Wayne går på casino

By Olle Håkansson

Möt Wayne Lundberg - hängiven Moody Blues-lyssnare, livsfilosof på amatörnivå och ständig humörbytare. På fritiden alltså. Om dagarna är han en av Sundsvallspolisens mest erfarna utredare och vid sin sida har han som vanligt kompanjonen Stefan Ekstam. Man skulle kunna tro att de vid det här laget har sett och hört allt som går att se och höra - ändå tycks det finnas en överraskning runt varje hörn ...När en av stadens mer tvivelaktiga medborgare försvinner under mystiska omständigheter är det kanske ingen som direkt lyfter på ögonbrynen. Men när ännu en person går samma öde till mötes får poliserna en ordentlig tankeställare. Är det bara ett sammanträffande eller kan det vara något större som pågår bakom kulisserna?-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Sep 24, 2020
• ISBN: 9788726754933

Book preview

Olle Håkansson

Wayne går på casino

SAGA Egmont

Wayne går på casino

Omslagsfoto: Shutterstock

Copyright © 2016, 2022 Olle Håkansson och SAGA Egmont

Alla rättigheter förbehålles

ISBN: 9788726754933

1. e-boksutgåva

Format: EPUB 3.0

Denna bok är skyddad av upphovsrätten. Kopiering för annat än personligt bruk får enbart ske efter överenskommelse med förlaget samt med författaren.

www.sagaegmont.com

Saga är en del av Egmont. Egmont är Danmarks största mediekoncern och ägs till fullo av Egmontfonden, som donerar knappt 13,4 miljoner euro årligen till utsatta barn.

Allt till min fina familj!

Hustru Inger

Maria och Peter

Catrin och Malin

Mamma Ingrid

Pappa Sven (1921–1996)

1

Sundsvall, sensommaren 2001

R egnet smattrade mot rutan och dropparna bildade oregelbundna rännilar som i vertikala slalom-banor ringlade mot sitt öde. Det var sen eftermiddag den sextonde augusti, en perfekt dag för melankoli.

Rummet indikerade genom sin storlek att ägaren hade någon form av maktposition men lyxen var ändå begränsad. Skrivbordet var av billigare modell med statlig björkfanérsyta och den nedsuttna kontorsstolen i krackelerat skinn hade sett bättre dagar. Väggarna kantades av bokhyllor av samma typ av björkfanér och i hyllorna trängdes mängder av kontorspärmar, prydligt ordnade efter färgerna på deras ryggar.

Den som arbetade här torde vara given egenskaper som sinne för ordning. Till och med lag och ordning. Så var det, även Svea Rikes lag fanns värdigt och centralt placerad inom räckhåll i hyllan men såg synnerligen orörd ut. Till vänster framför skrivbordet stod en meterhög jordtorr och slokörad Dracena och önskade sig själv att vara någon annanstans. Det som därutöver skiljde rummet från de övrigas var besöksmöbeln. Ett runt bord med fyra tillhörande stolar av trä. Ytan på bordet var för ovanlighetens skull avtorkad och fri från smulor och kaffespill. Vid sidan av skrivbordet fanns ett rejält tilltaget fönster med utsikt mot Bünsowska tjärnen.

Melankoli var just precis det som hade förstenat Wayne Lundberg. Stödd på vänster armbåge och med hakan tungt vilande i insidan av handen stirrade han, utan att egentligen se, ut genom sitt fönster. Han förbannade ordlöst regnet som med sin intensitet lurade honom på eftermiddagens och kvällens flugfiske i Ljungan.

Wayne var polis. Själv skulle han troligen presentera sig som en gammal och trött polis. Han närmade sig de sextio och tänkte numera allt oftare på andra saker i livet än att reda ut det regelbundna och aldrig sinande strul som Sundsvalls mindre laglydiga innevånare lyckades åstadkomma. Han var på sätt och vis en legendar på stationen efter nästan 35 år i polisväsendets tjänst. Han kallades också av och till för Sheriffen, naturligtvis en effekt av sitt ovanliga förnamn. Döpt av sin mor efter hennes store cinematiske idol, westernhjälten John Wayne, dock med det försvenskade uttalet ’Vajjne’. I låg- och mellanstadiet hade namnet orsakat en hel del skärmytslingar men Wayne var tidigt välväxt och de efterföljande brottningsmatcherna slutade alltid på samma sätt även så om kombattanten var något år äldre. Lite högre upp i åren funderade han seriöst på att skifta sina förnamn men den tanken slog han ganska snabbt bort. Hans far, Sivert, ville också generöst ge sin son ett filmiskt förnamn och kvitterade moderns Wayne med Botvid, hämtat från sin egen ungdomsidol i svensk film. Wayne Botvid? Hur kan man döpa sitt eget kött och blod till Wayne Botvid frågade han sig. Så småningom avtog hans klagande och som vuxen var han inte missnöjd trots de otaliga gånger han fick förklara historien kring sitt exotiska förnamn.

