje hade tjänat i Indien i tjugofem år, de hade kommit hem och räknat med att få utkämpa strider för sitt land under sir Arthur Wellesley i Egypten, Spanien eller Portugal eller, om det skulle visa sig nödvändigt, till och med i det feberförpestade Västindien, om fransmännen skulle försöka vinna nya segrar där.

Men New South Wales, det var en helt annan sak. Det var en straffkoloni och inte ens vetskapen om att deras högste officer, överste Lachlan Macquarie, skulle bli kolonins guvernör och högste befälhavare gav mycken tröst till de stolta höglandssoldaterna med sina drömmar om militär ära.

Jessica suckade och tänkte tillbaka på de kommentarer hon hade hört, de ilskna utbrotten och den känsla av orättvisa, som till och med de färska rekryterna hade känt. Själv hade hon, som tillbringat barndomen i Indien, inte haft något emot ännu en lång sjöresa, oavsett målet. Hon skulle villigt ha följt med sin mor ... men vid gud inte med sin mors andre man! Inte med kompanifanjukare Duncan Campbell, inte ens om det hade gällt hennes liv.

— Jessie ... Jessie, min flicka, är du där? Rösten var knappt mer än en viskning, men Jessica kände igen den som sin mors och hon skruvade nervöst på sig. Hon visste att regementets familjer, fruar och barn, skulle gå sist ombord, men ändå ... Hon drog ett häftigt andetag. Männen hade ännu inte marscherat ut från paradplatsen. Hon kunde höra dunkande trummor på avstånd, men biåsarna var fortfarande tysta och ropen sa henne, att uppropet ännu inte var fullbordat.

— India, viskade hennes mor enträget och använde det förnamn hennes egen far hade gett henne och som Duncan Campbell vägrade att ta i sin mun annat än som ett hån. Öppna dörren, barn. Jag måste få tala med dej.

— Men de har inte gett sej av än, mamma. Han kan komma tillbaka och ...

— Han kommer tillbaka, flickan min. Han slog mej med bältet ... jag var tvungen att säga honom var du var.

Moderns mjuka höglandsröst var fylld av skam, medlidande och sorg och när Jessica hörde den bleknade hennes drömmar om frihet bort. Hon sträckte ut sina domnade ben och släpade sig fram till dörren. Hon hade placerat en bräda mot dörrens baksida för att det inte skulle gå att öppna den utifrån och hon tvekade ett ögonblick. Men det skulle bara krävas en puff för att öppna den, hon hade inget försvar mot Duncan Campbells brutala styrka, om han skulle komma och leta efter henne.

— Ja, vänta lite då, mamma. Jag ska öppna.

Hon yttrade inte ett ord till förebråelse, eftersom hon var medveten om att hennes mor inte hade förrått henne godvilligt, och när dörren svängdes upp var hon glad över att hon inte hade gjort det. Elspeth Campbell stod framför henne, lätt svajande med sitt yngsta barn, Flora, på höften. Hon var mycket blek, hennes läppar var uppsvullna och ett mörkt blåmärke vanställde högra sidan av det vackra, ovala ansiktet. Hon höjde sin lediga hand i ett försök att dölja blåmärket, men Jessica hade redan konstaterat att hon hade blivit ändå grymmare misshandlad än vanligt.

Och det hade varit för hennes skull, för att hon hade försökt rymma.

— Mamma, gjorde han dej väldigt illa? frågade hon botfardigt.

Hennes mor ryckte på axlarna och undvek frågan.

— Jag ville försöka skona dej, flicka. Om du följer med mej nu kan vi gå ner tillsammans med de andra kvinnorna och ingenting behöver sägas. Alla är samlade där nere nu och väntar på ordern och jag har lämnat Janet tillsammans med mrs Macrae. Vi kan hålla oss tillsammans med dem. Han kommer inte att röra dej så länge vi är tillsammans allihopa. Och bara vi kommer ombord på fartyget kommer du att kunna hålla dej ur vägen för honom.

