Blåbärsprinsessan

By Åke Bjurhamn

På en dansbana utanför Vidaholm står en ung Otto Wester och spanar in en vacker flicka som han inte vågar bjuda upp. Efter dansen får han för sig att fråga om hon vill ha skjuts hem. Men någon annan hinner före honom - någon i en rostig, grön SAAB. Nästa dag står polisen utanför Ottos dörr. Den vackra flickan har blivit mördad - och man tror att Otto är gärningsmannen.

Efter att helt oförtjänt ha blivit stämplad som sexmördare bestämmer sig Otto för att själv gå till botten med vad som hänt. Innan han vet ordet av börjar han få mystiska telefonsamtal och snart försvinner dessutom ännu en kvinna. Otto börjar misstänka att någon är ute efter att sätta dit honom - men vem? Och kommer han lyckas lösa fallen innan polisen syr in honom för all framtid?

"Blåbärsprinsessan" är historien om hur Otto Westers detektivkarriär fick sin början.

• Language: Svenska
• Publisher: SAGA Egmont
• Release date: Oct 28, 2020
• ISBN: 9788726711585

Book preview

Karlsson

Prolog

Hur skön var du inte Anneli, när du gled som en drottning över dansgolvet?

Dina unga kavaljerer drömde om att få följa dig hem och du dansade alla danserna utom sista.

Den var sparad åt honom som fick ditt hjärta att slå snabbare och dina kinder att blossa lika röda som ditt hårsvall.

En ung man såg mera på dig än alla de andra. Han ville ha dig, men tvekade inför din skönhet och din utstrålning. När han skulle bjuda upp dig kom alltid någon annan före. Han förstod inte att du inte såg honom eller kände hans blickar, där han stod vid pelaren i danslokalen.

Kapitel 1

Jag låg på massagebritsen och lät den unga flickan från Thailand knåda min rygg. Det var nästan mörkt i rummet med en svag förnimmelse av två doftljus. Hon hade ovanligt starka händer. Fingrarna borrade sig ned i musklerna. När jag kom hade jag haft ischias i två veckor. Skinkorna och ryggslutet borde vara att vara lätta som fjädrar efter hennes behandling, tänkte jag.

Det var på den här britsen jag placerade Otto Wester i början av hans tid i Norrköping. Han hade spelat bowling och fått en muskelbristning i ena skinkan. Hans fantasier hade spelat honom ett spratt och när en storvuxen man, i vit, kortärmad skjorta och långbyxor, dök upp och knådade Otto, så han höll på att flyga ur bänken, tog thaimassagen slut långt innan den timme som han betalat för.

För min del fick hon knåda tiden ut. När jag var klar skulle jag besöka min romanhjälte för en kopp kaffe och ett wienerbröd. Det var Otto själv som ringt och bett mig komma. Vi hade aldrig träffats och jag var mycket spänd på hur det skulle gå. Jag hade gett honom en butter fasad, men i grunden ett hjärta av guld.

Promenaden från Trädgårdsgatan, där massagesalongen ligger, till Skolgatan där Otto och hans dotter Anna har sin detektivbyrå, tar bara tio minuter om jag inte skyndar mig. När jag kommer fram till Skolgatan ser jag Ottos bittra fiende Långskanken. Trots sina modiga 195 cm har hon röda högklackade skor. Hon ägnar mig inte blick. Jag tänker att hon nog känner igen mig, men efter en förnedrande omgång pisk på bar stjärt av Otto, i en tidigare roman, vill hon nog inte låtsas om mig.

Detektivbyrån ligger en kvartstrappa ner. Det har Otto förbannat nyligen, då han upptäckt att någon drulle klottrat graffiti på den bruna träplattan över dörren. Det hade varit enkelt att stå högst upp i trappan och spreja Ottopotto med vit färg. Han hade ringt en saneringsfirma direkt, men ingen hade dykt upp. Den här situationen är typisk för sådant jag låter Otto vara med om.

