Regnbågen

By Inga Thelander

Det är 1930-tal och den mörka krigstiden ligger som ett tungt täcke över världen. Med detta som bakgrund utspelar sig berättelsen om Sandra och hennes komplicerade relation till den ambivalenta motståndsman som hon förälskat sig i. Han strider och kämpar mot tyranniet i den totalitära delen av världen, samtidigt som han i sin relation till henne tycks agera helt i motsatt riktning. Deras motstridiga passion blir förgörande och kärleken börjar mer och mer likna en krigszon. I takt med det faktiska kriget tycks deras kärlekskrig leda i allt hastigare tempo mot ett hemskt upplopp.. -

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Dec 19, 2018
• ISBN: 9788726694253

Book preview

det?

I

1.

Sandra Waller tog det till en början så som hon alltid tagit saker som varit outhärdliga, hon blundade och vek förbi så länge hon kunde innan hon fortsatte framåt.

Denna gång hade strävan varit att övervinna för att komma hem. Vad som skulle följa sedan hade hon inte förmått sätta sig in i.

Hon var medveten om att hon fortfarande måste blunda, försöka hålla ifrån sig.

Julidagen hade ingen värme, blåsten slet i grå molntrasor och viftade dem envetet över solen. Hon flanerade omkring på tomten och nere vid stranden, vind och färger slog emot henne. Färger hade hon alltid sökt sig till, hon såg händelser och år i olika färgspel och nyanser. På grässlänten mellan stenarna var lä, hon slog sig ner där med ryggen mot en tall. Gräset var tätt och frodigt som på försommaren, grönskan omslöt henne mjuk som en barndom.

Barndomen var ofarlig, en neutrumvärld som vilade luftig i grönt ljus.

Barndomen hade varit gräsmattor och häckar kring ett hus av tegel, hon hade tyckt att hennes värld var enorm och tyst. I den fanns Hans och barnsköterskan och pappa och de i köket. I den fanns också fläkten efter någon som hetat Sofie och som varit hennes syster. Hon mindes inte Sofie, men hon mindes att man talat om henne. Man hade sagt att Sofie varit älsklingsbarnet och att frun ändrat sätt sedan. Hon behöll sitt nya sätt. Man hade mycket att säga varandra ute i köket och man tänkte inte på att det som sades småningom kunde förstås av någon som lyssnade utan att fråga.

Mamma doftade gott och spelade piano, ibland sjöng hon barnvisor och lärde Sandra dem. Ibland sjöng Sandra för främmande som kom på kaffe.

Ibland fick hon inte vara med alls, hon schasades undan och måste gå till barnsköterskan. Ofta smög hon sig till att lyssna eller till att kika på ett lysande tyg, som glimtade i salongen. Hon lyssnade inte på ord, bara på röster, särskilt en av mammas väninnor hade en röst som en fågel. Fågelrösterna fanns i vårmorgnarnas tidiga gula ljus, men också i det halvvakna gråvita, fågelrösterna väckte henne i maj.

Att bli bortschasad gjorde ingenting, hon ville inte vara med, bara bredvid. Att inte få vara med Hans gjorde heller ingenting, han var sex år äldre och bråkig. Men hon tyckte inte om kökspratet när Sofie och frun ältades. Ändå måste hon höra det, hon kröp under bordet och tog katten i knäet. Vem tänkte på vad en femåring begrep? Det var synd om frun, sade man, Sofie hade varit så tillgiven och kelig och söt, ett gusslån. Ja, man mindes henne än efter drygt två år. Skada, att Sandra verkade kantig och morsk. Hon var lik far sin. Skada, att hon inte kunde komma i Sofies ställe för frun.

Var hon lik far sin? Hon betraktade honom närgånget, han hade borstiga ögonbryn och ljust hår, askblont hår, hon hade tagit reda på nyansen. Och grå ögon, mörkt grå ögon.

