På startlinjen

By Reidar Nordenberg

Musklerna är som strängar när åttaårige Reidar för första gången står på startlinjen. Reidar åker längdskidor och han är duktig. Så duktig att han tävlar och får fina resultat. Snart ställer Reidar upp i en tävling i sin värmländska hemstad Arvika och han har blicken inställd på förstapris: en upplaga av Den flygande holländaren."På startlinjen" är en barndomsskildring i ett 1930-tal präglad av social kamp och politiska slitningar.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Nov 10, 2021
• ISBN: 9788726992113

Book preview

Det var den dagen då jag för första gången stod på startlinjen i den vita snön.

Kylan värmde plötsligt.

Det var som om jag befann mig någonstans i en annan verklighet.

Spänningen var olidlig.

Musklerna var som strängar, darrande inför denna sin första explosion i spåret.

Jag var åtta år gammal.

Vinden svepte fram över Rosendalsmossen, rev ner snö från träden inne i skogen, jagade runt ladorna på den utdikade Sävsjön och rusade vidare upp mellan gårdarna i Högvalta.

De hemstickade tumvantarna drog jag ett stycke upp över tröjärmarna för att inte få in snö på bara skinnet.

Knöt öronlapparna under hakan för att vara säker på att mössan inte skulle blåsa av när jag satte in spurten.

Oddvar och jag hade i julklapp fått våra första skidor av Arnold, äldst i syskonskaran.

Hela julhelgen stod vi med skidorna på inne på köksgolvet eftersom det inte fanns ett snökorn ute på marken.

Vi gjorde lappkast och susade fram i vår inbillade terräng, som bjöd oss härliga löpor, brantare än de som fanns i Tallskogen intill Agnetebergs gård.

Vi hade dessutom en hoppbacke mäktigare än den i Rosendal. Mäktigare även än den i Falleberget, där de båda storhopparna Sven Selånger och Arvikas Tore Edman brukade kämpa om äran. En hoppbacke som möjliggjorde längder aldrig tidigare uppmätta.

Med mjukt böjda knän och armarna bakåtsträckta susade jag ut från stupet och ropade högt:

– Se opp i backen! Nu kommer ja!

Svävade ut över den jublande publiken i en stilren norsk sträckning, landade med ena foten någon decimeter framför den andra och gjorde en vacker avslutning med höjda armar.

Lät jublet sjunka in i mig.

Berta, borta vid köksbordet, ropade ut hopplängden:

– 83 å en halv meter!

Elsa skrek ut stilpoängen:

– 17.5,17,16!

Så var det Oddvars tur.

Han gjorde ett mäktigt hopp och flög ut över stupet.

Berta slog ihop händerna och ropade:

– 91 å en halv meter!

Stilpoängen dröjde.

Så förkunnade Elsa, med händerna formade som en tratt framför munnen:

– 18.5,19,19!

Jag stod där plötsligt stum, förlamad.

Så bra var inte hoppet.

Det var inte rätt.

Jag blev full av gråt men bet ihop.

Ja, varför vann inte jag?

Jag har ju samma förnamn som vår norska släkting Reidar Andersen, som i Planica satte världsrekord med 99 meter, blev bronsmedaljör vid vinterolympiaden 1936 i Garmisch-Partenkirchen och under de norska backhopparnas storhetstid på trettiotalet segrade tre år i rad i Holmenkollen, där han är den ende som har belönats av samtliga domare med 20 i stilpoäng i ett hopp.

Lika orättvist var det den gången när sexdagarscyklisterna spurtade in på rakan utmed järnvägen i Kärrsmossen med Enskede-Johnsson, i gul mössa, som etappsegrare.

Eftersom jag hade gult foder i min sportmössa var det självklart att jag var Enskede-Johnsson senare på dagen i vår egen sexdagarsetapp på samma raksträcka in mot Arvika. Jag vrängde mössan ut och in och satte den med skärmen ner i nacken.

Men när vi sedan sprang för fullt med vanliga träpinnar som cykelstyren blev jag ändå den siste.

Ja, vad tjänar det då till att heta Reidar? Och ha gult foder i mössan?

Samma elände drabbades jag av på julkvällen då Oddvar och jag satt vid köksbordet, trötta efter övningarna i den inbillade men därför inte mindre äventyrliga terrängen.

Det var då far skämtsamt kallade oss Utterström och Thegerström.

Utterström, legendarisk skidlöpare och segrare på 5-milen vid SM i Arvika 1931. Thegerström, en stor och rund grosshandlare i vår stad.

Jag var på nytt nära att grina. För det var jag som kallades Thegerström.

Nu stod jag där inför starten i den vita snön nedanför hoppbacken i Rosendal.

Och skulle visa att jag inte var någon grosshandlare. Även om jag nu inte visste vad en grosshandlare var.

En kasserad ljusstump fick duga bra som valla. Stearinet strök jag ut med en skinnlapp jag fått av skomakare Pettersson på Rosendal. Det var till honom vi fick gå med skorna, när strumporna började titta ut genom sulan och vattnet rann in.

– Valla bara framtill, rådde mig far.

Jag stod och gled med skidorna fram och tillbaka för att de inte skulle kärva i snön vid själva starten så att jag stod på näsan.

Oddvar och jag hade tagit av oss våra uniformsliknande, halvkorta rockar av vadmal, som vi tillsammans med våra kortbyxor fått vid någon av Jultomtarnas välgörenhetstillställningar i Stadshotellets festvåning. Vi hade hängt dem över en gren intill starten.

Vi tyckte om de där rockarna. Vi såg ut som två små soldater med dem. Det hade också Ester, en annan av våra systrar, en gång sagt. Och med spelat allvar brukade hon kommendera: Giv akt!

Vi slog snabbt ihop klackarna och ställde oss i enskild ställning framför henne. Men skrattade så att vi knappt kunde stå upprätta.

Tröjan, som var stor och pösig under armarna, stoppade jag ner i byxorna för att ingenting skulle kunna hindra min stavföring.

Så med en dunk i ryggen skickades jag ut i spåret. Ut i det okända!

Framför mig låg en kilometer att klara.

Några rakor i lätt terräng men också hissnande