Kanske, tänkte Jessica, men lätt skulle det inte bli. Fartyget skulle vara överfullt med de nittio hustrur och åttiosju barn, som regementet hade fått tillstånd att ta med sig, och det skulle knappast bli något överflöd av utrymmen att gömma sig i. De tomma barackerna erbjöd större möjligheter.

— Jag kunde springa härifrån, började hon. Upp på ...

— Han kommer att leta tills han hittar dej, avbröt hennes mor trött. Du vet hur han är. Och det är en fråga om stolthet för honom — han är fast besluten att hålla ihop familjen för att inte officerarna ska ringakta honom. Och sen Murdo rymde är han ändå envisare när det gäller dej.

Fyraåriga Flora började tröttna på det lågmälda samtalet och på att vara utesluten ur det. Hon stämde upp ett klagande tjut.

— Åh, var tyst, Flora! bad Jessica. Den lilla flickan var Duncan Campbells speciella favorit. Han skämde bort henne och ägnade sig mer åt henne än åt sitt äldre barn, den näpna, älvaliknande Janet, och ljudet av Floras gråt skulle oundvikligen locka honom att komma springande, arg och full av förebråelser. Sluta gråta, säger jag!

Flora ignorerade henne, som hon på senare tid hade lagt sig till med att göra.

— Mamma, kan vi inte gå till skeppet nu? snyftade hon. Jessica kan väl stanna om hon vill?

— Vi ska snart gå, lillan, sa hennes mor lugnande. Hon såg medlidsamt på sin äldsta dotter, såg på det lilla spända, trötta ansiktet och förstod helt och fullt hennes längtan efter friheten. Men hon var knappt sjutton år. Hon kunde inte förmå sig att överge henne nu, kanske för alltid, som hon tvingades att överge sin förrymde son. Murdo var pojke och pojkar hade lättare för att reda sig själva. Han skulle inte få svårt att skaffa sig arbete, han var stor och stark för sin ålder, medan Jessica, som aldrig åt tillräckligt, varken var det ena eller det andra. Hon visste att Duncan varken hyste kärlek till Jenny eller medkänsla med henne. Han var en hård man, ingen kunde påstå annat, en helt annan man än den stilige, sorglöse unge soldat hon hade gift sig med första gången och som hade lockat henne från hennes lilla jordtorva i de skotska högländerna, som hon hade följt till Indien och levt i fullkomlig lycka med i nästan nio år.

Men han hade stupat i strid i slaget vid Seringapatam den 4 maj 1799, när Sjuttiotredje Regementet hade utgjort frontstyrkan i attacken mot den ökände sultan Tipoos fästning, enligt ryktet ointaglig, och hon ... Elspeth Campbell kände den välbekanta värken i hjärtat, som minnet av honom alltid väckte.

Hon hade lämnats ensam, änka med en knappt femårig son och en söt, mörkhårig dotter på sju, som hennes man hade envisats med att döpa till India, Jessica India ... ett orimligt namn men han hade varit mycket förtjust i det och han hade alltid använt det till och om henne.

Prispengarna för segern vid Seringapatam hade uppgått till över en miljon pund, varav befälhavaren, general Harris, hade fått hundratusen ... summor så enorma att de översteg hennes fattningsförmåga. Murdoch Maclaine, som bara varit enkel korpral, hade bara haft rätt att få sju pund. Hon hade fått ut dem i guld tillsammans med de få shilling försäljningen av hans utrustning till kamraterna hade inbringat. Brittiska armén i Indien tog inget ansvar för änkor. Man räknade med att de skulle gifta om sig eller dra sig fram på ett eller annat mindre respektabelt sätt. Om de var unga och vackra behövde de aldrig sakna intresserade kavaljerer och hon ... Elspheth kvävde en suck.

Hon hade fortfarande bara varit tjugofem år och sett bra ut på den tiden. Hon hade haft ett gott anseende inom regementet och hon hade fått många erbjudanden. Det hade funnits flera skäl till att hon hade accepterat det hon fick av Duncan Campbell. Han var korpral, som Murdoch hade varit, och han var känd för nyktra vanor och sträng religiositet. Han hade uppvaktat henne enträget, men det som möjligen hade påverkat henne mest var det förhållandet, att han var vid intendenturen och att det minskade risken för att han skulle behöva gå ut i strid och bli sårad eller dödad. De hade gift sig när regementet återvände till sin fredsförläggning i Madras och ...