– Taskigt väder… blir nog inget i dag va?

Wayne rycktes tillbaka till verkligheten. I dörröppningen stod hans kollega och mångårige vapendragare Stefan Ekstam. Ekstam var en bjässe. Inte i bemärkelsen överviktig utan han var helt enkelt bara stor. Bortsett från någon ynka centimeter var han två meter lång och hade bakåtkammat gråsprängt hår. Nog syntes en viss rondör kring midjan men i grunden handlade det om en mycket kraftfull kroppsbyggnad. Som så många andra hade han inlett sin yrkesbana inom polisen i Stockholms förorter med att blada, det vill säga fotpatrullera. Otaliga var historierna om hur han buntat ihop busar, gärna två och två. En av de mer animerade berättelserna handlade om ett rallarslagsmål med en välvuxen snattare i en Konsumbutik. Efter flera minuters våldsam palaver och brottning hade Ekstam fått grepp om en enkilos kaffeburk i plåt av märket Blå Mocca och dängt den i huvudet på sin motståndare. Butiken låg närmast i ruiner efter slagsmålet när han kunde pusta ut och sätta på mannen handfängsel. Som efterrätt till historien kom en äldre man med rullator fram till de två där de stod, tittade på snattaren och klippte sedan till honom i magen med all den kraft som hans gamla kropp förmådde uppbåda.

– Så ska dom tas, muttrade mannen och rullade vidare.

En lustig detalj med Ekstam var också att han i sin krafts dagar var en närmast kusligt lik kopia av Iraks avskydde diktator Saddam Hussein. Samma kolsvarta hår och med en identisk borstmustasch. Några yngre kollegor hade oförsiktigt kallat honom Saddam i något sammanhang, men det hade räckt med en blick för att de skulle inse att det inte hade varit någon av deras bättre idéer. Vid ett annat tillfälle gick det dock rejält snett. En aspirant, Appelgren, hade i ett anfall av skämtlynne kopierat och förstorat en gammal ID-bild av Ekstam till A4-storlek och satt upp den på anslagstavlan. Under bilden fanns texten Efterlyst av världssamfundet. Hämnden kom snabbt och skoningslöst.

För första gången på flera år bytte Ekstam om till fredageftermiddagens innebandy. Lagen delades upp och matchen började, alls inte utan allvar. Den person som sett en prestigelös match mellan två lag bestående av poliser, oavsett sport, den existerar inte. Man kanske kan kalla det ett feltänk att någon monterat upp ribbstolar i gymnastiksalen, men de kom just den här dagen väl till pass för Ekstams hämnd. Lagen hade snabbt tappat fokus på den välväxte men orörlige mannen eftersom han sällan var i närheten av varken boll eller mål på grund av sin storlek. Så kom tillfället. Han befann sig precis i den döda vinkeln snett bakom Appelgren och med en överraskande snabb rörelse fullständigt mosade han in sin motståndare i ribbstolens träkonstruktion. Hans etthundraarton accelererande kilon åstadkom ett brutet revben och ett nytt distriktsrekord i blåmärken på den unge Appelgrens kropp. Dessutom fanns det nu ännu en historia att berätta om Ekstam.

Händelsen avslutades för Ekstams del inne hos Länspolismästaren, Stig Hällman. En introvert kattälskare och frimärkssamlare. Allmänt sett en ordningens man och ansedd som klart duglig på sin post. Hans stora rädsla var att få dålig press kring sig själv, sin station eller kring kåren i allmänhet.

– Jag hoppas att du inser att det inte var särskilt bra att bryta ett revben på Appelgren, förmanade Hällman på sitt eftertänksamma och tonartsjämna sätt.

– Nej givetvis, svarade Ekstam och tänkte tyst att det hade varit mycket bättre med två…

– Nåväl, vi släpper det där, men skada ingen fler av de mina är du snäll, det är svårt nog ändå att få ihop skiftlagen. Jag vill att du vid något bra tillfälle ber Mats Appelgren om ursäkt.

Både Hällman och Ekstam visste att det inte skulle ske men för länspolismästarens del kändes det ändå bra att han i alla fall hade sagt det. För det oskrivna protokollets skull…

Även om Hällman hade en sorts öm känsla och djup respekt för Stefan Ekstam så var han inte mannen att utrycka det i ord. Ekstam förstod dock mycket väl att hade det varit i stort sett vilken annan medarbetare som helst hade händelsen renderat minst i en skriftlig varning. Kanske även med ett löneavdrag.

