Byrån

By Erik Ehrnst

På halvön Blasieholmen i Stockholms innerstad huserar den anrika advokatbyrån Steiner. Men när en vaktmästare gör ett makabert fynd inne i ett bortglömt rum nere i de så kallade katakomberna, börjar byråns anseende att krackelera. Och det blir inte bättre av att en av byråns chefer snart därefter begår självmord.

I stormens öga står Laura Moretti, den okända dottern till Edwin Ander som före sin död var en av byråns delägare. Och snart inser Laura att hon befinner sig på en dödlig karusell, och att någon är beredd att gå över lik för att hålla vissa saker hemliga.

"Byrån" är skriven i bästa pusseldeckare-stil av debutanten Erik Ehrnst, i en miljö som författaren känner väl.

• Language: Svenska
• Publisher: Word Audio Publishing
• Release date: Jul 8, 2019
• ISBN: 9789178293278

Book preview

[e-mail]

DEL 1

KATAKOMBERNA

1.

De gick under tystnad genom den dunkla källarkulverten. Den ene bärande på en tung verktygslåda, den andre på en nyckelknippa och en mångårig tristess. De var båda i femtiofemårsåldern.

Då och då bröts tystnaden av metalliska ljud som fortplantat sig genom rörsystemen flera våningar ovanifrån, system som likt ådrorna i en kropp letade sig ut i byggnadens alla utrymmen och vrår. En kran som spolade, en port som dovt slogs igen någonstans. Men i övrigt var det inte mycket mer än ekot från deras egna steg och de envist surrande lysrören som hördes.

De passerade snart en kraftig metalldörr som stod på glänt. Det lyste inifrån och en radio stod på med svag volym, och framför rader av arkivhyllor skymtade en äldre dam som bläddrade i en pärm. Hon lyfte blicken över glasögonen när hon hörde stegen närma sig. Mannen med nyckelknippan grymtade något kort till hälsning, och fick en knappt märkbar nick till svar. Rösten på radion meddelade att klockan var kvart över sju och att det redan bildats köer vid de större infartslederna.

Korridoren vek så småningom av i nittio graders vinkel, och efter en svag lutning neråt kom de till en låst ståldörr. Världsvant plockades rätt nyckel fram, och låset vreds om. En kort blick och en antydan till leenden utbyttes männen emellan innan dörren sköts upp, varpå en ny korridor kantad med fler surrande lysrör låg framför dem. Eftersom den här korridoren kröktes svagt ett tjugotal meter bort gick det inte att avgöra hur lång den var, vilket fick mannen med verktygslådan att stöna missnöjt.

Oroa dig inte, vi ska bara hit, betryggade den andre och pekade slött mot två gråmålade trädörrar strax framför dem, vars gångjärn och beslag såg ut att vara minst hundra år gamla. Han vecklade ut en gulnad ritning, full med otydliga streck kors och tvärs. Några ställen i ritningen var markerade med röda pilar, kryss och slarvigt nerkladdad text.

Ja, här ska det tydligen vara, den vänstra dörren.

Och du är säker på att ingen av dina nycklar passar?

Du får gärna prova själv om du vill. Han räckte över den ansenliga högen av spretig metall.

Efter några misslyckade försök enades de om att det kanske ändå var lika bra att bryta upp låset. Mannen med verktygslådan dök ner i densamma och valde snabbt ut två verktyg som den andre hade sett förr, men inte visste vad de hette. Lätt på handen och systematiskt likt en kirurg började han peta i låset. Det tog någon minut innan ett mekaniskt välbekant ljud hördes.

Sådär ja!

Han pressade långsamt ner handtaget. Gångjärnen gnydde svagt när dörren gick upp.

Instinktivt ryggade de tillbaka och slängde ifrån sig både nycklar och verktyg så att de landade i golvet med en skräll. Paralyserat stirrade de mot den dunkla öppningen.

