Hur står det till?

By Alma Söderhjelm

Är ni välmöblerad i huvudet? Måste min hustru verkligen få reda på min hemlighet? Och varför har alla män drabbats av en sådan förfulningsmani? Detta är några av de frågor som Alma Söderhjelm, kåsör extraordinaire, ställer sig i denna sprakande och rafflande samling med korta och skarpsynta texter. Här dissikeras samhället med skalpellprecision i samma andetag som det sablas ner brutalt med humor och patos. Den här boken är för alla med intresse för journalistisk historia – eller som bara tycker att det är roligt med snärtiga och syrliga repliker på samhället. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Feb 5, 2021
• ISBN: 9788726762730

Book preview

författaren.

Måste din hustru få veta min hemlighet?

En kollega och god vän till mig beklagade sig en dag över att han aldrig fick frid i sitt annars så trevliga hem och gärna skulle byta med mig. Jag sade då, att han borde vara lycklig över att ha ett hem, även om det var oroligt och bullersamt, och inte avundas mig.

— Jag skulle vilja vara ensam, sade han.

— Säg inte det, genmälde jag. Tänk, jag kan se mina fönster när jag kommer gående längs Eriksgatan och de är alltid mörka. Aldrig ett ljus som lyser, ingen som väntar mig, ingen som möter mig, ingen att berätta för vilka man mött, vad de sagt eller när det hänt en något. Jag vill ju inte gå och ropa ut det över staden, men jag känner mig ensam, sade jag.

Han vidhöll att han gärna skulle byta med mig; hur lycklig han än var i sitt äktenskap, så hade han dock den bestämda uppfattningen att en vetenskapsman aldrig borde gifta sig.

Någon tid efteråt kom hans fru till mig, och vi sutto och pratade. Plötsligt avbröt hon sig och sade att hon tyckte synd om mig.

— Jag vet att du känner dig ensam. Du kunde ju komma till oss, sade hon. Och det läckte ut att hennes man hade talat om, att jag kände mig så förfärligt övergiven och olycklig. Ord för ord upprepade hon vad jag sagt till hennes man, och jag kunde konstatera att han hade återgivit dem exakt. Däremot tycktes hon inte ha en aning om hur samtalet kommit till, att han beklagat sig och velat byta med mig. Men han hade lagt till, att när man som han var jordens lyckligaste människa, gjorde det ont i hjärtat att se att jag kände mig ensam.

Jag tyckte om hans fru och hade mycket väl kunnat ge henne samma förtroende, om det fallit sig så. Men ändå blev jag perplex, när jag fann att hon visste vad jag i en förtrolig stund hade sagt honom och under så helt annan belysning. Sedan dess talar jag inte om någonting för gifta karlar, åtminstone inte utan att tillägga, att han för all del inte behöver hålla något hemligt för sin fru: ni tu äro ju ett.

Men måste nu de tu vara på det viset ett, att de berätta för varandra inte bara vardagslivets små tillfälliga händelser och sina egna intima angelägenheter utan även andras hemligheter och förtroenden? Är det inte en förskräckligt föråldrad uppfattning, att de skola gå omkring som siamesiska tvillingar, när Gud en gång har varit så god att skapa dem till fria människor, med både framsida och baksida i behåll? På mig verkar det rent komiskt. Hur kunna människor självmant välja att vara bara halva människor och uppträda som mekanismer, vilka måste agera som ett gymnastiserande par: armar uppåt sträck — på tå häv — knäböjning! när den ena går, så måste den andra göra likadant — två steg framåt, ett tu tre — när den ena stannar, så stannar den andra som på kommando. Det är ju dock längesedan äktenskapet var ett sådant där heligt förbund! I en tid, när man kan flyga genom luften till sin älskade och viska kärleksord genom en tråd till Kina och Bortre Indien, verkar gemensamhetsbegreppet herrskapet förlegat. Vilka politiska åsikter har herrskapet? Vilken är herrskapets favoriträtt? Herrskapets älsklingsblomma? Vilken är herrskapets bästa vän? Dock: samma mat kan man lära sig tycka om och samma blommor, och man kan även så småningom jämka ihop sina vanor och politiska åsikter. Men samma hjärtevänner kan man inte arbeta sig till, därför att vänskap betyder rent personliga relationer. Ännu mer komiskt förefaller dock förhållandet när det gäller den nya släkten. Ty för att kunna vara siamesiska tvillingar är väl den elementära betingelsen, att man har samma familj, syskon, farbröder och mostrar. Det verkar fullständigt parodiskt att höra en ung man som aldrig känt familjen förr tala om moster Eva. För att inte tala om detta Mamma som ännu här och där brukas av svärson eller svärdotter. Jag känner en man som varit gift tre gånger: den första svärmodern kallade han Mamma, den andra Mamma Elin och den tredje morsan! Och han fortsatte med både Mamma och Mamma Elin allt medan han tisslade och tasslade med morsan.

Det verkar fånigt att höra äkta makar demonstrera sin samhörighet genom att säga jag när de mena vi och ta sig dispositionsrätt över varandras vilja och hjärta, förmögenhet, idéer och tankar. Följ med en karl, när han förevisar det nya huset eller den nyinredda våningen, oftast iordningställd efter hennes direktiv och ibland med hennes pengar. Jag föredrar ett sånt här draperi — jag har alltid tänkt mig ett sånt här hus — jag har verkligen här satt i verket alla de idéer jag haft. Min villa — min matsal — mina barn och blomma. För inte så länge sedan hörde jag en styvfar säga med blick mot sin hustrus dotter i hustruns första äktenskap: min flicka Elsa. Jag tyckte mig se ett litet leende krusa Elsas läppar. Elsas mamma förändrade inte en min. Elsas mamma vet redan sedan många år tillbaka, att han anser sig ha äganderätt till allt som hon medfört eller bringar ihop till boet.