— Mamma, hör! Jessicas röst, gäll av rädsla, avbröt hennes tankar. Säckpiporna ... de har börjat gå!

Elspeth hörde också piporna och nickade. Regementet, som för sista gången paraderade på brittisk mark i färgsprakande rödrutiga kiltar, skulle marschera majestätiskt i takt med »Hie’land Laddie», medan trummorna slog takten. Efter att ha lämnat paradplatsen skulle de tåga stolt utför kullen till hamnen och de väntande skeppen. Duncan hade med biterhet förklarat för henne att inga kiltar skulle få bäras i kolonin New South Wales, utan att Sjuttiotredje Höglandsregementet skulle bli omöjligt att skilja från vilket annat regemente som helst. De skulle bli utrustade med vita buldansbyxor, som den nuvarande garnisonen.

Hon borde ha varit där, tillsammans med de andra kvinnorna och sett på dem, men ... Hon grep Jessicas hand, otåligt, nästan argt, och försökte dra fram henne ur hennes gömställe med våld.

— Kom, för guds skull, flicka! Jag lämnar dej inte här! Jag kan inte göra det, vad du än säger!

— Men de går nu, mamma, protesterade Jessica. Han är med dem — han måste vara det. Han kan inte komma och leta efter mej nu. Han får inte lämna dem.

— Han kommer att be adjutanten om permission, om han måste, svarade hennes mor. Han kommer att göra det om han inte ser oss där. Allihop! tillade hon med eftertryck. Floras, runda rosiga ansikte djupnade i färg när hon drog ett djupt andetag och knep ihop ögonen för att samla sig till ett nytt tjut, men det avbröts innan det började av ett oväntat slag från hennes mor.

— Tyst med dej! befallde hon.

Barnet lydde henne och i den plötsliga tystnaden och medan ljuden av trummor och säckpipor avlägsnade sig, hördes ett annat ljud — ljudet av stövelklädda fotter mot stentrappan. Elspeth Campbell viskade hastigt:

— Det är han, India! Ut med dej kvickt och ställ dej här bredvid mej. Ta din packning också ... Åh, flicka, ta packningen, annars kommer han inte att tro att du hade tänkt följa med mej!

Jessica försökte göra som hon blev tillsagd, men den långa vistelsen i skåpet hade gjort hela hennes kropp stel och otymplig och hon stod fortfarande och drog i det knyte, som innehöll hennes få ägodelar, när hennes styvfar kom in i rummet och vrålade hennes namn.

Han utgjorde alltid en formidabel figur, över en och åttio lång och med breda axlar och en muskulös kropp, som stod i proportion med hans längd. Nu, i full uniform och den höga, fjäderprydda regementsmössan, som närmast gjorde honom till en jätte, och det magra ansiktet med de yviga polisongerna högrött av ursinne, såg han så skräckinjagande ut att Jessica ryggade tillbaka. Hennes mor försökte ställa sig mellan dem, men knuffades åt sidan och hennes desperata »Nej, Duncan, nej!» ignorerades med förakt.

— Låt den där eländiga jäntan svara för sej själv, kvinna! dundrade han. — Nå, Jessie — vad har du att säga?

Fanjunkare Duncan Campbell var låglandsskotte, i motsats till större delen av regementets män, och den hårda dialekten skorrade, som alltid, plågsamt i Jessicas öron. Hon drog sig baklänges tills skåpdörren hindrade all vidare reträtt och där blev hon stående med ryggen pressad hårt mot den, mållös av rädsla. Hennes styvfar höll en rottingkäpp i handen och han knackade otåligt med den mot de bruna knäna under den välsittande kilten.

— Nå? Hade du tänkt gömma dej för oss, va? Hade du kanske hoppats att vi skulle segla utan dej, va? Och vad i Guds namn inbillar du dej att du skulle ha gjort ifall vi hade seglat då? Nå, Jessie, fram med det. Jag vill höra sanningen — och jag ska göra det om jag så ska slå den ur dej!