Gestalten där inne såg närmast ut som om den sov. Som om den sovit i evigheter där i sin fåtölj, och det bleka ljuset från korridoren vilade över en hjässa som var torr som tidningspapper. Några gråa hårtestar låg över skjortkragen och ner mot kavajslaget. Kostymen var mörkblå och kritstrecksrandig, skjortan ljus, med en perfekt knuten slips som drog åt det vinröda hållet. Skorna hade troligtvis en gång i tiden varit både välputsade och blanka, men alla färger och ytor syntes matta på grund av det jämna dammlager som täckte det mesta i rummet.

Egentligen kunde det ha framstått som en fridfull vila, om det inte hade varit för den detaljen att händerna var fastbundna vid fåtöljkarmarna med något som liknade rivet tyg. Likaså var fotanklarna sammanbundna. Men i övrigt satt gestalten bara där, lätt tillbakalutad, med de djupa tomma ögonhålorna slött riktade mot dörren framför.

Utrymmet bestod annars av fyra kala väggar, några grova rör och en stor sedan länge utbrunnen glödlampa i en sladd från taket.

Han måste ha varit död länge. Låssmeden viskade nästan och rösten var tjock.

Ja. Det ser ut som en mumie. En välklädd mumie.

Någon aning om vem det kan vara?

Inte den blekaste.

2.

Att det skulle dröja mer än en timme innan två uniformerade poliser fanns på plats, berodde framförallt på att informationen om kroppen i källaren skulle passera genom ett antal säregna individer i en hierarkisk och föråldrad företagsorganisation. Några av dem ville nödvändigtvis beskåda det makabra fyndet med egna ögon. Därefter skulle man gemensamt avgöra hur man bäst borde agera vidare. Ingenting fick läcka ut innan dess. Det var planen.

Det hade alltså tagit avsevärt längre tid om det inte vore för att låssmeden på sin väg mot gästtoaletten vid receptionen – efter en dryg halvtimmes apatiskt tillstånd – skärrat informerat den unga kvinnliga receptionisten om att de just funnit en mumifierad kropp i källaren. Receptionisten i sin tur lyfte omedelbart luren och ringde SOS-alarm utan minsta tanke på någon företagshierarki.

Därmed nåddes omvärlden denna morgon av en ytterst säregen historia från den anrika advokatbyrån på halvön Blasieholmen i Stockholms innerstad. Men vid det laget hade redan ett femtontal personer avlagt besök i källaren, vilket var fler än under ett genomsnittligt år där nere i de tomma tysta gångarna. Eller katakomberna som de kallades av folket på byrån. Synen var minst sagt mycket märklig och stämningen dämpad, men ändock präglad av nyfikenhet. Som om de alla vore arkeologer som just öppnat dörren till en okänd gravkammare, vilket det på sätt och vis var.

Bara minuter efter att poliserna anlänt täcktes ingången till det lilla utrymmet med plast. En utredare höll sig utanför avspärrningen och antecknade namnet på intendenten och låssmeden. Den förstnämnde beskrev med yviga gester hur de funnit kroppen. Låssmeden stod intill och fyllde i när det enligt honom blev en lucka i historien.

Just då hördes några muntra röster närma sig bortifrån korridoren, och en reslig äldre herre i sällskap med en ung dam uppenbarade sig. Han hade grått bakåtstruket hår, brun kostym med en mossgrön sidenscarf och matchande näsduk i bröstfickan. Över armen hängde en dyngsur ljus överrock. Kvinnan var rödhårig, bar ett ännu rödare läppstift, en rutig beige kappa och ett droppande paraply försett med byråns logga. Hon drämde paraplyet ett par gånger i stenväggen innan hon ställde det ifrån sig, och genast bildades en rännil av vatten som letade sig fram längs korridorens stengolv.