Ja, hon var lik honom, men inte hans röst. Han talade fort och omjukt, han hade alltid bråttom. Han hade alltid tid med mamma och en annan röst för henne, en låg röst som smekte. Hon längtade efter att någon skulle tala till henne med en sådan röst. Hon hade respekt för pappa. Han kunde bli mycket arg.

Hon fanns i sval grön luftighet som smekte i barndomens trädgård. Pappa och mamma var det stora, ett skydd, men hon hade slutat att söka sig till dem. Hon sökte sig hellre till köksvärmen och katten under bordet.

Hon mindes atmosfär, några ord och tonfall, en katts spinnande och mjuka päls, fågelsång och vårmorgnar. Det var allt.

Hon mindes sprickan i svalheten genom upplevelsen framför en blommande luktärtshäck. Hon försjönk i färgerna och sin längtan, som oroade, som kom henne att hörbart dra in doften genom näsborrarna. Hon drogs mot den häcken så länge blommorna fanns och fast hon kände sig olycklig utan att förstå varför.

Men hon förstod varför hon kräktes när trädgårdsmästaren dränkte råttorna i dammen. De var två och försvann under vattnet. De sam under vattnet, kravlade, skrek med öppna munnar och uppdragna läppar över vassa tänder. Hon tyckte sig höra deras skrik. De kämpade i buren och deras nakna svansar slingrade masklika i dammens bruna vatten. Hon förstod att hon kräktes för att de led utan chans att komma undan. Men trädgårdsmästaren sa att de var skadedjur och dog lätt.

Hon var sex år inför första mötet med det outhärdliga.

Hon var sex år fyllda och skrevs in i skolan samma dag på eftermiddagen. Hon mådde fortfarande illa, när hon promenerade med mamma till inskrivningen. Råtthändelsen hade hon inte stått ut med att tala om.

Världen vidgades mot ett skolhus och ett klassrum med trägolv.

Vad fanns mer att komma ihåg? Återblicken på den svala barndomen lindrade, hjälpte till att fördröja, kom tiden att gå på en läskyddad grässlänt. Solen hann ta en paus mellan molnvisiterna; hon lade sig ner i grönskan med armarna bakom huvudet.

Skolan gav annan atmosfär, andra röster och lukter. Skolans röster var gälla och många kamrater luktade kiss eller som gamla kläder i trädgårdsskjulet. Långt senare skulle hon förstå att de bara luktat fattigdom, att deras hud och hår sugit in stugans ständiga gemensamhetsliv av matos, nattkärl och dunstmättad värme, som aldrig hann vädras ut.

Skolan gav försmak av ofrivillig isolering, flickorna höll sig undan från henne på rasterna. Förut kände hon bara prästens dotter som hon inte tyckte om, hon var tillgjord. Flickorna tittade i smyg ända tills hon lånade ut sin boll och ritade upp en hage i gruset, bad dem hoppa med henne. Isoleringen hade ställt henne inför problem, som kom henne att grubbla, som gjorde henne uppfinningsrik. Hon sökte sig till flickorna, pojkarna slogs eller sparkade boll. Hon fick en vän som hette Märta. Märta hade fyra småsyskon, trasiga skor och strumpor som korvade sig. Hon uteblev ofta från skolan för att mamman var sjuk. En dag berättade hon att mamman kommit på sanatorium och skulle få vila. Märta hann inte gå hem på frukosten, hon satt på galoschhyllan och åt smörgås med flott eller amerikanskt fläsk. Det var billigt. Det blev knapert med kosingen hemma, sade hon, eftersom hon inte kunde hushålla som mamma. Märta hade aldrig tid att leka efter skolan. Hon skulle hem för att tvätta och laga mat. Hon var tacksam för att grannfrun såg till det värsta, för att ingen annan hemma fått lungsot. Sandra tyckte mycket om Märta som var äldre. Hon hade måst sitta kvar i klassen eftersom hon hade skolkat alltför ofta.

Fröken kunde vara sträng. Hon slog en del med pekpinnen och luggade andra. Hon grälade på dem som hade smutsiga händer. Sandra hörde aldrig till dem som utsattes för fröken, fast hon också kunde ha smutsiga händer. Fröken tittade efter löss i håret, men aldrig på henne.