Hon visste att han menade exakt det han sade och hon återfick äntligen målföret och viskade olyckligt:

— Ja ... det var vad jag hade hoppats. Jag vill inte följa med dej.

— Far, tillade han förebrående. Följa med dej, far. Jag är din far, kom det ihåg.

Jessica böjde sitt mörka huvud men stod tyst och vägrade att ge honom den benämning han hade krävt. Hennes tystnad frigjorde den vrede som brann inom honom.

— Hon har bett om det, hustru! röt han åt Elspeth. Och nu ska den där förbannade flickan vid gud få vad hon förtjänar!

Käppen var ett grymt vapen i Duncan Campbells stora, starka hand och han använde den grymt och utan att bry sig om var slagen föll. Flora klamrade sig gallskrikande fast vid sin mor men varken hennes skrik eller Elspeths böner hejdade honom. Inte förrän Jessica föll till golvet och gömde ansiktet i händerna, så att de röda svullnaderna efter käppen blev synliga, avbröt han misshandeln. Han andades ansträngt när han stack käppen under armen och brummade utan misskund:

— Det där var bara vad du förtjänade. Snygga till henne och sen kommer ni efter ner på paradplatsen, båda två. Jag tar lillan.

Flora följde honom motvilligt, men hans tonfall förändrades när han höll henne intill sig.

— Så, så, lilla pyret mitt. Du behöver inte vara rädd för dej älskar pappa. Den där Jessie har varit stygg flicka så hon måste straffas, förstår du. Torka tårarna nu så får du rida på pappas rygg. Han lyfte upp henne på sina breda, rödklädda axlar och flickans snyftingar upphörde lydigt. — Se till att det går fort nu, uppmanade han Elspeth och böjde sig ner och tog upp Jessicas knyte. Finns det ingen sjal här som du kan svepa om henne?

Elspeth, som låg på knä bredvid sin äldsta dotter, tog knytet ur hans hand, noga med att undvika hans blick. Hon drog sjalen ur knytet och reste sig långsamt upp.

— Den här kommer inte att kunna dölja vad du har gjort med henne, sa hon anklagande. När hon inte fick något svar frågade hon med strama läppar: Har inte familjerna gått redan?

Duncan Campbell vände sig på vägen mot trappan och skakade på huvudet.

— Jag har ansvar för dem. De går inte förrän jag säger till. Men rör på benen, kvinna. Jag kan inte låta dem stå där och vänta länge till.

Så han hade hela tiden tänkt komma tillbaka och hämta stackars Jessie, tänkte Elspeth dystert. Han måste ha erbjudit sig frivilligt att ta ansvar för familjerna och eftersom det inte var någon eftertraktad uppgift hade adjutanten säkert gett honom den med glädje. Hon bet sig hårt i underläppen och gjorde sitt bästa för att följa hans befallning att försöka dölja de yttre spåren efter hans vilda misshandel av hennes äldsta dotter, men rottingen hade slagit djupt och både flickans ansikte och hals, likaväl som hennes armar, fortsatte att bära stumt vittnesmål om hans brutalitet.

— Du får lov att hålla den här omkring dej, flicka, sa han och höll urskuldande fram sjalen. Så fort vi har kommit ombord ska jag badda de där såren och försöka få tag på nånting att smörja in dej med.

Jessica, som hade uthärdat misshandeln med stoisk resignation och med ögonen tomt stirrande i fjärran, riktade en bevekande blick mot sin mor. Hon hade praktiskt taget inte gett ett ljud ifrån sig, när käppen högg sig in i hennes kött, men nu utbrast hon gråtande: Ombord på fartyget! Oh, mamma, måste jag gå ombord? Kan jag inte få stanna här — han kan väl inte komma tillbaka om han har ansvaret för familjerna?

— Nej, det kan han inte, medgav Elspeth. Men det kommer att bli jag som får skulden om jag inte tar dej med mej. Och du vet vad han kommer att göra.