Den gamle mannen harklade sig och avbröt samtalet mellan kommissarien och intendenten genom att bestämt sträcka fram näven och presentera sig som Oscar Anckarström. Han var en av de äldsta delägarna och hade arbetat på byrån i över fyrtio år, förtäljde han. Kvinnan log brett och presenterade sig som Tina Ahlstedt, biträdande jurist. Hon hade fått en anställning direkt efter avslutad praktik tre år tidigare.

Intendenten fortsatte sin osammanhängande och hetsiga sammanfattning av morgonens händelser när han återigen avbröts. Den här gången var det en av teknikerna som kom ut från det lilla rummet med fyra gulnade visitkort i sin plasthandskeförsedda hand. Han höll upp dem framför den lilla gruppen. Texten på samtliga visitkort löd:

STEINER Advokatbyrå AB

Edwin Ander

Advokat, Delägare

Poliskommissarien vände sig mot den gamle delägaren. Säger det här namnet er någonting?

Oscar Anckarström tycktes nu ha tappat all ansiktsfärg. Han hade sett texten många gånger förr, men lutade sig en aning framåt och läste kisande flera gånger, som om det skulle förklara det den sa på något rimligare sätt. Långsamt drog han upp den gröna näsduken ur bröstfickan och torkade en knappt synlig svettpärla från pannan.

Ja, visst gör det det. Edwin Ander var en av delägarna här, vi arbetade ihop ända fram till hans död. Det var hösten nittiofyra ...

Efter en kort paus, och i ett tonfall som om han nästan inte riktigt begrep sina egna ord, vilket var fullt begripligt, fortsatte han:

"Han försvann med Estonia."

Det blev alldeles tyst. Tina Ahlstedt stirrade på Anckarström, men fick inte ur sig något. Sedan såg hon på kommissarien. Ur hans stenansikte gick det inte att utläsa någonting, och även han teg.

Intendenten var likblek och förmådde inte släppa de gulnade visitkorten med blicken.

Oscar såg ut som om han funderade på något. Sedan ursäktade han sig hastigt, vände sig om och började gå mot varifrån han kommit. Efter en sekunds tvekan greppade Tina sitt paraply och rusade efter.

Morgonens upptäckt av kroppen i källaren och den kedja av händelser som därefter följde skulle sätta djupa spår i ett antal personer. Oscar Anckarström och Tina Ahlstedt var bara två av dem.

Men det fanns en vars liv skulle påverkas mer än någon annans, och för henne skulle såren aldrig riktigt läka.

3.

Luften i trapphuset kändes kvalmig och instängd, och det blev inte bättre i den gamla knarrande hissen. Hissutrymmet var trångt och bestod av mörkt trä och mässing samt en mindre spegel, en liten fällbar bänk och en vinröd heltäckningsmatta som var ordentligt sliten på mitten. Hon undrade hur mycket slitaget berodde på henne själv efter alla dagar och ibland nätter som hon varit här. År som nu blivit decennier. Klart var att hon skänkt den här byrån en alldeles för stor andel av sitt liv. I spegeln kunde hon konstatera att de ännu relativt oansenliga fårorna kring ögonen och mungiporna gett henne ett skarpare utseende än när hon börjat här som ung receptionist.

Nere på bottenvåningen drog hon gallergrinden åt sidan och störtade ut mot den tunga entréporten, men hann ändå uppfatta att det uppehöll sig ett antal okända personer i receptionen. Någon som bar polisuniform, en annan bar en stor kamera med TV4-logga. Hon motstod en impuls att vända om och vräka kameran i marmorgolvet.