På vintrarna åkte hon skidor och hamnade bland pojkarna, eftersom flickorna i allmänhet varken hade tid eller intresse för skidor. Pojkarna åkte i skidbackar med gupp. Hon gjorde detsamma för att reta dem. Hon tyckte pojkarna var avskyvärda och gick in för att klara guppen bättre än de. När hon lyckades med det var nöjet borta.

Hon fanns i två världar, i en ettrig och fattig kamratvärld, i hemmets ombonade rum med pianot och musikläraren. Hon trivdes i bägge, men skulle föredragit kamratvärlden om inte pianolektionerna roat.

Naturligtvis tänkte hon aldrig på ettrigheten bland kamraterna då för tiden, men hon märkte fattigdomen eftersom den var allmän. Hon reflekterade aldrig. Samvaron med kamraterna gav spänning, det var kamp på jämnställd grund; genom lekarna på raster, genom tävlan i skidbacken. Skolan kom bredvid; dels tävlade hon där med Märta som blev bäst om hon hade tid, dels var det inte fullt så ärorikt att försöka komma i täten under frökens ögon.

Hon hade tagit skolan och den gröna luftigheten för given ända till den dag föräldrarna sade att pappa skulle flytta. Han hade fått bra plats i Stockholm.

Stockholm låg många timmar bort vid världens ände. Hon ville inte dit. Hon ville vara kvar vid sågverket och kamraterna. Hon grät översiggiven.

Hon borde vara tacksam, sade mamma. Hon skulle börja i fin skola och få andra kamrater. Det var på tiden. De hade märkt hennes dåliga vanor, tendensen att dras neråt. Hon teg och visste inte vad tendens betydde. Hon fick löfte om pianolektioner i Stockholm också.

Solen försvann. Hon frös och gick mot huset, mot kvällens ensamhet. Vattnet slog mot stranden i tunga, sövande dyningar.

Långt borta, på andra sidan tomtgränsen och bortom skogsremsan hördes skratt och rop. Hon ville inte väckas, ville inte komma ur denna domning som var vila, som kunde ge vederkvickelse och läka. Hon skyndade framåt och in i huset. Hon lagade mat och åt, ägnade sig åt absolut nödvändiga sysslor, men inte mer. Hon var fruktansvärt trött men visste att hon inte kunde sova än. Hon gick in i rummet som hade utsikt över fjärden. Solen skymtade under molnen som en blekgul skiva, den sjönk mot talltopparna i väster svagt glänsande som återskenet av en längtan. Omkring fanns bara gråhet, under välvde vattenmassorna, i kuvad storhet, stillnande av kvällens lugn. Gråheten trängde sig på, förvandlades, blev till den första tiden i en stad.

Att bo i våning, att tvingas in bland gator och hus i stengrå hårdhet utan grönska, utan luftighet. Hon frös under rummens höga tak, hon avskydde stadens lukter.

Hon sattes i flickskola, där alla var lika henne själv. Alla hade vårdade, låga röster och fnitter. Hon kände sig äldre än de andra, fast hon var ett år yngre. Alla var välklädda, ingen luktade.

Här träffade hon Rose. Det var Rose som tydde sig till henne. Sandra kände sig besvärad och tyckte illa om hennes namn. Rose var liten och söt med lockigt mörkt hår. Hon var rar. Ibland följde hon med hem för att läsa läxor.

»Rose är en söt flicka», sade mamma. »Roligt att du äntligen har fått hyggliga flickor att umgås med.»

Rose var ganska ensam, hennes mamma hade yrkesarbete. Rose hade två syskon, systern var nästan lika gammal som Hans, brodern hade just börjat skolan.

