Wästgöta ryttare i 30-åriga kriget: 1000 frivilliga bönder drar ut i kriget 1630

By John Rumenius

Wästgöta ryttare var ett märkligt regemente. Under den tidiga våren år 1630 samlades åtta kompanier bestående av frivilliga ryttare i socknarna runt om i Västergötland, för att därefter bege sig mot Stockholm för att delta i det 30-åriga kriget. En armé bestående av bondsöner som återvände från kriget som erfarna krigare med sköldebrev – eller inte återvände alls. Från myterier till stormningar och förvånande militära manövrar, ett kompani som kom att lämna spår i den svenska historien. Författaren John Rumenius har med hjälp av gamla texter sammanställt det ovanliga regementets historia och upplevelser under färden mot kriget på andra sidan Östersjön.-

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: May 7, 2021
• ISBN: 9788726831146

Book preview

www.sagaegmont.com

Tusen Wästgöta Ryttare bryter upp 1630 och drar ut i 30-åriga kriget

En bok som handlar om de åtta kompanier ryttare och deras staber som vårvintern 1630 samlades i de olika socknarna Skallmeja, Edsvära, Hårla, Tämta, Örslösa, Larv, Längum, Gärdhem, Gerum, Humla, Böne, Gingri, Suntak, Wättak, Sköverne, Ullene, Ugglum och alla de andra tre—fyrahundra socknarna med namn från hedenhös. Härliga namn med poesi i men också vittnar om hårt arbete, slit, krig, missväxt och gamla gudar. Ryttarna var frivilliga och till allra största delen självägande bönder.

Boken skall handla om ryttarnas ritt till Stockholm där de mönstrades, deras färd över Östersjön, landstigning på Usedom, kriget fram till efter slaget vid Breitenfeld, där boken tar slut.

Ett särskilt tack riktas till Docent Kapten Ingvar Fredriksson i Vänersborg som har granskat och rättat namn på ryttare och namn på gårdar. Stort tack är jag också skyldig de flesta av de 250 hembygdsföreningarna; särskilt deras ordförande för råd och anvisningar. Kanske de även i fortsättningen kan inkomma med rättelser. Sådana behövs nog eftersom rullornas text på många ställen varit svårforserad.

Det finns mycket att anmärka mot sanningsenligheten i Svensk historieskrivning. Detta gäller framförallt den karolinska tidens senare del och det fortsatta 1700-talet.

John Rumenius

Förord

Västergötland är ett märkligt landskap vars historia försvinner långt borta när de gamla gudarna tillbads av de som då bodde här. Historikerna har liksom inte låtsats om att Västergötland har funnits till. De har inte uppfattat att vårt landskap har varit utsatt för 13 invasioner mellan 1450 till 1808. De har inte lagt märke till att Danmark har utnyttjat Norge som en anfallsbast mot vårt land. De stora befästningarna har funnits på andra sidan gränsen och har utnyttjats som uppladdnings- och anfallsbaser i Sveriges rygg. Västergötland och dess koloniland Dalsland har blivit härjat och bränt av danska legotrupper och nästan alltid blivit lämnat åt sig själva att försvara sig. Vi har också andra namn på krigen än de officiella som Stockholm har satt på dem. Kriget 1611—13 heter här Brännefejden eftersom en massa gårdar gick upp i rök och 6 härader fick lämnas som pant till angriparen, Kristian IV, för Älvsborg. Kriget 1643—45, det enda av de 13 invasionerna, då Sverige bröt freden, heter här Hannibalsfejden. Fredrik III:s anfallskrig 1657 heter här Krabbefejden och den verkliga mordbrännarfejden, som Kristian V satte igång 1675, heter här i Västsverige, Gyldenlövefejden. Då anfölls västra Sverige tre gånger av stora danska arméer. Första gången 1676 med 9.000 man då Vänersborg plundrades och brändes. Andra gången sattes anfallet in som belägring av Bohus med som mest 13.000 man. Belägringen varade i 42 dygn under hela tiden besköts fästningen, som försvarades av 400 man, skaraborgare, och man gjorde försök att storma fästningen flera gånger utan resultat. Tredje gången en större här sattes in var 1678 då Dalsland fick lida fruktansvärt. 495 gårdar brändes, 6.000 kor stacks ihjäl och flera tusen tunnor säd brändes upp. Åmål och kyrkor gick också upp i rök. Detta allt enligt Gyldenlöves egen rapport till sin kung.

Ett fint betyg har i alla fall Västergötland fått, nämligen av Carl X Gustaf. Han säger vid ett tillfälle. Wästergötland är mitt hart när ädlaste landskap. Västergötland blev även under nordiska sjuårskriget på 1560-talet mycket illa tilltygat och kanske det var vedervärdigheterna under detta krig och dem under Brännefejden, 1611—13, som gjorde att västgötarna var så villiga att ställa upp som ryttare och dra ut i kriget 1630, varom denna bok nu skall handla.

Sveriges historia har intresserat åtskilliga utländska historiker och de har påpekat svenskarnas beteende att skämmas för sin historia. Historiker som skrivit internationellt betydande arbeten om vår historia är bland andra dansken Kristian Erslev, tysken Otto Haintz och engelsmännen Michael Roberts samt Ragnhild Marie Hatton. Professor Hatton är den historiker som har lämnat fram det mest intressanta historiska verket om vårt land. Född norska, som avlade akademisk examen vid Oslo Universitet innan hon vid 21 års ålder kom över till England. Genom giftemål blev hon brittisk medborgare och Storbritaniens första kvinnliga professor i historia. Bland de sextiotal historiska verk, som hon har skrivit, räknas hennes biografi över Karl XII, CHARLES XII OF SWEDEN, som ett av hennes förnämsta. Hon skriver bland annat Ett folk som inte känner till sitt förflutna är som en människa, som har tappat minnet. Jag kan inte förstå varför svenskarna berövar sig själva sin historia. De har sannerligen inte någon anledning att skämmas över sin historia.