Jessica visste av bitter erfarenhet. Hon tog sjalen och reste sig ostadigt, medveten om att hennes sak var förlorad. Hennes mor lade armen om henne och de gick tillsammans utför trappan medan deras släpande steg ekade i tomheten.

Kvinnorna väntade med det tålamod åren hade lärt dem och deras barn var lika fogliga som de själva, när de gick eller bars eller, i några fall, satt upplyftade på handkärror. De soldater, som hade avdelats för att köra de klumpiga kärrorna hade satt sig i rörelse på fanjunkare Campbells skallande order och kvinnorna började gå i ringlande led.

Inga säckpipor eller trummor muntrade upp dem eller hjälpte dem att hålla takten — regementet var för länge sedan utom syn- och hörhåll — och de vandrade långsamt framåt, medan ett eller annat barn gav utlopp för sin spänning genom ett gällt rop.

Jessie och hennes mor hade fått lov att springa för att komma ikapp kvinnorna. Morag Macrae överlämnade Janet i hennes egen mors vård igen och nickade mot Flora, som hade placerats på en av bagagevagnarna.

— Den lilla sover, sa hon. Och det är lika bra det, så slipper du bära henne, Elspeth. Hon frågade inte efter anledningen till deras försening, men hennes mörka, skarpsynta ögon for hastigt över dem båda och den medlidsamma klangen i hennes röst fick Jessica att ana att hon visste allt som behövde vetas. Hennes man var en av sergeanterna, en vänlig, äldre man, som hon hade varit gift med i över tolv år. Sex av åtta barn hade dött i mycket späd ålder — två av dem under resan hem från Indien. Hon var gravid nu, men det inverkade inte på minsta vis på hennes energi eller hennes villighet att vara andra till hjälp och hennes två överlevande barn, båda pojkar, hade ärvt hennes läggning.

— Tack, sa Elspeth. Det är bäst vi går bredvid kärran ifall hon vaknar.

De tog plats bakom kärran, Janet med handen i sin mors hand, och Jessica bakom dem med böjt huvud och sjalen dragen om sig.

Två skepp låg förtöjda vid den yttre kajen, när de kom fram. Regementets manskap var fortfarande på väg uppför landgångarna med svällande bördor balanserande på axlarna och ryggsäckar på ryggarna.

Det ena fartyget var ett dubbeldäckat örlogsskepp, elegant målat i gult och svart. När det sista soldatkompaniet hade gått ombord på enkelt led närmade sig gruppen av gifta familjer foten av landgången.

— Vårt skepp är Dromedary, sa Elspeth till Jessie. Det är ett av arméns transportfartyg så hon är större än Hindostan. Men det verkar som om vi får lov att vänta ett tag tills vi kan gå ombord ... tredje kompaniet ska just till att embarkera nu. Hur känner du dej nu, barn lilla? Om du känner dej matt kan du väl gå och sätta dej bredvid Flora på bagagevagnen?

— Det går bra så här, mamma, försäkrade Jessica. De hade haft långt att gå och hon var nära att falla till marken av trötthet. Hela hennes misshandlade, torterade kropp värkte, men att ge efter för svaghet skulle vara detsamma som att erkänna sig besegrad och vad det än skulle kosta henne tänkte hon aldrig ge sin hatade styvfar den tillfredsställelsen.

Hon sneglade omkring sig och undrade var han var, sedan såg hon honom gå med myndiga, självbelåtna steg längs kajen och stanna till bredvid en liten grupp officerare med handen höjd i oklanderlig honnör. En av officerarna var kapten Henry Antill, som Jessica hade hört skulle bli adjutant till den nye guvernören, överste Macquarie. Antill var en av regementets hjältar, sedan han som ung fänrik hade burit fanan in i Seringapatam och det talades fortfarande om hans mod, närhelst slaget var föremål för diskussion bland de äldre männen. Jessica mindes hur vänlig han hade varit mot hennes mor, när hon blivit änka, och även mot Murdo och henne själv. Sedan regementets återkomst till Skottland hade han emellertid varit hemförlovad och de hade inte sett mycket av honom.