Det var ingen spänning i skolan, hon slappnade av. Här granskade ingen hår och händer, här talade ingen om kalvslakt och förde slagsmål på rasterna. Här fanns ingenting att vänta på. Allt var grått, slätstruket. För att få utlopp kunde hon drämma till med en sjusjungande svordom eller briljera med oanständiga ord bara för att få nöjet att förklara dem för de fina små flickorna, få njuta av deras förfärade miner. Hon gick gatan fram med smällande steg, karsk röst och gråten i halsen. Hon kände sig som en fånge i staden, hon hade ingenstans att gå, hon fick ingenstans gå efter skolan. Staden var farlig, sade de. Hemma fanns bara de höga taken och utsikten mot andra hus.

Den grå tiden var tröstlös, men musiklektionerna hjälpte henne att vänja sig. Sånglärarinnan gjorde skolan dräglig.

Hur länge varade den tiden? Hon kom inte ihåg, det var ingenting att minnas annat än blänk av somrar på badort, av frihet och frisk luft.

Men andra år trädde fram, gjorde sig påminda genom att det tillståndet rämnade och lämnade henne oskyddad i blå sårbarhet, i sökande. Hon började skriva dagbok, hade fetmat, förnam någon gång det hisnande som hon anat framför en luktärtshäck.

Den blå tiden var fruktansvärd. Det var total ensamhet och det återupplivade minnet av Sofie som varit ett »gusslån». Den blå tiden präglade henne för en framtid.

Hon var formlös och tjockbent med spikrakt hår och ständiga finnar på hakan. Hon hatade sig själv.

Hon sattes i dansklubb och blev panelhöna. Rose var också med, oförändrad, lockig och smäcker och rar.

Eftersom hon blivit »stor» skulle hon varnas för farligheter och kön. Det var som om föräldrarna först nu upptäckt henne, de vaktade över tider, ställde till uppträden för kvartar som kunde berott på en spårvagnsförsening. Föräldrarna såg inte hur hon såg ut och att ingen uppmärksammade henne. De tänkte på ungdom och drifter, men talade också om synd och straffet som väntade de mot Gud ohörsamma. Och det var ständigt samma synd de tänkte på. Men Gud fanns inte med i deras vanliga tillvaro och de gick aldrig i kyrkan, därför blev Gud för Sandra den tredje anklagaren vid dessa uppträden, och eftersom anklagelserna aldrig hade någon grund blev hon avogt inställd också mot Gud.

Hon måste överta moderns urblekta strumpor och avlagda underkläder, på den tiden fanns inte nylon, och silke användes bara till finbruk. Hon kläddes ändamålsenligt och ekonomiskt. Modern köpte tygerna och gamla Hanna sydde. Att komma med opposition mot en färg eller en modell följdes av tråkigheter. Modern bad om tacksamhet och grät, tills fadern kom hem och tog vid med örfilar eller armnyp.

Han lyssnade alltid till modern. De var alltid två emot henne och så »den osynlige» med straffen i bakgrunden, andra, kommande straff.

Du ska hedra din fader och din moder, och du ska framför allt tacka dem.

Hon hade sörjt över att inte kunna vara tillgiven som Sofie. Det hände att hon grubblat över om modern fortfarande inte kommit över sin saknad efter Sofie, om saknaden sökte hämnd på någon annan. Hon hade frågat Hanna om Sofie, om hur hon varit och sett ut, men hon hade aldrig frågat om moderns förhållande till henne. Hon hade inte förmått sig till det, eftersom det ofta skett i samband med trassel. Hanna var försiktig, hade sagt att Sofie hade väl varit som barn är mest, och att Sandra inte skulle tänka på det. Alla hade sin tid att se fram emot, och Sandras tid kom väl bara hon hade tålamod. Somliga får sitt tidigt och andra sent, menade Hanna dunkelt och ville inte gå in på förklaringar.