Inne i Ottos deckarbyrå finns några möbler i en sittgrupp. Där stod också ett skrivbord och en dator. På väggarna hängde några gamla filmaffischer, snyggt ramade med svart ram och glas. Framför allt kom jag ihåg den med Humphrey Bogart och Ingrid Bergman i Casablanca.

Jag står tyst och väntar på att någon ska komma fram bakom det bruna draperiet. Efter en minut som känns betydligt längre, dyker en man i sextioårsåldern upp. Han har kostym i brun, nopprig tweed. Troligen är den minst tio år gammal. Han har låtit skräddaren sy fast mockaskydd på armbågarna. Det ser retro ut. Jag hade väntat mig att ett axelhölster skulle puta ut i vänster armhåla.

– Jag ser att du letar efter axelhölstret? Men så långt har det inte gått. Om jag behöver för säkerhetens skull har jag Barettan i kavajfickan. Men vad gör du här? Du har aldrig dykt upp tidigare. För det är väl du som hittat på mig?

– Jo det är sant. Jag har aldrig velat gå in i dina äventyr.

– Jag tycker det är modigt av dig att bara dyka upp utan förvarning. Jag skulle kunna vara väldigt trött på dig.

– Trött på mig? Det är ju tack vare din författare som du existerar. Dessutom var det du som ringde mig?

Otto Wester svarar inte, utan går bakom det bruna skynket. När han kommer ut har han trollat fram en bricka med kaffe och wienerbröd.

– Har du inte glömt något, frågar jag.

Utan att gå bakom skynket har han trollat fram två grönskimrande spetsglas fyllda med en ofärgad dryck.

– Se där, nu har vi Bokma genever också.

Under kaffet drack vi tre glas som fylldes utan att han hämtade flaskan.

– Nu ska vi reda ut ett och annat. Den viktigaste frågan är om mitt kärleksliv. Varför har du inte skaffat mig ett kvinnligt sällskap? När du äntligen låter mig träffa någon så tar du död på dem direkt.

– Jag kanske ser dig som en ensam man, som längtar efter närhet men aldrig når fram. Du är ganska avvisande och inte någon charmknutte direkt.

Det var nu det magiska tredje glaset fylls till bredden. Jag kände mig nästan full och får ta det lite lugnt så han inte super mig under bordet.

– Jag förlåter dig för en hel del. Till och med att jag får kopiöst med stryk, men att du mördade Carina blev för mycket. Du lät mig gå helt in i dimman.

Jag lutade mig tillbaka i soffan och snoppade en cigarr som utan förklaring låg på bordet. Den här snopparen känner jag igen. Den fick jag i femtioårspresent av en god vän. Otto fick fram en brinnande cederträsticka, som jag tände cigarren med. Röken från Ritmeester Ones fyllde rummet med en behaglig doft.

– Du kom in för sent i Carinas liv. Hon hade börjat ta över äventyren. Du fick i alla fall ligga med henne några gånger. Förmodligen tror du det inte, men jag tappade kontrollen över henne. Jag hade en helt annan plan för hur boken skulle utvecklas, när hon vred makten ur mina händer. Du stod bara och tittade storögt vid sidan.

Nu såg jag Otto Wester försvinna in i dimman av cigarrök. Lokalen förvandlades i ett nu till en verkstad för att klä om möbler. En kvinna kommer fram och frågar vad jag vill. Hade jag något som behövdes kläs om?

Jag förklarade att jag bara var lite nyfiken på vad man håller på med i den lilla lokalen. En kort stund senare står jag ute på gatan. Kvinnan köpte nog inte min förklaring.

Kapitel 2

Orkestern hade spelat sista dansen. Otto såg den rödhåriga flickan ta sin handväska och gå mot utgången. Hela hans uppväxt var som en tung ryggsäck. Då kunde han inte inse det, men nu var dansen slut och han hade inte vågat bjuda upp flickan. Med ens bestämde han sig för att följa efter henne. Hon kanske ville ha lift in till Vidaholm. Bilen, som han lånat av sina fosterföräldrar, stod parkerad utanför och han hade naturligtvis inte druckit annat än en Loranga.