Ekstam hade genom sin utredningsförmåga och starka vilja löst ett flertal mycket svåra fall och skapat mycket god press åt både Hällman själv och Sundsvallspolisen i gemen. Till och med Rikskriminalen hade offentligt uttryckt sin uppskattning för den storväxte Ekstams förmågor. Även det till Hällmans inneboende glädje.

Om Disney hade 101 dalmatiner så hade Stefan Ekstam säkert också 101 historier från sin karriär. För att lyfta av locket till en historia som visar på hans ibland lite udda humor finns den om busschauffören. För något femtontal år sedan hade Ekstam förstärkt en dagpatrull som skulle upprätta en trafikkontroll på Bergsgatan. Körkort och nykterhet skulle kontrolleras. Någon timme hade förflutit i lugnt tempo, då kommer en stadsbuss körande och Ekstams kollega Jenny Nilsson ser till sin förvåning att han med bestämda steg går ut i vägen och vinkar in bussen. Chauffören stannar och öppnar framdörren, där ser han en bastant polis som fyller ut hela öppningen. Hur var det här då öppnade Ekstam med och tittade barskt på föraren som såg lätt oroad ut. – Jo det är väl bra, närmast pep han till svar. Ekstam fortsatte:

– Jag ser att det står Ej i trafik på din skylt på framsidan, men det stämmer ju inte! Så kan vi inte ha det.

Föraren såg nu helt förvirrad ut och svarade att det visst stämde.

– Skriv något annat, jag ser ju att du är ute och kör… – I trafiken!

Ekstam kunde inte längre hålla tillbaka ett leende. – Stick iväg nu, skulle bara skoja lite, ha en bra dag!

Han backade ner från trappsteget och såg den smått skakade chauffören stänga dörren, ruska på huvudet och åka vidare. Jenny Nilsson som hört hela dialogen skakade också på huvudet och sade bara dåre… till Ekstam.

Ekstam gick oombedd in och satte sig vid Waynes runda besöksbord. Stolen gnällde ynkligt under vikten som den oväntat fick bära.

– En av våra gamla polare var hit förut i dag, Rådorken, minns du honom? Det var nog första gången i världshistorien som han har kommit hit frivilligt… men han verkade faktiskt uppriktigt orolig. Han berättade att Nisse Billigt är försvunnen.

Wayne tittade på Ekstam. Nog mindes han både Rådorken och Nisse Billigt. Bägge tillhörde det gäng som Wayne och Ekstam skämtsamt kallade för go´busarna. Ett tiotal harmlösa småskurkar av äldre snitt och ständigt i farten i trakterna av Navet vid busstationen och vid bänkarna längs Selångersån.

De ställde sällan till med några större besvär och kunde med välvilliga polisögon betraktas som både charmiga och humoristiska även om humorn hos de två grupperna ibland gick isär.

– Nisse Billigt… Jag fattar inte varför dårarna envisas med att kalla honom Billigt. Nisse Billig borde han väl heta, sade Wayne irriterat. Förmodligen skavde den uteblivna fisketuren fortfarande på hans humör. – Vad har hänt med honom då?

– Nä, vet inte, han är bara borta helt enkelt. När dom ölade på som värst i förrgår kväll hade han ankrat inne bland buskarna nedanför SCA-huset. Vid gamla brofästet vet du. Där kan man vara helt osynlig om man vill, i alla fall när det mörknar. Men sedan dess har dom inte sett honom enligt Rådorken. Han svarar inte hemma och dom börjar tro att han kan ha drullat i ån fram på nattkröken.

– Ä, dom där kan ju försvinna i sin egen garderob ibland, svarade Wayne lakoniskt. Vi tittar på det där i morgon om han inte har kommit tillrätta. Du kan ju be dom som patrullerar kring Navet i kväll att hålla ett extra öga öppet efter honom.

– Will do sir. Ska du åka med hemöver? frågade Ekstam.

– Tack, men jag går via Hemköp och fyller på lite och tar nog bussen uppför backen. Vi syns i morrn.

– Yepp.

Ekstam drog sig mot dörröppningen men vände på tröskeln med en glimt i ögat och ett knappt synbart leende.

– Alltså… du kanske bara satt och tänkte på gäddor och abborrar på svenskalektionerna, men namnet Nisse Billigt är faktiskt ihopsatt med grammatisk ackuratess. Du vet, hade han hetat Billig hade det ju syftat på att han själv var billig och så är det ju inte, han är ju bara besatt i det som är billigt. Röda prislappar och sån´t…

Utan att vänta på något svar klev Ekstam ut ur rummet och släntrade i väg mot sitt eget rum längre ner i korridoren. Wayne avslutade arbetsdagen med sin vanliga rutin. Han skrev upp dagens viktigaste händelser och memorablia i sitt A5-spiralblock. Ett enkelt och klassiskt polisknep för att kunna lämna dagens stundtals allvarliga bekymmer kvar på kontoret och därmed skona psyket något i alla fall.