Väl ute på trottoaren stannade hon upp och drog kappan hårt omkring sig. Hon betraktade torget där den ståtliga häststatyn avtecknade sig mot de ljusa husfasaderna bakom. Det hade slutat regna, men kullerstenen var fortfarande våt, och eftersom det redan börjat skymma speglade sig ljusen från alla fönster vackert i den. Snålblåsten hade däremot tilltagit, så hon började gå. Om inte annat för att hålla värmen. Hon rörde sig nedför Arsenalsgatan i riktning mot Nybroviken, förbi Berzelii Park. En äldre dam i päls rastade en liten yorkshireterrier inne i parken och tycktes inte beröras det minsta av busvädret. Just som hon kom fram till stationen framför Dramaten rasslade en av de gamla spårvagnarna ut från Norrmalmstorg. Hon klev på och slog sig ner på en brits, och så började de rulla längs Strandvägen.

En djupblå ton täckte nu hela staden samtidigt som miljoner ljus tändes. Hon förundrades över hur innerstaden hade en förmåga att visa sig från den vackra sidan oavsett årstid, väder eller tid på dygnet. Många gånger hade hon lekt med tanken att ta sig härifrån, långt bort från Stockholm. Men staden hade på något vis kommit att bli hennes, och det var här hon kände sig hemma.

Hon mötte åter sin egen spegelbild, nu i vagnens fönster. Trots att resterna av sommarens och semesterns solbränna höll sig skapligt kvar så kunde hon redan ana drag av trötthet, och det långa bruna håret var rufsigt av blåst och rå luftfuktighet. Hon drog genast ihop det i en tofs och konstaterade att hon upplevde det tyngre än vanligt att det redan var höst.

När vagnen rullade över Djurgårdsbron gjorde hon sig redo att kliva av. Väl ute konstaterade hon att det var ovanligt många människor i rörelse trots det dåliga vädret. Tydligtvis var det en nyöppnad utställning på Nordiska museet. Hon sneddade genom parken och slank in genom Varvsporten i muren till Galärkyrkogården. Strax därpå var hon framme.

På något vis kändes Estoniamonumentet mindre den här gången. Hon brukade tycka att det tornade upp sig som en gigantisk fartygsstäv, men det var annorlunda nu. Hon såg genast namnet Edwin Ander och rörde lätt vid inskriptionen. Han fanns ju inte här, och hade aldrig gjort det heller, men under alla år hade hon ändå känt någon sorts närhet.

Hon stod kvar en stund och lät blicken vandra mellan ett antal namn, som hon gjort så många gånger förr. Några av dem hade med tiden blivit bekanta för henne. Hon kände sig än mer nedstämd, men samtidigt försökte hon få ordning på tankarna. Summera de senaste timmarnas händelser, och kanske få någon sorts klarhet. Hon var skyldig honom det. Om det nu ens var honom de hittat där i källaren. Hon suckade djupt.

På byrån hade korridorerna fullkomligen sjudit av viskningar och spekulationer, och klockan tre på eftermiddagen hade byråns Vd, Bruno Beckman, kallat samtliga till en kort information i salongen. För första gången någonsin kom folk i tid till ett gemensamt informationsmöte. Det hördes heller inget surr från mobiler. De var ett hundrafemtiotal personer samlade där under kristallkronorna, och de tunga mahognybokhyllorna tycktes nästan huka sig över den dystra folksamlingen.

Bruno Beckman informerade i korthet om det som de flesta redan visste, att en mumifierad kropp hittats i ett bortglömt källarutrymme, och att det av allt att döma var deras gamla kollega och delägare Edwin Ander som påträffats. Om det stämmer, tillade han, så fanns han alltså inte med ombord när Estonia sjönk, utan försvann i så fall precis samtidigt.

Det var knäpptyst bland alla samlade. Bruno Beckman, som var en stilig man på femtiofyra år med ett avslappnat sätt och vanligtvis hade nära till skratt, var nu allvarsam och nedtonad. Han avslutade anförandet med lite praktisk information.

Som ni säkert förstår kommer det att springa en del kriminalare här den närmsta tiden, och de kommer vilja prata med många av er, framförallt er som jobbade här för tjugo år sedan. Ni får ha överseende med det och försöka vara så behjälpliga som möjligt.