Elsas mamma tar skadan igen i sällskapslivet. Där är det hon som demonstrerar sin äganderätt. Jag har alltid ett slags förnimmelse av att hon där rycker sig loss från den siamesiska gemensamheten och stoppar honom i en stor pirat, ur vilken hon i sällskap tar ut honom och låter honom sitta eller stå, tala eller sjunga hur och var det så lyster henne. På en bjudning till exempel är hon från början till slut upptagen av att ha ögonen på honom och osynligt eller synligt dirigera honom. Hon disponerar inte bara över honom utan också över allt vad han rör vid. Jag var vid en stor kongress med efterföljande bankett bordsdam åt en man i akademisk chefsställning. Vi kommo snart i livligt utbyte av erfarenheter och tankar. Vid kaffet föreslog han att vi skulle söka upp en prathörna, där vi kunde fortsätta vårt samtal.

Men vi hade knappast suttit tio minuter och ställt en kopp kaffe och ett glas punsch framför oss, innan hans fru stod i dörren.

— Vad pratar ni så ivrigt om? sade hon.

Vi kände oss som skolbarn som smugit sig undan lärarens färla. Han började stammande redogöra för vad vi hade talat om men avbröt sig, och jag fortsatte. Dock, det ville inte riktigt komma någon reda i våra andraganden.

— Det är väl inget som hindrar att jag sätter mig här? Eller var det något speciellt ni hade att tala om? sade hon.

Hon slog sig ned, sedan hon med en gest tillkännagivit att hon ville ta hans stol som var bekvämare. Med detsamma hon gjorde det kände vi att vi inte kunde fortsätta vårt så ivrigt påbörjade samtal. Det uppstod en tyst maskopi mellan honom och mig. Vi började tala om annat. Hon märkte det.

— Jag vill inte störa, sade hon och reste lite på sig.

— För all del, ni stör visst inte, bedyrade jag ideligen.

— Skall jag gå och hämta något åt dig — kaffe? frågade han.

— Tack, jag har redan druckit där inne, sade hon förebrående.

— Punsch, det brukar du ju tycka om?

Men hon ville inte. Emellertid gick det inte två minuter, innan hon hade flyttat hans kopp till sig och smuttat på hans punschglas. Han bjöd henne cigarrett. Hon skakade på huvudet.

— Jag kan få ta ett bloss, sade hon och tog cigarretten ur hans hand … Sedan smuttade hon ännu en gång på hans kaffe och skålade med mig i hans punschglas, varefter hon sköt koppen och glaset till honom och sade nådigt: Jag vill inte ha mera …

Han reste sig ganska snart efter en stunds tomma replikbyten och lämnade mig ensam med denna person, som jag aldrig råkat och som jag inte hade något outbytt med. Om en stund stod han inbegripen i ett livligt samtal med två kolleger. När hon såg det, blev hon orolig.

— Nej, nu måste jag se till att få min man hem så småningom. Han är så kvällssömnig och vi har långt hem.

Hon gick fram till de tre herrarna, som strax bröto av samtalet.

— Får jag hämta en stol? sade den ene efter en paus.

— Tack, jag har suttit så länge, jag står gärna, sade hon. Man lär ju bli vacker av att stå, tillade hon med ett förlegat stänk av koketteri.

Hon hängde sig dock på sin mans arm, för säkerhets skull. Han ville lösgöra sig, men hon följde med.

— Ja, vi ska väl tänka på hemfärd, sade hon.

De togo avsked. Då hade hon tagit ifrån honom allt: hans stol, hans bordssällskap, hans samtalsämnen, hans kaffe, hans punsch och hans kolleger. Sist stoppade hon honom själv i sin ägandes osynliga pirat och for som ett skott hem med honom.

Vi ogifta finna ett sådant beslagtagande lika löjligt som förskräckligt. Vi kunna inte fatta att en karl står ut med detta. Men trägen övning säges ju ge färdighet. För oss är det dock relativt likgiltigt om man och hustru disponera varandras villor och barn och kaffe och punsch, bara det inte sker på vår bekostnad. Men vi kunna inte riktigt finna oss i att själva tvingas in i allehanda komplikationer, som vi aldrig eftersträvat, och kanske till och med att slutligen om lyckan sparkar, som ryssarna säga, stoppas in i piraten tillsammans med honom.

För dem som gifta sig unga och oerfarna är det ju självklart, att den största lyckan består i att vara ett, att ha gemensamma vänner och intressen. Men gifter man sig eller får nya vänner vid äldre år, sedan man redan format sitt liv, så borde det vara lika självklart att man inte försöker, att hålla på det där siamesiska tvillingskapet. Människor utvecklas åt olika håll, i synnerhet i dessa tider, då båda parterna i äktenskapet äro engagerade i socialt eller privat arbete och känna sig solidariska med olika samfund och sällskap. Det förefaller så joltigt att se i synnerhet äldre fruar hänga efter sina män och manifestera sin äganderätt till dessa. De göra sig ofelbart löjliga.

— Tänk, vilken lycka det måste vara att kunna bestämma om hur man har det, kunna bjuda människor till sig utan att någon gruffar och bråkar, sade en fru till mig.

Jag hör ofta uttalanden i samma riktning. De, fruarna, lida ofta av att ej få ordna något efter eget sinne i syfte att ha roligt själva, utan alltid bara för att ens ställning fordrar det eller för att mannen har återbjudningsskyldigheter eller andra konventionella förpliktelser. Skulle de däremot en gång för alla vänja sig vid att ha var sitt umgänge, så bleve det en naturlig sak, och ingen skulle göra några reflexioner.

Kunde inte äktenskapet