Som fjärde och sista punkt i blocket skrev han Nisse Billigt. Han strök irriterat under det avslutande t: et i namnet.

2

H an kände ett visst styng av dåligt samvete för att han valde bussen uppför backarna till Baldersvägen. Han kunde gott behöva vardagsmotionen i form av att gå både till och från jobbet men matkassen och regndiset avgjorde frågan utan någon längre betänketid.

Tjugo minuter senare stegade han in i sin trea på bottenplanet i huset med bostadsrätter som låg parallellt med Baldersvägen. Från sitt köksfönster såg han Norrlidens skola som numera huserade diverse IT-företag med kodfabriken Försäkringskassan i spetsen. Kommunen hade gjort en av sina märkligare affärer när man sålde skolan till en privat byggentreprenör för en krona vilket hade gjort gott för utvecklingen i det fastighetsbolaget.

Han hängde av sig mockajackan och plockade ur varorna till kylen och skafferiet. Genom att det alltid blev lagad mat till lunch kändes inte middagen som ett viktigt mål utan det kunde vara några skivor Husman med gravad lax och en pilsner till. Han försökte alltmer lämna köttstadiet och växla mot mer fisk, det gav en sorts allmän lättnad i kroppen och han tänkte ibland att det var konstigt att det dröjde trettio vuxna år att komma till en sådan basal insikt.

Det var ofrånkomligt att han, Ekstam och andra kollegor ibland diskuterade schablonerna som utmärkte de TV-poliser som förnöjde folk i tv-sofforna. De hade faktiskt pratat om det senast på lunchen under dagen och han log snett när han tänkte på samtalet. Hade han själv varit en Wallander-typ hade han förmodligen jobbat sent, yrsat hem, tippat i sig två-tre rejäla whisky och somnat halvliggande i club-fåtöljen med trenchcoaten fortfarande på och med ena benet över armstödet. Dessutom skulle antagligen både lägenheten och grannarna irriteras av bastonerna i Also sprach Zarathustra som höll alla vakna utom honom själv.

Apropå Zarathustra så var Richard Strauss ingen musik som spelades hemma hos Wayne Lundberg. Han laddade då och då sin CD-växlare av plättlaggsformat och ofta valde han musiken efter årstiderna. Han hade sina musikrötter i 60- och 70-talets musik och även om han gjorde sporadiska utflykter till moderna artister hittade han allt som oftast tillbaka till de gamla favoriterna. Hösten som nu nalkades kunde innebära stillsam eftertänksam musikkonst som Moody Blues, Neil Young, Cat Stevens, Pink Floyd eller kanske någon av hans husgudar America och Janis Ian. När melankolin slog till med full kraft var det utan tvekan skivan Seventh Sojourn med Moody Blues som kom fram. For my lady med stämningsfullt skapat dragspelssound skapat via Mellotronen i bakgrunden kunde helt hypnotisera honom och ta med honom på tankeresor. Mantovani och Moon River kunde också leda honom in i tillbakariktade tankebanor likväl som Gunnar Wiklunds Minns du den sommar. Andra årstider kunde innebära ett helt annat tempo. Waynes musiksommar var som gjord för Creedence eller Springsteens fart i låtarna likväl som 60-talspopen med Hollies, Shanes och Tages. Vinter och vår var mer av en salig musikblandning. Vintern brev frostig med Sarah Brightman och när julen kom, klassiska julsånger som Adams julsång och Betlehems stjärna.

Som polis var han själv av en mer ordinär sort än Wallander-schablonen. När någon frågade honom om hans intressen brukade han presentera de tre F:en. FFF för fiske, flugbindning och fotboll. Det fjärde F:et var av mer intern karaktär och det hade han lagt bort tills vidare. Att en handlingskraftig person som Wayne Lundberg ägnade sig åt en pysselaktivitet som flugbindning förvånade en del, men vissa saker går inte riktigt att ordbesätta och förklara. Han visste bara att han i rätta doser mådde bra av det. I takt med ett stigande natur- och fiskeintresse hade också bindningen tagit alltmer av hans fritid när vädret var som det var. Sovrummet i norrläge var också ett lämpligt arbetsrum för flugbindningen. Städet satt alltid på plats och det var bara att slå sig ned utan vidare förberedelser. Han hade vid det här laget ett förråd av flugor som skulle räcka långt förbi hans livstid, men likväl var det vård av själen att slå sig ned och fundera