Vissa scener glömde hon aldrig, därför att hon känt sin rättslöshet och sitt absoluta beroende. Hon hade väl varit fjorton den lördagskvällen hon glömt tiden hemma hos Rose för att hon fått idén att sjunga första gången. De var ensamma och spelade grammofon, och Sandra sjöng. De hade fnittrat och flamsat, hon hade agerat primadonna, klätt ut sig. Rose applåderade och skrattade åt hennes miner. Med ens hade de råkat titta på klockan, fått se att den var nära elva. Sandra skulle varit hemma tio. Hon sprang hem hela vägen, men då och då stannade hon upp, tog sig för bröstet och fnissade. Roligt hade de haft, några örfilar fick hon stå ut med… om de var hemma. De var nog inte hemma, då hade de ringt. Låt dem inte vara hemma! Hon hade bett, men inte till Gud, till någon annan någon som förstod och hjälpte. Någon måste man ha att ta till.

Men de väntade. Fadern var ute i tamburen innan hon ens tagit kappan av sig. Han tog henne om nacken, föste in henne i vardagsrummet där modern satt. Fadern skrek, modern var stilla med armarna i kors över bröstet. Ingen hörde på vad hon hade att förklara, de tog för givet att hon ljög. De trodde inte ens att hon varit hos Rose, eftersom ingen svarat när de ringt. Först då kom hon ihåg att telefonen inte hördes från Roses rum. Hon försökte få tala, men ingen lyssnade. Fadern anklagade, sade sig veta var hon hållit hus; i parkerna där ungdomen hängde, där de hånglade och levde bus. Mamma och han hade just lagt märke till dem på hemväg från bio, och dit drogs hon, förstås, till skumrasket där pojkarna gjorde som de ville.

»Nej», skrek hon i sin tur. »Det är inte sant. Ring till Rose. Ring…»

Men fadern slog henne för munnen, sade att man störde inte hyfsat folk mitt i natten, och vad hade han för bevis annat än Rose, som naturligtvis skulle ljuga hon med. Vem visste för resten hur dags hon gått därifrån? Hon kunde haft mycket för sig på hemvägen. Rose var inget vittne.

Då hade hon sagt just det hon inte borde ha sagt, men det hon länge tänkt:

»Hur var ni egentligen själva; hur var pappa, som tror sånt om mig?»

Då hade fadern gripit tag i henne och han var stark. Han hade slängt henne över knäna och dragit ner hennes byxor, givit henne stryk. Hon visste inte om det gjort ont, hon var bara medveten om förnedringen. Men hon hörde moderns röst om att hon var elak och hård, aldrig gav förtroenden. Den som inte gav förtroenden var inte att lita på.

Hon hade aldrig berättat för Rose vad som hänt, förödmjukelsen var för stor, hon hade bara berättat att ingen trott på henne. Men Roses mamma hade ringt och förklarat. Hon hade berättat att de sett Sandra rusa i väg för trapporna, medan de kom i hissen.

Ingen hade bett om ursäkt. Fadern hade sagt att hon fick stå sitt kast. Hon kom ju en hel timme försent.

Nej, hon hade aldrig givit förtroenden. De hade aldrig vetat att hon hatade sin kropp; att hon använde urvuxna linnen för att platta till brösten så att de inte syntes under klänningen. De hade aldrig vetat att hon möjligen skulle kunnat sträcka sig så långt som till en kyss – om någon velat kyssa henne – men att hon fasade för »det där» som gifta kvinnor måste uthärda. Ingen visste att hon stundom var kär, men aldrig besvarat, för pojkarna lade inte märke till henne, de gav sig inte tid att prata. Hon hade varit pryd som ett högviktoriansk mamsell både i tankar och åthävor.

Men hur skulle mamma ha varit mot Sofie?

Hennes utlopp var dagboken, böcker och opera. Hon gick hellre på opera än på teater, hon gick på konstutställningar där man kom in gratis.

Ibland svävade hon i hisnande rymder av skönhetsupplevelser, i skönheten anade hon det outhärdliga och grät.

I sitt rum var hon sig själv med böcker och dagdrömmeri. Hon stängde sig inne, vämjdes och hatade. Hon sträckte sig mot skönhet och ville dö, framför allt vid anblicken av sig själv. Hon hade nog varit en typisk tonåring.

Konfirmationen gick hon igenom eftersom det skulle vara så, men i vantro. Hon hade alltför mycket annat att kämpa med och emot.

Sedan kom farfars