Jag har både i historiska verk och i läroböcker hittat fel, som senare har återuppstått i välkända utländska tidsskrifter. Så kallade skönlitterära författare drar sig inte för att ta till medvetna osanningar för att nå en politisk effekt i sina böcker. När det gäller våra kungar på 16 och 17-hundratalen tycks det inte finnas några gränser. Ofta kan man i Radio och TV höra och se fel som tyder på stora brister i kunskapen om vår historia.

Vad våra militärhistoriker beträffar borde man kunna förvänta större kunskaper, inte minst vad den karolinska tiden beträffar. Vad sägs om att det storslagna verket KARL XII PÅ SLAGFÄLTET inte innehåller en rad om fälttåget i Norge 1717 och 1718. Ändå stod där 29.000 man färdiga att gå in i västra Sverige samtidigt som tsar Peter ombord på Danmarks handelsflotta, som Fredrik IV hade lånat ut till tsaren på ett år, hade 40.000 man som skulle invadera vårt land österifrån.

Det skall klart sägas ifrån att detta arbete inte är vetenskapligt. Översättningen av de gamla rullorna från 1630 är gjord så att den kan läsas av vanligt folk, västgötabönder, som i dag besitter de gamla ryttarnas gårdar, och andra västgötar i förskingringen. Om renskrivningen skulle gjorts för att få godkänt av historiker hade boken antagligen inte blivit läst mer än av ett fåtal och sedan hamnat i bibliotek och samlat damm.

Wästgöta Ryttare är ett märkligt regemente. Dess ursprung kan faktiskt räknas från Alsnö stadgas födelse på 1280-talet. Det fick sin stadga 1544 och var med sedan i striderna när Estland tiggde Sverige om att få stöd av vårt land för att inte uppslukas av det moskovitiska riket. Nästa stöt gick under den berömde Jacob de la Gardie långt in i Ryssland, som tsar Vasilijs bundsförvant mot Polen, som då var landets fiende. Två västgötafanor var med vid detta tillfälle 1609—10, troligen de enda främmande trupper som varit innanför Kremls murar. Ryttmästarna hette Höök och Kafle, den senare från Västra Tunhem. När det sedan blev en dispyt angående betalningen för dessa tjänster, stormade denne berömde son till den inhyrde fransosen Pontus med västgötarnas hjälp Kexholms fästning och senare även Novgorod för att få Kexholms län i sina händer. Vägen till Moskva hade ju varit lång och åtskilliga ryttare från Väne, Barne, Gudhem och Skånings härader hade fått gödsla Rysslands jord innan de hade kommit så långt.

Väl inne i Novgorod fick ryttarna veta att den unge danske kungen åter hade gått till anfall över gränsen från det dansk-norska Bohuslän och som vanligt höll på att bränna ned deras gårdar i Väne och annorstädes. Kavles fana gjorde myteri när det inte gick att övertala sin ryttmästare att skynda tillbaka till hemorten och ta sig an den gamla vanliga fienden. Såvitt jag kan erinra mig den enda gången i Wästgöta ryttares historia ett förband har gjort myteri. Hööks fana, där en förare Lood fanns med, bröt upp i god ordning, men skyndade sedan till hemortens undsättning. De slapp ifrån att bli pant till Kristian IV:s fredsslut med Älvsborg som miljonlösen på 6 år.

Nio år senare efter strider i Livland blev fanorna omorganiserade till 8 kompanier och 1630 föras över till Pommern. Detta var början till ett århundrade då bönder och bondsöner från Sveriges hart när ädlaste lanskap enligt Karl X Gustav, skulle genomkorsa Polen, Böhmen, Bayern och övriga Tyskland så långt i väst som till Koblenz, Danmark och Norge. Många kom aldrig hem, men åtskilliga, som gav sig ut som trosspojkar och gemene ryttare, kom hem som både ryttmästare och med sköldebrev. De gjorde sig sedan användbara som både överstelöjtnanter och regementschefer. En av dem räddade sin konung i träffningen vid Stuhm som det heter i visan. Till en början trodde Wilhelm von Braun, diktaren till visan, att ryttaren hette Olof Lood, men det har senare visat sig att det var hans broder, Jöns Oxe, som räddade kungen.

Så visst är Wästgöta Ryttare ett märkligt regemente och lyckan har stått dem bi så att ett helt regemente — från hornblåsarna till översten Eric Soop — har kunnat grävas fram ur historien.

Förhistoria

Sverige har aldrig varit ett feodalt land och därför har livegenskapen aldrig slagit rot här. Den svenske bonden var på väg att förlora sin frihet under drottning Margaretas och Erik av Pommerns regeringar, men lyckades under Engelbrekts geniala ledning befria sig från de danska och tyska fogdarna. Den danske historikern Kristian Erslev säger i sitt verk om denna tid: "Det fanns säkert god grund för klagan, medelmåttiga ämbetsmän, fogdar, biskopar, lagmän, häradshövdingar, ja till och med ärkebiskopar försökte självklart att utnyttja sin ställning till det yttersta. Det var lätt nog eftersom en klagan skulle gå den långa vägen till kungen