Flickan stod utanför och pratade med någon i en grön SAAB av äldre årgång. Otto drog sig undan och försökte se vem det var som satt i bilen. Det var sommarnatt men just då hade månen gått i moln. Plötsligt var det nästan svart. Han såg ingenting och vågade inte gå fram. Men just då gled molnen undan och det blev ljusare. Bilen gled iväg och flickan hade troligen hoppat in i den och åkt med.

– Där rök den chansen, tänkte han. Men hon var nog för ung för mig.

Hans styvfar hade en ljusblå Folkabubbla som hette Mandus. Otto tyckte det var larvigt att kalla en bil vid namn. Och just Mandus var extra töntigt. När han skulle låna bilen såg han noga till att ingen av kamraterna var med och kunde höra föräldrarna tala om bilen som Mandus. Det skulle han ha fått höra jämt och ständigt ifall någon vetat om det.

Tur att ingen såg honom bli blåst på konfekten och ännu mera tur att ingen såg att det var en grön, rostig SAAB som kapat hem flickan.

På söndag eftermiddag när han satt och lyssnade på Sportextra, ringde det på dörren. Mamma Astrid gick och öppnade. Utanför stod två herrar, som ville tala med Otto.

Han fick veta att de inte kunde diskutera sitt ärende där, utan visade sina Id-kort och förklarade att de var från polisen. Otto blev livrädd. Han skulle tas till polisstationen och bli förhörd. Det trängde på i både mage och urinblåsa.

– Jag måste gå på toa!

Det gick bra men den ene polisen följde med honom dit och sa att han inte fick låsa dörren.

Otto sket som en räv och pissade en halv liter. När han kom ut kände han ett grepp i armen och han föstes mot ytterdörren. Mamma Astrid sprang runt som en äggsjuk höna.

– Vad har du ställt till med?

Polisen som höll Otto var outgrundlig och den andre tackade för sig och innan Astrid visste ordet av satt Otto i Svarta Maja.

Kapitel 3

På måndagen hade kvällstidningarnas löpsedlar krigsrubriker. Ung flicka sexmördad.

Vid den tiden hade Otto fått redogöra fem gånger för vad han hade haft för sig på lördagskvällen. Han hade inte fått veta någonting om varför han var intagen på polisstationen. En yngre advokat hade dykt upp och förklarat att han skulle hjälpa Otto.

Han hette något konstigt som Otto inte riktigt orkade ta till sig, men han hade sett till att få fram kaffe och smörgås och de hade fått en halvtimme på sig för enskild överläggning.

– En ung tjej har hittats mördad i skogen och du och hon var de sista som lämnade dansbanan. Det har några damer i personalen berättat. De kände igen både dig och flickan. Ni hade stått och tittat på varandra. Det hade de märkt. Du hade dansat med henne också. Det visste de säkert. Och så visste de att du hade en ljusblå WW.

– Jag har inte dansat med henne och jag gick direkt ut till parkeringen och körde iväg.

– Jaha, sa advokaten. Vad ska vi säga om det här då? Är det du som dödat tjejen tycker jag du ska säga det!

Otto satt och vägde på stolen.

– Vad tror polisen då? Har du fått veta något som inte jag vet?

Advokaten visste inget mer än att förhören skulle återupptas dagen därpå. Sedan sa han adjö till Otto och gick innan polisen kommit för att hämta honom.

– Vi tar och bryter nu. Du kan hämta dina saker och är fri att gå.

– Men vad då? Kan jag bara gå härifrån och ni misstänker inte mig längre?

Polisen var förtegen men sa att de hade gjort nya fynd som inte talade för att Otto var skyldig.

Kapitel 4

När Otto kom hem satt fosterföräldrarna vid köksbordet. De såg rädda och ledsna ut.

– Du röker väl inte pipa? Polisen ringde och frågade. Och så kom det en och hämtade min bil! Men den fick jag tillbaka. Vad i hela världen är det som du trasslat in dig i? Otto förklarade att han inte trasslat in sig i någonting.

– Polisen trodde att jag hade kört iväg med den där flickan som blev mördad. Men jag berättade att jag sett