Hon såg sig omkring och försökte läsa av ansiktena hos övriga personalen, men ingen mötte hennes blick. En av de äldre anställda, Majvor Bohlin, som varit Edwins sekreterare vid tiden för försvinnandet, såg rödgråten ut och plockade långsamt upp en näsduk och snöt sig helt ljudlöst sånär som på ett litet pip.

Beckman tog slutligen ett djupt andetag och avslutade mötet. "Det här är naturligtvis tragiskt och obehagligt på alla vis, och om ni känner att ni är i behov av att prata med någon så inrättas ett krisrum uppe i Riksäpplet."

Ironiskt nog var konferensrummen på Steiner uppkallade efter gamla berömda skeppsvrak. Beckman hade inte sagt ett ord om att det skulle vara frågan om ett mord, men den slutsatsen hade de flesta uppenbarligen dragit själva, och av stämningen i salongen att döma så var ett mord lika obehagligt även om det var tjugo år gammalt.

Hon avbröts i tankarna av att det började regna på nytt, och beslöt sig därför för att röra sig hemåt. Kanske var det både snabbast och bekvämast att ta Djurgårdsfärjan mot Slussen. Med paraplyet uppfällt småsprang hon längs Djurgårdsvägen mot Allmänna gränd.

En stund senare gungade hon på mjuka dyningar förbi Kastellholmen. Hon lyckades knappt urskilja masterna på briggen Tre Kronor genom den immiga ventilen. Förutom ett sällskap med japanska turister samt en familj som diskuterade livligt på bred amerikansk accent, var färjan tom.

Det blev mer och mer tydligt för henne att hon måste få veta svaren på alla frågor som snurrade. Hur kunde en person antas försvinna i djupet en stormig natt långt ute på Östersjön, för att tjugo år senare återfinnas på jobbet? I ett minst sagt bedrövligt skick visserligen, men ändå. Och om man nu fick utgå från att han blev mördad: Av vem? Varför?

Med en lätt duns slog de emot kajplatsen vid Räntmästartrappan. Hon klev av sist av alla och tog sig över Skeppsbron förbi krogen Zum Franziskaner och vidare upp mot Järntorget. Där försvann hon likt en mörk skugga in bland de trånga gränderna i Gamla Stan. I tankarna började hon utarbeta en plan. Hon visste att det inte skulle bli lätt. Om hon kände flertalet av kollegorna rätt skulle det knappast bli populärt heller, så hon beslöt sig för att arbeta i skymundan så långt det var möjligt.

Hon vek in på Själagårdsgatan och var snart framme vid porten. Gatan låg tyst och tom. Så fort hon kom in i lägenheten högst upp i huset kände hon att en del av dagens oro släppte. Här hemma hade hon alltid känt sig trygg och väl till mods. Hon sparkade av sig stövlarna och ropade, Pastis?! Ett nyvaket gny hördes från köket, och snart dök den askgråa lilla katten upp.

Katten, och namnet, hade hon fått av restaurangen i granngränden ett par år tidigare. Där hade den plötsligt dykt upp utan vare sig halsband eller märkning, och efter några veckor med uppklistrade lappar runtom i Gamla Stan beslöt hon sig för att behålla den själv. Trots att hon egentligen var mer av en hundmänniska så hade hon och katten funnit varandra, och de trivdes över förväntan bra ihop.

4.

Laura Moretti var fyrtiotvå år, och bortsett från den lilla katten så levde hon ensam.

Många som inte kände henne så väl skulle troligen säga att hon var lite av en enstöring, även om hon själv hade en helt annan bild. Tvärtom så tyckte hon sig ha en stor vänskapskrets. Om dessa vänner stod henne nära eller inte hade hon aldrig analyserat, för vad spelade det egentligen för roll? Livet innehöll ju faser, och vänner kom och gick. Ibland kom de, gick, och sedan kom de igen. Andra gånger gick