— Kapten Antill har blivit befordrad till kompanichef, sa hennes mor, som följde riktningen av hennes blick medan ett varmt litet leende lyste upp det vanligtvis så allvarliga ansiktet. Och det kan mycket väl vara för vårt, eftersom major O’Connell ska ta kommandot över regementet när vi har stigit i land i Port Jackson.

— Då kommer kapten Antill att resa ombord på vårt fartyg då? sa Jessica. Dittills hade hon inte visat något intresse för sådana saker, eftersom hon inte hade räknat med att de skulle beröra henne, men hon fann tanken på kapten Antills närvaro märkligt uppmuntrande. Ombord på — vad sa du att det hette — Dromedary?

— Ja, det är riktigt, bekräftade Elspeth Campbell. Och det ska den nya guvernören med hustru och tjänstefolk också. De kommer ombord när vi kommer till Spithead. Hon tillade tankfullt medan hennes leende tonade bort: De är förstås främlingar för oss. Överste Macquarie har aldrig tjänat vid det här regementet. Sjuttiosjunde var hans regemente, men han var med vid Seringapatam och det sägs att han är en bra officer och en verklig höglandsgentleman i alla avseenden. Han är från Ulva och han är släkt med Maclaine i Lochbuie. Hans maka ... Hon avbröt sig. Åh, nu verkar det som om vi ska slippa vänta längre. De har börjat röra på sej, tack och lov! Jag måste väcka stackars lilla Flora. Tror du ... Hon såg ängsligt på sin äldre dotter. Tror du att du kan bära båda knytena? Jag måste ta henne.

— Det är klart att jag kan, mamma. Du ska inte oroa dej så mycket för mej. Jessie höll ut handen för att ta emot det andra knytet och rörde inte en min, när hon fick det. Det är ingen fara med mej, det är alldeles säkert.

Men trots sina tappra försäkringar var hon nära att svimma innan den långsamma processionen kvinnor och barn nådde foten av Dromedarys landgång. Hennes mor och de båda småflickorna gick framför henne och när Jessica lutade sig mot landgångens enda räcke för att hämta andan kom kapten Anhill fram till henne med en ung fänrik och hennes styvfar i sällskap.

Först såg han på henne ett ögonblick utan att känna igen henne, sedan log han och utbrast:

— Men är det inte Jessica India? Och alldeles för tungt lastad för en som är så liten. Det måste vi göra nånting åt. Han vinkade med ett finger till en menig soldat i linneklädsel och mannen befriade Jessica från hennes bördor. Hon började tacka blygt, noga med att hålla sjalen draperad kring halsen och axlarna, men sedan hörde hon sin styvfars inställsamma röst och en kall vrede fyllde henne:

— Flickan är min styvdotter, sir. — Jessie, visa artighet mot kapten Antill — har du alldeles glömt hur man uppför sej, flicka?

Jessica visste att han ville att hon skulle niga för den unge kaptenen. Hon tvekade, sliten mellan sin naturliga hövlighet och sin ilska över styvfaderns ingripande.

Till sist löste kapten Anhill själv problemet åt henne. Han sa bryskt:

— För tusan, ser inte fanjunkaren att det arma barnet är alldeles förbi av trötthet? En vindpust skulle kunna blåsa omkull henne. Seså, India, har du glömt hur du brukade rida på min rygg i Madras? Lägg armarna om halsen på mej nu så ska vi forcera den här landgången tillsammans.

Han böjde sig ner och lyfte upp henne och Jessie klängde sig lydigt fast vid honom, när han bar henne upp till Dromedarys lastport, där han försiktigt satte ner henne. Till den soldat som bar hennes knyten sa han med samma bryska, auktoritära röst:

— Ta henne ner till familjernas förläggning. Hennes mor är fanjunkarens fru, mistress Campbell. Säg till henne att flickan är ... Jessica var nära panik när det gick upp för henne att sjalen hade glidit åt sidan. Hon såg kapten Anhills ögon spegla den fasa han kände över det han såg. Hon drog hastigt upp plagget på plats medan hennes kinder färgades röda av bestörtning och förlägenhet.

— Säg till mistress Campbell att flickan är sjuk, befallde han